Tocho stod på den klippan där han hade bestämt att man skulle samlas inför flockens möten. Han kände den kalla vinden slita i hans tjocka svarta päls och de isande blå ögonen hade en bestämt glimt. Det var hög tid att han samlade alla och presenterade de nya medlemmarna som anslutit sig till flocken och att han delade ut ranger till alla. Även om han inte kände alla så bra ännu så kunde han ändå dela ut en del ranger.

Han höjde nosen mot den gråmulna himlen och drog in den kalla luften i lungorna innan han släppte ut den i ett högt kallande yl som ekade mellan trädens allt kalare grenar. Han inväntade nu att alla skulle samlas och dök de inte upp skulle han personligen leta reda på dem och fråga ut dem varför de inte dykt upp.

(Ska försöka dra igenom flockmötet. Låt alla svara föst innan ni svarar igen)

Den lilla svarta tiken ligger och slumrar i en lövhög i skogen. Hon har funnit sig en mjuk bädd efter att ha blivit trött efter promenaden. Och lunchen. Hon vaknar av en allt för välkänd röst som ylar. En älskad röst. Öronen klipper till och Violet lyfter huvudet. Tocho kallar flocken. Det hörs på hans tonfall. Violet reser sig upp med något klumpiga rörelser. Magen har vuxit. Det är en bula på hennes buk. Det tyder helt klart att det är liv som växer inom henne. Hon sätter kroppen i rörelse och rör sig mot mötesplatsen.

Hon får gå en bra bit innan hon snart ser Tocho som står på den högsta stenen. Inte allt för många medlemmar verkar ha samlats ännu. Violet hoppas dock att de samlas snabbt.

Hon innehar inte rangen rådgivare längre. Hon passade ändå inte där. Men hennes nya rang är högre. Och det är även stenen hon tydligen ska ta sig upp på. Hon studerar snabbt stenarnas placeringar och med lite ovanligt klumpiga skutt för att vara Violet som annars är väldigt smidig så har hon i alla fall lyckats ta sig upp på stenen närmast Tocho. Hon ser på Tocho och ger honom ett leende innan hon sätter sig ner och sveper den långa yviga svansen om de små tassarna. När hon sitter så döljs även magen för allas ögon.

Kaiito var inte sen att reagera då han hörde Tochos rop. Den bruna ungvargen hade legat och slumrat lätt under en björk. Himlen som fanns ovan honom var mulen och grå och det hade blivit aningen tröttsamt att vandra omkring i reviret. Och att flyga hade inte heller känts särskilt lockande en dag som denna så Kaiito hade beslutat sig att ta en välbehövlig paus och därmed lagt sig ned och tagit det lugnt.
Men när ljudet skar genom den annars relativt tysta skogen spetsades öronen och huvudet höjdes. Lyssnade spänt enda tills ljudet hade dött ut. Och sedan blev det fart på Kaiito som genast reste sig och innan han ens hunnit ta ett steg gjorde han ett språng rakt upp i luften och förvandlade sig till en örn.
Fågeln gled stillsamt uppåt, steg genom den kyliga luften och såg hur marken gled allt längre ifrån honom. Sedan vände han blicken ut över skogen, åt det håll där mötesplatsen fanns. Det var dit han skulle, och vingarna tog några kraftiga slag. Sedan gled han framåt.
Det var som sagt inte en vacker dag för en flygtur, men alltid gav det honom samma känsla. Känslan av frihet, som om ingenting kunde röra honom i luften, varken fiender eller problem.
Och det var med en nöjd min han gled mot mötesplatsen.
När han kom fram noterade han att han verkade vara en av de första på plats. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det gick snabbare att färdas luftvägen än att springa efter marken. Sedan kanske inte alla hade lika bråttom heller. Det var ju upp till var och en.
Han landade stillsamt på marken, återigen i en vargs skepnad, och höjde blicken mot ledaren. Att han fick se Violet vid dennes sida var väl ingen chock, han hade märkt det på dem då de alla tre hade mötts. Och vid åsynen av henne högg det till inom honom. Men han motade bort känslan av svartsjuka, vísste att den inte var äkta. Det var något som Violets kraft lockade fram, hon var endast en vän. Han gav henne ett svagt leende innan blicken vändes mot Tocho.
- Goddag.
Sade han som en enkel hälsning medan det lilla leendet dröjde sig kvar på läpparna.

