Det var tidig morgon och fåglarna kvittrade något magiskt. Att tragiska saker kunde ske i detta land och nuet var svårt att tro, speciellt när man va på en sådan lugn plats. Skogen utmärkte sig inte speciellt mycket, utan var ganska vanlig. Simpel. En bortglömd skog, dold under en glittrande vit snö som klädde alla granar och träd. Men för en räv va skogen perfekt.
Kroppen var sänkt och svansen hängde livlöst efter honom, det vänstra bakbenet var uppdraget, skadat, och han haltade sig fram över den frostiga marken. Vad som hade hänt kunde han inte riktigt själv komma ihåg. Troligen fastnat i något, eller slagit i sig. För det var inget köttsår, bara en liten skråma. Men ont gjorde det.
Han hade nästan typiska drag som alla andra rävar, bortsett att hans mörka ben doldes utav zebra mönster som suddades ut ju högre upp på bena man kom. Men annars, var det inget speciellt med honom. Trots den blåa färgen så lös han inte upp under vinternätterna, inte heller under dagarna eller morgonen.
Den gröna blicken drogs upp mot himlen, mellan trädens grenar och pupillen smalnade av då han möttes utav ljuset som kom från solen.
Varför var han andfådd och så trött för? Han hade inte gjort mer än vanligt men ändå kände han sig helt slut.
Räven suckade ut, kröp ihop då han stannade och blicken blev svagt nyfiken då en, eller flera främmande dofter dök upp ifrån intet.

(Vem/vilka som helst får joina.. rollar utan specifik ordning xD)

En hona smög tyst mellan granarna och tallarna och föll in i skuggorna som bildades av träden. Ett och ett annat knakande hördes från träden då vinden drog igenom. Fåglar som kvittrade så mjukt och vackert så även hon hade lust att sjunga. Honan var slank och elegant med ett aningen rävaktigt utseende. Öronen riktades snabbt åt olika håll där ljud kom ifrån och fångade upp allt hon kunde höra med sina vargöron.
Att höra fåglarna igen påminde henne mycket om våren och det gjorde henne glad och på bra humör. Ögonen tittade sig piggt runtomkring men snart sänkte hon halsen en aning och fösjönk sig i sina egna tankar.

Att finna sin familj igen hade inte varit det enklaste, speciellt inte då det fanns inga minnen kvar. Tänk om hon redan gått förbi dem utan att veta om det? Paniken och räddslan kröp upp längs hennes ryggrad och hon rös till. Dethär skulle inte bli så enkelt hon trott endå. Öronen lades irriterat en aningen bak och hon fnös irriterat. Sluta tänka för mycket.
Plötsligt kände hon en mjuk främmande doft och huvudet höjdes igen och öronen spetsades nyfiket och hon ändrade sina steg och riktning. Varför inte ett möte?

Det dröjde inte alls en lång tid innan han kunde skymta den varg vars doft han hade fångat upp. En mörk tik, med inslag utav rosa, eller kunde man säga lätt violett?
Ögonlocken slöts och han sträckte på sig, andades djupt in och släppte sen ut all luft igen och bara stirrade på främlingen. Han talade inte samma språk som dem, eller han ville inte göra det. Han föredrog att hålla sig till sina egna.
Han fortsatte att röra på sig igen, men höll ständigt blicken mot tiken som hade anlänt. Dom var ungefär lika stora. Kenzou var inte lika liten som de vanliga rävarna, utan han va mer likt en normalstor "varg" till storleken. Vargen för stort, eller för litet.
Den blåa räven tycktes tveka, för han hade återigen stannat till, stirrade på tiken med sina gröna ögon, betraktade hennes yttre.
Hon va ganska vacker, faktiskt. Men ack, så ung.
- Uhm..
Var det enda som kom ur hans mun innan han helt hade slängt ihop käftarna igen.
Lite roande var det ändå. Han hade aldrig tidigare i hela sitt liv talat med en varg, även om hans fader berättat att deras farfäder hade beblandat sig med vargar. Men varför skulle han bry sig om sånt som hände förut, nu när det va nya tider.

