Solen stod lågt på himlen, den hade varit gömd bakom klipporna, men strålar kunde fortfarande skymtas emellan topparna. Hela landskapet färgades än rödare, och himlen matchade den sten de vandrade över. Luften var tät emellan de två tydligt besläktade vargarna, och över den äldre av dem kunde man riktigt känna sorgen i luften. Det var inte en tystnad som de valde, att konversera var en vardagslyx man inte direkt fick med den unga tiken, och heller hade ingen av dem något att säga varandra.
 Saderk var besviken, ilsk, sorgsen, alla känslor som kunde kopplas till negativitet. Speciellt på henne. På att hon utan tvekan, och utan ånger så lätt kunnat döda sin egen förälder. Hans son.
 Den ljusa blåa blicken kastades lätt emot farfadern igen, för säkert tusende gången. Kort undrade hon om han skulle vara såhär under hela uppdraget, och önskade kort att de kunnat lita på henne, trots hennes ålder. Trots hennes ursprung.
 Framför de två vargarna öppnade landskapet upp sig lite, och klipporna särades för att visa mer av den röda himlen. Doften av främlingen, deras nykomling, var tydlig här, och hon kunde känna hans sinne. Hennes trådar var runt det snabbt, och hon lämnade efter sig en känsla av en riktning, samt känslan av att vara iakttagen.
 Jag ser dig, möt oss. Ordlös kommunikation. Något hanen skulle behöva lära sig dekryptera under den tid som de skulle spendera tillsammans, om han ville komma någonstans.

Käften gläfste vansinnigt, den beigea hanen kastade med huvudet i ett vansinnigt dåd - han höll på att bli galen av denna väntan. Att lyda order hade aldrig varit hans grej men det var dags för en förändring och efter att ha insett att Devils skulle bli hans hem, var det bara att börja lyda - för nu. Han kastade med huvudet igen innan den stora kroppen dundrade in i berget. Han övade på smärta, ville lära sig bemästra sin egen smärta och bli helt dövad för den. Tänderna blottades igen och han skrapade dom stora hörntänderna längsmed bergets kalla väggar. Blodet rann ur hans tandkött och ögonen rullade runt när ilningen kom krypande. Vart var dom? Varför skulle han vänta så här länge, han mindes inte ens vilken dag det var längre bara att det gått dagar. Just som Ledenu skulle kasta sin stora kropp i väggen igen kröp en kall kår upp längsmed hans ryggrad, någon var här. Kroppen stelnade till och raggen restes, näsborrarna vibrerade hastigt och doften av Devils fyllde honom. Men dom var långt borta? Hur kunde han känna sig så iakttagen trots att doften ännu knappt nått honom? Han ruskade på kroppen och hoppade upp på plattan ovanför öppningen och spejade ut, vart var dom?

Det tog ett tag innan dom gröna ögonen såg dom båda, ögonen smalnade något och huvudet sänktes - vad var dom ute efter? Läpparna vibrerade och käften högg irriterat i luften när han landade på stigen nedanför för att gå dom till mötes. Han räddes ingen och absolut inte sina flockbröder och systrar, men han var förbannad.

Saderk såg på henne då doften av främlingen blev starkare och hon nickade bara kort utan att se emot honom.
 En stor sandfärgad varg - ironin med tre sandfärgade vargar undgick henne inte- visade sig snart mellan klipporna. Han var större än de båda, och både på sinnet och uttrycket kunde hon lätt gissa att han inte var glad över vad some hände. Inte mycket hjärnaktivitet verkade pågå innanför det stora pannbenet. Kanske var det det tredje ögat som tog upp för mycket plats?
 Hon fnös tyst och såg bara oimponerat på vargen som närmade sig, han högg ilskt i luften mellan dem, och hela hans kroppsspråk var aggressivt
 De gröna fjädrarna på farfadern burrade upp sig och raggen restes ända ifrån svansroten. Ännu en fnysning lämnade henne då hon uttråkat följde hanen med blicken. Bådas morrningar var inget som bekom henne, hon hörde dem inte ens.
 Runt dem började skuggorna förflyttas, de förlängdes och sträckte sig emot dem innan de ljudlöst lämnade marken och dansade invid de alla. Den ljusa ungtiken sneglade inte ens emot dem, som om hon inte såg att de fanns där, och åter var trådarna i hanens medvetande. Drog upp minnen åt honom. Mötet med Saturn, ordern han fått.
 "Då må vara stor, men din dumhet blir ditt fall om du inte lyder" hennes röst var som alltid något styltat och orden fick en udda ton då hon uttalade dem. Som om hon hade en väldigt främmande dialekt from ett land som var långt ifrån. I verkligheten hade hon bara behövt lära sig prata utan att höra hur det skulle uttalas. Ändra allting utefter hur folk reagerade på tonen.
 Känslan av maktlöshet, av att falla och underlägsenhet, placerades i sinnet, en bild där han låg under henne
Jag står över dig. 
 Som ny medlem var han ingen, inget, fören han bevisat sig.
 "Du är ingen, lägre stående än en mask, och du gör som du blir tillsagd" Tonen var hård, och blicken is.

