Han hade börjat sin vandring med sin slav. Börjat röra sig ut ur skogen. Han kunde ju inte bli stor och mäktig om han gömde sig i Kawazatris mörka skrå. De vita huvudet höjdes, Natten hade dragit förbi och en tjock fukt och dagg låg omkring dem, som vanligt. Han blinkade några gånger och reste sedan baken i vädret och sträckte ut frambenen samtidigt som han gäspade. Det var ett under att han varje natt lyckats sova bland trädens grenar utan att falla till marken, fast han hade ju hjälp av sin kraft som lätt kunde skapa bon.

Blicken gled över landskapet och letade efter fågeln. Vart var hon? Han hoppade ner några grenar och lät sedan ett yl höras. Hon skulle hit. Nu. Han väntade inte in henne utan började röra sig, hon visste vad som väntade om ordern inte lyddes.

[En kort dålig början men här är det :3 Niala och Aniara]

Hon gick med öronen tillbaka dragna och med blottade tänder. Hennes långa svans piskade bakom henne. Man kunde se hur en smal strimma rök kom ur hennes nos. Hon hatade den här skogen. Det var för fuktigt och det var trångt. Hon kunde inte framkalla eld så lätt när det var så här fuktigt. Hon kunde inte heller flygga så som hon var van med. Tack vare träden. Hon gnisslade med tänderna. Om det inte var illa nog så var det massa med främande djur som hade attackerade henne. Men det fick djuren snabbt ångra. Hon fick ett djävulske leende på läpperna när hon tänkte på alla djur som hon hade bränt med sin eld med. Hur deras kroppar hade set ut när hon hade vissat dem att hon var starkar och bättre än dem. Hon börja att skratta ett flämtande skratt. När hon gick fram igenom skogen. Men efter ett tag tyssnade hon och la sig ner på den smutsiga marken brevid några buskar. Hon rös till när la sig på marken. Nu skulle hennes underbara päls bli smutsig. Men det lät hon gå förbi den här gången. För nu låg hon i bakhåll. Även hur det än smärtade hennes ego, så hade hon fårt inset att hon inte kunde jaga efter djuren. Men att ligga i bakhåll verkar fungera. För när hon ståg stilla så verkar det att inte djuren så henne fören det kom nära henne. Det kanske hade med att göra att hon var grön och brun, på så sätt smält hon kanske in med bakrunden. Hon hörde plötsligt ett ylande som verkar att komma över henne. Hon ströntade i ylande. Men utan att veta det ryckte hon på det högra örat och slåg några löv i närheten som prasslade till.

Niala såg grönbrunt flimmer när hon flög mellan träden, ständigt bytandes riktning för att inte slå i något träd, hon var skapt för detta, allt verkade gå i Slow-motion, hon såg alla trädens grenar och virvlade och väjde undan från dem.
Någonstans i den här skogen sov Joker antagligen fortfarande, någonstans fanns den varg som hon hatade och älskade mer än någon annan, ja hon kunde nog säga att hon älskade honom, något han hade gjort med henne fick henne att älska allt han gjorde, hans kalla sätt och hans brutala tankesätt fick henne alltid att rysa av välbehag. Hon rycktes ur sina tankar av en ylning som ljudade, hon kände den allt för väl: Joker, hon vände snabbt och flög i full fart mot ylets ursprung, ingen varelse skulle hinna reagera på hennes förbifart.

Hon fick strax syn på Jokers Röd-vita färgteckning, men även en annan, något Grön-brunt som inte var träd, hon ignorerade det för tillfället och landade vid Joker "Du ropade?" frågade hon, något kaxigt

Stammens bark var skrovlig under de känsliga men dock tåliga tassarna. Kände trädets varje rörelse, varje blad och löv. Träden tillhörde honom, lydde honom. Det viskade nu om en pil mellan träden och han log nöjt då han kände fågelns halsband inom hans räckvidd. Bra. Träden viskade även om en stor individ som vandrade mellan dem. En idé formades. "Kolla vem det är som går bland mina träd"Han kastade inte ens en blick mot den mindre och mer färgglada vargen då han fortsatte röra sig i den stores riktning. Se dagen förde redan med sig överraskningar. Gåvor. Tungan smet ut mellan läpparna och drogs över dem medan ett slugt leende prydde det annars så allvarliga ansiktet.

