( är så rollsjuk nu så startar ett öppet roll för nån/några medlemmar här.
Min Emon har ju varit lam efter ett slagsmål, blivit helad av Tocho efter att ha varit rörelseförhindrad och typ lam i bakre delen av kroppen och börjar nu återfå kraften att gå)


Fågelsången, ljudet av löven som prasslade mot varandra i vinden som gled över trädtopparna, suset från sommarinsekter som hetsigt surrade omkring; alla dessa hade i början av sommaren bara varit tecken på hur allt flöt omkring runt Emon- utan att han varit delaktig i det. Nu blev de plötsligt vittnena för hur varelsen började leva och ta för sig igen.

Det var lite som om den bastanta varghannen hade varit i en sorts dvala. Hans rörelsehinder hade gjort att han hållits på en och samma plats och medlemmarna i flocken som vandrat förbi hade varit utom hans kontroll.
Tocho hade för en tid sen kommit och helat Emon, läkt skadorna som reptilen i djungeln hade gett honom. Men trots helningen var det först nu som hans kropp var redo att ta sig samman igen. Först nu som den var redo att ta sig upp och stå på fyra tassar mot marken.

Om man sett när små valpar tar sig fram de första veckorna, skulle man kunna känna igen dessa rörelser med den här vargens. Skillnaden var bara att Emon inte bar på deras livfulla känsla och utförde deras våghalsiga skutt och kullerbyttor. Han bara vinglade fram som en drogad, med sin bakdel bara delvis i kontroll. Hans gång var osäker och takten långsam.
Framtassarna förflyttades vant och flytande över den gräsbeklädda marken medan bakbenen medförde en del klumpighet och ovana.

Emon stannade upp och gav ifrån sig
en lång och ansträngd suck,
hans tålamod orkade inte med det här,
uppfrisknandet tog sån tid.
Han lutade sin bakdel mot trädet han stannat vid och lättade på kroppsvikten från det ena bakbenet. Att börja gå igen efter att ha varit liggandes så länge, hade fått musklerna att sina. De blev ansträngda och trötta så mycket snabbare och hans pauser i vandringen var så täta att han nästan kunde titta bakom sig och se platsen var han senast pausat.
Hannens enda tröst var att de flesta flocksyskonen lät honom hållas för sig själv för det mesta, de visste att han vantrivdes med att känna sig svag inför andra.

men hallå, peetaar D: Is this our activity??