Leviathan hade inte sagt någonting till sina föräldrar om att han skulle göra en liten vandring. Han var tvungen att se Numoori. Han kunde inte leva inom revirets gränser längre. Han var väl egentligen inte gammal nog för att bege sig iväg helt själv, men han var tvungen att se lite mer.
Han hade talat om för Iwaku vad han planerade att göra. Morbrodern hade väl inte sett överförtjust ut, men accepterade det så länge han kom tillbaka igen. Leviathan anade dock att det inte var för att han brydde sig om honom, utan snarare på det faktum att Iwaku byggde upp en flock, och en flock behöver medlemmar.

Hans plan var att se om han kunde hitta sin syster. En uppgift som en tioårig liten valp knappast borde göra ensam, men det logiska tänkandet var inte så pass mycket utvecklad hos honom för att han skulle inse det. Därför så begav han sig av. Han lämnade reviret bakom sig.

Trots att hans ben var korta så tog det inte så lång tid förrän han hade nått Kawazatriskogens täta och varma djungel. Han gick en bra stund genom djungeln, men stannade upp när han nådde en liten äng. Ängen passade inte riktigt in i resten av miljön med ihopslingrade lianer, träd och blommor som växte om vartannat. Han valde att stanna och njuta lite va platsen. Han vände huvudet uppåt mot solen, som lös rakt ner på honom. Han kunde bara fantisera om hur det hela såg ut uppifrån: ett hål mitt bland tät grönska.
Han satte sig ner i mitten av den lilla ängen samtidigt som en obehaglig känsla slog emot honom - han var kall. Inte kall som i fryser, han är fortfarande en varg med päls som klarar kyla, utan kall. I sina utandningar upptäckte han hur det kom ut ånga. Han skrapade lite med tårna i marken, kyla där med. Han såg sig hastigt omkring, sen ner på sina fötter.

Han kände hur hans medvetande drogs bort från djungeln. Synen som mötte honom gjorde honom skräckslagen. Den kyla som han känt fick sin förklaring (men samtidigt inte). Runt omkring honom var det vitt. Helt vitt. Det var... snö? Leviathan förstod ingenting.
Sedan såg han någonting, eller snarare någon, som han kände igen.
"IRA!" skrek han för full hals och kastade sig framåt mot henne, men han rörde sig inte ur fläcken. Han försökte lyfta på benen för att gå, men det gick inte. Han kunde inte röra sig varken framåt eller bakåt.
"IRA!" skrek han igen, men hans syster kunde inte höra honom. "Iii...Ira?"
En annan varg uppenbarade sig. Leviathan kunde inte låta bli att tycka att han såg... mäktig ut. Inte mäktig som i stark och så, för det visste Leviathan ingenting om. Utan mäktig som när man ser solnedgången eller det utsträckta havet för första gången. Den sortens mäktig. Den vita vargen talade till Ira, men Levi kunde inte uppfatta vad han sa, det lät bara grumligt, som om han hade huvudet under vatten.
Men han kunde höra sin syster klart och tydligt.
"Ira!" ropade han igen. "Ira! Ira! Ira!" ropade han gång på gång till han bara blandade ihop bokstäverna.
'Jag sökte platsen min själ drogs till. Snöslätten, tydligen', samtidigt som han hörde Iras röst så drabbades han av en vild panik. Han kunde inte röra sig, ingen av dem verkade kunna varken höra eller se honom. Var var han och vad hände?
Med ens drogs han tillbaka, och det gjorde ont. Fruktansvärt, obeskrivligt ont. Som om någon hade huggit tag i hans ben och avlägsnade det från resten av kroppen. Det kändes som om någon med klor och tänder rev och slet i honom.
Och det allra sista han såg innan han helt drogs bort från synen ar ett djur. Inte en varg, inte Ira. Utan en liten, snövit hermelin.

Han var varm igen. Han hörde fågelkvitter igen och mjukt gräs under hans kropp som nu låg utsträckt på ängen i Kawazatriskogen. Han hade fortfarande ont i hela kroppen, men smärtan avtog allt mer. Han höll ögonen slutna och andades tungt.
Snö. Ira var bland snö. Han var säker på det.

