Solen hade precis gått ner, himlen hade gått från en rosa skymning till en stjärnklar natt. Stjärnorna lös, fick marken att inte verka så mörk. Vattnet låg nästan spegelblankt men de små rörelserna glänste. Några meter från stranden simmade en mörkröd varghona, hennes blick var fäst på stranden med ett bestämt uttryck. Hon flåsade av ansträngningen, andades tungt och kämpade med att röra sig i den för henne tunga vattnet. Hon var ingen bra simmare, tvärtom, hon doppade huvudet flera gånger och fick många kallsupar.
Efter en lång tid, de flesta vargar hade simmat över på halva tiden, stapplade tiken upp på stranden. Hennes mörkröda långa päls låg klistrad mot hennes kropp, hon hukade sig och gick utmattat bort till en stor ek. Hon lyfte några döda grenar på marken och lade dem i en hög bredvid stammen, lade sig ner med ryggen mot stammen om huvudet vänt åt sidan så hon tittade rakt in i den lilla vedhögen. Grenarna närmast henne började långsamt glöda och fattade eld strax efter. Efter några sekunder brann en livlig brasa framför varghonan, som faktiskt redan börjat torka.
Nellaahh, som hon hette, lade huvudet på tassarna och pustade ut, elden rörde sig lite av vinden från andetaget.
Honan hade varje öra vinklat åt varsitt håll, bakåt och framåt. Hennes ganska tilltufsade öron, varav i det ena hängde tre järnringar, uppfattade varenda rörelse som ön gav ifrån sig, hur vinden blåste i trädkronorna och hur ett rådjur skyndade sig bort från honan.
Det var flera djur i området, men hon brydde sig inte. Hon var allt för trött för att jaga, och allt för blöt för att röra sig fritt. Hon ångrade redan sitt beslut att testa att simma, det fanns inte en enda bra sak med det. Det var kallt, man blev tung i pälsen och man blev trött bara efter några meter. Hon sprang hellre tre varv runt numoori än simmade igen.
Hon suckade, nu var hon fast på den här ön tills hon ville försöka simma igen. Och simma - det var inte hennes grej. Hon lyfte på ena tassen, kände hur pälsen vägde tre gånger så mycket och suckade igen. Troligen skulle hon vara fast här länge, då hon inte ville röra vattnet igen.
Honan blinkade trött, såg hur elden dansade framför henne och blinkade igen. Blinkningarna blev långsammare, ögonlocken tyngre och hon lät dem bara blunda. Hon somnade på sekunden.

[Pax till THANATOS! Jag skrev faktiskt liiiiite längre idag (varenda ord räknas xD) ^^]

Honan svepte med svansen medan hon sov, hon drömde sig tillbaka i sina minnen.
Den lilla vargvalpen tultade om kring i det höga gräset och fnös till när en vacker, liten blå blomma växte framför henne. Nyfiken som de flesta valpar, lutade hon sig framåt och luktade på blomman. Pollenet flög upp i hennes näsborrar och frustrerat nös hon åt blomman, och backade förskräckt undan. Från hennes näsborrar hade en eldflamma sprutat, ner på blomman som direkt fattade eld. Förvånat lutade hon sig framåt, doppade nosen i elden och njöt. Elden var varm, men den brände henne inte. Glatt skuttade hon iväg, tände eld på allt som hon såg.
Den vuxna röda honan smålog lite i sömnen, men flög upp direkt av ett ljud i nutiden. En harkling. Hon kastade sig runt, såg chockat på en svart hona med ett stort blått hår och blåa tecken på kroppen. Honans ögon var nästan neonblå, precis som tecknen på henne.
Nellaahh rätade på sig lite, flinade mot honan framför. Hennes öron var riktade frammått och hon viftade lite på svansen, lycklig över att hon i alla fall inte var ensam på den här ön. Hon rös lite bara av tanken på att hon var omgiven av vatten.
"Phu, du skrämde mig faktiskt, såg du inte att jag sov?" flinade hon, de kattgula ögonen glittrade lite i elden. "Jag trodde jag var ensam här om man bortser från växtätarna," skrattade hon och lade leende huvudet på sned. "Jag heter Nellaahh, och du...?" Det sista började som om hon skulle säga svaret själv, men avslutade sista vokalen som en fråga. Hon hade ingen aning vem denna främmande vargtik var.
Hon lyfte på huvudet, satte sig ner och tittade upp mot stjärnorna. Hon älskade dagen och solen nästan mycket som elden, men hon var tvungen att erkänna att natten hade sina skönheter den mer, med gnistrande stjärnor och lysande månar. Hon såg uppåt, men hade öronen vända mot tiken så hon kunde höra varenda rörelse honan tog.