Vinden viskade i träden och träden svarade. Scenen skulle för vilken annan individ som helst vara fridfull, men den unga hanvalpen var bara uttråkad och sökte nu spänning. Ville att dagen skulle erbjuda något. Och han hade fått något. Han lät träden viska om den store som verkade sur. Den brydde sig inte om skogen, verkade det som. Dåligt val.

[Varsegod, ett udda inlägg till er x'D]

Hon såg hur en liten ödla sprang förbi henne några meter från henne. Hon la öronen åter bak. Ödlan var för lång bort för att hon skulle kunna hoppa på den innan den sprang iväg. Ett leende smög på hennes läppar. Hon öppnade sina käftar och sedan kom en svag eld strimma. Sedan lät hon sina tankar leda elden till ödlan. Hon kände hur eld höll på att slockna men hon lyckades att hålla elden i liv. Men kunde knappt se den lila eld strimman när den smög på ödlan. Men plötsligt utan för varning så blossade eld strimman upp och bliv en litten explotion som grillade ödlan. Hon rest sig för nöjde och börja att gå mot ödlan.

Niala antog att Joker syftade på det brun-gröna som inte var träd, det var en varg, det visste hon, men hur visste Joker om det? "Som du vill min he-" hon avbröts mitt av meningen av att en liten eldstrimma, knappt synbar för en normal persons ögon, men hennes ögon var skapta för snabb flygning och extra skarpa. *En eldanvändare, vad gör den här bland skogen?* Hennes ögon stack till när ljuset blossade upp till en explosion, och hon flög irriterat ned för att skälla ut den "Vad håller du på med din, din Ding-dong?!" Hennes vingar flaxade och höll henne i ögonhöjd på den större vargen "Hmm? Hela skogen kunde ha brunnit ned!" hon fnyste och kollade upp mot Joker "Här är 'den som går bland dina träd' min herre" hon fnissade för sig själv, detta skulle bli intressant, hon visste att Joker kontrollerade plantor, och hon visste även att eld och plantor inte direkt är vänner.

Vågen av välbehag som färdades ner för hans rygg när Fågeln började prata gick inte att mäta med något annan känsla han känt än i sitt korta men ack så händelsefulla liv. Men då hennes ord avbröts av en eldstrimma blottades tänderna och en låg morrning byggdes upp i bröstkorgen. Vem vågade ens använda eld i en skog? Hans skog! Plötsligt expanderades strimman till en explosion av eld. Denne förbrytare skulle straffas. Aldrig skulle något av Hans träd i Hans skog hotas av någon annan! Som om Fågeln läst hans tankar flög hon ner. Han följde efter, om än inte lika fort, och hann bara höra hennes sista ord. De sände en ilning längs ryggraden. Herre, det var hans titel, hans namn och hans livsuppgift. Ett illvilligt leende som blottade de vita, sylvassa, tänderna.

Varelsen som stod nedanför honom nu var grön, med en konstig vanställd nos och något på sidorna som liknade en arm med något brunt fäst på långa gråna pinnar. "Vet du inte vems skog du vandrar i?" Även om orden i sig inte var hotfulla var hans ton fall det. En len stämma med ovanligt djup, för att vara valp, men med en förrädisk efter ton. En sådan stämma som kunde få vem som helst att ifrågasätta han mentala hälsa. Han granskade den Fule* noggrant med de udda ögonen, väntade förväntansfullt på främlingens svar.

||*Den fule är hans nya namn på Aniara eftersom han inte finner henne vacker ^^' Ta det inte personligt||

"Vad håller du på med din, din Ding-dong?!"

Hon tittade klentrogen på den lilla varg som hade till talat henne. Hur vågade en så litten sake prata till henne och vad menade han med ding-dong? Det verka vara en förolämpning. Hon drog bak öronen och blottade sina två rader med sylvassa tände. En rökstrimma kom ur hennes vargnos.

"Hmm? Hela skogen kunde ha brunnit ned!" Fort sätt den lilla vargen.

