[Detta är endast ett ensamt inlägg. Utspelar sig våren 2017. Svara inte i tråden, tack.]

Efter en så lång tid inrutade i samma rutiner, samma korridorer och salar, så hade Debwer varit minst sagt exalterad över chansen att få återvända in i Numoori. Det var så väldigt länge sedan han sett landet söder om bergen, söder om all snö och is. Så länge sedan att han idag bara hade väldigt flyktiga minnen kvar av tiden innan deras Konung tagit honom under sitt beskydd. Han hade varit spänd inför deras avfärd – det hade de alla varit på sätt och vis, även de som vägrat erkänna det högt – och när Isbloden delat sig och lämnat Islagunen hade det varit med en brinnande iver och vilja att bevisa sig själva.
     Det sagt, så hade resan varit lång, och nu, en månad senare, så var allt Debwer kände när de närmade sig de bekanta markerna en ofattbar lättnad. Trots det så var han glad över att ha fått den här chansen, och glad att han hade fått den tillsammans med Baugur. Han var stolt över deras insats.
     Deras duo hade fått i uppdrag att gå österut. De hade korsat snöslätten; ett klimat inte helt olikt vad de var vana vid, men vars öppna och bländande vita landskap kändes främmande i jämförelse med bergens slutna väggar. De hade funnit flocken Skaevi genom att följa bergen i norr, hade presenterat sig som medlemmar ur Nordriket och berättat om Islagunen; en plats för vandrande vargar att mötas, byta tjänster, finna mat, vila och trygghet. De hade inte sagt så mycket om Nordriket, men gjort det tydligt att de var hjälpsamt inställda och att det gick att få kontakt med dem i Islagunen. De hade fått stanna hos flocken för mat och vila innan deras resa fortsatt.
     Öster om snöslätten hade de funnit sig i ett vilt främmande landskap. Nordans stora skogar var kalla, men fyllda av liv på ett vis som de karga bergen aldrig blev. De hade hört rykten om en större flock som funnits här fram tills nyligen – Cierzo? – men som inte längre fanns kvar. Under en av kvällarna i skogen hade Baugur halkat i en slänt, ner i en bäck, med de långa benen fladdrande. Debwer hade själv ramlat av från där han suttit på vännens huvud och blivit liggande i backen, förvånat stirrande. Han hade inte kunnat hålla tillbaka det gälla skratt som sedan lämnat honom. Baugurs tjurande hade inte varat allt för länge.
     Varken Debwer eller Baugur hade någonsin sett havet förut. Det var därför inte konstigt att de båda blivit stående, vidögda, och sett ut över den oändliga vattenmassan när de nått landets nordöstra kust. De hade snabbt kommit över sitt stirrande och sprungit ut över den gräsfläckade sanden, ner i vattnet. Debwer hade nog aldrig varit så besviken som han blev när han drack saltet. Så mycket vatten, och allt odrickbart! De hade spenderat lite mer tid än vad de kanske tänkt skuttande och skvättande bland vågorna, intet ont anande om vad som väntade när saltet och sanden senare skulle komma att torka i deras fällar.
     De hade följt kusten söderut, längs med öarnas landskap och in i Lövskogen. Där hade de snabbt råkat på nya revirdofter, och kommit att möta flera vänligt inställda vargar. Som tidigare presenterade sig Debwer och Baugur för flocken, och berättade om Islagunen. De välkomnades av vargarna som mött dem – bland annat en ung högrankad tik med eldig man och en mörk hane med blå tecken – till Isil Anar: En flock, familj och fristad för alla vargar.
     Deras vandring hade fortsatt söderut, genom Eldskogens grönskande landskap och in i den i stor kontrast mörka och oinbjudande Döda skogens snår. De hade mött fler vargar längs vägen, enstaka vandrare och mindre familjer som uttryckt intresse för Islagunen när de presenterat sig. I Döda skogen mötte de medlemmar av Draugai. Bland dem en grå och eldig tik, och, till Debwers stora förvåning, en wapu likt honom själv. En inte lika öppet välkomnande flock som de tidigare, och en som inte berättade så mycket om sig själva, men en som ändå lyssnade när de båda Isbloden presenterade sig och berättade om Islagunen.
     Efter så många veckor på vandrande fot (om än det främst var Baugur som skötte vandrandet; Debwer hade svårt att hålla jämna steg med vrenens jättekliv och spenderade mycket tid sittande mellan vännens horn), så var det skönt att börja vända hemåt igen. De korsade Numoorislätten utan några större händelser annat än enstaka möten med andra vandrare, och fann sig snart i Kaiwood. De behövde inte komma särskilt nära TBB’s revir förrän främlingar de mötte började berätta rykten om flocken och dess medlemmar. De beslöt sig gemensamt för att inte gå närmre flocken än nödvändigt.
     En månad hade gått väldigt fort. Trots det kändes det som en evighet sedan de lämnat Eriinaris ångande landskap bakom sig. Nu, när Islagunens skepnad kom inom synhåll, så kunde frukten av deras resa redan skådas. Doften av många vargar, blandade främlingar och enstaka bekanta, hängde i området. Bland de prydliga stenformationerna, innanför platåns gränser och bland de heta källorna som långsamt närmade sig, syntes skepnaderna av många vargar i rörelse. Debwer lutade sig fram över Baugurs panna och mötte vännens ögon med ett brett flin.
     De var tillbaka. Deras uppdrag var lyckat.
 
[En sammanfattning av Team Useful’s Numooritripp!
Cameos: Ronia, Xeryus, Tezuka och Nibber]