[Reserverad för Nahiez.]

Gryningen hade kommit och solen hade sakta börjat stiga upp på himlen. Fortfarande var det runda klotet dolt bakom horisonten, men man kunde se hur dess strålar färgade himlen i alla möjliga vackra nyanser.
Sensommaren verkade vara en vacker tid i Lövskogen som var fylld av härligt grön växtlighet som verkade frodas, och i luften blandades fåglarnas glada sånger med den friska känslan som alltid fanns efter en storm. Det verkade ha dragit förbi en ordentlig sådan under natten, då fallna träd låg utspridda lite överallt. Men skogen verkade ha klarat sig relativt bra, och den var redan på väg att återhämta sig.

Den unge hanen som vandrade framåt tog sig smidigt över alla hinder som låg i hans väg. Han var stark och frisk, kanske inte i sina bästa år men på god väg ditåt. Det var sannerligen en härlig dag och han tänkte njuta av den, visserligen på sitt egna lilla sätt men ändå njuta av den.
Så här var han nu, på marker han aldrig tidigare hade beträtt, och letade efter något som han kunde djävlas med.
Det var hans sätt att se på underhållning, att hitta någon som han kunde retas med och inte sluta förrän han drev dem till vansinne. Men vissa saker hade förändrats också, det gällde inte längre bara att retas. Shiva hade med åren blivit riktigt elak, och vissa gånger fann han till och med nöje i att skada andra. Men just nu var han inte på sådant humör, han ville endast göra det bästa av dagen.
Så när han uppfattade doften av en annan varg styrde han stegen åt det hållet.

Den månlösa natten ahde fört mig sig en händelse som Nahiez ännu inte var säker på hur hon skulle reagera på. Den bruna hanen hade lämnat henne efter en tid. De hade gjort något hon aldrig trodde hon skulle göra.

Nahiez hade vandrat vidare den månlösa natten och en dust med ett lodjur hade lämnat ett långt rivsår på ena bakbenet och henens annars så pålitliga månenergi var slut nu. Hon var trött och matt. Orkade bara med att röra sig framåt. Hon haltade och de gulröda ögonen var matta.

Tankarna virvlade i hennes huvud. Skulle den natten resultera i mer än bara ett kort möte? Skulle hon ensam fostra små bruna valpar? Hon avr så inne i sina egna tankar att hon itne kände den främmande lukten av hanvarg.

Han lät nosen leda honom framåt, och det var med en nyfiken blick som han spanade efter den främmande vargen som hade fångat hans uppmärksamhet med hjälp av en doft som lockade honom. Och allt medan han närmade sig främlingen så verkade doften locka allt mer på honom. Det var något han aldrig tidigare hade upplevt, och det fascinerade honom till den grad att det inte ens längre var intressant att leta efter någon som han kunde irritera.
Och när han väl fick syn på den varg som han letade efter stannade han upp och bara granskade henne för några ögonblick. Han var inte den som vanligtvis kallade saker i världen för vackra, men han kunde inte låta bli att tycka att denna hona bar på en viss skönhet där hon gick med en tankfull min i ansiktet.
"God morgon."
Flinet lades åter på läpparna. Han ville ha hennes uppmärksamhet, ville veta vad det var som lockade honom så. Ifall det var något speciellt med henne.
Sakta började han vandra närmare, ville veta mer. Han var nyfiken, precis som han varit som en lite valp.

Hon hörde plötsligt någon rätt nära säga god morogn och hon vände snabbt på huvudet mot denne och såg en ytterst annorlunda hane stå där mellan träden. Hon alde huvudet lite på sned. Hans utseende var annorlunda men lite spännande. Hon spetsade öronen mot honom och log vänligt. "God morgon" Sade hon vänligt. Även om hennes bakben värkte och hon avr otroligt trött så var hon ändå vänlig mot denne.

Då han började röra sig närmare så tippade hon huvudet lite på sned och svansne sänktes lite bakom henne. Kanske skulle doften dämpas lite men troligen inte. Hon kände sig lite utsatt utan någon månenergi i reserv och emd ett banbek som var lätt skadat. Hon ahde tvättat såret och de hade slutat blöda men tanken på att springa igenom skogen avr inte lockande om denna varg skulle visa sig vara en av de onda eller så.

Han stannade upp, lade huvudet en aning på sned. 
"En vacker morgon, inte sant?" sade med samma leende på läpparna. De mörka ögonen glittrade svagt i det tidiga morgonljuset och den svarta sidan av honom blänkte när ljusstrålarna träffade pälsen. 
"Får jag fråga om ditt namn?" han var nyfiken, ville veta mer om henne. Vad som lockade honom så mycket, nästan som om han drogs till henne av någon osynlig och stark kraft. 

