[Pax till Bellzzz ^-^]

Han hade vitsats i rosenskogen nu ett tag men hade börjat hålla sig vid vattenfallet. Han gillade den mäktiga känslan som det gav att titta på då det när vattnet kastade sig från ovan ner i den lilla sjön. Det påminde honom om då han som liten följde med Demethra, de hade korsat Byomifallet på deras väg. Och redan då blev han fashinerad av det stora fallet. Han skulle minnas att det var större, men han var inte säker då han som valp troligen såg det mer överväldigande och större än vad han gjorde nu. Det var först stentrappan som hade lockat hans nyfikenhet och sen då han hade följt den hade han kommit ner till fallet. Här hade han fått vara ifred med sina tankar och sina små vänner... De hade varit väldigt skygga och aggressiva till en början, ville inte att han skulle komma nära. Men efter ett tag hade nyfikenheten tagit över hos dem och nu hade han redan funnit en speciell bundsförvant i Itrozo. Mirrow hade inte ens varit ute efter det då han kom hit. Men han hade fått tycke för den blå svart spräckliga ormen som ville hållas vid hans sida. Han brukade inte gilla att ha dem för nära, de var sluga och de flesta bar på ett starkt gift som inte hans giftvargs blod skulle kunna hantera. Men han litade på henne.

Mirrow hade lagt sig ner nära vattnet och lät nu det ena frambenet vila över kanten så att tassen bröt vattenytan. Hans blick studerade vattenfallet medan han lågmält kommunicerade med den blå. Ormen hade tagit chansen och kringlat sig upp på hans rygg hade nu svansen kring Mirrows hals. Den lapade solen som lyste på dem och rörde sig inte så länge den inte behövde och man kunde nästan tro att den var en del av Mirrows päls.

Den vita valpen hade vågat sig på att lämna Ötamon bakom sig. Han ville se sig omkring mer. Lära känna närområdena. Han ville lära sig mer om landet. Se sig omkring. Han ville inte sitta fast i Ötamon hela livet. Han var ämnad för större. Och han skulle ta vad än han kom över.

Den glödande blodröda blicken sveper över rosenskogen som han nu befinner sig i. Han kliver vårdlöst fram. Låter rosorna rispa hans skinn. Han märkte på energierna att de var giftiga. Och på grund av sitt giftvargsblod så ville han ta reda på om han kan klara av dessa gifter. Se till att han lär sig rosornas gift. Det kan komma till användning.

Efter att ha vandrat en stund stannar hanvalpen upp och sätter sig ner. Han har blivit uttråkad och känner sig lite trött av rosgiftets påverkan på hans system. Men han vet att han kan klara det. Detta är ingenting. Endast ännu ett steg för att göra honom själv starkare. Han gäspar stort.

Det var först när vinden bytte riktning och kom emot honom med nya dofter som han märkte att han inte ensam här i närheten det fick hans blick att smalna då han funderade. Det var inte doften från flocken han visste höll till här utan något främmande. En valp. Han skulle låtit det vara om inte det hade varit för att doften nu tillhörde en valp. Det var det som väckte nyfikenheten åter. Mirrow särade på läpparna och väste en tyst varning innan han reste sig upp och den blå ramlade av från hans varma rygg. Hon var sur då han gav sig av för att ta reda på vem främlingen var och lämnade henne efter sig. Hon skulle troligen komma ikapp sen.

Mirrow tog några smidiga hopp uppför stentrapporna innan han började ta sig fram mellan rosenbuskarna. Hans steg var snabba men väldigt tysta. Om det var något hans kroppsbyggnad klarade av väl var det att ta sig fram nästan ljudlös utan att behöva sätta någon större vikt på det. Så det tog inte så väldigt länge innan han kunde skymta den vite valpen mellan träden. Mirrow stannade upp, kunde inte låta bli att dra lite på munnen då han kunde se de klumpiga sår som valpen hade rivit upp på sina ben av taggarna. Sen började han gå igen och tog sig inom synhåll för ungen. 
"Och här sitter ni ensam unge man.." sa han konstaterande.

