Ötamon var en strålande vacker plats att befinna sig på en sval höstdag. Eftermiddagsolen trängde igenom trädtopparna, och skapade ett behagligt ljus. Lukten från månblommorna fyllde skogen. Några få, modiga eldflugor hade vågat sig ur sina gömställen, men ännu gömde sig de flesta.
   Aurora var utom sig. Ötamon var så drömlik att hon hade svårt att tro att det faktiskt var på riktigt. Den stod i kontrast till allt hon någonsin upplevt, speciellt dess granne. Tidigare på dagen hade Persephone pekat ut ett område mer öster om skogen. Relictus, hade hon sagt. Vampyrernas tillhåll. Aurora hade bara mött en enda vampyr, men mötet hade varit nog för att hon aldrig skulle sätta en tass där. Det hade hon inte behövt heller. P hade skonat henne och styrt stegen mot Ötamon.
   Trots att dagen var långt ifrån över hade de redan stannat. Antagligen hade Persephone insett att de inte skulle komma särskilt långt om inte Aurora fick utforska lite först. Den röda valpen hade dragit på sig en ovälkommen ovana att stanna varje gång något intresserade henne. Det ledde till att hon stundvis stannade varje minut. Ötamon fascinerade henne på ett sätt hon aldrig känt sig fascinerad på innan.
   Nu befann hon sig en bra bit från deras gemensamma sovplats. Andra valpar kanske skulle hålla sig i närheten, men Aurora litade på att hon kunde följa sitt eget doftspår tillbaka. Annars kunde hon alltid skrika på hjälp, eller något. Valpen la inte särskilt mycket energi på att oroa sig.
   Med nosen i en månblomma såg hon mycket rolig ut. Svansen viftade nyfiket, och ovanför kronbladen stack ett par röda öron, en guldkrona och två bleka horn upp. Eftersom Aurora var säker på att hon var ensam, brydde hon sig inte nämnvärt. 

[Ezekiel <3]

Nog stämde det som de sa, att Ötamon var vackert, men valpen var knappast i rätt sinnesstämning för att till fullo kunna insupa atmosfären och allt det stilla, men samtidigt livfulla omkring sig. Djupt försjunken, förlorad om man vill, i sina egna tankar vandrade den lille med sänkt huvud, blicken i marken och slokande axlar. 
Han hade sprungit länge. Så länge. Aldrig förr hade han rusat så fort, med tårar som skymde sikten. Han hade sprungit tills det brände i lungorna, och det hade känts som om han inte kunde andas, inte fick någon luft. Så kändes det fortfarande, även om det inte längre gick att skylla på de överansträngda lungorna. 
Det hade inte gått särskilt lång tid sedan den förfärliga händelsen, mötet med monstren som bragde både Ezra och mor om livet. Bara ett par dagar. Men han kunde inte komma undan skuldkänslorna, som drog ner honom under ytan på hans eget självförakt. Kunde saker ha varit annorlunda om han hade följt Ezras exempel? Eller hade han gjort rätt som legat kvar? Hade han också varit död om han inte hade gjort det?
Till råga på allt plågade synerna honom fortfarande. Bilderna. Hur mors liv slutade på det mest ovärdiga sätt, i en död vargs käftar. Hur Ezra, blott sex år, hade mött slutet som en hjältinna.
Allt detta gjorde det outhärdligt att vara Ezekiel just nu.
Han hade gråtit så mycket att han nog inte hade några tårar kvar att gråta. Han hade ropat deras namn, högt och panikslaget, medan han sprang. Sedan hade ropen övergått till snyftningar, krampaktigt hulkande viskningar som skakade hans lilla kropp.
Men han skulle inte underskatta sina tårar. Det fanns alltid tårar kvar.

