Oljud, lukter, rörelse... Överallt befann sig vargar, överallt hände saker, fördes samtal, träffades gamla bekanta. Den kontrastrika blicken svepte från ansikte till ansikte, men med alla ständiga intryck som inte gav henne en sekund att samla sig och försöka bryta ned allt till mindre delar så fann hon sitt sinne bli trött. Detta gick inte. Hon behövde få komma bort en stund, finna en plats som inte var trång och fullsatt med andra individer. Rösterna som ständigt jagade hennes tankar rev rastlös på insidan av huvudet. Att se på striderna, där blod och död fläckat hela arenan och blivit mött av jubel, hade eldat på kaoset i hennes vanligtvis stormiga sinne och hon behövde få finna lite lugn och ro om hon skulle klara av att se resterande matcher utan att ge vika för begäret att hugga tag i dem som satt närmast intill henne och spilla deras blod. Inte endast för blodspillans skull, inte denna gång.
Det ryckte lätt i de svarta mungiporna, men hon höll sig själv från att le brett vid tanken. Snart skulle hon själv få gå ut på den där arenan. Snart skulle det vara hennes namn som viskades mellan åskådarna, medan de såg på hur hon begravde tänderna i sin motståndare och fläckade väggarna röda med dennes blod. Stunden kunde inte komma fort nog.

Den stora honan rundade ett hörn, och äntligen tycktes det som att det blev tunnare och tunnare med vargar. Hon saktade in, lät blicken svepa över byggnaderna som befann sig intill henne. Här var det tystare. Här kanske hon kunde fördriva lite tid innan det var dags att gå tillbaka för att se på nästa strid.


[komsi komsi Lilja~ ]

Piru klev ner från läktaren. De första striderna hade inte varit til något nöje. Den tredje och fjärde striden däremot hade givit mer, speciellt när drakargen fick strupen avsliten. Nöjt hade han suttit kvar och tittat på spektaklet medan han sakta lät det sjunka in hur oerhört fånig den här invigningen var. Varför hade han ens kommit hit? Jo för alla försäljare brukade ha bra priser under såna här jippon och han tackade aldrig nej till ett nytt armband eller ring. Den stora kroppen rörde sig osmidigt längsmed strömmen av vargar som var på väg ut för att uträtta behov eller ta sig en matbit, han var inte på väg ut för någon av dom anledningarna han tänkte titta på smycken. Det fick vara nog med alla dessa patetiska små slagsmål som ändå inte ledde någon vart. Han styrde stegen mot utkanten av marknaden för att få en sista glimt om han lyckades hitta något nytt men det verkade inte sannolikt. En stor svart vit hona stod i vägen för honom just som han hittat ett av dom sista stånden han missat. " Kan man vara mindre i vägen än du är? " Muttrade han bittert och försökte se över henne.

Kan man vara mindre i vägen än du är?
En mörk skugga lade sig över det svarta ansiktet. Nosryggen vibrerade när hon sakta vände på huvudet för att lägga blicken på den som haft mage att yttra så respektlösa ord. De giftgröna pupillerna var så i hopdragna att de nästan inte syntes i kontrast till de orangea irisarna. Men med eller utan pupiller, så stod det tydligt att de ord som sagts inte var uppskattade.
Ett lågt väsande lirkade sig ut mellan de sammanbitna käftarna, och hon studerade den hane som nu stod, enligt henne, alldeles för nära och påpekade att hon var i vägen. En liten varelse, men å andra sidan vem såg inte liten ut i jämförelse med henne?, med märklig färg, tänder som inte vetat när de skulle sluta växa och alldeles för många ben. Vem var han att påstå att hon stod i vägen? Ju mer hon studerade honom, desto mer irriterad blev hon. Vad sa han? Hur vågar han? I vägen? För honom? Och vem är du?! Det hade inte tagit lång stund innan rösterna i hennes sinne greppat tag om situationen, och all rastlöshet och frustration riktades nu mot den främling som närmat sig med så respektlös uppsyn att han mer eller mindre bad om att bli tillrättavisad.
Selva fnös högt, innan hon i en långsam rörelse sänkte huvudet så att det befann sig i jämnhöjd med hanens. En klok varg hade satt svansen mellan benen och sprungit därifrån. En korkad varg hade bett om ursäkt och backat.
"Och du är?" Den mörka rösten dröp av illvilja. Det var inte mycket mer denna hona som var feminint, och tyvärr var inte heller rösten någonting som kunde bryta det mönstret. Mörkade än den ton man kunde förvänta sig från en hona i hennes ålder, men heller inte tillräckligt dov för att ge intryck av en hane. Hur som, så behövdes knappast en mörkare ton i hennes röst för att få fram budskapet att hon var missnöjd, och hon tänkte sätta tänderna i ansiktet på denna hane om han inte backade undan. Typ, nu.

