Rialea gick bland de döda stammarna och suckade, mycket hände, vart hon än gick verkade hon vara hatad, ingen verkade vilja vara med henne, var hon så vidunderlig? Var hon ett monster? hon såg upp på de döda trädens kronor, de gav en kuslig känsla en känsla av mörker, någonting inom Rialea fick henne att le, döden var kraftfull här, hon var hemma här. Nej! Hon ville inte vara sån längre! Hon skulle vara fri, snäll och hjälpa alla i sin omgivning... Men varför skulle hon? hon kunde ju bara släppa lös sin vrede på dem, dem som förskjutit henne! Hon såg upp mot himlen och ylade ett långt sorgset yl.

Hur kunde stammarna fortfarande vara brända? Kol. Döda, Namnet de gett skogen passade den perfekt. Döda skogen. Han forna hem. Det hade varit en vacker plats, full med och och grönska. Vackra ståtliga träd som sträckte sig mot det livgivande solen. Tävlade om vem som skulle få mest näring av de ömt smekande soltrålarna. Mossa och små buntar med skogsgräs hade täckt den nu svarta marken. Skogsblommor hade slagit, både i träd, på stammar och på marken runt de smala stigarna som slingrade sig mellan de täta träden. Men nu. En grav plats åt de döda stammarna, de nakna döda grenarna sträckte sig ner mot de levande när de gick på stigen, skydde dem för att de bar på livet. Ägde det.

En tass sattes ner i askan som rördes upp i form i ett moln av små partiklar, innan de sakta singlade ner till marken igen och lade sig till rätta, men endast för några sekunder innan nästa tass rörde upp dem igen när även den sattes till marken. Ett gult öga studerade sorgset omgivningen. Även om livet inte varit lätt så hade han gillat flocken, modern, till dess att hon tagit hans öga. Varje dag fick han leva med smärtan, saknaden av sin familj. Saknaden av sina syskon. Dock hade inte elden tagit dem, utan det var, enligt honom, faderns fel. Han hade inte kunnat tagit hand om de valpar han fått av modern. DE dog, sakta en efter en. Men den sista och mest älskade av hans syskon hade fallit offer, inte för hans fader, nej, hon hade fallit offer för hans egna tänder. I en olycka, men ändock ett, mord. Det fanns inga ord på hur mycket han hatade sig själv. Hatade sitt dåd. Hans mor hade gjort rätt i att ta hans öga, för han hade tagit ett liv. Hellre levde han med den skarpa smärtan som krossade honom inne från och ut, än att få den simpla utvägen, istället för att möta Chaibos. Det skulle varit allt för enkelt, för lätt. Inte ens Chaibos skulle kunna plåga honom lika mycket som han plågade sig själv.

Ett högt sorgset yl störde hans funderingar och huvudet vreds med ens ditåt. Vem var det som vandrade i Hans hem? Fast det kanske inte räknades som hans längre. Skogen hade gjort klart för honom att den inte ville ha honom där. Tagit hans syskons liv och sedan förintat flocken. Ingen ägde den. Han kastade bak huvudet och lät ett eget dovt ylande lämna strupen. Hans hjärna lurade glatt honom att det var hans syster. Och visste lät Ylet lika. Men hon var död, det borde han veta. Men trots att hjärnan mot arbetade ljudet så lydde kroppen det. Han flög fram mellan de svärtade stammarna, så fort som de stora tassarna kunde bära honom.

Något mörkt skymtades mellan stammarna och direkt sjönk hoppet. Krossades, det var smärtsamt, Men inte en min avslöjade smärtan. Utan samma lugna leende som vanligt låg på läpparna och de stora kroppen var i en stolt hållning då hans stannade några meter ifrån den mörke. "Främling" Stämman var mörk, lugn.

