Aldrig hade Valendore varit såhär långt hemifrån. Ljudet av steg och hjärtslag var hans egen trumma, som ibland kompletterades av en porlande fjällbäck eller skriande fågelsiluett mot den krispigt blå himmelen. På vida valptassar hade han studsande ramlat fram längs sten, sten och ja, mer sten. Valendore hade inte lämnat bergskedjan en enda gång sen han gett sig av. Om någon ifrågasatt hans lilla vandringsled hade han propsat på att det var bara strategiskt att hålla sig på terräng man bemästrat. Faktiskt. Ju. Rädd? Pff. Aldrig. Inte Valendore.
Han hade dock inte träffat på en enda annan varg sen han gav sig av.. Innan dess hade han väl egentligen knappt interagerat med någon varg överhuvud taget - särskilt inte på egen tass - förutom sin syster och far.
Rytmen i hans rörelser hade sen länge fått hans hjärna att gå i vila och kroppen var på autopilot. Valpen ruskade på sitt gråa huvud och plirade upp mot den sjunkande solen. Hur länge sedan var det han sovit? Ett dygn? Två? Han petade frånvarande med tungan på roten av en fjäder som fastnat mellan framtänderna. Den första ripa han någonsin fångat. De svarta mungiporna ryckte stolt. På en diet av lämlar och slamsiga kadaver hade han magrat rejält under veckorna som passerat.
Så nu, när han plötsligt såg de högsta träd han någonsin skådat i sitt liv, tog kombinationen av trötthet, hunger och nyfikenhet över. Aldrig hade Valendore varit såhär långt hemifrån. Eller söderut. Eller passerat en lövskogs trädgräns. Han insåg inte ens hur komiskt stort han gapade, inte heller registrerade han ögonblicket då bergssluttningen tog slut och skogen omslöt hans taniga kropp. 
Den lilla vargen hade böjt sin nacke så långt bakåt han kunde, i ett försök att förgäves få en skymt av var dessa vidunderliga trädstammar gick över i trädkronor. Ögon så uppspärrade att ett pärlband av tårar ramade in dem, han ville ta in allt. Vart var trädens låga grenar? Vad hette alla dessa nya växter? Var allt sydligt gräs så här kittlande? Sjöng alla skogar som magnifika orkestrar målade i gyllene ljus?
Valendore var lika delar skräckslagen som hänförd, nästan överstimulerad av alla nya intryck och hörde inte ens det låga skratt som passerade hans läppar.



OFF: Alltså. ROST... Lovar att uppa mitt game. Privat med Varya!

Solen vilade någonstans bakom de höga, föråldrade träden, på sin färd ner bakom horisonten. En behaglig, mjuk värme fyllde hela skogen och hjärtat på den unga vargen. Ett brett, sprudlande leende låg över de rosa läpparna som klöv det bleka anletet itu. Den gängliga, något oproportionerliga kroppen rörde sig lättsamt och bekymmerslöst över den låga undervegetationen. Trots att hon var en bit bort ifrån sitt hem och sin lya, så var hon ändå bekant med området. Stigar som inte skulle vara så uppenbara för främlingar var som kartlagda för henne. Ena stigen användes främst för att komma till ett vattendrag längre fram, den andra och tredje ledde till en plats där hovdjur brukade samlas för att vila – det hela var inpräntat i hennes minne. Det var sällan något nytt dök upp, så när den varma eftermiddagsbrisen drog med sig lukten av en annan varg blev unghonan genast intresserad.
     Med långa, fartfyllda steg följde hon olika stigar bit för bit, spårade sig fram till källan. Den förde henne längre norrut, längs själva gränsen av Ötamon. De skärpta, azurblå ögonen spanade mellan de föråldrade trädstammarna.
     Trots att främlingen hade jordnära färger, och inte alls skapade samma kontrast som hennes svartvita päls gjorde mot den smaragdgröna bakgrunden, så tog det inte lång tid förrän Varya kunde syna honom. Han verkade inte speciellt gammal, snarare något yngre än vad hon väntat sig, och mindre. Dock förvånade det inte riktigt henne – Hector var vuxen men ändå mycket mindre än hennes mamma.
     Utan att försöka dölja sin närvaro närmade hon sig valpen. Huvudet var högt buret och öronen nyfiket spetsade framåt. Inget med hennes kroppspråk speglade något annat än alerthet och undran. På behörigt avstånd, men ändå så de båda hade full uppsyn av varandra stannade hon upp.
     ”Hejsan!” hejade hon med ett växande leende. Svansen började långsamt och prövande vifta bakom henne.

