Iwaku hade bestämt sig, han hade fattat beslut om att han skulle söka upp henne. Systern som valt att lämna flocken i en främlings tassar för något hon valt att hålla hemligt. Han kunde inte förstå varför och hon hade varit borta länge nog. Öster ut hade hon sagt. Iwaku hade förstått att det var Fiero hon sökte, efter ett svek som det hade han troligen gjort det samma. Han hade sökt upp den varg han gillade minst och nu vandrade de sida vid sida, han och flockens nuvarande ledare Tezuka. De hade valt att lämna ansvaret på Erakan och sedan vandrat iväg. Dagar och nätter hade passerat i tystnad, men tystnad hade bytts ut till ytliga konversationer, bittra kommentarer och ett och annat taktiksamtal. De hade lärt sig att anpassa sig till varandra och när de stod vid den mäktiga älven som gränsar döda skogen från eldskogen i kant till Sienna hade samtalen gått från ytliga till mer personliga. När ett ämne var slut påbörjades nästa och det fanns inte så mycket annat att spendera tiden med. Iwaku erkände själv att han inte alls trodde sig kunna trivas i den temperamentfulla tikens sällskap, men han hade haft fel.

Dagar blev till veckor och veckorna blev allt fler. Utan någon större lycka hade tankarna och planen ändrats. De hade diskuterat fram och tillbaka, kanske borde de ge sig in i öknen och söka upp Devils? Vända på det. Var de Fiero som Aisu sökte så skulle Devils troligen vara främsta källan till att hitta Fiero. Eller något i den stilen, det var en chansning helt enkelt. De hade än så länge hållit sig till kusten för att undvika öknen. Väl nere vid benkusten så hade de börjat fundera över att ta sig in i öknen och finna Devils. Efter att ha sökt igenom området vid benkusten och allt där till tog de det gemensamma beslutet att söka sig in i öknen. De möttes genast av motstånd och sandstormen hade virvlat våldsamt över öknen. Iwaku hatade öknen över lag, så lite liv, så lite rörelse och det gjorde honom mer ”blind” än vanligt. De hade tappat bort varandra och i flera dagar hade han planlöst strövat runt i något som känts som cirklar. Han försökte följa doftspår och riktningar mellan stenar, buskar och sanddyner, men denna del av öknen hade han aldrig sökt igenom tidigare, så hans egen karta i huvudet var blank och att finna sin väg ut ur ett blankt papper är inte lätt.

En riktigt iskall natt flera dagar efter stormen så hade han funnit en ökenrävs tillhåll. Tyvärr fick räven inte leva länge. Iwaku behövde det han kunde hitta för att överleva. Öknen var inte nådig mot någon och det syntes på hans kroppshydda. Det var inte till någon fördel att vara så stor i öknen, då han krävde lika mycket mat och vatten som han var stor. Tezuka hade funnit honom dagen därpå efter att ha känt doften av blod som färdats med vinden. Han kunde ärligt säga att han var glad att se henne igen, konstigt nog. Han hade vandrat flera gånger i livet ensam, aldrig i sällskap av en annan. Han hade berättat flera historier för henne, men han kunde inte längre komma på en anledning att vandra ensam igen. Troligtvis skulle detta bli en av hans sista resor genom Numoori utan sällskap av sin flock och han njöt på ett sätt av tanken. Aldrig tidigare hade han känt på det sättet. Han kände så stort ansvar för dem och han skulle bevisa det för dem alla.

Något gick sönder inom honom när han på många meters avstånd fick doften slagen emot honom. Stormen hade troligtvis tagit fram liket då det fortfarande var halvt begravt i sanden. Han stod stilla och såg till synes helt oberörd ut. Tezuka var redan halvvägs framme, men tankarna virvlade runt i hans huvud och han kunde inte förmå sig själv till en början att gå fram. Det smärtade honom mer än vad han någonsin kunnat ana. Han var helt ensam och han hade inte ens fått säga hejdå. Han hade inte ens fått se mördaren i ögonen så att han en dag kan hämnas. Han blev alldeles kall. Tyst gick han fram till den illa luktande kroppen. Tezuka hade redan identifierat henne och backade undan när han kom fram av respekt. Min fina syster. Det smärtade på insidan och hjärtat bultade hårt i bröstet, vad skulle han säga till valparna? Att de aldrig skulle få se sin mor igen. Hemska tanke.

Under tystnad sörjde han länge, flera timmar och Tezuka bara väntade som den fantastiska följeslagare hon är. Tillslut valde han att begrava henne på riktigt, där de båda sa adjö. Resan tillbaka var inte lika energifylld som resan dit. På något sätt hade de aldrig förväntat sig finna Aisu utan livet i behåll och det hade tagit energin ur dem båda när de funnit henne livlös. Vid gränsen mellan öknen och döda skogen hade Tezuka bett honom stanna. Hon hade funderat länge och väl över sitt val. Aisu hade varit anledningen till att hon blivit en del av Draugai från början och nu när Aisu inte fanns kvar fanns inte samhörigheten med flocken heller kvar. Iwaku förstod precis vad hon menade, men erkände också att han skulle sakna sin nyfunna, vän? Ja det kunde han nog kalla henne. Det var trotts allt ganska få vargar i livet som visste så mycket om honom som hon nu gjorde och det var värt att benämna som en vänskap. Han var noga med att göra det klart för henne att hon alltid var välkommen och sedan önskade han henne lycka till. Därefter skiljdes de åt och Iwaku vandrade vidare, ensam. 

[Iwaku och Tezuka's lilla utflykt för att finna Aisu.]