Rialea avbröts i sin ylning och hon knyckte till med huvudet och såg på den nyanlände, han verkade inte vara allt för farlig, han hade blivit åsamkad stora skador förr i tiden, fast det var något med ärren... de verkade inte ha åsamkats i strid... hon upptäckte även att han saknade ett öga, så hans djupseende kan inte vara så bra, jupp hon var positiv, hon skulle nog kunna besegra honom i strid. Efter sin analys så tog hon till orda. 
"Var hälsad, du ärrade" Hon log, det var ett vänligt leende, som för att övertyga den andra vargen om sin oskuld "Mitt namn är inte främling, utan Rialea, trevligt att råkas"  Hon satte sig och satte huvudet på sned.

Den mörka tiken synade honom, verkade betrakta honom som om hon värderade honom. Han kände igen blicken, leendet, tonen. Allt skrek falskt. Trodde den lilla tiken att hon hade en match mot honom? Trodde hon att han inte förstod sig på henne blick, hennes leende och hennes ord? Det fanns flera som lurats av hans begränsade syn. De tänkte inte på att även han kunde äga krafter. Tänkte inte på att hans kraft, vinden, gärna lydde honom och skapade ljud, visade honom vart saker stod. Eller sanden, Den sade till honom vilket tryck, vilken vikt främlingen bar, och vart den stod. 

Hennes namn hade registrerats i hjärnan, lika väl som hennes hälsning. "likaså som att mitt namn ej är 'du ärrade'" Svarade han bara lugnt, men han gav henne inget namn att kalla honom vid. Vilket gav honom övertaget psykiskt. för trots allt i psyket hängde mycket på namn. Han hade satt sig ner. Signalerade tydligt till den andre att han inte fann henne som ett hot. "Så vad för dig in i Mi... Den här skogen. Vad har en ung dam som du att hämta här? Bland de döda stammarna" Hans gula öga skannade snabbt av omgivningen medans han lät vinden och sanden hålla koll på tiken.

Rialea skrattade "Inte? Nähä, men i brist på annat så heter du nu det" Hon log mot vargen, han var lugn, hennes typ av varg "Jag gillar känslan av skogen, de döda träden, allt talar till mig, jag känner gammal smärta, ser vad som hänt"
 Hon skuttade fram till Saderk och viskade i hans öra "Dina syskon var söta" Sen backade hon bakåt och skrattade rakt ut "Brinn-Brinnelibrinn!" 
Hon såg sig omkring och skrattade, och blicken följde djur och andra varelser som försökte undfly lågorna, djur som inte fanns där längre, och ifall man kollade i hennes ögon kunde man nästan urskilja lågornas sken "Det här är underbart!" fnissade hon

Honans ljusa röst letade sig snabbt in i hans öron. Väldigt irriterande, iallafall ifall hon alltid lät så här. Men orden som följde den första meningen. Lyfte han ogillande på läppen och blottade tänderna. Fortfarande lugn, det var bara en gest på att han inte gillade det hon sa. Men när hon skuttade upp till honom lät han läppen falla på plats. Hennes ord fick honom att vilja slita sönder henne. Trycka ner henne till marken och tvinga henne att säga hur hon kände hans syskon. Hur hon visste. Men inte en muskel har rört sig i hans ansikte, och förvånansvärt nog kom inte smärtan heller. Han lät till och med den lugna masken spricka upp i ett leende. Hennes skratt var inte heller något som bekom honom.

Tiken verkade följa något med blicken, studerade något. Kanske var hennes kraft att se det förflutna? Han brydde sig inte. "Ja här härjade en eld, mycket förlorades i den. Vargar, fåglar och träd" Hennes nya upphetsade ord, fick honom att höja ögonbrynen. Vad var underbart? Jaja, hon fick väl bry sig om sig själv. Kanske skulle han fortsätta bort? Han hade inget mer att hämta här. Men varför hade han då kommit tillbaka? Varför hade han återvänt?