"Hejsan!"

Rösten avbröt hans flödande rörelse som om någon huggit tag i nackskinnet på honom. Med ena framtassen fortfarande hängande i luften blev även tystnaden hängande någon sekund för länge. Mungiporna var fortfarande uppdragna i resterna av ett leende, som nu bara såg ännu mer komiskt ut i kontrast till hans överrumplade hållning. 
Långsamt, långsamt sänkte valpen sitt huvud och mötte för första gången havet. Såklart var det inte havet. Men när hans egna märkligt rosenfärgade och gröna blick mötte främlingens var det exakt vad han kände. Mer än en tanke var det just det, samma sug som det gav honom att blicka ut över himlens magnifika spegelbild. I hennes ögon såg Valendore äventyret. 
Chocken blev plötsligt omvandlad till energi och innan tankarna och förståndet var ikapp hade han kastat sig fram och var alldeles för tätt inpå.
Kanske var det sömnbristen, kanske var det bristen på umgänge med andra valpar under uppväxten. Eller så kunde han inte på allvar tro att hon var verklig, bara en förtrollande hägring i skogens ljumma sken.
"Är du riktigt.. på riktigt?" orden bara trillade ur honom och han blinkade som vore han nyvaken.
Förundran blev förfäran när han nu i hennes väldigt personliga utrymme blev oundvikligt medveten om hur på riktigt hon faktiskt var. Om han varit mindre än henne innan verkade han nu krympa i takt med att han ilade bakåt till sin ursprungliga plats. Skuldrorna drogs upp som om en tältpinne rests och huvud, öron och svans föll skamset. 
"Förlåt..! Jag, öh..", tankarna trasslade och blodet rusade till hans ansikte "Är du.. En silanni?" avslutade han sedan halvt på skämt och halvt förundrad.
Valendore sökte hennes blick under mörka ögonfransar medan ett förläget leende drog i vänster mungipa, försiktigt började svanstippen svänga.

Ett ljust, klingande skratt lämnade henne i takt med hans kommentar. Om hon var på riktigt? Ja, det var hon väl! Eller? Vad var det som avgjorde sånt, egentligen? Hennes huvud tippades på sned när hon betraktade honom grundligare. Samma valpiga nyfikenhet speglades i hennes ögon. När han verkade inse att han tagit sig något närmare än vad som kändes bekvämt kunde hon inte låta bli att fnissa igen.
     ”En silanni?” frågande tippades huvudet åt andra sidan. Aldrig hade hon hört det förut. Vad var det? Ett träd? Ett namn kanske? Leendet höll ihärdigt i sig.
     ”Jag är Varya!” sade hon självsäkert och viftade ännu mer på svansen. ”Vem är du?”

