Stora moln seglade in över himlen, kvällssolens strålar färgade dem röda då dem i den hårda vinden bolmade upp sig i horisonten. Molnen var hårda, mörka, arga. Stora och tunga. Fyllda av samma sorg som allt annat omkring honom. Skuggorna var långa, mörker hade smugit sig in överallt, kilat sig fast. Skulle det någonsin försvinna? Skulle det någonsin bli dag igen?
Shiro tvivlade.
Han hade inte känt värmen ens under dagens hetaste timmar, inte känt hur det brände i huden eller sved i ögonen då han stirrat in i det evigt lysande gula. Lika lite kände han vinden eller kylan nu. Allt var tomt. Ett stort ingenting.
Det fanns inget kvar. Inget att se, inget att känna. Inget att kämpa för, leva för eller dö för. Bara han, ensam med tomrummet. Kanske var han redan en del av det, han visste inte och han brydde sig inte. Han skulle tyna bort här; hade blivit lämnad kvar - men inte för länge. Snart skulle även han upphöra, smälta ihop med ensamheten och vara borta. Ingen skulle märka det. Ingen fanns kvar som kunde sakna honom, bara kall sand och kala vidder.
Inte ens han själv skulle sakna sig.
Han var redan förlorad, det var ohjälpligt. Nu återstod bara väntan på att kroppen skulle gå samma väg som medvetandet redan gjort. Han ville falla till marken och låta vindarna begrava honom under sanden med himlen som enda vittne, men något tvingade honom kvar i sittande ställning.
För plötsligt kände han, det brände. Brände i bröstet, i magen, i benen. Det sved och det pressade. Han fick ingen luft samtidigt som önskan att andas återkom. Något hårt och alldeles för stort hade uppstått inom honom och nu höll det på att kväva honom till döds.
Det tog honom några sekunder att inse att det var saknaden. Den genomsyrade hans kropp, fanns överallt och skickade värk igenom den. Slukade honom utan nåd.

Odödliga.
Det var ju meningen att de skulle vara odödliga. Nu brände tårarna bakom de tvefärgade ögonen. Så länge de var tillsammans, så länge de hade sin familj, så skulle inget kunna hindra dem. De skulle leva förevigt sida vid sida, härska tillsammans. Ostoppbara. Så hemska, så fula, så trasiga och så oändligt lyckliga.
Det kunde inte ha hänt. Kunde inte bli såhär.
Det borde inte få ha hänt.
Nu grät han utan hejd, rännilar av tårar längs kinderna som fortsatte ner över halsen och föll ner i sanden. Blev ett med all öknens sorg. Sögs upp och förenades med allt det blod och alla de tårar som tidigare spillts här.

De var ju åskan, de var jordskalven, de var stormen.
De var elden.
De var kärleken och galenskapen.
Och de skulle aldrig dö.
Men se på dem nu. Se på honom.
Helt ensam och utlämnad, blottad för världen. Darrande svag och hopplös. Inget fanns kvar av glöden. Skräcken hade pyst ur honom och nu fanns bara ett tomt skal av den djävul han en gång varit.
En följeslagare utan ledare var ingenting. Bara vilsen. Förlorad.
Han skulle aldrig mer veta vilken väg som var rätt, skulle förevigt villa runt som det borttappade barn han var. Det fanns ingen stadga, verkligen var utsmetad, blandad med alla minnen och röriga känslor. Var det öknen han såg framför sig, öknen från idag, eller var det sanddyner från forna tiden som han spanade ut över? Dagar och nätter flöt samman, dåtid, nutid, framtid – fanns den ens?
Ord och röster, fragment av minnen han ville glömma. Han kunde inte ens se klart i ledarens frånvaro. Behövde något stort och sammetslent vitt att begrava nosen i. Behövde att den starka doften omfamnade honom, klaranade hans sinne och frigjorde honom från orons bojor.
Det skulle inte hända, aldrig mer.
Aldrig mer skulle han få höra den dova stämman berätta historier om Tenkai. Aldrig mer skulle ett hest ylande kalla öknens varelser till sig. Aldrig mer skulle tjock vit päls värma honom om natten. Aldrig mer skulle han få jaga vid en mästares sida eller dela ännu varmt kött under lika varm tystnad. Aldrig mer skulle han kunna ligga vaken och bara njuta av storheten i den andres närvaro. Aldrig mer skulle öknen vara en glädjefull plats. Aldrig mer skulle han här kunna leka, skratta eller ens leva.

Platsen var lika död som sin forna ledare.

Saknaden efter Nevada var svart och kall. Den kröp under hans skinn och fyllde honom med en kyla som aldrig skulle försvinna. Shiro skulle inte bli varm igen förrän han åter var i ledarens famn.
Aldrig mer.

Han ville yla ut sin sorg och saknad, fylla tomrummet med ljud och försöka tvinga bort trycket över bröstet. Men inte ett ljud kom över hans läppar.
Han kunde inte ens andas in djupt nog för en suck.
Kunde inget annat än att sitta där och med en menlös tom blick se ut i fjärran.

Nevada var borta och kvar fanns bara smärta.