(Fritt fram för vem som helst att hoppa in ^^ )

"Sköll! .... Sköll! .... SKÖLL!!"
Den gråa, magra vargen ryckte till och såg sig omkring. Han var ensam i den lilla gläntan vid foten av ett berg.
"Vad nu?"
"Sköll, känner du lukten?"
Och visst kände vi lukten, den fanns där, fick våran mun att vattnas, fick saliven att rinna.

Sköll skälvde till och satte kroppen i rörelse, på långa, ryckiga steg vandrade han åt öst, kadavret kunde inte vara långt bort. Han manövrerade med lätthet mellan trädstammarna, trots att han var blind. Med ekoljud fick han upp en mental bild av hur omgivningen omkring honom såg ut. Stanken av förruttnelse stack i hans nos, men det fanns ingen lukt han uppskattade mer. "Åh Sköll, du är en klippa." Flinade han med tungan slappt hängande ur ena mungipan. Belåten över berömmet sträckte han på sig och log. Inte långt senare fick den grå grottvargen syn på det han letade efter, ett rådjurskadaver, flera månader gammalt,det hade säkert legat där sedan hösten, men trots att det var fruset så var stanken av ruttnande kött fortfarande överväldigande. Hungrigt kastade sig hanen över djuret och började gnaga på det djupfrysta benen. Länge fick han kämpa för att tina de grönblodiga delarna men Sköll gav inte upp. Det var bara några timmar kvar till gryningen när han tillslut mätt och nöjd lade sig ner bredvid kadavret och förstrött tuggade på en grumlig ögonglob.

"Det var gott, Sköll."
"Ja, minsann Sköll, det var gott."

Det var snart dags att gå tillbaka till grottan han hade funnit i berget för några dagar sedan. Han spenderade dagarna där, i skydd av mörkret. Ljuset, den eviga fienden. Han önskade att han kunde förgöra den. All den smärta den hade åmakat honom. Han hatade den. Han fylldes av hat och ilska av blotta tanken. Men samtidigt fanns det ingenting han fruktade mer.

"En dag, då ska vi förgöra den."

*petar upp*

(Ingen som vill leka med min mupp? :c )

Det var bara några dagar sedan han givit sig av från reviret, han hade vandrat målmedvetet och var nu åter på den plats som kanske borde betecknas som hemma, det var trotts allt bland berg som han spenderat sin första tid i livet. Verkligheten var dock sådan att Fiero inte direkt tyckte om bergen, de påminde allt för mycket om det far som han helst inte ville tänka på. Den som han var så väldigt lik på så många vis. Undra vad som blivit av Unknown? Vart han var nu... En hård fnysning fick ett vitt moln att dansa ut ur hans mörka nos. Vem brydde sig, egentligen?
Fiero var ute på vandring av en orsak, att upptäcka och finna. Han var på jakt men inte efter byte utan något helt annat. En plats. En sägen. Ett hem.

En ihålig röst ekade ut mellan de kala trädstammarna som klädde bergets fot. De långa öron vilka krönte han huvud spetsades. Förgöra? Förgöra vad?
Han drog in ett djupt andetag och njöt av att känna kylan fylla lungorna, visst fanns det bra saker med numooris nordliga delar också. Han hade aldrig varit skapt för att leva i södern, och absolut inte öknen.
Så smög han närmre medan han försökte lokalisera den ännu osedda främlingens sinne. Tramptass hade tränat honom i det här så han visste vad han gjorde, men den hemska stanken av förruttnelse gjorde det lite svårt att koncentrera sig. Vad hade hänt med iskalla Fiero? Han som obrytt misshandlade valpar, han som spottade på de döda... Nu störde lite lukt honom, skämmes, skärpning!
Han beslutade sig för att köra på den aningen mer buffliga metoden att bara störta fram, något som bara funkade på grund utav hans massiva kroppshydda. Så istället för att skapa illusioner för den andre steg han bara ut mellan träden utan ens ett försök till smidighet.
"Förgöra vad, främling?"
Frågade han, utifall den andra - besynnerliga och ganska avstötande - främlingen skulle missat han entré. Vem hade hanen pratat med? Han var till synes helt ensam.. Fieros öron vinkldes tveksamt bakåt.
"Hälsad."