Taouro suckade och fortsatte, hon hade lämnat bergen en bit bakom sig, men bara för en liten stund. Det hade hon i varje fall lovat sig själv. Hon var hungrig, utsvulten. Men hade inte riktigt lusten att jaga, så därför blev inget av. "Typiskt" muttrade hon och tog satts och hoppade över ett gammalt träd som hade fallit för länge sedan, bränt. Skogen kändes ändå förundransvärt hemtrevlig, trots att hon inte var kvar i bergen. Hon såg sig noga om, för att komma ihåg precis rätt väg hem. Det skulle inte få ske några förseningar alls. Hon suckade ännu en gång och vandrade vidare.
 

Taouro stannade plötsligt upp när hon kunde höra röster, hennes öron las genast bakåt mot hennes sänkta huvud. Hon rörde sig sakta möt vargarna innan hon svängde åt höger och tassade tyst runt dom ett varv innan hon stannade, betraktade dom och tog ett steg mot dom. Hon var tyst en stund, höjde huvudet någon millimeter men kröp ändå ihop. Hon försökte visa att hon inte illa ha en strid, men allt kund hon försvara sig trots allt. ”Ursäkta, ifall jag avbryter er” sa hon. Och funderade ett tag igen. Hon granskade hanen och sedan honan. Var det en skuggvarg..? hon var inte helt säker, men var ändå tvungen att fråga. ”Jag vill inte vara otrevlig.. Men där är väl troligt vis en skuggvarg? Om inte, vad skulle du finna dig i att vara då?” frågade hon med sin mörkare röst. Hon var en aning nyfiken, men visade det inte.

Rialea ryckte till och såg på den nyankommna, hon log stort och gick fram till henne "Jomenvisst är jag det!" Hon drog in doften av den andra tiken "Säg mig lilla flicka, vad fruktar du?" hon lät tungan rulla ut och nå den andres öra i en sekund innan hon hoppade iväg för att undvika eventuella attacker "Är det att Mr.ärrad-och-ful här ska slita ut dina inälvor? Göra dem till blodiga små rosetter?" Hon ryste av välbehag åt tanken. "Tänk de söta små rosa-röda rosetterna, skulle de smaka gott? Troligtvis" intalade hon sig själv med ett leende, den ärrade var ett minne blott.

En ny hona struttade in bland dem och han vred lugnt, nästan ointresserat, huvudet mot den nya. Han satt fortfarande ner. Visade att han inte såg någon av dem som ett hot. "Vad skulle det vara för fel om hon är en skuggvarg?" Han höjde ögonbrynen och lade huvudet på sned. Den första honan, Rialea, svarade snabbt med den litet irriterande rösten. Sedan var alla tre tysta ett tag, å ljuvliga tystnad. Men den varade inte länge innan Rialea åter bröt den. Frågade en fråga, vem hon var rädd för, för att sedan skratta och pladdra på om rosetter och inälvor. En frestande tanke. Men av någon anledning liknade de två honorna varann. Men inte mycket, mest i färg. 

Den nyaste av honorna blev sur, antagligen, och morrade ut ord, som antagligen skulle vara hotfulla, men de lät som om en liten valp uttalat dem. Ett skratt lämnade honom "Vem har sagt att jag förtjänar respekt?" ännu ett skratt klingade från honom "Trots allt är jag ju bara en hane med endast ett öga, inte mycket för världen" Orden var en lögn, men han sade dem med sådan självklarhet att de lät sanna, men ändock oroande. Sedan ställde den nya honan ännu en fråga. Vilken frågvis jäkel. Det var samma fråga som förut. Men Rialea hade redan svarat på den. "Ja hon är en skuggvarg, kanske dags att kolla upp öronen?" Han skrockade och skakade på huvudet, som om det var synd om den yngre honan. Han vred på huvudet mot Rialea igen. Hon var mycket mer intressant än den nya.