Han kunde inte låta bli. När skrattet lämnade hennes läppar stämde han genast in, den blekrosa svansen nu ivrigt viftandes. Fnittret som följde fick hans valphjärta att fladdra till innan hennes fråga istället fick det att sjunka.
Vem var hon egentligen? Herre, om det fortsatte såhär skulle Valendore snart drabbas av en känslomässig överdos. 
"Silanniärälvor..." generat, nästan argt, sa han det så snabbt han förmådde och ögonen pilade undvikande mellan träden. 
"Vilket lustigt namn! Jag tycker om det. Hej Varya, jag heter Valendore!" svarade han rakt och tänderna glimmade i ett brett leende medan han sköt ut bröstkorgen i ett försök att se självsäker ut.
Hanen lät sin blick stilla vila på henne, av någon anledning ville han att hon skulle tycka om honom. Det gjorde honom aningen brydd men han gjorde sitt yttersta för att nonchalera det. Febrilt försökte han komma på något att distrahera henne med ifrån sin dumma fråga och bestämde sig för att fråga en annan. 
"Bor du här?" genuin nyfikenhet fanns i hans stämma och huvudet föll på sned.
Han tvivlade nästan på att man ens kunde bo på en plats som denna. Om det var så att hon faktiskt bodde här var han avudnsjuk. Den här platsen var den mest magiska Valendore någonsin skådat. Alltså hade han dragit slutsatsen att även Varya säkerligen var magisk. På ett eller annat vis. Magisk och alldeles på riktigt. Äntligen började det sjunka in att han faktiskt var här på riktigt och med det att han nu även på allvar lämnat sitt forna hem. Skulle han någonsin se lyan igen? Valpen trampade lite på stället, aningen osäker men mer än någonsin ivrig att låta världen veckla ut sig framför honom.

Älvor? Älvor hade hon allt hört talas om. Blue hade talat om dessa älvor ett flertal gånger i hennes godnattsagor. Om än konceptet ännu var väldigt abstrakt, och Varya tvivlade på deras existens, så var hon något bekant med idén.
     Varya skrattade lättsamt åt hans kommentar. Var hennes namn lustigt? Kanske. Varya visste inte riktigt, då hon inte riktigt hade något att jämföra med
     ”Om mitt namn är lustigt, du ska du höra min systers namn, hon heter Vit! Och ja, hon är lika vit som hon låter.” Varya avslutade med ett klingande skratt. Valendore. Det var ett fint namn, precis som hennes och hennes syskons namn började det på det där V-ljudet. Hon gillade det.
     ”Jaa, jag bor här. Eller, inte just här, men en bit bort.” Tankfullt såg hon sig tillbaka från den stig hon kommit. ”Du då, du kommer inte härifrån, eller hur?” Nyfiket sträckte hon på sig för att komma lite närmare. Med vidgade noshål drog hon åt sig hans doft, nej, han hade inte alls Ötamons doft i hans päls. En utböling, det verkade det som. Inte heller bar han doften av sällskap. Var han ensam?

Aftonsolen kastade blänk i hanens ivriga blick.
"Syster? Jag har också en syster! Hon är äldre än mig och hon har sett älvor och isvargar i bergen och när jag träffar henne igen kan hon säkert berätta för dig också om du vill och.. det var länge sen jag såg henne, men..", rösten porlade iväg som ett musikstycke innan det lika plötsligt ebbade ut. 
".. Jag ska hitta henne igen." och med det uttalandet blev ivern beslutsamhet. 
Plötsligt kände Valendore åter hur trött han egentligen var. Mötet med Varya hade fyllt honom av en glädje som helt fått honom att glömma. Både allt det slitna och även saknaden. Men saknaden var större och den skulle elimineras, påminde sig valpen om och skakade på huvudet.
"Orättvist! Din hemplats är som en godnattsaga man berättar för valpar ju!" flinet var tillbaka i ansiktet igen och han såg sig beundrande omkring för att understryka sina ord.
"Nää, jag kommer ifrån norra bergen. Men nu bor jag inte någonstans alls längre." svarade han med en märkligt bekymmerslös axelryckning och sänkte busigt överkroppen.

Genuint intresserade hummande lämnade henne när hon lyssnade till den yngres svar. Intressant.
     ”Men du är ju så liten, hur kan du vara ensam?” Nyfiket och oförstående lät hon huvudet falla på sne. Det var svårt att föreställa sig att vara utan hennes mamma. Vad skulle livet vara utan kära mamma?
     ”Äsch, det är okej här”, svarade hon och fnittade lite. Ötamon var vackert, speciellt när månblommorna var fullt blomstrade och glödde vackert om nätterna. Men det var svårt för henne att riktigt få perspektiv, när hon aldrig lämnat den uråldriga skogen för ens en dag.
     ”Bergen...”, sade hon som tankfullt för sig själv. ”Hur är det där? Och norr, vart ligger det?” Ett leende spelade över hela hennes anlete.

