Iwaku var äntligen tillbaka. Dessa ständiga uppdrag, jaja det var mycket som skulle tas i tu med. Valparna hade växt något enormt, de små ulltrollen skulle snart få sina egna små tränings dagar. Att börja tidigt är viktigt. Trotts detta kunde inte Iwaku undvika att fascineras av dem. Vilken blodsblandning. Vilken styrka de alla måste besitta. De starkaste ur månvargar, mörkervargar och krigare. Fiero är en utmärkt krigare och blodsblandning. Han visste inte mycket om Fiero's far på grund av de få minnen som fanns om honom i landet, men han förstod att även denne besatt stor stridskonst. Vilka valpar. Han såg fram emot deras riktiga träning, när de växt upp till ungvargar. Han hade nästan glömt bort flockmötet när han en dag mött både Zey-so och Meilyr i reviret. De hade fått honom helt på andra tankar. Hade han blivit gammal? Meilyr hade blivit så stor. Det hade varit en konstig känsla, erkände han först nu. Dock hade han viktigare saker för sig än att komma på villovägar. Ett kort flockmöte skulle hållas. Då fler rekryterade skulle presenteras och även en speciell gäst som stod honom mycket nära. Han mötte upp med den grå bruna hanen och nickade åt honom att följa med. Tillsammans gick de tysta till flockens såkallade samlings plats. Detta skulle bli en intressant tid för Draugai, men jag tror inte att någon skulle klaga. Speciellt inte Aisu som antagligen kände Achilles sen tidigare i Qu. Han flinade svagt då han stannade och höjde sedan rösten till ett djupt och mörkt yl. Hela Byomi skulle höra hans röst. De skulle komma, det var viktiga saker. Bredvid stod hans nya lärling, en av dem. Han antog att även Zey-so snart skulle dyka upp, de skulle presenteras som träningspartners. Roligt. De skulle säkert komma överens, då även Zey, precis som Achilles inte hade ett speciellt ondskefullt eller elakt sinnelag. De båda kunde självklart ha det inom sig, men han var inte intresserad av att göra dem till något de inte är. Det fungerar aldrig i längden.

[FLOCKMÖTE! Jag vill att alla deltar, även Ira, Elpha och Levi, just för att jag vill att valparna lär sig de hårda lagarna i flocken, alltså det är en strikt flock, då börjar vi tidigt tycker jag! Alla får hjälpas åt att hålla det så kort som möjligt, detta är inget stort flockmöte.

Dessutom kommer jag PPa dem som inte svarar inom två veckor, de kommer straffas framför alla flockmedlemmar, dock inte bli dödade eller något sånt, men oaktivitet gillar vi inte, right ;) Kanske är så snäll att ni får 3veckor på er.]

Det var något i hennes rörelser som var oåtkomligt för vanliga vargar. Zey-So sänkte de viga tassarna i sjön på jakt efter fisk som hon så många gånger gjort när Iwakus rop nådde hennes öron. De stora runda öronen med tofsar på toppen spändes, vattenfallet var så långt bort att hon hörde honom mycket tydligt. Med ett enda smidigt rörelse reste hon sig upp på alla fyra och började snabbt, snabbt, som en skugga springa till sin ledare. Hon behövde inte dofta sig fram eller leta efter spår, hon kände av Iwaku på ren magkänsla och mycket snart såg hon honom skymta bakom vegetationen. Hon sänkte takten och gick nu med knappt hörbara steg fram till honom. "Greetings, my general" hon visste inte hur det var med formalitet vid flockmöten så hon valde att buga graciöst mot honom innan hon satte sig med ryggen mot ett träd.

[sorry, kort]

[PP:ar valparna liiiiiite ^^' Bara att de anländer tillsammans med Aisu.]

Aisu:
Hon var redan på väg mot Iwaku, och den andra minst lika bekanta hanen. Hon var nästan framme när hon hörde sin brors röst. Bakom henne svansade Leviathan, och längre bort fanns hennes två döttrar. Hon kastade en blick bakåt för att se så att de alla tre inte försvann någonstans.
När hon såg de två hanarna lyste henne ansikte upp i ett brett leende.
"Achilles!" utbrast hon med valpig förtjusning. Han vände sedan blicken till Iwaku och nickade kort mot honom med samma breda leende.