Taouro såg på hanen, och fnös. Hon var tyst ett tag trots han fråga men kunde sedan inte låta bli. "Det är inget fel på någon ras hane. Jag har en skuggvarg själv, och jag har inte sett någon annan på länge nu.." suckade hon och såg ner i marken. Och sedan på den andra honan och böjde ner huvudet. Den andra honan påminde henne om sin bror, fast han var en aning större. hon suckade igen och såg på honan och sedan hanen.
"Ingen har sagt att du förtjänar respekt, Ingen behöver säga något om vem som förtjänar det. För alla ting förtjänar något" fnös hon irriterat. Hon såg på hans öga men kommenterade det inte utan såg på honan igen. Hon suckade och såg på honan. "Mitt namn är Taouro" sa hon med en aning lugnare stämma. Hon satte sig ner, trött av att stå och la svansen längs sidan. Sedan så granskade hon sina tassar noga, hon kände sig en aning obekväm men rörde inte en min. "Skuggvargar.." mumlade hon mycket tyst för sig själv innan hon slog upp blicken och sig in mot resten av skogen.

Rialea log mot Saderk, han var intressant... Lea började ta över för mycket dock, hennes röst var ljus och irriterande, hon tryckte tillbaka känslan av den mindre värdiga personligheten i hennes skalle, som resultat mörknade hennes röst och hon rös till, rösten påminde henne om en avgrund som hon sett när hon var yngre... mörk och djup... plus att hon blev lugnare och mognare "Så, vad sade du att du hette, Du ärrade?" hon log och nickade mot honom, hon totalignorerade den nya honan... Andra skuggvargar intresserade henne inte det minsta

Det verkade som även Rialea hade tappat intresset för den nya. Hade hon nämnt sitt namn hade han inte uppfattat det. "Det gjorde jag inte" Svaret var ämnat för Rialeas fråga. Han log. "Men om du vill få red på det, varför inte vandra med mig ett tag?" Han reste sig. "Du ser jag har inte haft sällskap på länge, speciellt inte av en sådan intressant person som du" åter gjorde sig den andra honan sig påmind. Han såg mot henne, en snabb blick. "Sökte du något speciellt? Eller?" Han kastade åter en blick på den nya honan. Han menade inte att vara ohövlig men heller inte trevlig. Han brydde sig helt enkelt inte.

Taouro såg på hanen, och sedan på honan. Sällskap.. hon saknade det men hatade det ändå. Hon såg på hanen och svarade med en naturell röst. "Vad man än letar efter så finner man det aldrig" svarade hon och reste sig upp och gick iväg. det kändes som om dom inte ville ha henne där. Men det spelade ingen roll, ensamheten fick vara hennes vän som förr. Hon drog in doften av den döda skogen, dimman var något svalare och det var nästan perfekt. Hennes gång takt var lugn och avslappnad. Huvudet var en aning hängande som hon brukade ha det.

Taouro tänkte återigen på att jaga, men orkade än inte. Hon ville fortsätta att vandra. Hitta ett bra ställe med mat, ta upp sig. Träffa någon ny och bege sig tillbaka till bergen. Det lät enkelt, men enligt Taouro så var det svårt, att äta upp sig på en plats kunde ta lång tid ibland. Och det var tvungen att vara ett ställe som hon kunde känna sig bekväm med. I sina funderingar slog hon sig ner vid en trädstam. Stammen var bred, och rötterna syntes tydligt. Trädet gav en viss skugga, i alla fall vid dess rot. Hon såg återigen ner mot marken som täcktes av dimman.

Rialea log åt den mystiske vargens förslag, han var ju intressant, och litet sällskap hade väl ingen dött av? Eller hade de det? Sak samma, hon såg bara att detta kunde sluta lyckligt för henne
"Jo, jag skulle kunna stanna hos dig en stund" hon slickade sig om munnen
"Har ju ingen annanstans att vara just nu" hon kollade efter den andra skuggvargen, men hon hade redan avlägsnat sig, bra, då slapp hon henne... irriterande vargar hade hon inte mycket till övers för.