Hon börja att flämt skratta. Varför i hela världen skulle hon bry sig om en skog?
Den lila vargen sa något annat men hon brude sig inte om det. Utan höjd sin högra ving och slog i luften för att blossa iväg den lila vargen. Plötsligt kom en röd och vit varg fram. Hon tittade på honom. Den röd och vita vargen var också liten. Vad var med alla små vargar här omkring.

"Vet du inte vems skog du vandrar i?" Sa den röd och vita vargen.

Hon skakade på huvude till svar på hans fråga. Hon visst inte ens vilken skog som hon vandrade i.

Niala blev bortblåst av vinden från vingen, men hon fick snabbt tillbaka sitt stadiga svävande tack vare några starka vingslag och lite justerande med svansen och tassarna. Hon kände hur irritationen växte, men hon lät bli att flyga fram, Joker var ju upptagen nu.... och man vill inte störa Joker när han är upptagen.

Hon lät blicken glida med hans form, abad henne skulle hon nog hoppa in i den grön-brunas käftar, och därmed döda denne tillsammans med sig själv. Ett litet gny kom ut när hon tänkte på det, Joker hade verkligen kommit under hennes skinn...

Främlingen skakade på huvudet. Nej. Då skulle hon få reda på vems skog hon vandra i, eldade i. Ett leende spräck upp i ansiktet, omformade det, gav det skarpa drag som fick hela hans anlete att se illvilligt ut, galen. "Då, lilla gumman, ska jag tala om det för dig" Han sade meningen med ett betonande på varje ord, som om den större grön-brune var korkad. "[color:66ea= red]Du går i Min skog, och i min skog gör man inte vad som helst"

Hans tänder var blottade, men inte hotfullt, fortfarande i ett leende. De olikfärgade ögonen var fästa på främlingen, stirrade på den utan att blinka. Fågeln hade inte sagt något än, förutom då hon skällt ut den store. Kanske var det bäst så? Han närmade sig den större samtidigt som träden började sträcka sig mot dem, lydde hans minsta vink, villigt. Precis som fågeln. Främlingen skulle få veta vad som hände med dem som bröt hans små, ouppskrivna regler.

"Då, lilla gumman, ska jag tala om det för dig"

Hon piskade med sin långa svansen och råka knäcka ett ungträd som stod bakom henne. Vad hade han sagt till henne? Lilla gumman. Aniara tittade klentroget på den röda och vita vargen. Som den lilla fjutt hade rätt att kalla henne för det. 

"Du går i Min skog, och i min skog gör man inte vad som helst" Sa fjutten sedan och prata till hennes som hon var dum.

Nu hade hon tappat tålamodet till den lilla varelse. När den lilla Fjutten vågade komma närmare henne så ränn bägare över. Hon höjd sin vingar för hon skulle se ännu större ut och kunna använda sin vindkraft lättar om det behövdes. Hon stirrade med sina bärnstengula ögon på den lilla Fjutten. Om man tittade tillräckligt djup i hennes ögon kunde man nästan se en eld som verka kunna bränna vargar livande. Hon blottade tänderna, rest ragg, rök steg som ett svart moln från munnen och nosen. En svag gnistra hade lyckas överliva i den våta klimatet från när hon hade dödade ödlan tidigare. Gnistra blossade upp och börja brinna nästan lika starkt som hennes ilska. Med varje andetag som hon tog sänkt och höjde flammorna. Hon andas ut en strimma eld från munnen som sprakade till innan det bliv rök. Hon sänkt huvudet och ställde sig i attack postion. Nu skulle den lilla Fjutten få ångra sig hur han hade bemött henne.

( Jokers ny smeknamn Fjutten.)

Niala morrade, ingen tilltalade Joker på det sättet! Hon lät vingarna få upp sin fart innan hon störtade mot den andres nos och bet tag i nosryggen "Nu Joker! Döda den!" Hon lät medvetet sin kropp täppa för den andres mun... elden svedde hennes päls, men hon bet ihop, förhoppningsvis skulle den andre bita henne... Allt för Joker.

Han såg på hur den mycket större tog illa upp vid hans ord. Han log nöjt. Bra. En strimma av eld lämnade den gröna. Fortfarande tycktes den använda eld i hans skog, bland hans träd. Träden brydde sig inte om elden, litade blind på deras härskare. Han log. Ville Den grön-bruna ha en strid skulle han ge denne en. Han granskade den tänder. Så olika en vargs.