Levi's sinnen var avtrubbade och han märkte inte att det var en annan varg i närheten...


[För den som kanske inte förstår; Leviathan upptäcker sin kraft som är att han kan lokalisera andra vargar genom att han får klara syner av dem. Just denna synen är någonting som redan hänt, men det förstår han inte.]

Den fuktiga och kvava värmen var inget han brydde sig om, inget han ens var medveten om. Han hade växt upp i den här skogen, visste inte om något annat klimat. Den udda blicken for snabbt över omgivningen, träd, träd, åter igen träd. Några lianer, okej mycket lianer. Massa blommor. Fåglar och andra djur som krängde sig i träden. Hans blick gled neråt, marken, nästan helt övervuxen med ormbunkar och andra mindre växter som trängdes om de platser där träden missat att sno solens ljus. Fåglarnas sång blandades med apornas skrik och jägarnas tysta steg. Allt som hörde till den täta fuktiga skogens ekosystem, gjorde att han kände sig hemma. Men mest på grund av träden. Växterna. Han lät en lian slingra sig framåt som en orm, han själv utstötte ett väsande ljud och skrattade åt hans lilla lek.

Det var få stunder han betedde sig som en valp skulle göra, alla de andra var hans huvud full av begär efter makt. Speciellt nu när han hade sin slav. Fågeln*, som knappt kunde ta hans om sig själv. Eller kanske hon kunde, men han hade varit tvungen att rädda hennes liv två gånger redan. Hans skratt klingade tillbaka i ett eko innan det dog ut helt och han fortsatte fram på de höga grenarna. Skuttade över från den gran han var på till nästa på ett annat träd, det var på det sättet han oftast tog sig framåt. Plötsligt kunde han höra skrik(?) och öronen vippade på huvudet. Det lät inte som apor, och inte heller som fåglar. Utan en vargs stämma.

Ett leende spred sig på de ljusa läpparna och han styrde genast stegen mot ljudet. Sprang över grenarna, hoppade, sprang igen och hoppade. Det var ett effektivt sätt att ta sig fram genom skogen. Det gick snabbt. Skogen öppnade sig plötsligt och han stannade två träd bort från den lilla ängen som såg ut att tillhöra en annan värld. Mitt ute på ängen låg det en vit valp. Var det denne som skrikit? En plötslig lust att ta reda på varför han skrek blossade upp. Han vände sig mot trädets stam, borrade in klorna i stammens sidor i något som liknade en kram och började sedan hasa sig ner.

När han sedan hade de båda tassarna på djungels golv såg han sig omkring, stod kvar i skuggan ett ögonblick innan han klev ut på ängen. "Varför skriker du?"Rösten var, åldern till trots, väldigt mörk. Hans huvud lades på sned och de udda ögonen granska de den vite.

||Visste inte om han skrek på riktigt också så rätta mig om jag fel så ändrar jag :3||

[Jag har inte riktigt funderat över hur allt det skulle sett ut utifrån, men det är en rolig tvist på kraften att allt han säger hörs ut, så vi kör på med att han skrikit rakt ut (: ]


Varför skriker du?

Han förstod inte först att rösten kom utifrån. Det lät som om rösten var inom honom, en tanke, hjärnspöken. När han slutligen fick insikten om att rösten faktiskt tillhörde någon så spärrade han upp ögonen och kastade sig åt sidan i vild panik.
Rösten tillhörde dock inte någon stor best, utan en valp som såg ut att vara i hans egna ålder. Leviathan slappnade med ens av och paniken försvann sakta med säkert från hans ögon. Han kunde till och med förmå sig att låta rumpan dunsa ner på marken.
"Öhm... jag... saken är den att... öh..", han snubblade över orden i jakten på att komma på vad han skulle säga. "Jag har faktiskt ingen bra förklaring", sade han sedan och slog ner blicken i marken.
"Har du befunnit dig i skogen hela tiden? Och du hörde mig?" han försökte fortfarande greppa vad som hade hänt.

