[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara inte i tråden, tack. Utspelar sig i November -14]
 
Nu var han här igen. Hur många år hade det gått sedan han blickade ut över de här vidderna för första gången? Det kändes som en hel livstid sedan. Han hade varit någon annan då. En ung främling som snabbt satt sig själv i trubbel. Den främlingen fanns inte längre. Han hade lämnat den bakom sig för länge sedan. Han var äldre nu. Betydligt äldre. Han hade sett mycket, bråkat och stridigt och funnit sig fångad i sådant han inte hade att göra med. Nu sken solen högt på den klarblå himlen. Ljudet av vinden och hans egna steg som knarrade i frost och snö var det enda han hörde. Nu var han fri.
     Det var med dansande hjärta som Azazel såg ut över glaciärens öppna vidder. Han stod högt upp på en av bergens lägre, frusna kammar. Vinden virvlade runtom honom och ryckte i hans tjocka man. Kölden bet i hans skinn, sved i hans nos. Han hade aldrig varit mycket för kyla, men det var den här vägen han behövde ta. Doften av sten och snö, av den höga, klara luften drogs in i hans nos och lungor. Ett milt leende spelade över de mörka läpparna. De klarblå ögonen följde glaciärens kustremsa med blicken, planerade den väg han skulle ta så långt han kunde se från där han stod. Han hade haft tur med havsvindarna som vänt till hans fördel. Det här skulle bli den svåraste sträckan. Förhoppningsvis skulle gudarna vara barmhärtiga och låta honom passera snabbt och smärtfritt.
     Det var en lögn. Den svåraste sträckan hade han redan passerat. Att lämna brodern bakom sig, de han älskade. Det hade gått flera dagar sedan dess, och saknaden i hans bröst var redan stor. Han hade alltid uppskattat tystnaden och friheten. Stillheten. Men han hade också alltid haft vännen i närheten, att komma tillbaka till när tystnaden blev för påtaglig. Nu kunde han inte vända om. Inte än. I hans bröst bultade längtan tillsammans med saknaden. En längtan hem, efter den familj han lämnat för den livstid sedan som passerat. Han visste att resan skulle ta lång tid, olidligt lång tid, men nu var han på väg. En dag skulle han komma tillbaka. Det var ett löfte han aldrig tänkte bryta. Han skulle komma tillbaka till den familj han hade här. Men nu var han på väg. Det här var slutet på hans långa resa. Slutet och början på en ny.
     Han var på väg hem.



[Azazel har lämnat Numoori.]