En röst skar genom luften. Sköll ryckte till och såg sig förvirrat omkring. "Hate?" Men det var inte brodern som hade talat, det var en främmande varg. En varg med en besynnerlig, fet kropp och massa päls. Ekolokaliseringen avslöjade vargens utseende, ögonen var lysande grå i kontrast till den mörkare kroppshyddan. Sköll var blind och ekolokaliseringen kunde inte beskriva några färger. Allting var gråskaligt och mörkt. Sköll kunde inte riktigt förstå vad främlingen gjorde här och varför han hade talat till honom. För visst hade han sagt något? Vad hade han sagt. Sköll koncentrerade sig, försökte komma ihåg vad varghanen hade sagt. Efter flera sekunders tänkande kom han tillslut på det. Hanen hade frågat vad Sköll skulle förgöra. Återigen ryckte det till i den seniga kroppen och ett hest skratt letade sig upp ur den stinkande strupen.

"LJUSET SÅKLART!" Röt han ostadigt och vinklade på huvudet när han studerade den besynnerliga vargen med den feta pälsen. Var han dum i huvudet? "Sköll!" Viskade han surt och såg ner i marken. "Lugn." Med ett skratt såg han upp mot främlingen igen. "Vi är lugn. Vi är alltid lugn." Flinade han så de ojämna, slitna, grå tänderna blottades. Rådjurets ruttnande ögonglob ramlade ut ur mungipan på honom och slog i marken, varefter den sakta rullade ur sikte bakom en sten. Sköll tycktes inte märka det utan fortsatte att stirra med tomma ögonhålor mot den andre hanen. På stela ben närmade han sig hanen, nosade honom orädd i örat och andades honom i ansiktet med sin ruttnande andedräkt. Många skulle kanske uppfatta det som oartigt eller rentav hotfullt eller utmanande. Men Sköll hade inga minnen av hur man betedde sig emot andra, hade hade aldrig lärt sig någon vett och etikett. Han var helt enkelt bara nyfiken på vad det var för konstig varelse han hade stött på. "Vad skulle vi annars förgöra?" Sa han sedan med en självsäker ton på rösten.

*peeet*

[Felååååååt, jag är sjukt seg. Ska börja rolla igen nu hoppas jag!]


Fiero öron låg kvar där de var, bakåtstrukna mot nacken, medan han studerade hanen.
"Åh-kej..."
Svarade han tveksamt. Där ser man. Ljus hade kanske aldrig varit hans favoritsak i världen heller, men att förgöra det.. Så irrationell hade han aldrig blivit ens i sina mörkaste tider.
Hanen fortsatte tala, tycktes samtala med sig själv. Allt från höga vrål tills väsande viskningar lämnade honom. Fiero visste inte riktigt hur han skulle reagera. När det ruttna ögat föll ur främlingens käftar svalde han i avsmak. Plötsligt rörde sig hanen emot honom, denne verkade inte hotfull men Fiero kände på sig att han var opålitlig. Huvudet lutades bakåt för att försöka undkomma stanken, det gick sådär.
"Håll ditt avstånd."
Väste han och klippte till med käftarna i luften. Nosen var rynkad, inte av ilska utan av äckel. Främlingen både såg ut och luktade som att han drunknat i träsket för månader sedan. Fiero kunde inte säga att han uppskattade detta sällskap. Axlarna ryckte till när hanen frågade något. Inte visste väl han.
"Något vettigt kanske."
Svarade han med likgiltig ton och såg på hanen under höjda ögonbryn.