Reaktionen lät sig inte vänta från den tvåfärgade honan, även om hon var betydligt större än honom lät han sig inte avskräckas. Storleken var långt ifrån allt som var avgörande i en strid och den kunde många gånger ha negativ inverkan i många händelser. Han blickade känslolöst in i den mycket upprörda honan - patetiskt. Vad som fick henne att parkera sin stora rumpa mitt på gågatan framför en försäljare? Hade hon ingen respekt för den stackars mannen som försökte sälja sina små juveler, hans levebröd ställer hon sig i vägen för. En frätande fråga om vem han var kom från schackbrädet. " Någon som har respekt nog att inte blockera andras levebröd. " Han tog ingen vidare notis om henne utan tog ett steg fram för att påvisa att han fortfarande ville komma fram. " Så kan du flytta på dig? " Ögonen smalnade av och han synade henne bittert.

Någonstans i bakhuvudet, dolt bland oljudet och skriken som rev och stångades för att försöka spräcka skallbenet på henne, befann sig en låg, klen liten röst som sade någonting om att inte ställa till med trubbel. Vanligtvis var hon inte den som drog sig för att slita huvudet av eller krossa ryggraden på dem som hon fann irriterande, men på ett event som detta så visste hon mycket väl att det gällde att hålla sig lite i skinnet. Trots hetsigt humör och sjukt psyke, hon var inte dum. Vakter fanns att finna lite var stans, och hon visste mycket väl att ville hon behålla sin plats som deltagare i spelen senare under dagen så kunde hon inte se till att bli utkastad det första hon gjorde så fort hon lämnat läktarna.
Men han gjorde det minsann till en utmaning för henne. Flytta på oss? Flytta på OSS? Inget namn. Ingen värdig. Döda honom. En dov morrning undslapp henne, och det ryckte i den övre läppen. Han tog ett steg närmare. Selva tillät sig själv snegla åt det håll som tycktes vara så otroligt viktigt för denna hane. Där befann sig en ensam försäljare. Vad han sålde brydde hon sig inte det minsta om, men med bara en blick kunde hon avgöra att det minsann inte var värt den respektlösa attityd hon serverades av stortand här. Döda honom. Nej, vi kan inte sparkas ut. Ta ett öga. Bit honom över ansiktet. Han har gott om ben till övers. Hur lockande än tankarna var, så fick hon bita ihop för att inte ge vika för dem.
Blicken mötte åter hanens, innan hon drog undan huvudet i en långsam rörelse. Den ena av de stora framtassarna flyttades åt sidan, och för en sekund såg det ut som att hon tänkt dra sig undan för att släppa fram hanen. Men just som hennes blick släppte honom, sköt hon ifrån med bakbenen och med ena framtassen placerad på hanens strupe låste hon fast honom mellan sig själv och en av de närliggande väggarna. Detta kunde ju inte klassas som övervåld, hon förde ju endast en konversation med honom. En väldigt närgången, intim sådan.
Med ansiktet endast någon millimeter ifrån hanens väste hon med blottade tänder och tandkött så andedräkten drog över nosryggen på honom.
"I framtiden skulle jag råda dig att tala med mer respekt. Var tacksam för att jag inte vill riskera min plats i spelen. Annars hade du gått härifrån med ett huvud mindre." I varje ord som lämnade hennes läppar dolde sig en dov morrning, och hon höll kvar hanen en extra sekund efter att hon talat till punkt - för effekts skull, innan hon släppte honom.
"Så klumpigt av mig." Ett falsk leende, så falsk att det kunnat framkalla kräkningar, visades upp, innan hon vände blicken bort från honom och valde att styra stegen bortåt. Kanske kunde hon finna lite ro någon annanstans.

Känslan av att tiken inte var ute efter annat än att vara en stoppkloss för världens alla handelsmän ändrades när hon rynkade ihop ansiktet och började morra - perfekt. Pirus läppar ryckte till och nosryggen veckade sig för att visa att han inte tänkte backa undan från ett slagsmål. Öronen vreds bakåt och ett gurglande ljud lämnade strupen på honom när han svarade på hennes morrande. En blinkning till och Piru satt pressad mot  väggen med tikens tass pressad mot sin strupe. Ett ilsket morrande vibrerade mot hennes tass och Pirus ögon blixtrade till av ilska. Hon hotade honom och det skulle hon grovt få ångra. " Jag har ingen plats att förlora... " Flinade han och högg retsamt i luften mot henne. " På återseende.... " morrade han fram när hon vände om och gick. Han skulle nog  se till att få hennes huvud på en påle utanför ytterdörren.