När hans tankegångar gick så här, var det förståeligt att han inte ägnade verkligheten särskilt mycket uppmärksamhet. Det borde han kanske ha gjort, för då hade han märkt att vingarna, som han var för trött för att orka bära, släpade i marken, och att han traskade precis bredvid en brant backe. Plötsligt hade han, utan att vara medveten om det, satt en tass på den ena vingen och föll huvudstupa nedför sluttningen, en rullande, skrikande boll av päls och vingar.
Innan han visste ordet av satt han käpprätt i månblommorna, omtumlad och förvånad, med ena örat lite vikt av fallet och vingarna utbredda på var sida om sig, och stirrade på den röda gestalt som begravt halva ansiktet i en blomma framför sig.

Ett utdraget skrik var det sista Aurora väntade sig i Ötamon. Hon stelnade förvånat till, och lyfte sedan långsamt huvudet. De stora, isiga ögonen såg misstroget mot vargen som stört hennes luktande. Det var en jämnårig valp, svart som natten med gröna ögon. Han såg omtumlad ut, med vingarna utbredda och ett öra vikt.
   Aurora stirrade först bara på honom, men sträckte sedan på sig. Till sin triumf fann hon att de storleksmässigt matchade. Det fick henne att känna sig säkrare på sig själv.
   "Vad..." Först hade hon tänkt att fråga honom vad han håll på med. Eftersom att hon insåg att det var rätt uppenbart, ändrade hon frågan. "Gick det bra?"
   Den röda valpen gick närmare för att studera honom. Hon hade aldrig riktigt haft någon respekt för avstånd man borde hålla. Obesvärat sänkte hon nosen för att lukta på honom, men insåg i sista sekund att det kanske skulle bli för mycket för hanvalpen. Nonchalant drog hon tillbaka huvudet och försökte låtsas som om hon bara sträckt på nacken.

Det tog ett tag för hans tankar att klarna. De hade blivit yra och tilltrasslade av det rullande fallet nerför sluttningen, och nu kämpade han för att få ordning på dem igen. Han satt bara stilla i ett par sekunder, sedan kom han snabbt på fötter och ruskade på huvudet så att örat kom tillbaka i sin rätta position, och vingarna lyfte han långsamt upp på ryggen, nästan förundrat, nästan som om han hade glömt att det egentligen var där de borde vara och inte släpande på marken som en gammal matta. Men så hade de behandlats de senaste dygnen, och det kändes kanske lite ovant att hålla dem prydligt hopvikta på ryggen som en anständig fakarg.
Valpen framför honom var röd. Det var det första hans blekgröna ögon noterade. Hon var också ungefär lika stor som han, och hade två små horn på huvudet. Hennes ögon var vita. 
Ezekiel såg på henne med stora ögon, som om hon skrämde honom, och det gjorde hon kanske. Han hade inte väntat sig att träffa på någon så snart, och definitivt inte att han skulle göra entré på det här fullständigt misslyckade sättet. Han tog ett halvt steg bakåt, munnen lätt öppnad. Från sidan sett blottade den en rad skrattretande små tänder och en bit av en rosa liten tunga.
Hela hans kroppsspråk vittnade om att han var försiktig, avvärjande, redo att ta till flykten vid minsta hot om våld.
När valpen frågade om det gick bra, nickade han häftigt, fortfarande utan att ta blicken från henne. Inte för att hon verkade ha för avsikt att attackera honom, men för att han ville ha koll på situationen som han så klantigt ramlat in i.
Hon närmade sig honom och sänkte huvudet som för att lukta på honom, och han backade lite till. Hon fullföljde dock aldrig rörelsen.
Han insåg att hon kanske väntade på att han skulle säga något, och för ett ögonblick rusade en blixt av panik över hans synfält. Sedan sa han något väldigt simpelt, men som i hans värld var ganska anmärkningsvärt, åtminstone just nu.
"Ve ... vem är du?"
Rösten var låg men förvånansvärt klar, med tanke på att han enbart hade använt den till att vråla och gråta de senaste dagarna. Den lät nästan lite för ljus för att tillhöra en hane, även om hanen ifråga bara var sex år fyllda. 
Sitt eget namn ville han inte ge henne förrän hon gett honom sitt och visat att hon var att lita på.

