För en bråkdels av en sekund hade han varit så säker. Så säker på att det varit hans försvunna syster. Nu visste han inte längre. Det hade trots allt bara varit en skymt. En svartvit fäll i ögonvrån. Tänk om det var allt hon hade varit? En illusion i ögonvrån.
Han visste inte hur länge han gått runt och letat efter henne, det hade garanterat förflutit minst en match, kanske två. Skulle han våga ropa efter henne? Kanske någon här kände henne?
”Varya?” det var ett halvhögt rop till fråga. Ursäktande log han mot ett par som tittade irriterat på honom, snabbt avlägsnade han sig runt ett hörn så att de försvann bakom väggen.

Varya dök fram bakom en pelare, och mötte honom. De glansiga ögonen blev stora och hon tappade andan vid åsynen av honom.
     “V-Valkyrian?” Hans namn kändes främmande i hennes mun. En främling. Ändå kunde hon känna något brista när hon såg på honom, som om allt inte var i skärvor redan. Hon backade ett steg. En min av vemod syntes på hennes anlete.
     “Du lever,” konstaterade hon. Rösten var torr. “Och Vit?” Det fanns en viss likgiltighet i hennes ton, som om att hon inte brydde sig.

Han ryckte till när hon plötsligt stod framför honom och sa hans namn efter all tid som gått. Ögonen fylldes snabbt av tårar och han drog efter andan som om han snyftade till.
"Varya." rösten var bruten när han klämde fram hennes namn. Det var inte så han föreställt sig att han skulle låta när de möttes igen.
Han skrattade till vid hennes konstaterande och nickade. Jo, visst levde han allt. Det var hjärtat i hans bröstkorg väldigt mån om att påminna honom om när det nu slog hundraelva slag i minuten.
När hon frågade om Vit skakade han på huvudet utan att släppa henne med blicken.
"Jag vet inte."
Han var tyst i ungefär två sekunder, det var någonting med hans syster som skavde men han valde att ignorera det när tårarna nu fuktade hans kinder.
"Åh men Varya! Du lever!" sa han och snyftade till innan han slöt avståndet mellan dem och lade huvudet mot hennes manke "Jag har saknat dig så." viskade han in i pälsen.

Varya stod stelt kvar när Valkyrian kom fram till henne. Hans omfamning var varm, genuin. Han hade längtat efter henne, saknat henne. Det fanns ett virrvarv av känslor inom henne som  stormade, som kämpade för att få dammen som höll allt tillbaka att brista. Hans snyftning fick henne att dra tillbaka. Ögonen var ihåliga när hon såg på honom.
     “Vad gör du här?” viskade hon. “Du borde inte vara här. Varför är du här?” Orden spillde ur henne, ökade i hastighet och volym när en panikbeblandad ilska plötsligt blossade upp. “Du ska inte vara här! Du har inget här att göra!”
     Vad var det här för sjukt, förvridet skämt? Var det här Gudarnas spratt? Var det här deras sätt att hämnas henne? Var det här deras sätt att visa sin närvaro? Genom att plåga henne ännu mer? Hon skulle inte låta dem.
     “Vad tror du att du håller på med?!” De vita öronen sjönk långsamt tillbaka mot hennes hjässa, och hennes näpna, bleka anletet förvreds mer och mer i rå ilska. “Du,” är bara här för att såra mig, du är bara här för att påminna mig om alla mina misstag. Hon förmådde sig inte att avsluta meningen. 
     “Försvinn! Du är den sista jag vill se! Fattar du det?” Varya kände inte tårarna som rann ner för hennes kinder, bara den ilska som klämde om hennes hjärta.

Det kändes som att hon slet någonting vitalt från hans kropp när hon drog sig undan från hans omfamning. Oförstående såg han på henne när orden började spilla ur henne. I takt med orden verkade magen trilla ner i tassarna samtidigt som hon krossade varenda spegel han hade inom sig.
"Varya..." viskade han med en röst full av oförstående smärta. Han stod kvar där hon lämnat honom, med tårar som rann längs kinderna på honom och ögon som talade om smärtan hon orsakade honom.
Han förstod inte varför hennes ansikte förvreds till ren och skär ilska, det ända han ville var att omfamna henne och höra hennes klingande skratt. Vad hade han gjort för att hon skulle känna sådan ilska gentemot honom? Var det för att han inte kunnat rädda Vit? För att han inte hittat henne tidigare? Var det för att han gått vidare? Hittat en ny familj?

'Försvinn! Du är den sista jag vill se! Fattar du det?'

Det var som att hon krossade hela hans barndom. Hade hon alltid hatat honom så? Han ville bara torka hennes tårar.
"Varya" kved han lågt.
Det fanns så mycket han ville säga, berätta för henne. Men hon krossade den sista spegeln inom honom. Han kände sig så trasig.

Vem var hon?

Hans blåa, sorgsna blick skar i henne. Det var som att stirra tillbaka på honom då, precis så som han sett ut den natten i Ötamon. Natten hon dödat deras mamma. Det gjorde så ont, att hon inte orkade känna det. Ilskan blev hennes försvar, och hon lät den ta över. Tänderna blottades och ett gutturalt morrande lämnade hennes strupe. Pupillerna blev små och stirriga och hon kände sig lätt i huvudet.
      Tankarna som virvlade i hennes huvud var bara korta impulser. De bad om kontroll. Hennes kropp skälvde och tänderna var hårt sammanpressade. Dö. Dö. Dö. Varya vågade inte röra sig. Dö! Dö! Dö! Det var svårt, svårare än hon någonsin kunde väntat sig, att se bort från honom, att släppa honom med blicken. Hårt knep hon ögonen och kände de varma tårarna som strilade ner för hennes kinder. Det fanns inget hon ville säga. Istället skyndade hon sig med ryckiga steg förbi honom, vidare genom korridoren och ut från arenan.

Hennes morrning verkade eka inom honom och han tog ett instinktivt steg bakåt, bort från henne. Han kände inte den här vargen. Insikten skar i honom när han såg henne gå förbi.
Stel stod han kvar, för chockad för att kunna röra sig.
Hade han någonsin haft en syster?

Kanske inte.


[Avslutat]