Alexia:
De vita vingarna som bar henne i luften var fläckiga av blod. Smärtan från vingarna hade avtagit och det bultade inte ens längre, vilket gav flygupplevelsen en härlig känsla. Det var något speciellt med att kunna se världen uppifrån. Hon tyckte sig kunna skymta en liten samling vargar nere på marken. Hon tog sig ner till lägre nivå och insåg då att det var hennes ledare, Aisu och hennes valpar och två andra vargar som hon inte kände igen som flockmedlemmar.
Alexia fick ett fundersamt uttryck i ansiktet och dök ner mot marken. Hon landade mjukt och smidigt på marken. Hon var liten. Otroligt liten jämfört med alla de andra. Till och med valparna gick nästan om henne i storlek.
Hon visste inte om Iwaku faktiskt hade sett henne komma, så hon harklade sig kort innan hon öppnade munnen och talade.
"God dag, General", hon gav honom en kort nick och slängde därefter iväg ett litet leende mot Aisu. De andra två gav honom bara varsin blick, hon hade ingen aning om vilka de var, än mindre hur hon skulle bemöta dem.

[mohahahahhaa, här kommer den onda *not* Erakan! Akta er! *not* >83 ]

Det hade gått så snabbt. Kändes som om det var förra månens varv han senast sovit tryckt mot sina syskons ulliga fällar, som om det var förra månvarvet han ännu varit tillsammans med sin familj. Nu hade han en ny, trots det att han tidigare svurit på att först finna sin gamla.
Löften var menade till att brytas. För löften krävdes heder, och heder var blott ett påhitt - en illusion.
Erakan bar huvudet högt, stoltheten tydlig i vart steg. Trots det att omgivningen var ny, och de framtida reglerna okända, så försökte han att inte visa någon osäkerhet. Han hade inte en aning om vad som förväntades utav honom eller vad som skulle komma att gälla. Att gå med i flocken hade inte ens från början varit hans egna idé, utan ett beslut om att följa sin nya, och förmodligen enda, vän med på äventyr. På Zey-So's initiativ hade han sökt reda på ledaren, och förhandlat om ett medlemskap.
Okej, förhandlat var en överdrift. Snarare frågat med blottad hals om han var tillåten att följa sin vän in i flocken. Det störde honom lite, att han inte klarat av hela affären med högburet huvud och iskallt sinne.
Tur var, att Iwaku inte sett hans avsaknad på magi, och allmänt usla stridskunskaper som ett hinder.
Erakan vädrade i luften, sökte efter Zey-So och Iwaku. Trots det att luktsinnet inte var det starkaste sinnet hos honom, så tog det inte lång tid innan han var på rätt spår. Han gjorde inte ansträngning i att ta sig tyst fram, visste att det inte var någon idé att försöka dölja sin usla smygteknik. Ibland undrade han hur han lyckats överleva så pass länge, när han totalt saknade någon form av smidighet.
Han hörde Zey-So's röst på avstånd, klar som fågelsång, och korrigerade sin kurs något.
Det var bara två vargar i den nätta skaran han kände igen. Kanske inte så konstigt, med tanke på omständigheterna. Med så säkra steg och stolt hållning han kunde förmå sig, tog han sig fram till Zey-So, kastade en blick mot henne när han slog sig ned, och nickade sedan en huvudbugning åt Iwaku. Blicken gled flackade över de andra vargarna, osäker på vad han mer skulle säga eller göra för att följa flockens regler.

[blää dåligt inlägg Dx menmen, han är här nu! 8D]

[Och här kommer cpsega jag Dx Hoppas att jag inte är försent ute, glömde bort detta helt. Förlåt men har inte varit någon aktiv människa på senaste ;__: Hoppas ni inte äter upp mig levandes nu <'3]

Han hade under stillhet rör sig sakta framåt i reviret under morgonen*vet inte riktigt vilken tid på dygnet det är ^^'* och satt nu stilla under ett träd med ögonlocken nästan helt slutna. Solen var en pina han inte tålde, den stack och gjorde honom så gott som bild. Månens kalla sken var det han var ute efter då han väl rörde på sig. Inte solens varma och brännande känsla. Loo var ingen ond eller kall hanne av sig på det viset men flydde solen och dess värme gjorde han så mycket det gick. Men idag sade honom något att det var dags att röra sig under dagens gång och inte kvällen, att något stort skulle hända. Väntan under trädets skuggor var njutfull av vindens svala melodier och något enstaka kvitter. Plötsligt skar något mycket bekant igenom skyn och dom glanslösa öronen ryckte till och vinklades framåt. Dom lika matta ögonlocken öppnades och ett par vita ögonpar såg bort emot fjärran. Ylet hade inte kommit långt bort ifrån och han visste mycket väl vem det var som hade återkommit. Smidigt reste han sig upp och svepte till med den mörka svansen innan dom nätta tassarna började att bära honom fram över marken. Så gott det gick försökte han att röra sig inom skuggorna och travade i en rask fart för att inte vara en av dom sista som kommer fram. Göra Iwaku besviken var det sista han ville.