Obrydd om sina sår, som ändå bara är ytliga och blöder ymningt, sitter han där och studerar omgivningen. Studerar alla vackra färger som dansar omkring honom. Ingen ser världen som han ser den. Ett belåtet flin uppenbaras på hans läppar. Han har den här världen helt för sig själv. Ingen kan se det vackra i den. Ingen förstår den som han gör.

Så vrider han snabbt på huvudet då energierna av varg närmar sig. Även om han inte känner igen energierna hos främlingarna har han i alla fall lärt sig känna igen energierna som är typiska för vargar. Sen så har varje individ sina egna säregna energier som gör varje individ speciell. Men om det speciella är negativt eller positivt beror på dennes agerande.

Den glödande blodröda blicken fästs på främlingen som kommer gående. En hane som är mycket äldre än honom själv. Och större. Även om Akira har vuxit en del så är han fortfarande bara en valp. Vilket han inte är så glad över. Han tycker fortfarande att valptiden tar för lång tid. Han fnyser kort åt främlingens ord.
"Alla är vi ensamma här i världen". Svarar han bara lugnt. Det är bara en själv som man kan lita på. Man kan hålla andra nära. Men man kommer alltid bara kunna lita på sig själv. Och Akira borde man aldrig lita på.

Mirrow drar på munnen då den unge hanen fnyser åt hans ord. Som om han skulle sagt något som var fullkomligt oviktiga i hans öron, Mirrows huvud tippar en aning på sne då han talar med det kyliga leendet fortfarande klistrat på läpparna. Åtminstone hade han något på klart i huvudet redan. 
"Så sant. Ni verkar ju fått något på klart." Mirrow skrattade lågt och mötte valpens röda blick med sin egen. Troligen var han bara ut på vift på någon sorts av upptäcksfärd så som han så många gånger hade varit på då han var yngre.
"Har inte dina föräldrar någon koll på var deras unge tar vägen, eller är det oviktigt?" Mirrow svepte lugnt med svansen bakom sig men blicken vilade fortfarande på den unges röda ögon.

Den blå följde fortfarande efter hans spår, fortfarande förargad över att Mirrow hade lämnat henne i sticket, hon kände sig förnedrad. Men Mirrow brydde sig inte, hon skulle ända komma till hans sida, det var det som räknades. Det var något som var kändes så bekant och välkänt med den vite och det störde honom att han inte visste vad det var.

Akira studerar oblygt främlingen. Tippen på den långa svansen guppar upp och ner längst med marken. Den glödande röda blicken tycks ointresserad av vad den ser. Främlingen verkar inte vara av något vidare intresse. Han verkar bara snacka strunt. Snacka om sådant han inte har att göra med.
"Det är oviktigt". Svarar han bara lugnt. Akira bryr sig inte om ifall föräldrarna vet var han är eller inte. De kan inte hindra honom från att gå vart han vill. Även om han inte helt och fullt kan lämna Ötamon bakom sig för att ströva vart han vill kan ha i alla fall vara våghalsig nog att undersöka områdena som ligger runt omkring. Om han inte hinner hem till kvällsmaten kvittar. Akira kan alltid fånga sig något litet att stoppa i sig.

Det skulle inte förvåna honom om ungen ens hade några föräldrar, han verkade inte ha något förstånd med all den respektlöshet han visade. Det var som om han tiggde om att han skulle ta upp en strid. Det var lockande, men det nöjet skulle han inte ge honom. Men Mirrow hade varit eller kanske fortfarande var lika dan, han kunde se sig själv i den vite. Det var det som hade känts så bekant. Trotsigheten som dolde sig under ytan. Mirrow satte sig ner och lät blicken lugnt svepa till en av rosen buskarna bredvid dem och studerade då en liten fågel hade landat på en av kvistarna och satt nu och drog i en av rosornas blad. Det är oviktigt. Valpens ord förvånade honom inte och han brydde sig inte heller speciellt, det var oviktigt.
"Så oväntat" sa han lugnt med blicken fortfarande på den lilla fågeln, den blå skulle kunna svälja den på ett nafs. Den lyfte från kvisten och flög in mot skogen, först när den försvann bakom en stam lät han blicken åter vandra fram till den vite.
"Vad heter du?" 