Hon ligger under några träd och halvsov. men trots det vandrande hennes tankar omkring allt som har hänt. Hon sveper lite med svansen och hon öppnar ögonen och betraktar dimman som kommer in bland träden och kvällen närmade sig. Hon gäspar lite och skulle precis somna om när hon hörde ett yl. ett yl som kallade till flockmöte.

Hon reser sig upp och sträcker på sig och börjar röra sig mot mötesplatsen. Hennes tankar far runt i huvudet medan hon går och hon klipper lite med öronen. Hennes mage avslöjade att hon väntade valpar och hon undrade om deras far skulle även komma till mötet?
Till slut kommer hon fram till mötesplatsen och hon får syn på Tocho och hennes ögon visar en vänlig med respekt i sig och hon ser på Tocho och Violet och någon brun hane som hon inte visst namnet på ännu.
Hon böjer på huvudet i en hälsning - Var hälsad ledare.

Lihai:
den unga varghanen hade legat och sovit i en grotta, och han hade väckts utav Tochos yl, ett yl som kallade till flockmöte. hans ögon ser sig omkring i den välbekanta skogen som var hans hem. Han sveper lite med den ljusa svansen. Han börjar röra sig mot mötesplatsen och får snart syn på sin mor, Tocho och Violet och två andra ur flocken. han ser en smula fundersam ut när han ser att Violet sitter på platsen bredvid Tocho, som hans partner. Han klipper lite med öronen och går och sätter sig hos sin mor och böjer på huvudet i en respektfull hälsning till dem båda.

Wind:
Hon hade hållit sig nära där flocken brukar ha sitt möte, hon hade inte haft någon större lust att vandra runt omkring i lövskogen just idag. Hon sveper lite med svansen och hon hörde när Tocho kallade till möte. Hon ler lite för sig själv och går ditåt. Hon får snart syn på Tocho och Violet och så Kaiito. Hon nickar till hälsning till Kaiito och böjer på huvudet till ledarna. - Ni kallade ledare. Hon går och sätter sig och snart får hon även syn på Lihai och Mitri, hon höjer på ena ögonbryt, mitris mage avslöjade att hon väntade valpar.

Kai:
den stora gråa hanen satt vid sjön i skogens mitt och funderande, han tänkte på sin nyfunna son och även på sin livs kärlek . Han suckade och ser upp mot himlen "zawa" viskar han tyst för sig själv. " jag saknar dig så". han hade varit hemligt förälskad i henne och när hon dog så var det som hans hjärta krossades också. han spetsar öronen när ett kallande yl når hans öron. han suckar en aning men reser sig upp och börjar småtrava mot flockmötet. Väll framme ser han sin syster, systerson två andra flockmedlemmar och så Tocho och en svart tik som är tochos partner med tanke på att hon sitter bredvid honom. Hans blick är kylig neutral men han har stor respekt för ledaren så han hälsar på ledaren genom att säga. - Väll mött Tocho

Blodröda klor skrapade mot trädroten som löedd eupp till ett träd alldeles intill, trädroten hade för ovanlighetens skull, vuxit sig uppefter marken och låg blottad snett över den smala stigen som en kraftig mörkggrön varelse just nu befann sig på.
Regnet som tidigare så oönskat hällt ner i mängder hade fått det tunna jordlagret att lösas undan och blotta roten.
Klorna som skrapade mot den rev upp dess ytterlager och en tunn strimma koda sökte sig längs sidan av roten. Där dess sår rivits syntes glödande märken, färgen höll i sig under några minuter innan det sakta slocknade och ndast lämnade mörka förkolnade märken.