Röster hördes och vad han kunde ta av dofterna så hade redan ganska många hunnit komma. Försiktigt saktade han in och kunde nu se några bekanta men även obekanta vargar som samlats. Som vanligt satte han sig på 'sin' plats i skuggorna för att kunna se den stotlige ledare som han går under och självklart alla andra i flocken.
"Hälsad General." talade han i en lugn stämma och bugade lätt i en respektfull gest innan han sedan lät den vagt lysande blicken vandra över dom nya individerna för att sedan fästas på den mörka ledarhannen igen.

[värdekast Dx Men nu är jag här ^^]

Elphaba följde, på lite avstånd, sin mor och broder till flockmötet. När den svarta tiken vände sig om mötte Fabala henne med ett stort leende. Hon var fortfarande med. De började närmare sig Iwaku, det kände hon på doften. När den välbekanta luften blandades med en främmande gjorde hon en halvhalt innan hon trippade efter Aisu. Vem var det? Och varför satt han med Iwaku? Frågorna lades på hög i hennes huvud. När de kom närmare verkade det dock som att hennes mor kände igen den främmande, gråbruna vargen. Elphaba hörde hennes mamma säga hans namn. Hon travade upp bredvid henne och satte sig ner. Valpen viftade glatt med svansen och log på sin morbror innan hon lite blygt såg mot den hennes mamma kallat för Achilles.
"Mamma!" viskade hon halvhögt. "Vem är den där nya vargen?"

Efter hand dök det upp fler och fler vargar. Det var många som Elphaba inte kände igen alls. Med stora ögon satt och och tittade på dem medan de en efter en anlände. Då den mörke hanen med lysande ögon kom kurade valpen ihop sig bakom moderns ben. Hon tyckte inte om hur han såg ut. Det fanns någon riktigt otäckt hos honom.

puff

Hon hörde sin dotters fråga och vände sig för att svara till alla hennes valpar.
"Han är en mycket god vän till mig från tiden när jag levde i Qu med er mormor", sade hon med ett varmt leende.
När Chargie dök upp kände hon hur Elphaba tryckte sig närmre henne. Även Leviathan rörde sig mot hennes ben och sin syster.

Hon mötte den lilla, unga honans blick, Alexia, och gav henne ett leende tillbaka. De började bli många nu. Flocken hade börjat växa, och Aisu var spänd inför det är livet. Det var nytt och i stor del främmande. Hennes bror var hennes ledare, och hon själv hade en stor roll i flocken. Och så hade hon Fiero vid sin sida, bildligt talat. Var han exakt höll hus nu hade hon ingen aning om.

Ira tittade sig intresserat omkring medan hon halkade efter en aning bakom modern och syskonen. Hon stirrade på de nya ansiktena. Alexis kände hon igen, men inte så mycket mer än så. Det var nya ansikten, två hanar, en brun grå och en brun. Båda helt okända för henne. Samt en svart med lysande ögon som hennes syster verkade rygga undan ifrån vid synen. Hon fnös kyligt och vände blicken emot en fläckig tik. Också denna var okänd för henne.
- Varför är han här mor?
Sa hon sedan då Aisu talade om den grå bruna vargen. Han såg stor ut. Fast i dennes blick fanns det inget som sa att man inte kunde lita på denne. Hon kunde dock inte säga detsamma om den med de lysande vita ögonen. Detta väckte hennes nyfikenhet och hon fäste sin blick på den svarta hanen. Hon la huvudet lätt på sned. Alla var så artiga. Tja det var lagen. Respekten var allt.
- Vem är den mörka?
Sa hon med nyfiken stämma. Hennes giftgröna ögon lämnade aldrig den främmande hanen. Han såg ung ut, men han såg ut att verka vara stark. Hon undrade vad han var för något egentligen. Iwaku hade ett vitt öga, men det lös inte. Varför lös denna hanens ögon då? Hon klippte med öronen och lyfte en aning på svansen. Gick dominant fram till sina syskon den sista biten. Hon stod fortfarande upp. Ännu hade hon inte tänkt sätta sig ner.