Alla tre bar samma färg, han hade alltid hatat sin intet sägande färg tills han hade fått nytta av den i öknens landskap. Irritationen bubblade under ytan och möttes av morrande och tystnad? Han såg på tiken som inte yttrade ett ljud när minnet av mötet med den bevingade vargen dök upp inom honom - vad var nu detta? Han försökte ruska bort det ovälkomna minnet ur sitt huvud när tiken plötsligt talade igen. " Vem har sagt att jag inte tänker lyda... " Väste han fram mellan stängda käkar åt den dumma kommentaren, hur skulle han annars bli accepterad och respekterad i det han ville kalla sitt hem. Idiot. Steg det henne åt huvudet alldeles? Längre hann han inte innan känslan av maktlöshet infann sig och flinet steg över hans läppar när han såg henne över sig. " Du gillar att vara överst alltså... " Skrockade han fram och lät sinnet uppslukas av känslan som han misstänkte att tiken gett henne. " Då får du ge mig direktiv. " Flinade han mot henne.

Orden sade att han skulle lyda, men det fanns något hos hanen som gjorde att hon tvivlade på att det var något han skulle tycka om. Hur som have hade de ett uppdrag, och hon ämnade att se till att det lyckades, oavsett pris.
 Hans ord fick henne att flina, slöt upp avståndet mellan dem, ignorerade att hennes farfar stod och morrade fortfarande lätt avvaktande åt hanen. Han var så nära att hans lätt sänkta nos rörde vid hennes bringa. Storleksskillnaden var enorm. Rösten var så len hon kunde få den.
 "Om jag så gillade att vara överst" Hennes röst bara ett viskande i hans öra. ett andetag över hans päls.
 "Så skulle det aldrig vara något du fick erfara" och med de orden slot sig käkarna i ett snabbt, men lätt nyp i hans öra innan hon smidigt dansade undan med skuggor virvlandes om henne, ifall han skulle försöka ge tillbaka. Men samtidigt höll hon blicken på honom, för att inte missa något. Det var per automatik, att inte förlita sig på hörseln. Hon hade aldrig haft någon.

Tikens dystra och irriterade min sprack upp i ett flin, själv rörde han inte en min utan lät flinet ligga kvar i hans ansikte. Hanen fortsatte morra och Ledenu skulle just slänga ett öga åt honom när tiken plötsligt slöt upp vid honom och viskade i hans öra innan hon nöp honom. Instinktivt kastade han sig runt och slöt käften om... skuggor? Han stirrade efter henne och började skratta hest, kallt och det lät helt ärligt groteskt. " Kvinna du gör mig galen. " Han såg roat på hanen som fortfarande verkade oerhört bister i sin uppsyn. " Nå, ska vi sluta leka runt och istället kan ni tala om för mig vad ni gör här? " Muttrade han lika buttert som vanligt, han var något mindre irriterad över att Devils åtminstone skickat någon efter honom men att få bli dragen med en korkad tik och en sur gubbe var inte vad han förväntade sig. " Vilka är ni ens? "

