Skuggfall med sin mäktiga arena i all ära, men att endast se på medan andra tränade och slåss blev i längden fruktansvärt långtråkigt. Med skador som fortfarande hindrade kroppen från att nyttjas till sin fulla potential, så fanns det mycket lite att göra i närheten av individer som samlades för att endast försöka bli bättre och starkare när det kom till stridens ädla konst. Det var ingen tvekan om saken att hon skulle ha stannat längre vid arenan, och antagligen deltagit och tränat sig själv med de redskap, och motståndare, som fanns att finna där. Men hon var ännu inte fullt återställd efter fiaskot från invigningen. Blodbändningen kämpade ständigt med att reparera de skador hon dragit på sig från matchen hon pinsamt nog förlorat, och om än hon kommit bra mycket längre i läkningsprocessen än någon som inte ägde förmågan att hela sig själv, så syntes det att hon fortfarande haltade på vänster fram när hon rörde sig.
Revben var en mycket besvärlig del av kroppen att reparera, och musklerna runt skulderblad och senorna som sträckte sig ned i benet kunde nästan ha liknats vid slamsor när hon dragits ut från arenan i sitt medvetslösa tillstånd. Vissa skulle kanske vilja antyda att motståndaren varit värdig att slåss emot, då han fått in en träff som avgjorde matchen i ett rätt så tidigt stadium. Selva, å andra sidan, delade inte den uppfattningen. Inte det minsta. Tanken på hur klen och svag hanen hon ställts emot hade varit fick nosryggen att veckas, och en besk smak smög sig över tungan. Han hade inte varit värdig. Inte det minsta. Vek. Tanig. Lätt byte. Skulle ha krossat honom. Han hade tur. Ja. Det var allt det handlade om. I slutändan hade den kvickfotade hanen haft tur. Vi skulle ha dödat honom. Skulle ha krossat hans skalle. SKULLE HA VUNNIT!!!
Det tunga huvudet vreds åt sidan, öronen vinklades emot nacken. Ett desperat, om än lönlöst, försök att komma undan rösterna som skrek så det ringde i öronen på henne. Nästa gång. Nästa gång hon fick syn på den fulspelande varelsen skulle hon slita vingarna av honom, och sedan se hur mycket det skulle ta för att krossa den där tunna skallen mellan hennes tänder. Men även det var någonting hon ansåg fick vänta. För stunden var hon fortfarande tvungen att läka. Om hon ville ställa sig på arenan igen och ta sig an nya motståndare. Om hon ville fortsätta sin vandring.

Därför hade hon tagit beslutet att ta sig in till Civitas. Platsen hade inte varit av intresse innan invigningen av Skuggfall, då hon inte ansett sig ha en anledning att ta sig hit. Men nu när hon satt fast i dessa trakter så kunde hon lika gärna se sig om. Det kunde trots allt inte skada att ta en titt på någonting som så många vargar verkade fascinerade över. Och hon skulle inte påstå att det inte var imponerande, hela staden som var uppbyggd för att vargar skulle kunna mötas, leva och byteshandla. Platsen var överväldigande med alla sina dofter och ständig rörelse av individer som samspelade på ett eller annat sätt. Intressant. Men utmattande. Kanske var det tillräckligt att se över vad som erbjöds av dem som samlats för att byta varor med varandra, innan hon drog sig tillbaka för att få vila. Så mycket vargar. Så många dofter. Luktar kött. Är det smycken av ben? Glänsande fällar. Många som talar. För mycket rörelse... Hon blinkade långsamt, försökte fokusera på att hålla andningen stadig. I denna takt skulle orken sugas ur henne på nolltid. Just därför räckte det med att studera försäljarna, och sedan dra sig tillbaka. Hon hade ändå ingenting att erbjuda i utbyte, det enda hon kunde göra var att se vad som erbjöds.
Selva fortsatte framåt i långsamt takt, noga med att inte knuffa i någon med sin vänstra sida, medan hon nyfiket studerade allting som fanns att se.