Iwaku såg sig omkring, de flesta var här men han kunde inte se en skymt av varken Fiero eller Tai. Hans ögon smalnade en aning. Han nickade respektfullt emot Chargie och Aisu som anlände till platsen. Ja han tvivlade ännu inte på sin major. Denne skulle säkerligen få mer jobb snart, vilket kanske skulle lätta denne en aning. Det skulle även hjälpa honom att utveckla sina kunskaper.
- Greetings everyone.
Sa han och sträckte på sig, vände blicken emot Achilles först och funderade. Kanske var det bäst att ta de andra först. Han hade nämligen två ny rekryterade vargar. Några fina exemplar som man kanske kan kalla det. Den ena såg han riktigt fram emot att träna emot själv. Erakan var Iwaku's motsatts. Kraftig, kompakt och lite mindre. Iwaku själv är stor, smidig, men med ungefär samma benstomme, lite tyngre. Achilles och Zey-so skulle få träna mest tillsammans, med instruktioner självklart. Jakt träning, bakhåll, närstrid och kraftutveckling. Samt strid med krafter. Många moment.
- Vi har några nya ansikten som ni kan se.. Zey-so och Erakan.
Han nickade emot dem att ställa sig upp eller ta ett steg fram eller två. Så att alla skulle förstå vilka han menade.
- Dessa är här för att träna och bli en del av flocken. Båda som nya Menig. Putredine och Tai förlorar här med sin rang. Gör det tydligt för dem. De räknas här med som Tior.
Sa han med barsk röst i slutet. Det fanns ingen anledning att hålla igen. Att inte dyka upp under flockmöten eller vara i närheten av reviret tillräckligt mycket var inte acceptabelt och det skulle han också visa att han inte gör. Han vände sedan blicken emot Achilles. Klippte med öronen, ja han stod kvar. Han förstod att detta skulle bli en lättsam och trevlig tid för hans syster. Flocken behövde lite glädje också, efter chaos. Det var precis i rätt tidpunkt.
- Achilles här, han är endast här för att tränas och finslipas. Han är en varg från Qu och han kommer stanna här tills hans träning är över. Han får en tillfällig rang som Fänrik, som jag vill att du lever upp till så småningom.
Sa han med en uppmuntrande stämma. Poängen var att han skulle komma upp i den kapaciteten under tiden här. En fulländad Fänrik, kanske även att han kunde leva upp till rangen Sergant innan han lämnade Draugai. Det beror på vilken kapacitet han har till att utvecklas. Han vände blicken kring sina medlemmar, drog öronen bakåt en aning då han såg en av Aisus valpar i dominant position. Valpar ska veta sin plats. Han väntade på invändningar. Annars så skulle han låta de presentera sig för varandra. Pratas vid, flocken behövde stärka sina band.

Zey-So's betraktade de nyanlända med en smalnad blick, hon försökte räkna ut vem som var vem, vilka krafter och rang de hade. En svart hona med valpar bredvid sig. Hon liknade Iwaku något till utseendet och Zey-So antog att det måste vara syster. Sedan drogs Zey-So's uppmärksamhet mot en pytteliten i jämförelse med de andra varg med vingar. Något Zey-So såg för första gången men som tur har hört talas om och därför klarat av att inte visa sin häpnat allt för mycket. Hon avundades lätt den lilla vargens flygförmåga, själv kunde hon inte ens föreställa sig hur det skulle vara att kunna lyfta från marken och flyga. Trodligen skulle hon varit mästare på det då hon inte alls har någon höjdskräck. Sedan fångade hennes blick Erakan och hon log glädjefullt mot honom. Han kom, han var med henne och nu en i flocken. Hon flyttade sig något närmare honom och viskade glatt. "Hej.." innan hon åter vände blicken mot Iwaku och de nyanlända. En nattsvart hanne med lysande ögon, hon hade en svag känsla att hon kunde ha mött honom någonstans, möjligtvist har de passerat varandra någon natt när hon vandrade i området men hon har aldrig talat med honom, och han har förmodligen aldrig lagt märke till henne. Valparna talade glatt med sin mor om något och hon lyssnade inte till deras samtal, hennes fokus låg på Iwaku och hannen bredvid honom. När hon såg hur hennes nya ledare vände blicken mot henne och Erakan reste hon sig upp, som alltid med grace och elegans som hennes kattgener så generöst medförde med sig. Hon svepte flocken med en något neutral blick innan hon såg på Achilles, så det var han som skulle bli hennes träningspartner. Intressant, hannen var större och massivare än henne och några sekunder var hon tveksam om hon någonsin skulle klara av att slå ner honom. Men sedan tänkte hon inte mer på svårigheterna, detta skulle bli intressant för henne, kanske till och med roligt.

