Så många känslor. Så många intryck. Men mest av allt en stor sorg och smärta. Det enda ljus hon sett framför sig och kunde klänga sig fast vid var de små liven. Valparna. Deras valpar. Åh Ventus. Hon suckade uppgivet och bet ihop hårt. Tårar trängde ut mellan hennes slutna ögonlock och lämnade mörka spår i den röda pälsen.
Det skar och högg lika hårt och kallt som dagen då hans sargade kropp slutit upp med de andra döda och vandrat en marsch utan tanke eller vilja. Smärta. Var det verkligen meningen att det skulle göra så här ont? Plötsligt högg det till igen och tiken grimaserade illa. Det var så jobbigt att andas. Ljuden från dom små vid hennes buk försvann i ett brus och hon la en sista blick över dem när hans gestalt uppenbarade sig i öppningen av lyan, badandes i ett varmt och välkomnade ljus. Lika vacker som hon mindes honom. En suck av lättnad. Ett sista andetag. Världen försvann runt om henne och hon följde honom ut.

[Valparna är födda. Asynja avled strax efter förlossningen.]