Off: Tänk Bambis röst i "Bambi 2", så har du honom :3

"Ve ... vem är du?" Aurora la huvudet på sned. Han såg så osäker ut. Tidigare hade han nickat häftigt när hon frågat om han var okej. Det var bra i alla fall. 
   "Jag är Aurora", svarade hon. "Vem är du? Bor du här?"

Aurora. 
Det var vackert. Stillsamt. Det påminde honom om en saga som mor brukat berätta för honom och Ezra, om en varg som av sin onda gudmor förbannades att när hon var sexton år, skulle hon sticka sig på ett rostörne i Itrozo och falla i djup sömn. På hennes fars befallning skulle man ta bort alla törnen i skogen, men man glömde ett, och det var just på det som varginnan, Aurora, stack sig.
Aurora. Det lät fridfullt. 
Han slöt ögonen till hälften samtidigt som han bestämde sig för att hon var att lita på.
"Jag är ... Ezekiel." Det gjorde ont att uttala sitt eget namn, för han var så van vid att ha Ezras namn bredvid. De presenterade sig alltid tillsammans. Nu fanns där ingenting, ingen Ezra. Nu var Ezekiel ensam.
På frågan om han bodde här ruskade han vilt på huvudet. Trots att frågan rev upp de alltför färska, alltför blödande såren, tvingade han sig att svara.
"Jag ... jag bodde i Eriinari, nära gränsen hit. Fram tills nyligen. Monster ... jag vet inte vad de kallas. De luktar döda, och de ser döda ut, men de rör på sig."
Minnena var så tydliga. Det var som att uppleva det en gång till, som om första gången inte var nog.
"De anföll oss." Han tittade upp på valpen, in i hennes vita ögon med en plötslig intensitet, en häftig vädjan om att bli förstådd, om att få hjälp. "De tog mor och Ezra ..." Han förklarade inte vem Ezra var, men det kvittade antagligen.
"Så jag sprang. Jag var rädd att de skulle ta mig också."

Den andra valpen presenterade sig själv som Ezekiel. Aurora smakade tyst på namnet. Ezekiel? Det lät exotiskt. Kanske kom han inte från Numoori? Hon undrade vad som fanns utanför gränserna. Så snart den andre började prata, insåg hon dock att han inte heller verkade ha utforskat mer än bara Numoori.
   Han talade om döda monster som rörde på sig. En kall ilning vandrade ner längs Auroras ryggrad. Hon såg sig om, försäkrade sig om att de fortfarande var ensamma. Den senaste tiden hade hon inte träffat på några av varelserna. Persephone hade framgångsrikt hållit dem borta från även Auroras tankar. Men nu, när Ezekiel nämnde dem...
   Aurora lyssnade när hanvalpen pratade. Hon kunde nu förstå varför han sett så orolig ut. Hon hade varit med om liknande upplevelser, men där hade de inblandade klarat sig... Så verkade inte fallet vara här.
   "Jag är ledsen...", sa hon tyst, och menade det verkligen. "Jag vet hur du känner dig. Min bror, han... de..." Orden kändes svåra att få fram. Sirius försvinnande hade fått en obehaglig lösning, när de hittat färgglad päls i strimlor. En nysning kittlade nosen, precis som alltid när hon blev upprörd. Hon nös, och små snöflingor dalade ner.
   "Vill du fånga eldflugor med mig?", erbjöd hon för att lätta upp stämningen. Tack vare den sena årstiden blev det snabbare mörkt ut. Fler eldflugor vågade sig ut, även om Aurora misstänkte att deras antal skulle öka drastiskt under kvällen.