Plötsligt flög Niala mot den, bet sig fast i nosryggen på denne. Han rynkade pannan när hon beordrade honom. Men ändock, hon skulle få sitt straff sen. Vid den tanken tog Nialas päls eld. Den brann, hon brann. En stark ilska brann inom honom. Som en eld som förtärde varje ven i hans kropp. Ingen, INGEN, skadade hans fågel förutom han! Ett grovt morrande steg högt hur strupen och de vassa tänderna blottades, trädens smala gripande grenar slingrade sig efter varelsen, försökte fånga den i sitt grepp. Sedan flög han, ett långt skutt genom luften som slet i hans päls. Hans framtassar var framför honom, beredd att dämpa landningen mot den grönes kropp. Inga ord uttalades, inga ord behövdes. 'Håll ut slav, håll ut' tanken mässades i huvudet. Fågeln hade varit honom trogen, följt hans minsta vinkar utan att klaga, eller hon hade inte klagat mycket.

Hon flämtade till av chock när den lilla vargen hoppade på henne och bit henne på nosen. Hon höjde sin högra tass och grip tag om vargen som sätt fast om hennes nos. Hon slit bort vargen från nosen men hon släppt inte henne. Hon tittade på den lilla vargen med sina bärnstensgula ögon och öppnade munnen lät så hennes tänder skulle synas. Hon sa åt eld med sina tänkare att låta hennes tass var men hon lät eld brinna på den lilla varelsen som vågat attackera henne. Hon hörd hur Fjutten flög mot henne. Hon fick ett överlägset leende på läpparna. Hon höjd sin vinge och slog mot Fjutten. En kraftig vind åkte mot fjutten som drog med sig allt som var löst och även några grenar som sätt fast träden. Fjutten skulle inte ha någon chans mot vinden. Men plötsligt kände hon hur hennes ben gav vika. Hon landade med en duns på marken. Hon fräste åt sig själv. Varför skulle hennes kraft svika henne vid ett sådan här tillfälle. Hon grip hårdra om den lilla vargen i hennes tass. Fjutten verka bry sig om den här vargen. Hon sa åt elden att lugna sig. Elden krympte på den lilla vargen till en liten svag låga på dins svans. Hon tittade utmanade på Fjutten med ett leende på läpparna.

Niala kände hur vingarna trycktes mot kroppen och hörde sedan ett ljudligt knak när något i dem gick av i trycket av den större varelsens tass, Hikiokier var inte till för strid, vilket visades nu...
Hon såg hur varelsen skickade en vindpust mot Joker.
"Joker" Väste hon innan det fläckades för hennes blick och allt blev svart...

Han kände hur en stark vind slet tag om hans päls, men den saktade endast ner han framfart. Dels så skulle varelsen inte kunna skapa en så kraftig vind bland alla träd och så var de vinkeln han hade på kroppen som gjorde att gled igenom den, som en pil. Han kände hans tassar ta emot den grönas päls, och i samma sekund lät han tänderna sjunka in i hennes hals, som han landat på. Samtidigt vällde rötter ur marken och slingrade sig upp för den grönas ben samtidigt som som små rankor ur träden sträckte sig efter dess vingar, även om de inte var tjocka så kunde smala saker bli extremt sega och, om man ville, vassa. Plötsligt hörde han ett vagt knak och Nialas röst som väste ut hans namn. Han kollade snabbt dit och såg henne bli slapp i den stores tass. Han släppte taget om halsen, landade på marken innan han hoppade upp och bet tag om hennes tass för att få henne släppa Niala. 'Håll ut!' tänkte han igen och började våldsamt ruska på hela kroppen, ja den store skulle inte ha något annat val än att släppa.

Hon kände hur ett par tände sjunk in i henne. Hon försökt resa sig på bak benen och skulle försöka får bort fjutten. Men hon kände att något hade fått tag om hennes ben. Hon tittade förvånade ner och så hur några rötter hade gripit tag om henne. Hon kände att något hade fått tag om hennes högra vinge. Hon hörd ett knackande ljud från den lilla varelse i hennes tass och såg hur den bliv slapp. Tog hon i för hårt? Ynkliga varelse. Tänkt hon och skulle slänga bort honan i hennes tass av förakt. Men fjutten hade flyttat till hennes tass. Hon släppt taget och siktade ett bett mot fjutten. Samtidigt försökt hon sätt sig själv i brand för att få bort rötterna som håll i henne. Men hon hade inte tillräckligt med energi.