Hon betraktade den svarta och vita hanen och log åter igen vänligt. "Ja en vacker morgon." Hon lade huvudet lite på sned och betraktade honom. Han verkade lugn och inte hotfull. Verkade inte vilja skada henne.

"Mitt namn är Nahiez. Och vad är ert namn?" Hon vek bakbenen och sänkte ner bakdelen mot skogens mossbeklädda golv. De smärtade och stramade i såret på ena låret men de började inte blöda igen. "Och får man fråga vad som fört er till denna skog en morgon som denna?"

Shiva nickade för att visa att han hade hört vad hon sade, och lade hennes namn på minnet. Kanske det skulle vara värt att komma ihåg det, med tanke på vilket intresse han hade för henne utan någon rimlig anledning som det verkade för honom.
"Shiva," svarade han henne sedan, med samma outgrundliga tonläge i rösten som han haft tidigare.
Han granskade hennes rörelser när hon satte sig ned, men gjorde själv ingen ansats att sätta sig själv. Han var nöjd med att stå, gillade det. Den muskulösa kroppen som hade utvecklats mycket på den senaste tiden, han hade gått från valp till ungvarg, och den hade inga problem att stå en längre tid så han hade helt enkelt inget behov av sätta sig ned.
"Jag vandrade endast, och då jag stötte på din doft tänkte jag att det inte kunde vara fel med lite sällskap." Det kanske inte var hela sanningen, men hon behövde säkerligen inte veta hela sanningen heller. "Och vad för dig till denna plats?"

Hon nickade då han presenterade sig och lade hans namn på minnet. Kanske skulle denna kunskap skulle vara bra att ha i framtiden. Han verkade trevlig så kanske de skulle mötas igen. Hon log vänligt mot honom. "Trevligt att träffas Shiva."

Sedan då han sade att han vandrade nickade hon. "Ja liksom jag vandrar bara. Eller jag letar efter något ställe där jag kan vila tills natten åter är över oss och jag kan fortsätta min vandring." Hon lade huvudet lite på sned så den blå luggen föll bort från henens ögon.

Han var en stilig ung hane men kanske lite väl ung. Han avr bra många år yngre än henne men ålder hade ingen inverkan om man var vänner. Om de nu skulle bli det och det hindrade henne inte från att tala en stund emd denna hane.

(Mysko svar)

Han kände sig så... dragen till henne. Det var underligt. Och han kunde inte låta bli att ta ännu ett steg närmare henne. De mörka ögonen hölls fästa på den gråa honan med den blåa luggen.
"Ja, det verkar som något vettigt att göra," sade han utan att riktigt tänka på att vad han sade. Därför lät svaret lite underligt, men Shiva var allt för upptagen med att fokusera på honan för att direkt fundera närmare över vad han sade eller gjorde. Och så tog han ännu ett steg närmare.
Några fler ord lämnade inte hans mun, och något började vakna till liv inom honom. En hunger, ett begär.
Han tog ännu ett steg närmare.

Hanen verkade inte riktigt tänka på vad han svarade och något ändrades i hans blick. Hon klippte lite med öronen och vek bak öronen lite. Såg honom ta ett steg närmare, sedan ett till. Han kom allt närmare henne. Rörde sig på ett för henne oroväckande sätt. Hon reste sig upp och kände hur det högg till i de skadade benet. Varför just nu? Hon sneglade snabbt på benet och kunde se hur den tunna sårskorpan gått upp innan blicken åter föll på den svartvita hanen.

Hennes tankar rusade. hur skulle hon kunna avvärja honom från vad som verkade ha väckts i honom. "Vart kommer du ifrån Shiva? Tillhör du någon flock?" Kanske skulle hon kunna få honom att komma på bättre tankar om hon fick honom att tala.

Han ryckte till lätt när hennes röst nådde hans öron, och den svaga transen som han hade försatts i bröts. Blicken blev genast klarare och det var inte med samma hunger i ögonen som han såg på henne.
"Jag kommer från Kaiwood, tillhör TBB." Han kom från en skog var inte var att lita på och tillhörde en av de ondaste flockarna i landet. Kanske inte den bästa kombinationen, men hon hade frågat och hon fick sanningen. Han var stolt över sitt ursprung.
Ett tag var han på väg att glida in i det drömmande läget igen, men kom på sig själv med att han kanske borde fråga henne samma sak.
"Och du, Nahiez?"
Trots allt ville han veta så mycket han kunde få fram om henne, då hon hade en sorts kraft som drog honom till sig. Fortfarande förstod han inte vad det var, och utan att riktigt ana att det inte alls hade något att göra med vem hon var som person så frågade han i tron om att det skulle kunna stilla känslan inom honom.