Hon traskade frammåt genom skogen närmare och närmare doften och snart skymtade hon en blå.. räv, mellan trädenn? Hanen var större än vanliga rävar och självaste pälsfärgen och annat gjorde henne en aning förvirrad men endå nyfiken. Kanske var han en blandning av en varg? Hon tittade på honom medan hon gick närmare och då hon såg honom helt såg
hon att han stirrade och hon tittade en aning besvärat bort men sen återvände blicken snabbt tillbaka igen. Han öppnade munnen för att säga något men bara något mummlade lämnade hans mun och hon rörde sig kvickt ännu närmare och minskade avståndet innan hon stannade upp och höjde lite frågande på ögonbrynet (om nu de kan göra det..).
"Var det något du ville säga, señor..?" sa hon med lätt road röst, hennes röst var som alltid mjuk och tyst, något som hon
ofta störde sig på. Hon hade ett aningen roat leende på läpparna medan hon granskade den främmande hanen.
Sänkte huvudet en aning medan hon svepte med svansen bakom sig, lugnt och stilla.

[Blev rätt kort :)]

Han hörde hennes röst och ögonbryna sänktes. Oförstådd. Hennes ord och konstiga tal fick honom att smacka till med tungan, och han flinade enbart slugt som ett svar.
- Shirimasen...
Sade han slutligen. Hans röst var lugn, så sansad och verkade inte alls berörd eller hotad.
Nej han kände sig faktiskt inte alls hotad i detta möte, vilket han ofta kunde göra då han slogs samman med andra raser. Dock var vargar inga han brukade stanna och samtala med direkt.
Öronen klipptes till på hans huvud och den gröna blicken tycktes fortfarande stirra på tiken. Han var inte blyg, men heller inte oartig. Det var bara sån här han va.
Kenzou lutade sig bakåt, och lyckades trots allt att sätta sig ner i någon konstig position, på grund av det skadade benet.
Den yviga svansen svepte han kring sina bakben i ett oskyldigt försök till att dölja sin skada. Blicken låg ännu på tiken och ett snett leende klädde hans mörka ansikte.
- Utsukushii dayo.
Sade han med en road stämma. Helt medveten om att tiken säkert inte skulle förstå ett ord utav det han just hade sagt.

Då hanen började tala ryckte hon till och pannan rynkades.. Ja dethär värkade inte blir det lättaste. Hon hade ingen aning om vad han sade och det gjorde ingenting bättre. Hon hade aldrig stött på någon som hon hade haft problem att komunicera med, så dethär var något nytt. Hon suckade och förstog det dåliga läget men skakade bara
lite bedrövat på huvudet. Det skulle vara så enkelt om alla skulle prata samma språk och inte behöva massa olika. Det skulle vara lätt om man vorde stumm, då slapp man göra sig förstådd.

Kunde bara sitta och le ursäktande. Det skulle vara underhållande att se andras miner då de på alla sätt försökte få en att säga nått. Men eftersom språket han talade var okänt för henne skunde hon ju kunna se om han förstog något annat vad hon talade om, om hon prövade på något annat av hennes 3 språk..
Ett försök skulle ju inte skada.
"Español..? English..?" sa hon och tittade en aning osäkert på honom. Men skrattade sen plötsligt till, ett klingande glatt skratt och flinade sen.
Dethär var ju fånigt. Men dethär mötet skulle inte räcka länge om de inte förstog varan. Och faktiskt så var hon lite nyfiken på den blå räven framför henne.
Han satt i en lite konstig ställning, men hon tänkte inte så mycket mer på det, hon hade annat att tänka på.

[vad talar han för språk? xD]

Han skrattade kort till, i ett hummande läte och huvudet for ner på snedden. Hon verkade förvirrad, nästan så att hon blev förtvivlad över att dom inte kunde förstå sig på samma språk. Nej, dom var från olika världar. Det verkade så i alla fall.
- Espa..jol.
Härmade han henne, med ett hemskt uttal och nosen rynkades i en ogillad gest. Inget språk han förstod, eller ens talade. Hade han ens hört det förut?
Kenzou nickade dock när hon nämde engelskan. Han talade till en viss grad engelska, även om den inte riktigt var flytande eller perfekt.
- My lady..
Han nickade djupt, la öronen på snedden och den kattlika blicken såg upp mot henne.
- My name is Kenzou, and as you can see.. im a fox.
Kunde hon kanske förstå honom bättre nu då?
Den blåa räven rätade på sig igen, försökte sätta sig mer rakt och stolt då han hade tilltalat henne.