Det var värst vad känslorna stormade inom honom dessa dagar. Valpen själv var inte medveten om vad det egentligen grundade sig i; för distraherad av alla intryck och impulser som hörde äventyret till. 
"Jag är inte så liten..!" protesten kom lite för snabbt och lite för högljutt, ett svar som bara underströk honans fråga.
I en enda rörelse gick Valendore's hållning från något som försökte se vuxet ut som vore det på lek, till hopsjunken under tyngden av verklighetens allvar. Hannen ville inte säga att han var ensam. Att han varit det länge nu. Det kändes som en evighet. Han visste inte varför. Ordet ensam lämnade inte bara en äcklande hinna i hela hans mun, utan fick även hans huvud att surra av tvivel och hjärtat av rädsla.
Valendore visste inte hur man betedde sig i sällskap av jämnåriga. För honom kändes Varya fortfarande lika magisk som om hon vore en älva och hans ljusa blick sökte skyggt hennes. Blå som en vinterglaciär. Just som hannen såg upp lämnade ett fnitter honan och hanvalpen kände sig genast uppmuntrad. Funderade noggrant över varje ord som sagts. 
Om det här var vad som klassades som okej så vågade Valendore knappt föreställa sig vad mer som fanns att se! En djup suck lämnade honom som enda svar och den lilla munnen snörptes ihop. Ändå talade lätet nästan tydligare än om han faktiskt yttrat ord, han försökte verkligen innerligt att begripa, men nådde inte riktigt hela vägen. Vid hennes nästa uttalande kompletterades den lilla skrumpna munnen av djupa rynkor i pannan. Ja, vart låg norr? Norrut såklart! Den här gången hann valpen ändå hindra sig från att slänga ur sig sina första tankar. För hannen förstod att det nog inte skulle räknas som ett fullgott svar. Läpparna särades och möttes flera gånger utan att några ord hann emellan. Tillslut beslutade sig Valendore helt enkelt för att ignorera den sista delen av frågan. Hoppades att den något äldre honvalpen kanske skulle tycka att han var mystisk, till och med spännande.
"Bergen är som stora, gråa tänder som gapar mot himlen. Där jag bodde är dem alltid täckta av snö. Och bortom bergen sträcker sig den stora isen - glaciären - längre än ögat kan se, för evigt nästan", hannen försökte tala långsamt och rytmiskt, gav svaret i sin bästa berättarröst och lät orden hänga i luften någon sekund innan han fortsatte.
"På glaciären vandrar isbjörnar stora som minst fyra vargar och mammutar större än tio! Under vintern blir isen helt blå, nästan som dina ögon", det sista slank ur honom i ren iver och han ångrade sig genast, fortsatte nervöst "och när glaciären är blå så går solen antingen aldrig ner, eller så går den inte upp alls på flera veckor. Det är kallt. Det är vackert. Jag saknar bergen.."

Varya reflekterade inte mycket över alla flyktiga känslor som sprang över Valendores anlete. Det gladlynta, lättsamma leendet låg stadigt breddat över hennes bleka ansikte när hon hänfört lyssnade till hans förklaring om bergen, och isen, och glaciären. När han tystnat började hon ivrigt vifta på svansen.
     ”Wow, det låter tufft! Hoppas jag också får se det någon gång!” Ett  bubblande fnitter lämnade henne åter igen. Valphonan öppnade munnen för att fortsätta säga något, när ljudet av grenar som gick itu avbröt henne. De vita öronen reste sig vaksamt och de azurblå ögonen såg sig om.
     ”Hörde du?” Hennes röst var låg, spänd. Ljudet av hasande, släpande steg hördes en bit bort. Vem, eller vad det än var, verkade det inte försöka hålla sin existens undangömd. En varg kunde väl inte vara så hänsynslös? Med en spirande nyfikenhet som fick hennes ögon att glittra såg hon på den mindre hanen.
     ”Ska vi kolla vad det är?” Svansen började ivrigt slå bakom henne. Om det var något som alltid lockade, var det ett nytt, spännande äventyr.