Det ahde den effekten hon önskat och hans blick blev mer kalr. Men det svar hon fick var itne vad hon hade väntat sig. Hon visste inte så mycket om TBB förutom att de inte var att lita på och de var onda. Öronen klippte men hon backade itne eller så. Även om han tillhörde TBB så hade han ännu inte gjort något för att skada henne eller hota henne. Bara hans blick som stundvis blev borta.

"Jag tillhör ingen flock. Är dock uppvuxen i lövskogens delar som inte tillhör Cierzos revir." Hon betraktade hanen med de gulröda ögonen och undrade smått om hon skulle kunna ta sig undan utan att han skulle kunna göra henne något. Skulle det uppfattas som om hon var rädd? Kanske var hon lite rädd då han fick de där ögonen. Som om han inte hade kontroll på sig själv. Och hon visste varför han inte hade det...

Han nickade kort, utan att direkt ha något mer att säga som svar på hennes uttalande. Men bara att tala så hävde han ur sig något.
"På så vis."
Fortfarande fanns den lockande känslan kvar, fortfarande var det något som drog i honom. Och han kunde inte direkt ignorera det när hormoner rusade genom hans kropp och han kände sig så stark dragen till henne. Och återigen kom den hungrande blicken tillbaka, återigen granskade han henne med de mörka, onda ögonen utan att riktigt se henne ordentligt.
Stillsamt började han åter vandra mot henne, denna gång med lite snabbare steg. Det var inte långt mellan dem, det var alldeles lagomt avstånd för att föra en konversation och lära känna varandra. Men han ville närmare. Han ville inte konversera, han ville känna henne. Och det han ville göra, det gjorde han också.
Han noterade kort hennes sår som hade spruckit upp och blödde, men brydde sig inte mer om det.

Hon såg på honom och åter kom den där blicken tillbaka. Hon vek bak öronen och såg sig omkring innan hon åter såg på honom då han kom närmare snabbare nu. "Vad tänker ni göra?" Man kunde höra i hennes fråga att hon fruktade svaret. Visste inte vad han tänkte ta sig till men anade vad hans kropp begärde.

Då föll hennes rödgula blick på hans ögon och hon sänkte på huvudet. Ondskan fanns där. Ondskan och begäret. Hon gav ifrån sig ett dovt mullrande morr långt nere i strupen. Varnade honom att komma närmare. Om hon bara haft lite månenergi kavr så hade hon kunnat försvara sig på ett mer effektivt sätt. Nu var hon bara ett byte, endast klorna och tänderna som försvar och så var hon skadad. Hon såg på honom. Såg på hans rörelser. Föröskte beräkna vad han skulle göra härnäst.

Han hörde frågan, och besvarade den med ett flin. Fortfarnade var han inte säker, men han visste att detta var en stund då det inte var tänkt att han skulle ifrågasätta, endast handla. Och det var också det han gjorde, han gick enbart på instinkterna, och dessa förde honom närmare de gråa honan.
Det dova ljudet som kom ur hennes strupe hindrade honom inte, hon fick tycka vad hon ville. Ifall han ville ha något, så tog han det. Så enkelt var det. Och han tänkte inte låta henne stå i hans väg.
Hans nos rörde svagt vid hennes sida, fylldes av den ljuva doften som först hade fångat hans intresse. Om det inte varit för den hade han lika gärna kunnat ha ignorerat henne, men så var inte fallet nu. Nu fanns det inte i hans värld att ignorera henne, nej. Han ville komma närmare, veta mer, lät denna instinktiva hunger föra honom framåt.

Då han kom närmare så såg hon varnande på honom och då han rörde vd henne steg hon snabbt undan och hennes käftar smällde ihop bara nån cm från hans nos. Ett varnande hugg och ännu mullrade de dova morret långt nere i hennes strupe. Hon gick unddna från honom, såg till att stå med nosen vänd mot honom. Ville inte låta honom ta vad han ville ha.

[Hoppas det är ok med lite pp, blir så svårt att skriva annars D; Ifall det inte är det, så ändrar jag såklart mitt inlägg ^^]

Shiva flinade, kunde inte låta bli att se det hela som aningen underhållande. Hur hon varnade honom, rörde sig undan, medan han var beredd att göra allt för att komma så nära henne som möjligt.
Det var en lek.
Och med hjälp av snabbheten han hade som kraft rörde han sig fort runt om henne, knappt så det kunde uppfattas med ögat ifall man inte var beredd på den plötsliga rörelsen. Han satte tassen på det öppna såret som blödde, böjde ner klorna i det. Inte för att nödvändigtvis skada henne, men för att orsaka mer eller mindre smärta. Och huvudet lades på sned medan han gjorde det, inväntade en reaktion. Samtidigt manade de hungrande känslorna på honom ytterligare.