(Japanska 8D)

Hon log mot honom då han försökte härma vad hon just sagt. Det lät inget vidare men hon lät bli att rätta honom. Det var inte nödvändigt.
Men engelskan värkade han förstå och det både gladde henne och gjorde henne en aning sorgsen. Det påminde henne så mycket om Sani
och hon saknade verkligen sin fostermor. Hon hade varit tvåspråkig så Flor hade också lärt sig engelska den tiden hon varit hos henne.
Men det var inget hon skulle tänka på nu. Hon nickade också förstående och mötte hans gröna ögon. Hans sista ord
fick henne att småskratta.

"I maybe.. expect that". Hon var kanske inte den bästa på det heller. Hon hade inte lagt sig in på att lära sig språket så mycket. Det hade
inte intresserat henne. Men det kunde väl vara nödvändigt ibland att inte vara så tjurskallig.
"So.. mr fox,who are you?" sa hon frågande och satte sig ner och spetsade öronen. Hon gillade denne hane så långt. Han var en
intressant typ och han gjorde henne på gott humör.
Svansen lades mjukt kring sina tassar för att värma dem fast de inte var frusna. Hon klarade vintern väl fast hon inte gillade den något
vidare. Speciellt inte början av våren då allt blev kladdigt och vått. Sen resten var bra.

[Ahaa ^^ Du får ursäkta min cp:ade engelska som kommer komma. Är inget vidare bra på engelska! xD]

Leendet dog en aning, men var snart på plats igen och han skrattade kort till. Nog var dom båda lika utvecklade i språket, det kunde höras på betongen dom båda la på orden. Det låt så fånigt charmigt på något sätt.
- Like i told you, my name is Kenzou. I am all by myself in this world, what more can i say?
Han blinkade med ena ögat, för att hon inte skulle ta illa upp eller ta det som någon otrevlig gest ifrån hans sida. Inte ville han väll att tiken skulle uppfatta honom på ett sådant otrevligt sätt.
- What's ur name, and who are you?
Vargen verkade inte heller nervös, utan lugn. Precis som han själv. Dom flesta i landet verkade vara grinig, påflugna och inte minst av allt stridslystra. Kanske hade han haft tur i oturen ändå.
- Do you belong to a pack? A family?
Fortsatte han sen med sina frågor och log svagt.

Hon värkade missat att han presenterat sig, en liten tabbe. Men ingen större skada skedd. Vad vorde världen igentligen utan misstag?
Hon log bara en aning ursäktande och nickade, Kenzou. Han värkade vara en ensam strövare om hon gissade rätt. Sen så frågade han
vem hon var. Självklart, de vanligaste frågorna. Hon nickade för att besvara hans fråga som följde av ännu en och hon stannade upp
då hon tänkte svara honom. Hon funderade lite hur hon skulle formulera sig på den andra frågan. Hon visste ju inte riktigt vad han förväntade
sig för svar. Men hennes information var knappt intressant så varför inte berätta lite?

"My name is Flor. And I'm... a wolf with bad humor..?" sa hon med brist på annat att säga och drog lite på munnen. Hon gav omgivningen en
snabb blick innan den for tillbaka till Kenzou.
"Hmm.. No. I don't even know where my family is" sa hon och ryckte lätt på huvudet i en rätt nonchalant gest men fortsatte sen,
"I have no memories of them at all" sa hon en aningen bistert men log sen snabbt mot honom för att sleta över de bistra orden.
"How about you?" sa hon sen och den bistra rösten var nu som bort blåst och den vanliga mjuka tonen var tillbaka då hon bollade tillbaka
frågan igen och drog lätt på munnen.

Han flinade bara slugt vid hennes ord. En varg, ja helt klart. Dålig humor? Det fick väll bli upp till bevis, senare.
- Well, nice to meet you wolf. Flor..
Det gröna ögonen slöts, han nickade sen djupt. Det var ingen bugning, bara en hälsning.

Det mörka öronen klipptes till. Så, hon saknade minnen ifrån sitt liv. Det var mycket likt en nära vän till honom, eller släkting. Den han numera levde tillsammans med.
- Family? No, no.. Not really.
Dialekten var grov, man kunde klart och tydligt höra att engelskan inte var hans språk, inget han alls var bekant vid. Han flinade igen.
- Let's say.. i live with my cousin.