Hennes reaktion på berättelsen stärkte den lilla hannens självförtroende. Att kunna presentera något för en äldre valp som denne inte vetat om innan kändes väldigt stort. Intensivt viftade svansen bakom honom och även om hemlängtan långsamt frätte i hans bröst som syra log han ändå lysande stort emot Varya. Öronen spändes och vreds i ljudets riktning. Resten av den lilla kroppen blev väldigt stilla. Inte hade han blivit skrämd, nejdå. Bara lite överraskad. Han nickade långsamt till svar, ansiktet nu allvarligt och vaksamt. Uttrycket var både på lek för effektens skull samtidigt som uppväxten i norr lärt honom att plötsliga läten kunde vara ens enda varning innan faran var för nära. Men det lät inte som att vad det än var försökte hålla sig särskilt hemlig. 
Valendore sträckte på sig när hon frågade om de skulle se efter vad det var som orsakade rasslandet. Den taniga hanvalpen sköt ut sitt bröst och försökte se vuxen och självsäker ut när han såg på honan. Så tyst han kunde utan att smyga började han röra sig i stegens riktning. 
"Kommer du?" tonen var retsam men leendet snällt när han kastade en blick bakom sig. 
När hannen åter vände sitt huvud framåt reste sig raggen i nacken. Inte mycket mer än fem meter bort försökte en varg släpa sig fram. Men främlingen rörde sig ändå inte ur fläcken. Vargen, som såg ut att vara en hanne, hade sitt ena bakben illa fastkilat mellan två snirklande rötter. Ändå gjorde den ingenting för att aktivt försöka ta sig loss. Den bara.. Hasade. Rörde sig ryckigt och segt på samma gång. Valendore märkte inte ens att han abrupt slutat röra sig. Han förstod inte vad som var fel. Främlingens ögon var ofokuserade. Mjölkigt vita och något gult som såg ut som sjukligt var sipprade ur ögonvrån. 
"Är du skadad?" frågade han lite för högt. 
Inget svar. Eller, inga ord. Ett obehagligt hest ljud lämnade vargen. Som ljudet av brinnande löv. Varför kände han sig så skrämd?

Varya skuttade med långa, desorienterade steg efter den nyfunna vännen. En känsla av iver och spänning spirade i hennes bröst. Den var oemotståndlig. Blicken spanade över området, och när de azurblå ögonen föll på målet stannade hon i sina steg. Den främmande varghanen satt fast. Det såg ut att göra ont när hanen fortsatte försöka dra sig fram, ur greppet. Men han verkade inte rädd, han såg frånvarande ut. När Valendores ord fyllde tomrummet av tystnad, men vargen reagerade inte mycket mer än att fortsätta i sina ryckiga rörelser.
     ”Hallå, hör du oss?” Varya provade ropa lite. Stön, rassliga och bubbliga lämnade vargen när den som instinktivt rörde huvudet i deras riktning. Ögonen var vita, dimmiga och otäcka. Lukten som slog emot valpen fick henne att rygga tillbaka. Han stank, äckligt, som ett gammalt byte. En känsla av fasa och oro bytte ut hennes tidigare nyfikenhet.
     ”Behöver du hjälp?” Vaksamt tog hon några steg närmare. Hanen svarade inte, utan bara stönade på samma sätt. Hans rörelser ändrades, och det såg ut som han försökte ta sig emot deras håll, men fortfarande fast i sina steg. Sättet benet böjde sig på såg onaturligt ut, och Varya tvekade på att vem som helst kunde böja sitt ben i den riktningen. Aldrig hade hon sett något liknande. Varya svalde hårt ner klumpen av rädsla som samlats i halsgropen.