Den vite svarade inte, den bara låg där. Rörde sig inte. Hade den hört honom? Inte kunde han väl missat den mörka rösten? Han tog ett steg närmre den tysta vita vargen och skulle precis upprepa sin fråga då vargen öppnade ögonen med ett ryck och stirrade på honom med panikslagna ögon. Men då den jämnårige, eller han gissade att han var jämnårig, såg att det bara var en valp som tilltalat denne verkade den lugna ner sig. Fast det kanske han inte borde göra. Visste han inte vem han hade framför sig? Nej men senare skulle han det. Namnet Joker skulle färdas över landet, sätta sig på alla deras minnen då de skulle lyda hans order.

Den andre verkade ha svårt att svara och stammade, det tog ett tag tills att den, äntligen, lyckats få fram att han inte hade någon bra förklaring. Hmf, vem visste inte varför man skrek? om man skrek. Kan den andre haft en dålig dröm? Han visste inte. Sedan nådde en fråga de röda öronen. "Jag bor och är uppvuxen här" Svarade han då han inte riktigt förstod frågan. "Jag tror du skrek på någon eller något som heter Ira, så för att svara på din fråga, Ja Han granskade den vite i väntan på något svar.

Leviathan drog ihop ansiket i en förvirrad grimars. Han lyssnade på vad den andra valpen sa.
"Öhm, Ira... ja. Det är min syster", sa tyst samtidigt som hans anlete slätade ut sig och förvirringen i det släppte en aning.
"Jag försöker fortfarande greppa exakt vad som hände", fortsatte han, utan att riktigt förstå varför han försökte förklara sig för den andra."Mitt namn är Leviathan", la han hastigt till. Ett försök till att vara artig och någorlunda civiliserad.

[sorry för kort svar :3 ]

Ira, en syster, Men varför hade han då skrikit efter henne? Kanske hade det hänt något med den vites syster? Han brydde sig inte. Men han var nyfiken på varför han skrikit. Och han Skulle få svaret. Ja han skulle bara behöva lirka fram det. "Vad är det som är så förvirrande?" frågade han, tonfallet var vänligt och ett leende låg klistrat på läpparna. Allt en fasad. Med få sprickor, trots den unga åldern. Han nickade bara när hanen angav sitt namn "Joker"

||Gör inget om det blir kort :3||

Han försökte få bukt på sin förvirring. Försökte separera alla tankar och få någon kontroll över dem. Han hörde att den andra valpen sa sitt namn, men han tog inte till sig det med en gång. Istället öppnade han munnen igen för att tala, men visste inte riktigt vad han skulle säga.
"Alltså.. jag vet inte riktigt vad som hände", började han. "Först var jag här, och helt plötsligt var jag mitt bland snö. Jag såg min syster, jag kunde höra henne men hon kunde varken höra eller se mig...", han log kort tillbaka mot valpen, Joker, och såg ner på sina tassar efter det.

Valpen verkade inte så värst intresserad eller koncentrerad på namnet, Hans namn. En sådan respektlöshet! Hur vågade någon ifråga sätta hans makt, även om det endast var i en sådan liten, men ack så tydlig, gest. Han hindrade en morrning att bildas och hindrade sina ljusa läppar från att dras upp för att blotta den nästan helt vita tänderna. Den unga han valpens ord var inget han lyssnade på av intresse, nej, men det kunde vara bra at ha kontaker. Så kallade vänner. Den här gångne kunde han inte hindra ett leende som blommade ut i ansiktet. Ett arrogant, illvilligt leende. Trots att han inte lade de ord som flöt ur den andra valpens mun vid så stor vikt så hade han lyssnat till det han sagt.

"Så det har aldrig hänt innan?" Hans röst var åter len mjuk och vänlig och det illvilliga leendet var utbytt mot ett mer lugnt hjälpsamt uttryck. De udda ögonen granskade ännu en gång den vita valpen. Tråkig.