Emon såg upp från sitt verk. Luggen som en likadann färg som klorna gjorde, hängde nerför hans ögon och gav omgivningen bara en glimt av den stålgrå blicken.
En tjock och luftig man fortsatte längs ner hans nacke mot manken där den tvärt tog slut och omgavs av den mörkgröna björnliknande hårremmen.
Hans medlemstid för flocken hade inte hägrat länge och han bekantade sig ännu med platsen som han tidigare hållit sig undan pga att han visste att flocken hade sitt revir här. Vilekt då inte tillhört honom.
Ett stark och klart hörligt yl skar genom den annars så omfamnadetystnaden. Emons öron spetsades omedelbart och huvudet lyftes högre.
Han lystrade till den långa tonen innan den sakta dog ut i ett mjukt eko mellan trädtopparna.
Först då sänkte hanen huvudet för att kunna se stigen framför sig när han med rask trav fortsatte längs stigen mot kallningen.
Ett fallet träd korsade stigen en bit fram, med ett mjukt hopp mellanlandade han ovanpå den breda höga stocken innan han med ett aningen ljudligare hopp landade på andra sidan i en mindre vattenpöl. Den lilla mängd vatten som pölen bestod av skvätte ner de kala buskarna på sidorna och började sen genast söka sig tillbaka till sin grop.
Ganska snart anlände hanen till en glänta som öppnade sig framför honom. Han stannade upp bredvid en brunfärgad hane som nyss verkat anlända även han till platsen (Kaiito).
Denne hälsade kort och Emon följde dennes exempel-
-Var hälsad, rösten var klar men med respekterande ton mot ledaren och tiken som satt på en mindre sten intill honom.

Falloura, den lilla rosa fluffbollen stod där i skogen, plötsligt hörde hon någon yla, det var såklart Tocho. Dom korta benen följandes av tassar trummades emot marken. Hon sprang där helt leendes, glad helt enkelt. Hon såg en klippa skymtades genom träden, högt där uppe - enligt henne. Snabbt var hon där, och där stod några främmande vargar, hon kände dom inte för fem öre.

Den första var Tocho, sedan gick blicken över till någon grön röd, och sedan till många flera. Alla hade något specifikt. Hon stod där, men så kom hon på, hon bugade mjukt och såg trevligt upp emot Tocho, sedan satte hon sig bredvid en främling, nämligen - Mitri.

[Kort. x3 Men aja. O.O]

Tocho såg på de som samlades efter hans kallelse. Det var en del som lystrat till hans kallelse men ännu saknades några. Han hade dock inte tid att vänta längre då han redan väntat länge nog. Han mötte Vi's violetta blick där hon satt på sin plats. Sedan lät han blicken falla på var och en av flockens medlemmar och han nickade kort till var och en av dom i ett erkännande till dom. Han undrade dock vart den rosa tiken var och den svarta ärrade hanen. Öronen klippte till men han fick ta dom senare.

Efter att han mött var och en av vargarnas blickar tog han till orden. "Jag har en del goda nyheter till er. Flocken växer sig allt större som ni kan se. Fler och fler ansluter sig till oss och jag hoppas ni alla får chansen att lära känna varandra." Han svepte emd blicken över vargarna igen. Sedan lät han blciken falla på Violet. "Som ni kan se har Violet inte längre rangen som rådgivare utan hon är nu min partner och medledare över flocken." Han log till kort mot henne innan han åter såg ut över flocken. Han var ändå stolt att så många lyssnade till hans kallelse. "En viktig sak jag måste tala om är att jag har ingått i en allians med flocken Qu. Om de är i nöd kommer jag att inställa mig vid Mivrias sida och möta deras fiender lika väl som att Qu kommer att stå vid våran sida om vi behöver deras hjälp någon gång i framtiden. Om det skulle visa sig att Qu behöver hjälp så kommer jag att bege mig dit. Jag tänker inte tvinga någon in i strid men all hjälp kommer att uppskattas och besvaras!"

Han var noga med att betrakta allas uttryck då han sade detta. Han visste itne hur de skulle reagera på ahns val men han var ledare och skulle de inte acceptera hans val skulle han inte tvinga någon att stanna. Han skulle aldrig tvinga någon att gå ut i strid med Qu om de inte ställde upp frivilligt.