I samma stund som varelsen slängde bort Niala, som om hon varit sopor, så släppte han dess tass, och undvek därför hennes bett med blott centimeter tillgodo. Ett snabbt ögonkast på slaven innan han åter vände blicken mot varelsen, såg att dess energi började lämna den. Han lät fler rankor sträcka sig efter varelsen, men de var motvilliga och han fick anstränga sig. Det var i dessa tillfällen han hatade att vara liten, att vara valp. De gånger som krafterna inte lydde på grund av den ringa erfarenheten. Men han lyckades ändå få dem att slingra sig efter den andras udda nos, för att den inte skulle kunna spruta eld. "Ge upp!" Beordrade han stirrade ilsket på varelsen. Han hoppades att han skulle finna den vinglöse igen innan Nialas tid var ute.

[derp svar för att rollet inte ska stanna upp helt...]

Hon tittade med en ilsken blick på fjutten när han hoppade undan från hennes käftar. Hon såg ur ögonvrån hur några växt kom mot hennes mun. Hon gav växterna en ondskefull blick medan hon försökt undvika dem men hon kunde inte röra sig så mycket. Växterna kunde utan allt för stora svårigheter slingra runt hennes nos.
När hon hörd den lilla fjuttens röst så vrid hon lite på blicken och stirrade med ögon som brinna av ilska. Hur våga den här lilla varelse prata med henne på det där sätt. Hon skulle preses använda hela sin kropps tyngde för att slita sig slös men hon lugnande ner sig. Hon slappnade av i kroppen för vissa att hon för tillfälligt gav upp. Hon behövde villa en lite stund för att åter få tillräcklig med energi för att komma loss från växterna. Dock kände hon ett svidande hugg mot sin självkänsla när hon böjde sig under för fjutten. Även det var bara för tillfälligt.

Hans muskler darrade vagt över ansträngningen han haft i kraften. Men han kände ändå att han vuxit i den. Rötterna låg fortfarande om den andre, trots att han redan släppt sin kraft om dem. Och lika dant gjorde grenarna som höll i vingarna och nosen. Då den andra slappnade av och på så sätt gav upp så nickade han kort en gång. Plockade upp Niala, med viss svårighet, och såg ännu en gång på den andre. "Det är inte den sista gången vi möts, sanna mina ord" Hans något djupa, men ändå valpiga, stämma morrades fram. Nej han var inte klar med den store, och om han kunde få henne att ge upp nu, när han fortfarande var oerfaren, vad kunde han inte då göra senare? Han log snabbt en gång innan han lirkade upp niala på ryggen, och fäste henne där med några rankor, innan han mödosamt tog sig upp för trädet. Nu behövde han bara finna den stumme. Så kunde hon få hela Niala. Hjälpa henne. Sedan skulle Niala få sitt straff för att hon satt honom i denna situationen, han hade gett sig ut för att få leka men istället hade Niala attackerat först, gett honom order. Nej hon skulle få se ett straff.

När hon kände hur växterna tag om henne lossade om henne så slit hon bort huvudet och blottade tänderna för att understryka hanen ord. Det här var bara början och hon skulle hämnas för hur hanen behandlade henne. Han skulle ångra det. Hon drog bort sina vingar från det växte som höll henne. Ett rivande ljud kom från hennes vinge och hon flämtade till när smärtan nådde henne. Hon vände huvudet och tittade där ljudet kom från. Hennes blick träffade blodet som strömmande ur ett hål som en av grenarna hade skapade när hon slitet sig loss.
  Hon vände sig om mot sätt håll än vad fjutten gick med höjd huvud. Hon smälld till ett träd som hon gick förbi med svansen. Där har du fjutten tänkte hon med ett kaxig leende på läpparna. Din skog ska leda för det du har gjort mot mig. Så länge jag är i den i alla fall.

(Jag antar att det är slut nu så...)

(Avslutat)