[Ensamroll]

Han hade lugnt och sansat vandrat ut ur Ötamon, även om hans insida skrek åt honom att springa allt vad benen orkade. Han var stolt i sig själv, han ville gå därifrån med högburet huvud, även om han egentligen bara ville lägga sig ner och tyna bort. Hans stolthet hade tvingat honom att långsamt låta benen bära honom bort från skogen, en skog han kanske aldrig mer skulle se. Kanske hade han även vandrat långsamt för att han hoppades att hon skulle ändra sig... Ja, kanske. Hoppet om att hon skulle komma efter honom bar han med sig ända tills dess han såg Azhekaslätten breda ut sig framför honom. Långt där borta kunde han se Blodbergen.

Varför går du inte bara hem, till Devils igen?

Orden ekade inom honom, och han visste inte hur han skulle bli kvitt dem. Han både ville höra dem och inte. Hennes röst klingade vackert även i hans huvud, men ordens innebörd gjorde så ont i hjärtat att han inte visste vad han skulle ta sig till.
Han vände på huvudet och såg bak, in mot träden, där han visste att Hon var. Någonstans. Han skakade uppgivet på huvudet samtidigt som han svalde gråten som stockade sig i halsen. Hon skulle inte komma efter honom. Hon förlikade sig i deras avslut, och det var väl bäst att han också gjorde det, även om det var svårt. Någonstans skulle han nog aldrig kunna förlika sig med att det var över, att det verkligen och slutgiltigt var över.
Det var med trötta steg som han satte ner tassen och gick ut på den kala slätten. Solen började gå ner i väst och kastade eldens alla färger över himlen. Att han skulle behöva korsa Azheka under natten var inget som oroade honom. Skulle döden komma i vargbeklädnad så fick den göra det. Han kanske rent utav skulle välkomna den, vilken vampyr den än skulle ta sin skepnad i. Hans tid på jorden tycktes över, han visste inte riktigt vad han skulle leva för längre. Hans kall i livet hade så länge pendlat mellan Henne och Devils, men han visste inte om hans kall nu var Devils.

Varför går du inte bara hem, till Devils igen?

Var Devils verkligen hans hem? Han hade letat efter ett nytt hem hos Henne. Sade egentligen inte det allt? Att han faktiskt hade gett upp Devils för att skapa sig ett hem vid Hennes sida. Sade egentligen inte det att han inte längre såg Devils som sitt hem?
Han stannade upp och slöt ögonen. Andades in slättens alla dofter, vilket inte var speciellt många. Sand, grus, sten. Han tog ett djupt andetag och öppnade efter en lång stund ögonen igen. Sakta började han gå igen. I samma stund som solen försvann helt bakom horisonten började han springa. Han fortsatte springa genom slätten med tårar som brände bakom ögonlocken. Om han sprang för att komma fram till Devils, eller i hopp om att stupa, det visste han inte. Det var nästan så att han hoppades på det sistnämnda. Han fortsatte att springa, hela tiden i en rakt linje, rakt mot bergen. Han hade trots allt ingen annanstans att ta vägen.
Benen vek sig i samma stund som solen åter tittade fram över världens streck. Handfallen föll han rakt ner på den hårda ytan. I munnen uppenbarade sig en välbekant, metallisk smak. Tydligen hade han bitit sig i tungan i fallet. Framför honom låg något han först inte kunde identifiera, men när han öppnade munnen och för att spotta ut en del av blodet insåg han vad det var som låg där. Han hade inte bara bitit i tungan i fallet, han hade fullständigt bitit av en bit av tungan. Han stack ut tungan ur munnen och svepte den över nos och läppar, så gott det gick med det som fanns kvar av den, och insåg att det inte gjorde ont. Han kunde inte känna någon smärta alls.
Han suckade tungt och slöt ögonen, i hopp om att somna och aldrig vakna mer. Han ville aldrig vakna mer. Den fysiska smärtan i tungan kunde han ej känna, men smärtan i hjärtat gjorde så ont att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han vill skrika rakt ut, men han kunde inte förmå sig att göra ett enda ljud. Så han bara låg där.

Hur länge han låg där visste han inte, men när han öppnade ögonen igen var det fortfarande dag. Eller igen. Ärligt talat så hade han ingen aning om natten hade kommit och gått igen utan att han märkt det. Han bemödade sig inte ens att kolla på solen för att se vilken tidpunkt på dagen det var. Det gjorde detsamma. Han reste sig långsamt upp, spottade ut lite av det blod som var kvar i munnen och började sakta men säkert vandra mot Blodbergen igen. Devils fick bli hans kall. Han hade trots allt inget annat mål med sitt liv.
Hon hade frågat honom varför han inte bara gick tillbaka hem till Devils. Hem till Devils, det var så hon sagt det. Så det var väl det han gjorde nu. Men Hon skulle alltid vara med honom. I ett alldeles speciellt ställe i hans hjärta skulle Hon finnas, Hon skulle alltid stanna där. Men nu gick han tillbaka hem.

Jag vet inte längre om jag kan bli fri.. med dig.

Och sedan, i en tyst viskning, samtidigt som han äntrade Blodbergen:
"Men jag kan bara bli fri med dig"