Han lyssnade med storögt intresse. Det verkade som om hon också visste vad han pratade om. Det fick en varm känsla att sprida sig i bröstet, även om det knappast var någon trevlig upplevelse de delade och han naturligtvis var ledsen för hennes skull. Men hon förstod. Hennes bror hade tydligen gått samma fasansfulla öde till mötes som mor och Ezra. 
"Jag ..." Han fick inte fram resten. Han hade tänkt säga att han var ledsen, men då skulle det låta som om han härmade henne, och det ville han inte. Ezekiel svalde, harklade sig och såg på henne med så mycket smärta, medkänsla och förståelse  i blicken som han kunde uppbåda.
"Vill du fånga eldflugor med mig?"
Något förvånat såg han på Aurora. Han hade inte förväntat sig att hon skulle vilja leka med honom, hade inte förväntat sig att någon skulle vilja det, efter att han i princip erkänt sig vara så feg att han räddade sitt eget skinn istället för sin familj. Men valpen i honom, den valp han tryckt ner och begravt under lager efter lager av självförakt och rädsla, den valpen ville leka. Gud, så gärna den ville leka. Han behövde något annat att tänka på för en stund, och det kittlade i tassarna av förväntan och längtan.
"O-okej ..." Lite försiktigt tog han ett steg framåt och slängde ut tassen för att fånga en intet ont anande eldfluga som råkade flyga förbi. Den tog till flykten innan han hann ta den, men han tyckte nästan att han såg den blänga ilsket på honom innan den flög iväg.
Ett bubblande skratt flödade ur strupen. Det var befriande. Det här var ju kul!
Han tog ett skutt framåt, och siktade in sig på sitt nästa eldfluge-offer. Han kröp ihop, laddade, och som en spänd bågsträng flög han sedan iväg och fäktade vilt med tassarna.

"O-okej ..." Det drog i mungiporna när Ezekiel hoppade mot en eldfluga, och leendet kunde inte hejdas när han brast ut i skratt. Åsynen av den andra valpen som fäktade efter eldflugorna fick henne i rörelse. Hon hoppade efter dem, smällde igen käkarna men fann hela tiden att hon inte fångade någon. Det gjorde henne irriterade, men det tog henne inte lång tid att komma på ett annat sätt.
   Hon koncentrerade sig på en eldfluga som närmade sig. Kraften strömmade fram, och frös den lilla insekten. Den föll, och Aurora tog ett språng fram och fångade den. Var det fusk? Definitivt, men hon hade i alla fall fått en. Med ett brett leende vände hon sig om och visade upp sin fångst.

Eldflugorna utgjorde ett lovligt byte, och han hängav sig nu helt åt leken med en valps entusiasm. För stunden var alla tyngande tankar borta, och leken var en välkommen såväl som välbehövlig distraktion. Han var urusel på att faktiskt fånga några, men det var inte däri glädjen låg, utan i att skratta och misslyckas med värdighet. Även om det var extra roligt när man fångade en.
Aurora visade stolt upp sin fångade eldfluga. Det gav honom motivation att kämpa lite mer. Han kunde minsann också fånga flugor!
Han tog ett språng rakt upp i luften, och rent instinktivt fälldes vingarna ut och gjorde ett par svaga flaxningar. Överraskat tappade han balansen och föll, tappade höjden som vingslagen gett honom. Han rullade runt på marken, skrattade, och hoppade igen - den här gången var han beredd, och när vingarna slog föll han inte. Han svävade en bit ovanför marken, fylld med skräckblandad förtjusning. Med tungan mellan läpparna koncentrerade han sig stenhårt på att flyga ikapp eldflugan därframme. 
Det gick ett par meter, innan han skrattande ramlade igen. 
Han var fortfarande fokuserad på eldflugan, och precis som Aurora använde sin kraft var han angelägen om att få veta vilken hans var. Kanske kunde han ta reda på det? Han slöt ögonen.
Plötsligt träffade någonting honom hårt i pannan, som om det slungats mot honom. Han sträckte sig efter det och tog den lilla kroppen varsamt i munnen.
Det var hans fluga.
Med ögon som lyste av triumf vände han sig mot Aurora.
"Jag fick en!"