Den yviga svansen höjdes en aning och han stirrade på främling för att kunna fånga hennes uppmärksamhet. Han saknade flock, och en familj. Men ändå hade han kunnat finna en enda släkting till honom.
- She also lost all her memories.
Sade han slutligen och drog kort i ena mungipan.

Hon tittade på honom och hörde på då han talade och nickade några enstaka gånger på vad han sade och lyssnade tills han tystnat.
"Nice to meet you to Kenzou" sa hon och behöll samma leende som förut. Hon ruskade lätt på huvudet så hon lät den tjocka pannluggen falla lite åt sidan och blottade det röda, nästan lysande ögat. Det var nästan som en skugga över resten av hennes nästan vackra sida. Men hon brydde sig igentligen inte så mycket att visa det, fast det så kunde tyckas då det alltid var döljt.
"What was the language you speak?" sa hon nyfiket och höll han stilla med blicken. "I have never before heard a fox speak" ärkännde hon ursäktande. Om det nu var en ursäkt. Men något åt det hållet iallafall. Hon fångade upp ljud runt om sig för att vänta på vad han svarade.

[Kort, har IT ._.]

Pupillen smalnade långsamt, men återgick snart till en vanlig cirkel. Som klassades som det vanliga hos de flesta varelser. Nej, det var inte ofta vargar hade hört språket. Inte var han förvånad.
- Japanese, Nihongo.
Konserterade han slutligen och nickade svagt.
- Varje räv ska förstå språket, men likaså vinden. Och en Kitsune sägs kunna förstå varje ord, även om de aldrig hört språket innan.
Han flinade slugt. Han hade talat perfekt, utan något som helst problem. Nordaspråket, det vanliga som cirkulerade i landet. Kan kunde det, till en viss del. Men han brukade inte framföra det, mest för att han inte låtsades förstå och därför kunde lura ut ord som inte var menat att han skulle höra.
Men varför försöka dölja det nu, när det bara va dom?

(samma här XD)

[Är det fortfarande okej att joina? :} ]

(bara att hoppa in 8D)

Under en stund hade han nu lyssnat på dessa två röster som fanns under honom. En mörk räv och en yngre hona var det alldeles tydligt. Vinden ven ständigt i en lugn melodi och hannen fångade upp vartenda ord den sa och mer där till och utan att behöva öppna dom slutna ögonen kunde han veta vad dom två individerna heter, ser ut och bär på för krafter.

Med en tung suck drog han in den kyla luften i dom stora lungorna innan den gamla oavändbara luften lämnade honom och rev upp lite snö på den täckta grenen. Den långa yviga svansen hängde i luften och gungade sakta med vinden och den unga hannen öppnade ögonen. Dom bar en varm nyans av rött, många skulle nog säga att dom var blodröda men ack så fel. Dom bar alla nyanser av rött och det kunde synas beroende på vilken vinkel och ljus man såg den vita hannen i. Smidigt reste han sig upp och satt nu upp och såg ned på dom två individerna som mycket riktigt befann sig under honom, och nog var det så att en av dom var en räv. Men aldrig tidigare hade han sett en räv av den färg som denna hanne bar, men ingenting förvånade honom längre. Med ett mjukt skutt hoppade hannen ned ifrån grenen som han befann sig på till nästa och så vidare. Ty farten under tassarna var snabbare än ögat kunde blotta och inte heller kunde man höra då dom ljusa tassarna tog sig vidare ifrån gren till gren och inte heller rasade snön ifrån dom breda grenarna. Skulle de rasa så skulle man inte heller kunna se vad det var som hade orsakat raset, vinden hade nog många sagt och det hade dom också haft rätt i. Vinden var denna vita individs kraft och inte bara de, han hade hjälp av sitt blod, förflutna och familj som tack att han kunde röra sig som han gör. En snövit ninja lika snabb och farlig som vinden rörde sig bland träden. Men vad det var som hade lockat ned Yoru idag var nog ren nyfikenhet, och det som gjorde honom så nyfiken var nog den blåaktiga hannen under honom. Tiken var inte så märkvärdig men den andre.