(jo jag förstår att ett visst mått av PP är nödvändigt och så länge det inte skadar Nahi permanent eller dödar henne tycker jag lite PP är okej :-)

Hon var inte alls beredd på hanens snabba rörelser runt henne och plötsligt kände hon den skapra smärtan då han grävde ner sina klor i hennes öppna sår. Åter igen föröskte hon vända sig så hon stod nos mot nos med hanen och hon högg efter honom. Denna gången försökte hon träffa. Detta var inget varningshugg men hon sinkades nu av de smärtande benet. Ville inte riktigt stödja på det och blodet droppade nu ned på marken från henens tass då det rann längst med hennes ben.

"Ge dig av" Morrade hon fram och blottade tänderna. Fröskte beräkna ännu en gång vad hanen skulle göra.

Shiva rörde sig smidigt, nästan som att han dansade undan hennes käftar och det roade leendet låg kvar på läpparna då han granskade henne med en nästan nyfiken blick. Det här var intressant, för att inte tala om underhållande. Hon ville verkligen inte ha honom här, och ändå skulle hon knappast lyckas köra bort honom. På något sätt verkade hon... svag. Så passande för honom.
Totalt ignorerandes vad hon sade så tog han stillsamt ett steg närmare henne. I hans kropp rusade känslorna och instinkterna fram, och Shiva kände att det inte längre var något som han hade någon kontroll över. Så han lät dessa inre röster leda hans steg, utan att tveka.
Återigen rörde han sig övernaturligt fort så att han stod bakom henne, denna gång beredd på att hålla fast henne så också. Framtassarna placerades smidigt på var sin sida om hennes rygg och det elaka flinet blev bredare då instinkterna tog över helt.

Hon var inte alls beredd på hans snabba rörelse och snart var han bakom henne och höll henne fast. Hon var tvungen att ställa ned de skadade benet för att itne falla ihop och smärtan blandade henens varnande morr med ett tjut. Hon föröskte vända huvudet bakåt och hugga efter honom då han höll fast henne.

(Tidshoppa?)

[Jah, hopp i tiden! ^^]

Det var med en belåten känsla i kroppen som Shiva tog några steg bort från den gråa honan. Han var inte längre brydd om henne, kunde inte längre hitta något som var intressant med henne. Och det var bra. Han förstod nu att det inte varit hon som varit intressant, och han kände sig tacksam för det. Han kunde inte låta sig snärjas så av en annan varg, inte med målen han hade i livet. Ingenting fick ta hans fokus från träningen eller flocken.
Han kastade en blick mot henne, kände hur det sved en aning just ovanför tassen på ett av frambenen. Ett obetydligt bett, som om det skulle hindra honom. Han kunde inte låta bli att skratta tyst inom sig åt tanken.
Hade han något mer att hämta här? Nej. Kanske det var dags att bege sig tillbaka mot Kaiwood, det fanns nog mer intressant att hämta där nu.

Då hanen väl klev av henne och backade undan tog hon ett skutt framåt och blängde kallt på honom. Blottade tänderna. Hon hade lyckats bita honom men iten allvarligt. Svansne trycktes ned bakom henne och hon vek bak öronen. "Ditt avskum!" Morrade hon fram och blottade tänderna. Hon ville inte se honom mer. Ville inte veta av honom!

Shiva ryckte lätt på axlarna åt hennes ord, vad mer kunde han göra? Hon fick kalla honom vad hon ville, han skulle ändå inte ta åt sig av dessa meninglösa ord. Han mådde bra, det var det viktigaste.
"Kalla mig vad du vill, du är knappast den sista som gör det." Han flinade kyligt, uppenbarligt road av det hela.
Svansen svepte bakom honom och han lade huvudet en aning på sned för att granska henne lite mer ingående några ögonblick. Sedan suckade han tyst och ruskade på huvudet. Här fanns det ingen anledning att stanna, det fanns viktigare saker att göra än stå här och lyssna till glåpord.
"Adjö, sötnos." Han skrattade till samtidigt som han vände sig om och började röra sig bort mellan de grönskande lövträden.

[Skumt ;o men tänker att vi avslutar, eftersom att Shiva inte är den som står och samtalar efter en sån här händelse xD]

Då han talade vände hon bort huvudet och morrade bara. Hon tänkte itne besvara hans farväl och tänkte inte se honom gå därifrån. Då hans steg väl började försvinna bort i skogen lade hon sig ner för att tvätta såret på benet och sedan reste hon sig upp för att lämna denna platsen.

AVSLUTAT