Ezekiel hoppade upp, och flaxade med vingarna. Aurora ryckte till. Trots att hon hade noterat vingarna, hade de varit så i bakgrunden att hon helt enkelt kopplat bort tanken på att han kunde flyga. Längtansfullt följde hon hans flaxade med blicken. Hon hade alltid velat kunna flyga. Det verkade så fridfullt, så underbart.
   Ezekiel kraschade i marken, och Aurora tappade sina funderingar. Först trodde hon att han skadat sig, men sedan skrattade han. Det var svårt att inte stämma in i skrattet. Han tog sig upp igen, och hon stod nedanför och såg upp. Det gick framåt för honom - tills han trillade igen. Hon fnissade. Han gav inte upp, och den här gången verkade han faktiskt ha fått tag i en.
   "Bra jobbat!", utropade hon glatt. Svansen slog intensivt. Det här var kul! Hon tyckte om att umgås med jämnåriga, speciellt eftersom de var så svåra att hitta. Allt som fanns var vuxna! När hon tänkte efter... den enda jämnåriga hon träffat var Valendore. Hjärtat kändes lite ledsnare vid tanken på sin förlorade vän, och hon skakade snabbt av sig tankarna.

Efter segern med eldflugan bara växte valpens mod, både för att han insåg att hon inte dömde honom för vad han hade gjort, och för att han faktiskt lyckades fånga några flugor och därför inte kände sig helt misslyckad. Något som tycktes underlätta fångandet av eldflugorna var det faktum att han kunde blunda hårt, föreställa sig att flugan drogs in i en luftström och liksom kastades mot honom. Sedan var det bara att öppna ögonen och fånga den.
Kanske var det det som var hans kraft. Kanske kunde han skapa luftströmmar! Det fungerade nästan varje gång, utom när han inte koncentrerade sig tillräckligt och ibland hände ingenting (fast han koncentrerade sig!), men i nästan sju av tio fall lyckades det.
Aurora använde sin kyla för att frysa flugan i luften; han använde sin "luftström", eller vad han nu skulle kalla det. Han blev dock väldigt fort utmattad av det, så det tycktes kräva mycket energi.
Fakargen kollapsade på marken. Mellan framtassarna hade han en liten fluga fångad, och dess varma sken lyste upp det lilla utrymmet den hade till sitt förfogande. Han betraktade den nästan trollbunden.
Han var väldigt trött, men också glad. Det hade varit bra att han träffat Aurora. Han behövde komma på andra tankar och hon hade gett honom den möjligheten. Han fruktade dock för det ögonblick hon skulle säga att hon måste gå och lämna honom ensam igen. 
"Jag är glad att jag träffade dig", sa han utan att resa sig. "Jag vet inte ... vad jag hade gjort annars."

Under stunden de lekt hade det blivit ytterligare mörkare. Man kunde tydligare se eldflugorna som små ljuspunkter när allt fler blev aktiva. Aurora betraktade dem med beundran. De var så vackra att hon blev avundsjuk. Hon ville också kunna lysa!
   "En dag, min vän." Guardeirons närvaro var plötsligt där. Hon ryckte till, och såg oroligt mot fakargen för att se om denne noterat hennes reaktion. Eftersom så inte verkade vara fallet, återvände hennes uppmärksamhet till ängeln. Till hennes förtret var närvaron borta. Vad menade han med det där? Ibland önskade hon att hon kunde ta upp kontakten med honom utan hans tillstånd, så som han kunde med henne. 
   "Jag är så glad att jag träffade dig. Jag vet inte ... vad jag hade gjort annars." Aurora vände blicken mot sin nya vän. Han låg på marken med en eldfluga mellan tassarna. Hans ord förvånade henne, men smickrade också. Hade hon hjälpt honom? Hurdå? Valpen hade ingen tanke på hur mycket man kunde göra genom att bara lyssna. Lite förvirrad nickade hon, men hjärtat fullt av en värme, som alltid när hon fick fina ord. 
   "Öh... varsågod?", sa hon osäkert. Istället för att häva ur sig mer klumsiga ord la hon sig bredvid honom och log.