Dom svarta trampdynorna landade mjukt och ljudlöst på en gren några meter ovanför dom två okända individerna och den långa svansen låg virad runt grenen och dom mörka ögonen granskade dom båda en kort stund och dom rektangulära öronen vinklades fram och spetsades. Om dom skulle upptäcka honom eller ej hade ingen större betydelse, han skulle ändå avslöja sig själv och hade inget att frukta. Även om man aldrig skulle underskatta någon annan så kände han i vinden att det inte fanns något att oroa sig över, dessa två var trevliga individer. Möjligen räven som inte tycktes gilla vargarna men det kunde han förstå en aning, dom var två helt skilda varelser.
”Ohayo Gozaimas.” med en lugn och vänlig stämma såg han emot dom båda och nickade artigt. Att tiken inte skulle förstå honom visste han redan men det hindrade honom inte ifrån att försöka tala till den andre och hoppas på svar.
”Det är en vacker morgon inte sant?”

[Sorry för mongoimlägg D: Skyller på att jag inte har rollat med denna goda herre på länge! ^^'
Ohayo Gozaimas = God morgon]

Flor tittade förundrat på hanen då han pratade med henne, aldrig hade hon hört talas om det språket tidigare. Men hon var så ung ännu, inte lärt sig så mycket om denna värld som stog inför hennes tassar och bara väntade på att hon skulle kliva vidare i livet. Flor kunde likaväl släppa in rävens tankar men det ville hon inte, hon gillade inte riktigt att gräva i andras huvud, speciellt då hon såg bilder av det hela, att ha sett sig själv bli riven i stycken hade inte varit det trevligaste minnet hon upplevt. Då han fortsatte på det officella språket här i landet så flinade Flor och nickade innan hon själv öppnade munnen för att tala.
"Så.. have you understood me all the time?" frågade hon, tveksam till en början, visste inte riktigt vad hon skulle använda för språk då hon talade. Men han inte fortsätta samtalet då en annan röst fick hennes öron att riktas bakåt (?) och sen vändes huvudet sig kvickt om. Hennes första tanke hade varit att det hade kommit ännu en räv hit då språket som hanen talat hördes igen. Fast av en annan person denhär gången. Rösten kom uppifrån så hon skikade upp och där stog en snövit varg med röda ögon. Hon själv bar ett rött öga, men det var oftast dolt under den tjocka pannluggen.
Sen så talade han samma språk som henne, hon hade inte förstått något av de få ord som hanen sagt åt Kenzou. Kanske hade hanen sagt samma sak på de båda språken åt dem båda, det kunde hon inte avgöra. Flor nickade en aning vaksamt men log sen mjukt åt den nye. Hon var ännu tveksam, destu mer blev hon då hon inte ville ta hjälp av sin kraft för att se vad hanen vekade ha i tankarna.
"Jovisst" sade hon bara och sneglade lite på Kenzou innan blicken vandrade tillbaks till den vite.

[Om de ska prata mer japanska så skulle ni gärna få skriva vad de säger :)]

Precis när dom hade vart inne i samtalet, och han så fint förklarat att även vargar kunde ta del av dess förmåga, så dök han upp.
Bakom Flor kunde han enbart skymta en vit gestalt, helt ljudlös hade han bara snabbt dykt fram, och den avsmalnade blicken drogs sig snabbt mot dennes håll. Kenzou var inte bekväm i vargarnas närvaro, såklart han inte var.
Nosryggen rynkades i samma stund som morrhåren tycktes dras tillbaka, det såg nästan ut som om han var beredd på att blotta tänderna i en varning, men det enda som dök upp var ett slugt flin då den vita vargen hälsade på honom. Räven själv nickade bara smått, och tog ett oskyldigt steg bakåt. Den giftgröna blicken slet sig tillbaka mot tiken som han först hade talat med. Han hade ju totalt glömt bort att svara på hennes första fråga, så det kanske var dags nu?
Den blåa individen skakade på huvudet. Nej, han hade inte förstått henne hela tiden, eller jo det hade han.. Men troligen skulle han inte kunna svara så att hon kunde förstå. Han kunde lyssna, förstå, men inte mer än så.
Uppmärksamheten drogs mot den vite igen. Japanska. Vargen måste va bekant med vinden. Vinden som ständigt viskade på ett nytt språk.
Nu såg han mellan dom båda, han visste inte riktigt vart det var läge att slå blicken fast på. Fortfarande haltade han, men det var något som han diskret försökte gömma undan.
- Så trevligt.. med vargar.
Flinet kvarstod över hans läppar då han yttrade orden. Han hasade inget hat mot dessa djur, inte heller någon förakt.. Men, obehagligt var det och allt för många gånger hade han slagits samman med dem som enbart ville slita honom i stycke. Helt utan orsak.

