Kenai försökte sätta sig in i honans känslor. Något förtvivlat försökte han leta reda på något som kunde jämföras med vad han trodde hon gick igenom - men inget gjorde sig likvärdigt. Sorgen som Loiana uppenbarligen kände, smittade av sig på honom. Öronen vibrerade svagt till hennes ord. Det kändes torrt i halsen på honom, nästan kvavt. Kroppen arbetade för fullt för att säga något till honom, något han inte kunde förstå. Tystnaden lade sig som en täcke över dem. Den brune betraktade henne. Oförmögen att låta sig ta till tala.

Trots hennes skratt, kunde inte Kenai stämma in. Det kändes alldeles för oäkta, som om det var ditmålat. Det plågade honom att han inte kunde ändra det hon kände. Den djupa blicken höll fortfarande ett omfamnande grepp om henne. Ord kunde inte riktigt forma det han ville säga. Det stora huvudet sträckte sin väg fram till henne, och strök sig mjukt med hennes. Signalerna var blandade, som en ursäkt, en tröst, en gest av kärlek.. Kenai var även förvirrad av alla de bubblande känslorna, att han inte riktigt kunde säga vad det betydde. Det kändes bara rätt med hans huvud längs hennes, det var det enda som räknades.

Tystnad. Det enda som kunde höras var ljudet av de böljande vågorna som svallade upp längs strandkanten. Det kändes som ljuv musik. Lugn och harmoni var de enda som fyllde atmosfären. Värmen av Loianas ljusa kropp gentemot hans kändes som hans egen sol - dock var den inte för varm, den var perfekt för honom. En djup, tillfredsställd suck lämnade den muskulära strupen. Det stora, välutvecklade huvudet placerade sig ner emellan tassarna för att slappna av. Innan Kenai ens insåg att det höll på att hända - föll han in i drömmarnas famn.

Drömmarna var färgglada, fyllda med lycka. De kändes luddiga, precis så som det kändes i närheten av Loiana. Varmt, luddigt. En varm kula bildades i magen på honom. Den ovanligt, verklighetstrogna känslan fick honom att trött slå upp ögonlocken. Den ljusa sanden lyste starkt, och skapade obehag som fick honom att frenetiskt blinka. Trött smackade han lite med käftarna, innan han höjde huvudet. Sandkorn hade trängt sig fast i hans tjocka päls, och kliade lite irriterande - men han stod ut, tack vare sömnigheten.

Den sömndruckna blicken såg sig omkring, främst för att se så att Loiana låg kvar. Till hans lycka gjorde hon det. Hennes ljusa, späda kropp jämte hans. En mjuk, nöjd suck släpptes från hans sammanbitna käkar. Ett mjukt leende låg på hans läppar. Men dog rätt drastiskt ut.

En ny dag hade gått. Kenai måste fortsätta sin resa, även om han ville stanna här med Loiana för all evighet. Förmodligen hade även Loiana ärenden att uträtta. Men behövde det betyda slutet? Kenai tittade sig omkring. Solen banade sin väg upp från horisontkanten. Gudomligt vacker. Efter den korta anblicken av omgivningens fägring, fäste han den på Loiana igen - och lät sig inte faktumet om att mötet snart var över förstöra stämningen.
" Har du sovit gott? " Frågade han. Rösten var lite mörkare än vanligt, tack vare att stämbanden att legat i vila under natten. Men det skulle gå över bara han fick kommunicera lite till.

Stämningen hårdnade lite. Luften blev hård - nästan som om han andades in glasskärvor. Lika chockad som Loiana verkade blivit, blev han. Var hon rädd för hur han skulle reagera, eller var hon rädd för att hon inte menat det hon sagt? Men gårdagen de delat hade känts så äkta, så genuin. Trots att det kändes riskfyllt - nästan som att kasta sig handlöst ner från en klippa, så var det nu han behövde ta steget. Han kunde åtminstone leva med faktumet att han tagit steget, än att låta det sjunkit undan.
" Samma här. " Hårdheten i atmosfären släppte genast lite - även om Loiana nu ägde all makt i världen att krossa honom under hennes tassar. Men på något vis, så kändes det tveklöst - var inte den där varma, luddiga känslan i magen det som hon sa - älskade? Var det inte det den betydde? Ett varmt, inbjudande leende formade sig på hans läppar.

Trots deras bekännelse av kärlek till varandra, så var ändå inte glädjen lika stark, den kändes skör. Precis som Kenai insett, hade även Loiana insett det. Faktumet att deras vägar inte höll samma linje. Men betydde det ett farväl för evigt? Kenai lät de olikfärgade ögonen falla till marken, lite skamset och besviket. Trösten av Loianas beröring hängde dock kvar. Aldrig skulle han glömma hennes huvud emot hans.

" Jag antar det. " Rösten var sprucken, svag. Precis som han kände sig. De var som om att två delar av honom slogs emot varandra. Ena vilje följa Loiana till världens ände, medan den andra vilje ha sina drömmar uppfyllda. Det fanns inget rätt och fel - men varför var han tvungen att välja?

" Men det behöver inte betyda att vi aldrig ses igen, inte sant? " Rösten kändes mer hoppfull, lite starkare. Kanske, när både Kenai och Loiana var redo så kunde de starta ett liv tillsammans? Vem sade att det var över? Ett halvhjärtat leende breddade sig i hans ansikte. Det behövde väl inte betyda att deras kärlek skulle täras åt?

Kenai betraktade den vackra tiken med en blick som beundrade henne. Kenai höll sitt leende kvar. En månad var en lång tid. Om en månad skulle månen stå på samma plats. Men det var tid som behövde gå. Tid som behövdes för att göra det möjligt för dem att skapa ett liv tillsammans. Ett liv tillsammans, helt plötsligt kändes inte en månad så länge.

Kenai lät tankarna vandra över alla de platser han besökt. Itrozo. Den perfekta platsen. Därifrån kunde han även visa henne hans hem, där han levt de första 15 åren av hans liv. Leendet breddades lite.
" Itrozo. Vi kan träffas i Itrozo, så kan jag visa dig Ötamon sedan. " Det kändes perfekt. Men redan kände han den tunga längtan som skulle bli jobbigare med månaden. Men för ett liv med Loiana, var det inte svårt att hålla ut.

Hanen låg emot henne, även om skar lite hjärtat. Tankarna låg och pressade på hans sinne, de sade förtvivlat ett 1 månad inte var länge i utbyte mot en livstid av den han älskade. Kenai höll med, vem kunde inte? Men samtidigt så kändes den månaden så obarmhärtigt lång.

Den stora brunmönstrade hanen lade sitt huvud om hennes, försökte ta vara allt han kunde av henne. Hennes doft, hennes päls emot hans, andetag. Varje sekund av närheten sög han åt sig. När hon sedan backade undan, kollade han lite misstroget på henne.
" Men om en månad syns vi, käraste. " Kenai tog några steg bort, åt motsatt riktning. Men kastade tillbaka en blick på henne, längtande. De heterokromiska ögonen sög åt sig av hennes skönhet, nog för att kunna mätta sig på det tills nästa månad. En lätt, ljudlös suck lämnade hans käkar. Ju längre han försökte hålla sig kvar, ju längre tid skulle det ta att mötas igen. Kenai vände tillbaka huvudet emot den riktning han skulle, och började ta några långsamma steg därifrån. Kämpade tappert för att inte ge vika.

[ Visste inte om jag skulle skriva avslutat, ifall du ville lägga till något. Annars så skriver jag bara till det. xD ]