Det kändes lite konstigt att gå från skog, till berg och nu helt plötsligt en stad. Dessutom kändes det ovant att gå från ensam i veckor till att nu vara omgiven av massor med vargar. Gatorna var nästan trånga och Aldor gillade det inte alls. Dom ljusa ögonen studerade omgivningen och hanen drog in ett djupt andetag. Det var verkligen många dofter i omlopp, tikar, hanar, varor.. Säkert en hel del mer saker. Dom ljusa ögonen föll på en haltande, svartvit tik och han tippade huvudet lite lätt åt sidan. Hon såg ut att vara större än honom, men det skrämde inte honom direkt. Aldor såg sig själv som överlägsen alla andra och han backade aldrig från ett slagsmål, oavsett hur stor och farlig motståndaren än var. Men vad ville han tiken? Jo, sprida sina gener. Hans mål med livet var att få en framgångsrik ätt som skulle leva vidare i generationer och hans andra mål i livet var att leva för evigt och det spelade ingen roll hur han skulle genomföra det. Kanske fanns det någon typ av livets källa som han kunde dricka ur? Man visste aldrig. Blicken vilade fortfarande på tiken då hon kom närmare, men hon verkade studera allting som hände. Kanske var det även hennes första gång där? Det såg nästan ut så. Aldor ruskade på den svarta kroppen med rosa partier och då tiken var tillräckligt nära så log han stort.
”Din första gång här också?” nu gissade han bara men med tanke på hur hon såg ut så verkade det vara hennes första gång. Det kunde han säga eftersom han kände igen sig själv i hennes ansiktsuttryck. Aldor tog något steg fram, drog in ena tassen mot magen samtidigt som han sänkte huvudet, en lätt bugning.
”Mitt namn är Aldor, vad är ert?” han rätade snart på sig och dom ljusa ögonen studerade tiken framför henne. Många tikar blev knäsvaga då han drog till med bugningar och liknande, frågan var bara hur denna tik skulle reagera. Skulle hon bli knäsvag eller skratta ut honom?

Med så mycket som hände runt omkring henne, inte endast all rörelse med den överväldigande mängden vargar som var samlad på ett och samma ställe, utan även alla lukter och ljud så var det ett mirakel att hon klarade av att hålla blicken stadigt fixerad framför sig. Öronen vinklades fram och åter ovanpå det breda huvudet, trots att hon försökte att stänga ute omvärlden. Valpar. Äldre. Den där ser ut som en krigare. God fysik. Kan ge en bra match. Mycket krimskrams. Smycken? En del metall. Metall. Rösterna upprepade sig själva gång på gång, högre och högre i hopp om att överrösta varandra. Hon kunde känna hur huvudet sakta lutades mer och mer åt sidan, som om hon försökte komma ifrån tuggandet och klösandet som skedde bakom ögonen på henne.
Det var inte konstigt att hon inte lade märket till att en individ i vimlet lagt blicken på henne, och nu närmat sig för att påbörja en konversation. Detta var så annorlunda mot för skogarna och slätternas tysthet. Där kunde hon känna av ifall någon närmade sig innan denne kom inom räckhåll för synen. Här... var det nästan som att blodbändningen som vanligtvis kunde känna av hjärtslag och andetag hos andra högg tag i hennes skador i ren desperation för att slippa stressen denna miljö förde med sig. Nog för att hon behövde lägga det mesta av sin energi på att kunna gå ordentligt igen, men hon kände sig som en blind med alla sinnen överväldigade.
”Din första gång här också?”
Orden sades så nära intill att hon reagerade på instinkt genom att vände på huvudet och stå öga mot öga med en mörk hane. Den kontrastrika blicken smalnade av, och hon tillät sig själv studera hanen mer noga innan ett kort hummande undslapp henne.
"Är det så uppenbart?" Dock hann hon knappt tala till punkt innan hanen sänkte huvudet i en bugning. Förvåningen kom över henne likt en hink med iskallt vatten, det var nästan så att hon totalt missade när hanen presenterade sig själv.
Med höjda ögonbryn, spetsade öron och en position som tillät henne luta sig en aning bakåt, sneglade hon åt sidan - som om hon letade efter någon som kunde komma fram och berätta för henne vad det var som pågick. Det fanns dock ingen i närheten som verkade ha uppmärksamheten riktad åt deras håll, därför kunde hon inte annat göra än att acceptera att detta mest troligt inte var ett missförstånd, och att det kanske var sättet denna hane hälsade på alla han mötte. Vad var hans namn... Aldor?