[Haha, jag skriver mycket om hur hennes öron x) Sorry, men tycker själva idén med en döv varg är rolig ^^]

Nellaahh, såg bak på tiken igen, hon verkade inte vilja komma nära. Hon såg på elden, den kvävdes av hennes blick och blev bara en liten hög med vita pinnar, neraskade av elden. Hon klippte med öronen.
Hon log åt honan, väntade på svar på sin fråga, och fick inget svar. Honan verkade inte ens röra sina öron.
Nellaahh lade huvudet på sned, såg förundrat på honan. Ignorerade vargen henne eller hörde hon dåligt? Långsamt upprepade hon det, högt och klart, men lade sig ner medan hon pratade. Hennes tassar dolde hennes mun när hon lade sig ner och hon svepte lite med svansen, inte snabbt eller upphetsat, mer som om hon sopade någonting. Hon flinade lite för sig själv över likheten.
Hon bet sig i läppen och rynkade pannan, undrade vad det var med den här honan. Hon kastade en snabb blick mot en liten buske med bär, bären exploderade med en kraftig smäll när elden värmde upp dem inifrån. Ljudet small högt, men inga delar av de små, små bären landade nära dem. Ifall honan bara retades med henne och låtsades inte höra, skulle den smällen i alla fall få henne att hoppa när ljudet ljöd.
Ivrigt väntade hon, rynkade sedan pannan igen. Vem var den här tiken?
Hon suckade, lade ännu en gång huvudet på sned, hon brukade göra det väldigt ofta, och tittade chockat på vargen, skulle hon inte ens se bakåt och se vad det var som lät?
Den eldröda tiken väntade och höjde sedan huvudet, ta med hög röst och rörde läpparna tydligt.
"Är du stumdöv? Varför reagerade du inte på smällen?"

[Har skickat tvillingbilden till AquaEye-kontot :D]

Den röda eldvargen reste sig lite småchockat upp, rynkade pannan och höjde på ögonbrynen. Döv?
Hon såg sig omkring, försökte förstå hur det skulle vara att inte höra. Inte höra hur löven darrade i vinden, hur haren framför dem andades häftigt över chocken att det är vargar där, att inte höra orden man själv säger.
Det gick inte, mycket av det som innebar att leva enligt henne var just ljudet.
Hon log, bytte fot att stödja sig på och andades lugnt och djupt. Hon lade sig ner, lade huvudet på tassarna och såg upp Thanatos.
Men hur kunde hon tala om hon inte visste hur ord lät? Förvirrat upprepade hon de tankarna, men högt.
Honan tog ett djupt andetag innan hon pratade, noga med att visa sina läppar tydligt för honan Thanatos.
"Hur kan du veta hur orden ska uttalas om du inte kan höra?" frågade hon, tog ett steg framåt och log. "Det låter ganska konstigt," flinade hon, smilade med ögonen.
Hon bet sig i läppen och såg fundersamt på Thanatos. Försökte själv lista ut svaret på sin egen fråga.
Honans öron vinklade sig inte för att uppfatta ljud, det var säkert när man tänkte på smällen. Nellaahh smålog lite över hur kul det hade varit att värma dem inifrån.
Hon skakade svagt på huvudet, bara fram och tillbaka en gång, försökte koncentrera sig. Hon tänkte tillbaka, honan rörde faktiskt på öronen nån gång. En vana sedan tidigare? Hade Thanatos blivit döv, inte fötts döv? Fundersamt betraktade hon honan, vågade inte säga sina misstankar högt.

[ :) ]

Thana slog ner blicken i marken, höll den kvar där.
Såg på grästuvan på marken som ljudlöst rörde sig i den tysta vinden.
Sedan vände hon sig mot honan igen och satte sig vid den falnande elden.
Hon stirrade in i glöden med sorg i sina blå ögon.
"Olycka..." fick hon fram.
Hon sig trotsigt ner på askan.

Den tunga, långa, randiga svansen försökte svepa bakom henne.
Hon nöjde sig med att lägga den över tassarna.
Den blev som en slags lurvig boa kring dem.
Värmde i kylan - utan skrämmande eld.






(kort, är stressad, sorry)

[fck, svarade med fel varg först D: Kom ihåg att coppa, iallafall :)]

Hon suckade en aning, denna hona som kallade sig Thanatos verkade inte vilja avslöja mycket, hon sade bara olycka. Nellaahh rynkade på ögonbrynen litegrann, vad kunde hänt henne som hon inte ville berätta?
För sig själv skakade hon lite på huvudet, bara ruskade lite på sig. Natten var lite småkylig enligt henne, hon föredrog mycket hellre stekande sol. Hon rös, lade huvudet på sned och tittade på Thanatos.
"Du, skulle jag inte kunna tända en liten eld, bara vid mina fötter?" frågade hon, rös igen och burrade upp pälsen en aning. Hon hatade tiden då sommaren började ge vika för hösten. "Bara en liten, du behöver inte vara nära den om du inte vill."
Hon log, visade tänderna och skrattade ljust. "Jag har fortfarande svårt att tända eld inom mig utan att bränna upp min magsäck, och det gör ganska ont kan jag lova," flinade hon, såg lite skådespelarskrämt ner på sin mage.
För varje ord hon uttalade såg hon till att visa de svarta läpparna tydligt, så inga missförstånd skulle skapas. Tänk om honan skulle tro hon sa kan jag tända eld på dina fötter? Du måste vara nära den! Jag kan tända eld på din magsäck, med. Infernon var tvungen att ge upp ett till skratt. Vilka missförstånd öronen kunde stoppa, funderade hon, flinade fortfarande mot honan. För stunden var hon glad, på skämtsamt humör.