Den ointressanta honan muttrade något innan hon gav sig av, bra. Han orkade inte med för mycket sällskap. Men Denna hona, Rialea, var annorlunda. Intressant svarade aldrig så som han förväntade sig. "Så vart ska du? Vart bär din lilla vandring av? Har du något mål?" Han log. Själv visste han inte, han bara färdades. Bara gick. Denne gång hade tassarna styrt honom till sin födelse plats, och se, han hade ju träffat Rialea, allt hade en anledning. Det fanns en anledning till att han råkat mörda sin syster, för annars skulle inte morden tagit hans öga, och om hon inte gjort det skulle han inte få träna sina andra sinnen, inte lika mycket som nu. De var så utvecklade att de kompenserade för de synen inte visade, mer än väl. Och utan smärtan skulle han inte ha någon känsla att hålla sig fast vid, bara tomhet, ett skrämmande lugn och sarkastiska skratt och lögner, så fint smidda lögner att de knappt gick att urskilja från sanningen. Det gula ögat fästes obarmhärtigt på den mörka honan, så olik han vita syster, trots deras lika stämma.

Taouro såg sig om, hon bytte ställning hela tiden, där hon satt. hon la sig ner, satt sig upp. La benen åt ena sidan och sedan framåt. Hon andades tungt en gång, som en suck och såg sig om. Hon ställde sig upp och ville se vad döda skogen mer hade att erbjuda. Ho började gå igen, ljudlöst.  "Ensamheten.." mumlade hon och såg sig om. Hon saknade sin bror mer än någonsin nu. Men han var död, säkert resten av hennes familj också. Vilket inte spelade sån roll, hon var väl nöj så länge hon var i livet. Antog hon, efter att ha gått en tag. så kunde hon höra ett svagt prålande, "Vatten!" gläfste hon och skyndade sig fram. Hon sänkte huvudet och började lapa i sig av det något kyligare vattnet. Hon kände hur hon genast blev en aning svalare och drack tills hon kände hur hon inte orkade något mer alls. Sedan så såg hon sig om ett tag. Det kanske var bäst att vila innan hon gav sig vidare? Hon la sig ner, vid sidan av vattnet och kurade ihop sig. Så att hon liknade en lite plattar boll. Hennes puls började gå ner, men hon skulle ändå vakna av minsta lilla ljud än så länge.

[LÄMMANR]

Rialea fnissade "Om jag visste vart jag skulle, vad skulle då vara meningen?" Hon skrattade "Jag tror att smärta finns överalllt, och den är som renast när den påverkar en själv" Hon kollade på Saderk med sina vinröda ögon och ett snett vridet leende "Mitt mål är nog döden" Hon viftade på svansen, tanken upphetsade henne och fick hennes hjärta att slå snabbare....

(Dåligt som fan, men känner att jag måste göra något)

Han lyssnade på henne och nickade "Men varför söka efter smärtan? Det känns inte rätt. Fast ändock, när smärta är den enda känsla man faktiskt kan känna så letar man nog efter den" Nu pratade han om sig själv mer än Rialea. Han sökte efter Smärtan samtidigt som han sökte efter något som kunde avlägsna den.

[KORT O.o]

Rialea kollade på Saderk som om han var en valp som hade var efterbliven
"Varför?" hon talade med litet chockad ton "Jo, därför att av alla underbara känslor, slår inget smärtan, den är så vacker som, som en blomma!" Hon kollade på honom med ett brett, snett leende.
"Om man inte har smärta vad är meningen? Om vi inte har fruktan, vad för oss framåt?" Hon fnissade och fortsatte sitt lilla tal
"Du äter för fruktan av att dö, du skaffar en partner i fuktan av din ättelinje ska dö ut, du slåss i fruktan av att någon annan ska överträffa dig"
Hon vände sig emot honom med ett jätteflin
"Du återvänder hit i fruktan av att glömma din syster"
Hon fnittrade, hon älskade det här!