"Selva," sade hon avvaktande innan hon sträckte upp sig och tillät musklerna i ansiktet att slappna av.
"Jag vet inte vad du hoppas vinna med sådan respektfullhet, Aldor. Som redan konstaterat är detta mitt första besök i Civitas. Jag har ingen auktoritet på denna plats." Hon vände sig långsamt tillbaka mot närmaste försäljare, som såg ut att sälja flera olika sorters pälsar av små bytesdjur.

”Det är nog uppenbart för att det även är min första vistelse här.” svarade han självsäkert. Han såg hur hon reagerade på hans bugning, vilket fick leendet att bli ännu större.
”Selva..” han smakade på namnet, inget han hade hört tidigare. Men kanske kunde han komma lite under hennes skinn? Sedan kommenterade hon bugningen och Aldor flinade till där han stod, följde hennes blick till försäljaren innan han åter såg mot tiken. Ja, vad hoppades han på att vinna?
”Ingenting hoppas jag på att vinna, detta är sådan jag är.” svarade han enkelt innan han såg sig omkring. Dofterna av ben, kött, pälsar.. ja, allt möjligt strömmade in i nosen och gjorde honom nästan yr. Han hade sett en del smycken och annat krimskrams han velat ha, men just nu hade han ingenting han kunde byta med, så han fick nöja sig med att vara utan. Kanske kunde fånga något riktigt trevligt?
”Jag lade märket till att Ni haltar, är allt okej?” han hade tänkt erbjuda henne hans hjälp, men han avvaktade först svaret på denna fråga. Om hon ville ha hjälp kanske hon skulle fråga eller åtminstone fråga senare? Dock verkade tiken väldigt självsäker, så kanske skulle hon inte fråga något alls? Aldor själv lät dom ljusa ögonen studera tiken medan han funderade på vad han skulle göra härnäst. Skulle han försöka tala mer med henne bortanför Civitas? Det var ett alternativ, men först ville han känna efter lite mer hur hennes personlighet var.

Ena örat vinklades åt hanens håll när han talade, men hon hade redan beslutat att inte uppmärksamma orden som lämnade honom. Inte för att det var av speciellt mycket intresse det som fanns framför henne heller, hon hade inget behov av små djurfällar. Inget behov av stora heller, som kunde finnas lite vars stans bara man sökte med blicken längs den väldigt trafikerade huvudgatan. Nej, vad som möjligtvis kunde vara av intresse var de utsmyckningar och tillbehör hon sett som var gjorda i metall. Inte för att hon önskade lämna platsen klädd i smycken och krimskrams, nej hon hade nog med sin egen vikt som det var just nu. Men faktum att det kunde finnas en efterfrågan på småsaker som tillverkades i vassare, tåligare material intresserade henne en hel del.
"Detta är sådan jag är."
Några av de ständigt viskande rösterna bröt ut i gapskratt med sådan kraft att hon kom på sig själv med att bita ihop käkarna, som om hon ville försäkra sig om att inte själv skratta rätt ut. Sådan han är. En inställsam hane. Vem bugar för främlingar? Ingen. Inställsamma hannar. Han fjäskar. Inte för att det inte var skrattretande det han sagt. Men vem var hon att döma? Det fanns dem som spottade och vräkte förolämpningar ur sig så fort någon vågade sig i närheten. Detta var väl att föredra. Och om man nu skulle hårdra det hela... så var hon själv knappast något ledande exempel på hur man borde bete sig.

Selva himlade med ögonen innan hon åter lade blicken på hanen. Det var värst vad hon hade turen att träffa omtänksamma individer senaste tiden. Eller så var de bara nyfikna. Men hon var ganska säker på att tiken som frågat ut henne innan hon lämnat Skuggfall hade gjort det med avsikten att hjälpa om hon kunde. Denna hane dock... vad som dolde sig innanför pannbenet på honom kunde hon ännu inte avgöra.
"Det är bara en skråma." Ett falskt leende smög sig över de svarta läpparna, och utan att släppa honom med blicken tog hon ett steg åt sidan innan hon började röra sig bort från försäljaren som hon stått vid för länge.
"Inget dramatiskt." I lugn takt fortsatte hon framåt för att kunna studera vad de andra försäljarna hade att erbjuda. Om det inte varit för alla vargar, och faktum att hon inte kunde stödja helt på vänstra frambenet, så hade hon antagligen gått fortare. Men skulle sanningen fram ville hon inte riskera att någon knuffade i hennes vänstra sida, då varenda muskel i hennes kropp var redo att försvara sig emot smärtan.