En svag ryckning i ena mungipan vid honans ord.
Hon bestämde sig för att i tankarna kalla henne för Nell.
Lättast så.
När honan skrattade till höjde Thanatos frågande ögonbrynen.
Vad var det som var så roligt?
Säkert något honom kommit underfund med i tankarna.
Själv brukade Thana också tänka på roliga saker när hon var ensam, vilket hon oftast var.
Hon brukade inte ha så mycket sällskap.
Hon hade till exempel inga vänner, och familjen...
Thana rös.
Om nätterna brukade hon kallsvettig vakna med ett hest skrik, finna kinderna våta av tårar.
Mardrömmarna om eldsvådor.

Hon ruskade på huvudet för att slippa tanken och koncentrerade sig istället på honan, Nell.
Hon frågade henne om hon kunde tända elden igen.
Thana svalde.
Harklade sig åter.
"Jag är rädd för eld, förlåt. Inte gillar det, olyckan... Elden..."
Hon bet ihop käkarna och höll käft.
Om hon inte kunde tala normalt, var det lika bra att tiga.
Hur skulle honan kunna veta att olyckan var en eldsvåda?
Om Thana trodde att alla visste var hon bara så patetisk.
Hon såg in i honans ögon och försökte förmedla sin rädla.
Snälla.

Hon rynkade på ögonbrynen och lade huvudet på sned, undrande. De osammanhängande orden om att hon inte gillade eld, någonting om en olycka. Tankar om eldsvådor vandrade i hennes huvud, men hon ville inte nämna sina misstankar. Hon hoppades bara att honan skulle svara på hennes nästa fråga.
"Thana," sade hon, och kom på att hon inte kallat henne något förut. "Thana, är det okej att jag kallar dig det?" Det var jobbigt att röra läpparna så tydligt. Även om hon hade en klar och väldigt tydlig stämma rördes hennes läppar vanligtvis snabbt och med små skillnader. Det var svårt att tänka på sina läppar hela tiden för att varginnan skulle förstå.
Med en harkling fortsatte hon. "Vad menade du med olycka? Var det då.." Hon tystnade, visste inte om hon skulle säga det. "Var det då du förlorade hörslen?"
Hon visste inte hur tiken skulle ta det, om hon skulle skratta, nicka, bli arg eller bara ledsen. Själv skulle hon kunnat reagera med alla ovanstående känslor.

Ett sorgset leende spred sig över Thanatos läppar.
Hon såg på tiken framför sig, som verkade få kämpa för att Thana skulle förstå.
Thanatos bestämde sig för att låta en våg av lugn* skölja ut över tiken.
"Det är lugnt, kalla mig det, du."
Hon såg på Nell medan denne talade, frågade om olyckan.
Leendet blev ännu sorgsnare, nästan läskigt.
"Det var då jag förlorade allt...." sa hon medan blicken blev glasartad och flöt ut över vattnet som omringade ön.
Hon såg drömskt ut i mörkret.

"Jag var med, men klarade mig. Jag borde ha förstått att något skulle hända, nätterna brukar inte bli så mörka.. så kalla..."
Hon vände blicken mot Nell.
"Allt och alla jag någonsin älskat och tyckt om. Hemmet, familjen, mor, far, syskonen, vännerna och kärleken.. allt blev till aska."
Hon knyckte till med nacken.
"Men jag är inte bitter" sa hon bittert, och tittade bittert ner på tikens tassar.




(Kort)






*Hon har kraften Känslor.

Precis innan honan började tala kände hon en avslappnad känsla välla in över henne, mjuka upp hennes inre, göra henne lite gladare. Hur det kunde komma sig visste hon inte, men med sina humörsvängningar var det inte ovanligt att hon helt plötsligt gick från en svag irritation till ett överväldigande lugn.

Precis efter att varginnan sagt de sista orden, om att hon inte var bitter, kunde hon lätt se att det var en lögn om bitterheten. Honan hade blivit en aning tjurigare när hon nämnt denna olycka, och hon valde att inte fortsätta tvinga på sina frågor. Lugnet som fallit över henne gjorde också så att hon inte ville göra tiken irriterad.

Nellaahh bet sig i läppen, försökte hitta på ett nytt samtalsämne.
"Nåja," sade hon, skakade lite på huvudet för att rensa huvudet. "Vän, du har inget emot vattnet va?" frågade hon, sneglade ner mot bankkanten och ryste till. Hon gillade inte vattnet.
Den röda kroppen frös till, förvånat, men slappnade sedan av lite. Det var första gången på länge hon benämnt en annan varg med det ordet, det var lite ovant att det skulle kunna lämna hennes läppar. Ännu konstigare var det att hon så tidigt under mötet kallade någon för vän. Det var inte riktigt likt henne.