Akira ser något misstänksamt på främlingen när han sätter sig ner. Som om det vore helt okej. Ja visst. Akira kan inte förbjuda någon från att sätta sig ner. Men han börjar ändå undra vad den andre har i tanken.
Ett kort flin breder ut sig på hans läppar när främlingen frågar om hans namn.
"Är det inte rätt etikett att presentera sig själv innan man frågar om någon annans namn". Säger han mest för att kommentera det hela.  Mor brukar säga att det är artigare att presentera sig själv. Även om Akira själv inte gör just så.
Främlingen har dock inte gjort något som fångar Akira's intresse ännu. Men detta är faktiskt den första utomstående som Akira har mött. Kanske han det här mötet leda någon vart i alla fall?
"Men om du insisterar så är mitt namn Akira". Lägger han sedan till. Även om det till en början verkade motvilligt.

Den blå hade närmat sig avsevärt så länge han och valpen hade talat, hon var snabbare än vad Mirrow faktiskt trott. Det skulle bli intressant att se om hon vågade ta sig till hans sida fast en främling var i närheten. Det kunde också bli avgörande för hennes framtid, han var fortfarande inte säker vart han skulle göra av henne.

Mirrow skrattade lågt då valpen började tala om etikett och skakade lite på huvudet åt hans ord.
"Jag som trodde att vi hade lämnat etikett bakom oss för länge sen", hans röst var mjuk men med en viss kylighet låg gömd under mjukheten, medan hans ansikte hade blivit likgiltigt. Men då hanen med motvillighet hade presenterat sig som Akira, som passade mycket bättre för den unge hanen än "den vite". Så var Mirrows ansikte fortfarande likgiltigt och man kunde nästan skymta lite allvar i de röda ögonen istället för det aningen retfulla leendet som brukade dyka upp på hans läppar. 
"Nå Akira.. Mitt namn är Mirrow" sa han och nickade kort.

Öronen tippade bak då han kunde höra den välbekanta rösten av den blå som tog sig fram mellan en av rosenbuskarna i deras närhet. Hon hade hållit sig gömd där en stund, iakttagit dem men vågade först nu sig fram sakta till Mirrows sida. Mirrow kände då hon slingrade fram i gräset men tog inte blicken från Akira innan hon var vid hans sida. Hon höjde sig upp på den vackra kroppen och de gula ögonen blinkade mot Mirrow. Han särade på läpparna och ett tyst väsande ljud lämnade honom och sen började den blå kärleksfullt slingra sig upp för hans ben och lade sig efter det tillrätta kring hans hals där hon förnöjt höll sig kvar.

Vad försöker den äldre med egentligen? Vad är hans motiv? Vad är han ute efter? Akira's glödande röda ögon håller främlingen fäst.
"När du föddes då eller?" Svarar han kaxigt. Vadå lämnat etiketten bakom oss? De har ju just träffats. Akira ser misstänksamt på Mirrow. Fnyser lätt.
"Vad vill du". Morrar han kort. Han sitter och studerar främlingens virvlande energier. Något är det hos Mirrow som kan ha fått någon form av kyligt intresse från Akira. Men inte mer. Den äldre verkar ännu inte vara någon av direkt riktat intresse. Akira känner sig uttråkad. Något trött men det är inget fel på krafterna eller energin. Hans kropp bearbetar och analyserar rosornas gift. De är fascinerande.