Han lyssnade på henne och höll med, allt hon sade verkade vettigt. Det hängde ihop. "även om det jag sade var något av ett uttalande mer än en fråga så förstår jag det du säger. Men jag söker inte fruktan, utan mer smärtan, för vad skulle jag annars hålla mig fast vid?" Han tittade på henne med ett flin. Han kände att hon, på sitt eget vrickade sätt, förstod honom och det han sade. Någonstans hade de en samhörighet. Något som knöt dem samman, men ändå inte.
"Och så är jag inte här i fruktan att glömma henne, för det som hände och det jag gjorde kommer alltid finnas med mig, för jag är inte stolt över min handling, utan jag är här för att jaga smärtan, ty den är allt som hindrar mig från att bli galen" Han satte sig ner då han tröttnat på att stå och lät svansen lugnt lägga sig bredvid honom.

Rialea fnittrade och hon ryste av fullkomligt välbehag, denna varg jagade smärta, smärta som hon kunde njuta av, det var perfekt!
Den här vargen intresserade henne något enormt
"Åhå, du är en sån som söker smärta? Så kul, jag med!"
Hon log mot honom när han sa att den hindrade honom från att bli galen
"Varför skulle du inte vilja vara galen? Att vara frisk är så påfrestande, man bryr sig om folk, smärta gör ont, allt sånt skit, jag föredrar mig som jag är!"
Hon log ett galet leende innan hon satte sig bredvid honom med svansen slåendes mot marken

Han log, ja denna hona var något utöver det vanliga, och han hade haft rätt i att hon förstod honom, på sitt egna sätt. När hon slog sig ner bredvid honom nickade han. "Vissa galenskaper är bra medan andra är dåliga" sade han simpelt. Ja bara denna honan var sig själv så var han nöjd. För hon höll Galenskapen intressant. Han reste sig igen, "har du något emot att vandra mot öknen ett tag?" frågade han och såg mot den. Ja, kanske skulle han dit på riktigt nu? och han hade ju faktiskt sagt att de skulle vandra ett tag, inte sitta på samma ställe hela tiden.

[kört c:]

Ria fnissade, han hade nämnt vissa galenskaper var bättre än andra, men själv ansåg hon att all galenskap var rolig, antingen viskade den till henne eller så lät den henne utdela underbar smärta, galenskap, hur den än var tilltalade den därför henne.
"Jag kan följa dig mot öknen, men ursäkta mig om jag inte följer dig hela vägen, det är aningen ljust för min smak, du förstår nog"
Smärta var en sak, smärta kunde ho0n klara, hon föredrog faktiskt smärta, men irritationen som ljus gav henne? den var outhärdlig.
Hon log mot vargen innan hon drog sig litet närmre, han var en rolig individ, och hon skulle nog följa med honom om han bara var tillräckligt miserabel.
"Så, Öknen, eh? vad ska du göra där?"
Hon fnittrade och gick runt honom och förde svansen i hans ansikte med en snärt när baken kom förbi.

"Din ursäkt är godtagen" sade han simpelt på hennes svar och började sakta gå mot öknen. Han kastade en blick om sig. De döda träden verkade peka dömande på honom med sina kalla, brända, grenar. Men detta var inget som rörde honom ryggen. Han var inte skyldig den något. Han hade inte startat branden. Han drogs ur sina funderingar då Rialea frågade varför. "Varför inte?" frågade han roat. Men lät henne inte svara på den innan han åter tog till orda "Har du hört om flocken som husar där? Jag har tänkt att söka till den" Plötsligt gick honan förbi honom och hennes svans befann sig plötsligt i hans ansikte, och den snärten rörde upp en doft han missat tidigare, hon löpte? Det hela tog plötsligt en rolig vändning, eller kanske roligare vändning eftersom han redan funnit honan intressant. "Sökte du smärta min sköna?" frågade han och följde tätt efter henne, åter gav han henne ingen tid till att svara. "Låt mig då visa dig smärta" Hans röst hade en spänd ton som gav hän till vad han ville få fram och honan framför honom stannade till och såg bak på honom, som om hon utmanade honom. Han log slugt till och tog till handling, oförsiktigt och utan hämningar.