Det var alltid lite pinsamt att säga sådana saker. Utlämnande, liksom. Man blottade sig, gjorde sig svag, erkände att man var beroende av någon annan. Men han kände att hon behövde få veta det, att hon hade gett honom något annat att ha i tankarna för en stund. Han kände att han behövde säga det, för han var tacksam. 
Hon verkade inte riktigt förstå vad han menade, men det spelade ingen roll. Hon kom och lade sig bredvid honom, och återigen kom han att tänka på att hon snart skulle vara tvungen att gå. Då skulle det vara som om han aldrig hade jagat eldflugor eller skrattat eller gjort några klumpiga försök att flyga. Han skulle vara ensam, och familjens frånvaro skulle än en gång göra sig påmind.
Ezekiel tittade ner på flugan. Sedan öppnade han tassarna, särade på dem, så att den lilla eldflugan kunde fly. Den var som en sol i miniformat, och tillsammans med de andra flugorna bildade den ett helt stjärnsystem, ett universum. 
"Ja ... och jag är verkligen ledsen för det där som hände med din bror." Han hade tittat ner medan han talade, men nu lyfte valpen huvudet och studerade vargen bredvid sig. "Jag kom på att jag aldrig sa det förut."

"Ja ... och jag är verkligen ledsen för det där som hände med din bror." Aurora lät den dimmiga blicken vandra längs eldflugorna. Sirius hade varit en av hennes favoriter... Hon saknade honom. Eftersom hon inte tillät sig själv att tänka på vad som faktiskt hade hänt, så gjorde det inte lika ont som hon visste att det kunde. 
   "Det... Jag var inte med när det hände." Först hade hon tänkt säga att det var okej, men hade ändrat sig. Det var inte okej på något sätt alls. Hon hatade de groteska varelserna. De hade tagit ifrån henne Sirius, separerat henne från Valendore, skrämt henne, skadat andra... Listan kunde göras lång. Valpen bet ihop tänderna. Någon gång skulle hon ta itu med dem. Någon gång. Hon skulle bara bli lite större först.
   Aurora vred på huvudet och mötte hans blick.
   "Kommer du bli okej?" Hon hade alltid haft vargar runt sig som stöttade henne. Han hade ingen, och hon kunde inte stanna med honom. Det minsta hon kunde göra var att fråga, trots att hon visste att han antagligen inte skulle kunna svara.

Han lyssnade under tystnad, stilla betraktande minisolarna som var flugor, som lyste upp sitt lilla universum, sin lilla värld. De var så vackra, och deras ljus var så vänligt. Han visste att det var fånigt, men det kändes som om de förstod honom, eller åtminstone lyssnade på hans hjärtas blödande klagan och svarade med att ge honom sitt varma, välkomnande sken. Som små lyktor i skogen. 
Aurora såg på honom, och han såg på henne. Först hade han trott att hon var blind, på grund av ögonfärgen och avsaknaden av pupill, men så var förstås inte fallet. Faktum var att hon såg honom väldigt bra. De hade varit med om nästan samma sak, så de förstod varandra.
"Kommer du bli okej?"
Han tvekade. Slöt långsamt ögonen och öppnade dem igen. Den frågan var omöjlig att besvara. Hur skulle han kunna veta det? Han visste bara en sak just nu, och det var att det gjorde ont, så väldigt ont. Men han skulle vänja sig. På något sätt, som var både befriande och hemskt, skulle han vänja sig vid ett liv utan mor och Ezra. 
Till slut tittade han upp, med något slutgiltigt i blicken.
"Det kommer nog inte att bli okej. Men med tiden kommer det att göra mindre ont. Jag lär väl vänja mig, om inte annat." Han försökte sig på ett sorgset leende, men det blev nog mest en grimas. "Eller vad tror du? Är du okej?"