"Sedan har jag redan delat ut en del ranger men många har ännu inte fått någon rang. Här är de ranger jag tänkt mig (Läs på denna sida för att se vilken rang din varg har https://numoori.swedishforum.net/t645-cierzo-flockinfo#5968 för orkar inte skriva in varje varg :-P)

Han satte sedan tyst och betraktade dem alla. Han hade nu sagt det han ville, de viktigaste.

Rai satte sig i utkanten och betraktade flocken han 'var en del av'. Ha fnös kort.
(Svarar här med raitora för orkar inte logga in med honom)

Kaiito granskade de som anlände efter honom. En del som han kände igen, andra som han inte hade sett förut. Men han lade varje utseende på minnet eftersom att de kunde vara bra att veta vilka som tillhörde samma flock som honom. På så sätt kunde han åtminstone skilja dem från att vara fiender. För att strida med någon inom samma flock var enligt honom ingenting som man gjorde. Flocken var menad att vara som en familj, inget annat. Det var åtminstone det som hans mor hade sagt.

Han lyssnade till det Tocho hade att säga. Det verkade som att alla hade fått sina ranger nu. Själv hade han vetat ett tag att han var spejaren, och han trivdes med det. Det var en uppgift som han verkligen var skapt för. Med sin förmåga att kunna ändra sin skepnad var det väldigt svårt att veta att det kanske fanns en varg som lyssnade i närheten. Han kunde bli i princip vad han ville. Och det var inte bara en stor tillgång, det var även en stor frihet. Han visste att om han inte ville bli hittad skulle ingen kunna finna honom. Åtminstone inte få tag i honom. Örnen var den han älskade mest, för uppe i skyn kunde ingen nå honom.
Nosen rynkades en aning vid ämnet som rörde Qu. Så Tocho hade skapat en sorts allians med dem? Ja, det hade väl Kaiito inget större argument mot men det kändes ändå inte bra. För det var väl Qu som Damon tillhörde?
Huvudet ruskades lätt, som om han skakade det för att flytta luggen från ögonen. Nå, han kunde inte direkt säga så mycket om saken. Det var ledarens beslut och han hade bestämt att han ville följa Tocho så långt han kunde. För det var verkligen en varg som han kunde lita på. Och om Tocho nu ansåg att det var bra att ha denna allians med Qu så litade Kaiito på att det var det.

Emon drog in platsens gemensamma doft, det var en speciell sats som tillhörde den och den bar alla Cierzor på, bara han lärde sig känna igen den här som sin flocks så kunde han med säkerhet veta att han inte gjorde bort sig när han träffade en av sina flocksyskon genom att inte veta att de tillhöde Cierzo.
Med de mörkgröna öronen spetsade på huudet lystrade han noga till Tocho's ord.
Allians med Qu? Emon kom just då inte på någon som tillhörde Qu som han kände, men han visste var de höll till. För en bra tid sen så hade det varit krig mellan dem och TheBloodBlooms, för ett ögonblick undrade han om Demethra varit med i kriget?
Antagligen.
Och nu hade Cierzo lovat dem ifall ett nytt krig skulle bryta ut att hjälpa dem.
Emon kastade en tanke på spännheten som varat mellan The DEvils och Qu men släppte det sen, det var itne hans bekymmer ännu.
-Jag följer dina val Tocho så länge jag har förmåga till, sa hanen med stark och ren stämma, blicken hade han fäst vid Tocho's ögon.

Tocho betraktade alla vargarna som samlats och han var lite bister över att några inte hört hans rop. Han skulle ta detta med varje individ och se vad de hade att säga till sitt försvar att de inte uppmärksammade hans kallelse. Han nickade åt dem som samlat och ruskade på sig. "Det avr detta jag ville tala emr er om och jag tackar er att ni lystrade till min kallelse. Nu tänker jag dock inte uppehålla er emr för denna gång" Han reste sig och ruskade på sig innan han började ta sig ner från sin plats och med denna gest visa att detta flockmöte var över.

AVSLUTAR DETTA MÖTE DÅ DET STÅTT STILLA ALLT FÖR LÄNGE. Om ni vill svara en sista gång är det okej :-)