Leviathan blev lite illa till mods när han såg Jokers leende. Varför visste han inte riktigt, han tyckte bara det var obehagligt.
När hanen talade vände Levi blicken några centimeter upp och mötte blicken. Han skakade därefter på huvudet.
"Nej, aldrig tidigare", svarade han. "Mor har sagt att jag antagligen kommer finna min kraft förr eller senare, men hon sa aldrig var det skulle vara", utan att riktigt mena det blev han arg på sin mor. Varför kunde hon inte ha varnat honom? Förklarat vad kraften innebar? Nu upptäckte han den, men han var en bit hemifrån. För det måste väl vara hans kraft...? Det fanns ingen annan logisk förklaring.
"Är du på väg någonstans?" frågade han sedan. Kanske kunde de göra följe ifall han var på väg åt samma håll?

Den vite förklarade att han aldrig upplevt det förut. Men sedan började han prata om sin mor. Mödrar var överskattade. Behövdes inte. Onödiga, samma sak gällde fäder. Det enda de kunde var att hjälpa valpar att överleva första tiden. Sedan var de onödiga. Iallafall hans. De var Patetiska. En skam. Han hindrade ännu en morrning att stiga. Var denna valp så patetisk att han litade på allt hans moder sa? Svalde allt de sade till honom? Han hade funderat om han behövt valpen, men nej. Han skulle få vandra vidare. Han var inte ens värdig Jokers besvär. Men ändock kunde han inte bara gå, för lite artighet fanns det i den lilla kroppen. "Jag har inget speciellt mål med min resa" Han tittade på Den vita hanvalpen innan han lät tankarna vandra bort mot hans egen resa. Kanske skulle han kolla så att Niala inte hade gjort något dumt igen. Han fick väl hoppas att den andre skulle ta det i korta drag.

Leviathan kunde inte riktigt avgöra den andres känslor. Det var något med honom som fick Levi att börja backa några steg, men å andra sidan var ju Joker bara en valp - precis som han själv. Det var inte det att valpen var läskig eller skrämde Levi, han var bara... underlig. Och det gick inte att sätta fingret på varför.

När Joker väl hade talat nickade Levi kort.
"Jag måste fortsätta, vill gärna komma ut från djungeln", sade han sedan. "Men du får gärna följa med om du vill?" fortsatte han med ett vänligt leende.

Den andra lilla valpen backade några steg från honom, se det var bättre beteende. Han skulle skrämmas av honom. Ty han skulle inte möta någon som skulle få äga mer makt än han. Nej, det vite skulle få se att det var hans framtida härskare han såg på. Alla skulle lyda under hans tassar, precis som jorden och växterna redan gjorde.

"Jag har mitt eget följe en bit bort, så tyvärr måste jag nog tacka nej till ditt erbjudande" Ett leende dök upp i ansiktet, ett som såg vänligt ut. Nej denna valp började bli lite besvärande, hur skulle han kunna fortsätta med sin resa till toppen om han stannade för länge med okunnig valp?

Leviathan nickade kort.
"Visst, du gör som du vill. Men din resa kommer nog bli tråkig utan mig", skrattade han och viftade lite på svansen. "Men vi ses kanske igen?" lade han sedan till med ett leende. Ett leende som var aningen påklistrat. Levi var inte säker på om han faktiskt ville träffa den här valpen igen. Han var obehaglig. I vilket fall som helst så var han tvungen att fortsätta sig färd för att finna sin syster, och svaret på vad som precis hänt honom här i skogen. Han hoppades att han skulle finna svaret när han fann sin syster...

[ska vi ta och avsluta det tro? :3 ]

Arroganta, idiot valp! Att han ens kunde tro att Joker behövde honom på något sätt! "Jag tror jag klarar mig, jag har en som är lite av en bråkstake i mitt led" Sade han, behärskart och trevligt. "[Jag måste nog tillbaka till mitt följe nu, hoppas du finner vad du söker" Han vände ryggen till valpen och hoppade rakt mot en av stammarna. Benen kramade om stammen och bakbenens klor grävde sig in i den och skjöt han uppåt. Hoppas Niala inte gjort något dumt medan han varit borta. Han flög genom det gröna lvverket åt det håll han kommit ifrån.

[Avslutat? eller vill du skriva ett sista inlägg?]