Erakan var inte säker på vad han skulle göra. Tiden gick medan vargarna samlades. Några kände han igen, med de flesta förblev okända.
Han nickade till svar till Zey-So, inte säker på om rösten skulle hålla. Så.. patetiskt av honom att övermannas av nervositet. Så.. löjligt.
Dock tvingade han kroppen till underkastelse, fick den att framstå stolt och säker, trots det att han helst ville krypa ihop och - gudarna ha förbannelse - gömma sig bakom tiken han satt bredvid.
Erakan kände benen darra, kände halsen torka ut. Blicken pendlade långsamt mellan Zey-So och sin nya ledare. Dock, är han började tala, lät han blicken enbart vila på ledaren. Tecken på respekt, tecken på att han lyssnade och hade all sin uppmärksamhet riktad mot honom.
Vid presentationen av de båda, reste han på sig, och trots det att han kände musklerna darra lätt, så var till hans lättnad nacken rak och ansiktet lugnt.
Sedan satte han sig ned, lättnaden i bröstet lika påtaglig som den vilda pulsen. Många tog honom för en lugn individ, säker och orubblig, men han var även yngre än vad vargar först antog. I mångas ögon var han nästan fortfarande en valp, en yngling med lite för liten erfarenhet av livet och aningen för mycket kunskap om hur hårt ett svek kunde ta på mentaliteten.
Erakan andades ut, lyssnade intensivt och väntade på vad som skulle komma därnäst.

Blicken vilade över hans ledare, han som redan för första gången trodde på honom fick det att värmas en aning om den mörka hannen. Han hade aldrig trott att Iwaku skulle tro så på honom men att han gjorde det fick respekten och förtroendet för Iwaku att växa för varje dag. Trotts att han inte bar krafter eller annat så kunde han tydligt känna hur dom såg på honom med mindre gillande blickar. Och han kunde förstå varför, en glanslös päls och vagt lysande ögon kanske inte gav det bästa intrycket. Snabbt såg han bort emot den mörka tiken som kallade sig Aisu och sedan ner emot hennes tassar och såg en hög med små valpar. Dom tycktes inte gilla honom allt för mycket, men en av dom verkade vara tuffare än sina syskon. Han såg aningen hårt emot denne och sedan emot dom nya vargarna som han talade om. Den ena av dom kände han igen. Granskade dom snabbt för att sedan se upp emot Iwaku igen.

[fantasilöst men jaah, jag är här och lever XD]

[Vem skäms nu? Jo lilla jag! *räcker upp handen* Jag är typ aldrig inne och nu när jag loggade in inser jag vad jag gör mot min stackars Tai. Hon kommer aldrig lyckas nu xD aja... Hon får stå ut.]

Flockmöte. Ja det måste vara ett flockmöte. Tai lufte huvudet som hade legat bekvämt mellan hennes framtassa och suckade tungt. Det senaste mötet hade inte varit någon hit så varför skulle detta vara det? Om hon fortsatte som hon gjorde skulle hon bli kickad och hon visste att hon inte ville det egentligen. Det var kanske bara att kravla sig upp och ge sig iväg. Hon skulle bli sen... igen. Varför skulle hon alltid vara sen?

Hon travade mot mötesplatsen och när hon anlände satte hon sig en bit ifrån alla. Kanske var det första gången hon kände lite skam över sitt eget beteende. Men hon ville inte klampa in och störa så det var kanske bäst att hålla sig lite på håll. Hon såg på de andra som anlänt. Men det var väl ändå någon mer som fattades om hon inte såg fel. Lite tröst kunde hon ta av det i alla fall.