Dom sneglande blickarna var ingen nyhet för Yoru och inte heller blev han förvånad, det var väl inte varje dag man såg en stor vit varg uppe bland träden men det var inge ovanligt för honom så varför bry sig om vad dom andra tycker och tänker. Även om han kunde höra och se vad andra tänkte om honom så fanns det inte mycket han kunde göra åt det. När den blå räven nickade emot honom så log han lugnt tillbaka med sin mörka blick innan de ljusa huvudet vändes emot den lilla mörka varginnan. En till tankeläsare var de första Yoru kunde höra av vindarna och bugade sig lätt för dom båda. Med en smidig rörelse landade hannen i den vita snön och såg lugnt emot dom båda i ett tecken på att han inte ville något ont utan endast vara trevlig, en god individ som inte ville något ont inte så länge något ont vändes emot honom.

”Trevligt skulle det nog kunna bli. Ni behöver inte vara skygg Kenzou.” dom röda ögonen såg in i dom grönaktiga ögonen och vänligheten brann i dom på ett lugnande sätt. Öronen tippades lite framåt och blicken vandrade över räven och fastnade på hans ena bakben. Lite varma vindar virvlade runt om benet och han nickade lite för sig själv och svepte till med den långa svansen. ”Ursäkta min oartighet, trevligt att träffa er Flor och Kenzou mitt namn är Yoru.” Ärren över nosryggen glimmade i metallernas alla färger samtidigt som vindarna virvlade och dansade runt om alla tre, något ont fanns det inte hos någon av dom mindre utan mer förvirring, sorg och oro.(eller nå liknande ^^') Vem varginnan var visste han inte alls och de samma med räven men något talade till honom att detta nog inte var de sista mötet med båda två, tiken verkade ha en stor lucka där det var svart, en pusselbit som saknades. Medans hannen, Kenzou var betydligt svårare att lyssna till, vindarna verkade inte riktigt veta vad det var dom skulle fånga upp. Intressant och fascinerande.

[Sorry för crapinlägg men de gick inge bra Dx ]

Flor höll blicken fast vid den vite hanen uppe i trädet, hon hade aldrig sett någon varg klättra förut, och hon skulle inte vilja prova heller. Och om hon skulle prova så skulle det inte gå så bra, nej, inte alls. Hon drog på munnen och lät öronen fånga upp ljuden av Kenzou men höll nyfiket ögonen på främlingen. Men sneglade bak på Kenzou då han yttrade och hon himmlade med ögonen åt honom, men sade inget. Hon svepte lugnt med svansen bakom sig och så hoppade den vite med en mjuk rörelse ner i snön. Han var så smidig, fast hon själv tyckte hon var smidig, så var hon ingenting i gemförelse med den vite. Hon iaktog honom då han pratade och hon vinklade lite på öronen för att fånga upp den vites ord. Kände han Kenzou? Eller var han kanske en tankeläsare som hon själv? Men hon behövde inte gå obesvarad på sin fråga länge, då han nämnde hennes namn i nästa mening så förstog hon att han borde vara någon sorts tankeläsare. Hon rynkade pannan en aning, om han läste hennes tankar borde ju hon gå och titta i hans huvud. Äh, men nej. Hon hade inget att dölja.

Yoru, ingen hon hört talas om. Men hon visste knappt vem någon av alla dessa var här i landet. Så det kanske inte var så konstigt endå.
"Trevligt att träffas själv Yoru" sa hon och höll kvar det snea leendet på läpparna innan hon reste sig och backade något steg för att kunna se på båda två på samma gång.

Han skrattade inombords. Var inte skygg. Det var dom alla, alla rävarna. Numoori var vargarnas rike, det var dom som hade utvecklas till det bättre, och blivit ännu flera. Inte rävarna. Kanske var det en svag ironi utav avund som klingade i hans sinne, då han velade om det.
- Ja, ja visst.
Han sade det snabbt, nickade med sina ord men mer än så sade han faktiskt inte.

Ännu ett steg tog han bakåt, betraktade dom båda på avstånd, och inte längre visste han om han ville stanna.

(sorry segt och KORT svar ._.)