"-vänja mig om inte annat. Är du okej?" Aurora la huvudet på sned och betraktade honom. Var hon okej? Sraosha hade sett till att alla syskon förstått att Sirius var på ett bättre ställe nu. Aurora hade sett henne sörja en gång, men annars hade hon dolt det väl. Det hade påverkat honvalpens syn på det hela. Hon sörjde inte aktivt längre. Hon hade gått vidare, kanske rent ut sagt blivit okej.
   "Ja.", svarade hon ärligt. "Och jag tror att du också kan bli det, om du öppnar hjärtat och inte stänger in dig."

Inte stänga in sig. Hon bad honom att inte stänga in sig, öppna sitt hjärta. Det var enkelt att säga, men desto svårare att faktiskt göra, speciellt om man, som Ezekiel, var ganska introvert från början. Han var ingen öppenhjärtig person. Han led i tysthet hellre än högt, och att delge andra sina bekymmer var inget han brukade göra. Delvis berodde det nog på att han inte ville belasta dem, och delvis på att han helt enkelt inte tyckte att de hade något med det att göra. Det var hans smärta, hans ensak; och därför var den hans att bära. Det var kanske något han var tvungen att ändra på nu, om han skulle läka och bli okej.
   Den svarta fakargvalpen nickade långsamt. Ögonen var stora.
   "Jag ska försöka. Jag gråter hellre tysta tårar, men det kanske är de som hörs som krävs för att jag ska bli okej. Jag kanske måste berätta för folk. Oavsett om de lyssnar eller inte så hjälper det mig nog."
   Mörkret föll så fort över Ötamon, och nu var eldflugorna många. De svärmade i stora grupper och spred ett varmt sken över skogen.
   "Det mörknar så fort. Jag vill inte att du ska gå, men jag ska tänka på vad du har sagt, min vän. Det var roligt att jaga eldflugor med dig."

Konversationen led mot sitt slut. Ezekiels sista ord bevisade det tydligt. Aurora suckade. Lederna kändes trötta när hon reste sig upp. Några blickar på omgivningen fick henne dock att piggna till. Eldflugorna fick mörkret att kännas mindre... mörkt. Hon tyckte om eldflugor. För en sekund fick hon dåligt samvete för att ha jagat dem, men sköt snabbt undan känslan. De var så många! Några få kunde väl inte skada?
   Valpen fäste återigen blicken på Ezekiel. Eftersom han låg ner, tvingades Aurora att se ner. Det var en konstig känsla att för första gången i sitt liv behöva se ner på någon. Till och med när de vuxna vargarna låg ner var de flesta större än vad hon var. Men Ezekiel var lika liten som henne... Skulle han klara sig på egen hand? Ja, bestämde hon. Han var tuff. Efter att ha rättat till guldkronan böjde hon på huvudet för att ge honom en kort slick på nosen.
   "Vi ses, Ez." Aurora log, och vände sig om. Benen bar henne tillbaka mot platsen där hon visste att Persephone väntade.

[Avslutat?]

"Vi ses, Ez."
   Trots att han mentalt försökt förbereda sig på det, högg det ändå till i bröstet när hon vände sig om och började gå. Han log mot hennes ryggtavla. Hon var en rolig lekkamrat, likväl som en god lyssnare och förstående vän.
   "Vi ses, Aurora", viskade han, och sedan reste även han på sig och började gå åt motsatt håll. Han hejdade sig ett ögonblick och snappade efter en eldfluga med ett litet leende på läpparna.

[AVSLUTAT]