Avsmak och förakt fyllde Iwakus käft då han kände och såg en välkänd varg komma. Han förstod hennes beteende. Att gå från Alfa till krigare kan inte vara lätt, men att kasta vanära på honom? Det var något tiken skulle få ångra grymt denna dag. Han trodde att han lärt dem nog när han förklarat reglerna för alla. Respekt var allt. Regler var till för att följas. När tiken väl stannat och tagit sig in bland dem alla vid mötes platsen lät han en fruktansvärd morrning lämna hans strupe. Den var mörk, hotfull och högljudd. En tydlig signal för att visa hans ogillande. Hon höll sitt avstånd, vist, men hon hade gått över gränsen trotts allt. Iwaku skulle bli tvungen att visa vilken rättvis ledare han var. Han var tvungen att visa att reglerna var till för att följas. Han skulle inte ta skit i detta. Han reste sig upp.
- How dare you disgrace me again!?
Sa han med mörk stämma. Han funderade över Dine också. Den tiken skulle också få ta sitt straff. Han hoppade ner från upphöjde av jod och gräs. En slags kulle, för att ha bättre utsikt över flocken. Han tappade humöret, röt till i ännu en mordning kastade sig smidigt fram mellan medlemmarna tills han nådde Tai's siluette. Han kastade käkarna kring hennes starka kropp och skulderblad. Slängde ner henne på sidan i backen med en duns och stälde sig med sina framben över henne morrandes ner i hennes ansikte. Hans tomma själlösa ögon stirrade rakt ner i hennes blodröda. Ilska välde ut ur honom.
- This day will be rememberd. Rules are there to be followed. You have insulted my authority as General, as Alpha!
Morrade han och strök öronen bakåt. Han ogillade att bestraffa sina vänner egentligen. Det var inget han nöjt av. Den dag han skulle behöva straffa någon som stod honom närmre skulle vara svårare, men nödvändigt. Annars skulle en flock aldrig fungera i dessa förhållanden. Han blottade tänderna och högg till. Mot tikens nosrygg, inte hårt, men tillräckligt för att räknas som bestraffning och tillrättavisning.
- Du kommer här med räknas som Tia, Lägre stående än valparna. Du kommer göras narr av dem som vill vanära dig. Tills du visar dig värdig igen av en högre rank.
Iwaku sa inget mer, tittade bort och såg på resten. Han förväntade sig att de skulle behandla Tai med den respekt hon förtjänade. Med andra ord, inte speciellt mycket. Valparna förtjänade mer i detta fallet och så skulle Tai även behandlas. Så även Putredine. Han hoppades att flocken skulle förstå detta eftersom hon inte var här. Han skulle bestraffa även henne den dag deras vägar korsars, vilket skulle bli snart. Han klev undan ifrån tiken och nickade emot alla. Flockmötet var över. Han skulle låta främlingarna bekanta sig med varandra, skapa starka band, det skulle ta tid, men han kände på sig att det skulle funka bra. Han började gå där ifrån. Han hade annat för sig än att gräla mer med flocken. De fick tycka vad de ville, men det var så här han tänkte leda sin flock och det var vad alla visste om.
- Dismissed.

En svart och röd tik närmare sig resten av flocken. Hon höll sig lite på avstånd.
"How dare you disgrace me again!?"
Iwakus plötsliga stämma fick Elphaba att hoppa till. Hon vände blicken mot honom och såg honom röra sig mot den svart-röda tiken. Han drog omkull henne och gav henne en ordentlig utskällning. Det var inte valpen som ledaren skällde på, ändå kröp hon ihop lite lätt. Hon lyssnade till det hennes morbror sade. Lägre än valparna. Elphaba lade huvudet på sned. Lägre än valparna.

[Jag tänkte att jag svarar lite då det inte står någonting om att rollet är avslutat ;D xD]

Aisu ryckte till när Iwaku väldigt stämma hördes igen, denna gången förbannad. Aisu förvred hela ansiktet i en min med ett flertal känslor. Han kunde vara lite väl hård ibland, hennes bror och ledare, men samtidigt gjorde han fullkomligt rätt. Hon visste det - innerst inne, även om Aisu själv antagligen hade hanterat det annorlunda. Men det kanske var bra att hon inte var som sin bror, kanske skulle de kunna lära sig av varandra.
Till hennes förfäran insåg hon att en medlem fortfarande fattades. Putredine. Tai hade nog haft tur jämfört med Putredine, och Aisu bad en tyst bön till Gudarna att Iwaku inte skulle vara allt för hård när han fick tag på honan.
Hon suckade tyst, såg kort på sina valpar. Oroade sig för dem, var lite rädd över den lilla makten de nu hade fått i flocken. De var inte längre lägst rankade. Hon befarade även att det fanns en i syskonskaran som speciellt mycket skulle gilla den lilla uns av makt hon nu hade fått. Aisu kastade ett oroligt öga på Ira. Hon var rädd att hennes dotter inte skulle växa upp och bli den varg hon hade velat.
Men vad det skulle bli av de tre var väl bara framtiden som kunde utvisa.