Ett retsamt skratt lämnade henne, men bara kort, och snart ebbade det ut i samma flin. Det krävdes då inte mycket för den här hanen att tappa sinnet då?
 När den främmande hanen bad om att sluta lekandet dog sakta flinet ut och och nickade lätt. Sneglade emot Farfadern som äntligen började slappna och och släppa på raggen, han ville helst bara vidare.
 "Jag är Tilaqiia, detta är min farfar, Saderk" hon gestikulerade emot den äldre sandfärgade hanen. Släktbandet dem emellan var ganska tydligt, de var väldigt lika, många skulle gissa att hon var hans dotter.
 Åter närmade hon sig hanen, men istället för att sluta upp vid honom, som sist, fortsatte hon förbi och runt honom, ögnade honom uppifrån och ner. Skamlöst vägde honom med blicken. När hon rundat hans bakparti började hon tala igen och flyttade blicken tillbaka till hans anlete.
 "Vi ska göra det väldigt simpelt för dig" rösten var len, men en hårdhet fanns i den, en auktoritet man kanske inte förväntade sig ifrån sån ung och smäcker tik som henne själv. Hon såg inte ut att vara ett hot, vilket mer var till en fördel än något annat.
 "Istället för ett intagningstest, designat för att mest plåga dig tills du själv inser din låga ställning, eller tills dess att du dör. Så får du gå direkt ut på uppdrag" Det var inget Tilaqiia skulle ha gjort, hanen var inte testad och han fick redan uppdrag, ett viktigt sådant. Men samtidigt var det inte direkt ett problem, skötte han sig inte, eller på annat sätt visade sig ovärdig, skulle han simpelt få dö.
 "Vi ska till skuggpasset, Ta över det i Devils namn och hålla det" Hur länge de skulle bli borta var oklart, men hon visste att detta var en viktig del i att sprida deras namn igen. Det var en val använd led, och ingen skulle kunna passera utan deras tillstånd.
 "All information på vägen blir en Bonus. Klarar du hela uppdraget kommer du vara en äkta Djävul" Under tiden hon pratat hade hon åter tagit sin plats nära Saderk, som nu mest höll de båda under sträng uppsikt. Ännu hade han inte sagt ett ord, och man skulle kunna anta att han var stum och inte att det var hon som var döv.
 "Tror du att du klarar det?" trots att det var ställt som en fråga lät det som ett hån, något han skulle få utstå som ny medlem. Hon tänkte inte springa omkring och leka familj med de nya medlemmarna. De skulle förtjäna sin plats, och de skulle lyda under de som stod över dem.

Ledenus tankar vilade på den tysta hanen, tiken hade han börjat förstå vart han hade men hanen var betydligt klurigare att lista ut. Vargen pratade bara med sitt kropsspråk och han tyckte tydligt inte om Ledenus närvaro, även om den sandfärgade jätten skulle kunna krossa dom båda med sin högra tass var det inte värt det. Han hade mycket att tänka på inför framtiden och hade inte råd med några misstag innan Devils visste vart dom hade honom. Tilaqiia och Saderk, att dom varit släkt hade han räknat ut för längesen men att det varit hennes farfar hade han inte trott - snarare hennes fula, inavlade äldre broder. Flinet dansade upp över hans läppar när Saderk sänkt raggen och när Tilaqiia började vandra runt honom. Nitiskt granskade honom och avslutade det hela med en nedlåtande kommentar, som snabbt visade sig vara en hel lektion. Ett kort skratt ebbade ur hans käke när hon frågade om han skulle klarar det. " Ja. " Hans tonfall var kort och barskt, han behövde inte daltas med och tankarna i hans huvud när hans vita tänder slet ut hennes strupe fick det att vattnas i munnen - man fick drömma.

Dom stora tassarna slog ner i marken när han började gå, tid fanns att vinnas och dom spillde dyrbar tid här genom att stå och käfta som två idioter eller ja en idiot och en vars stämband verkade ha ruttnat. Den röda manen svajade i en den kalla brisen och Ledenu såg mot dom två andra " Låt oss gå. " Han vände det stora huvudet framåt igen när han sagt det sista ordet.

Även om han inte sa något om det så var hans tankar tydliga om hans viljor, men de rörde henne inte i ryggen. Som mest så roade det henne - hur lätt var det att komma in under huden på denna hane? - även om det inte visades utåt att hon ens hade vetskap om hans tankar. Han hade tur att hon inte lade mer vikt på hans existens, eller såg honom som ett särkilt stort hot. En annan telepat hade kunnat straffa honom för sådana tankar. Speciellt i Devils.
 "Följ mig" hon vandrade om honom utan ens en blick åt hans håll och påbörjade färden emot skuggpasset. Saderks grymtande föll för hennes döva öron, och hon brydde sig föga om den varning han gav Ledenu när han passerade den större hanen.

[Avslutat <3]