Antagligen var det en dålig idé att som flockvarg flyga runt ca femtio mil utanför reviret utan att ha meddelat någon. Men den numera vuxna honan tänkte inte längre på det. Att vara plikttrogen hade väl kanske aldrig riktigt varit Bambras grej. Sanningen var att hon knappt såg sig själv som en flockvarg längre. Hon hade varit uppe i luften länge nu, bara landat för att sova och äta. Att hennes bror och Occultos aldrig dykt upp hade tagit musten ur henne, incidenten med zombien hjälpte inte. Hon hade dödat en varg. Inget hade varit roligt efter det. Draugai var ju dessutom en helt annan flock än den hon gått med i, den ledare hon tyckt om var försvunnen, de få kamrater hon skaffat sig lika så. Det var vad hon intalade sig dem få stunden då hon kunde få dåligt samvete över att oannonserat ha givit sig av. Numera tänkte hon på flocken ytterst sällan. Att flyga fyllde hennes sinne med en klar tomhet, allt var så stilla och vackert. Det här var hennes element, det var här hon hörde hemma.
Dem väldiga vingarna var utbredda åt varsin sida och vinden höll henne stadigt högt ovan mark, med knappt märkbara lutningar och justeringar i fjäderdräkten drev hon åt olika håll. Gjorde dyk, loopar och piruetter. Slog följe med två väldiga örnar, lekte och busade med dem. De verkade förstå att hon inte var ute på jakt, att hon likt de bara var en fri luftvarelse, och hade inget emot att hon lekfullt högg efter deras stjärtfjädrar. Svarade istället med att rufsa till hennes päls med sina långa klor eller göra vilda kast mot vinden för att höja insatsen i leken. De höll på tills hon var helt utmattad, sen lite till. Hon ville inte landa på tundran, ville inte uppleva kontrasten av att hennes vingar plötsligt skulle göra hennes klumpig. I luften var hon en drottning, aldrig hade hon träffat någon med en sådan precision i sin flygteknik som hon hade. På marken var hon bara en varg, nu var hon ett med Windfari.


[Brushan!!]

I en kort sekund hade Blair trott att han bevittnat en strid mellan tre örnar. Det var den första logiska tanken när han sett tre bevingade gestalter på avstånd virvla runt i luften. Men efter att nyfiket ha rört sig ditåt, kunde han snart urskilja att det måste vara en fakarg med dem i luften. De... busade? Rörelserna var alldeles för loja för att kunna vara på allvar.
     Med vinden under sina vingar kom Blair allt närmare och närmare. Färgerna på den andra fakargen blev bekanta, men han vägrade låta sig hoppas. Trots det knep det till i hjärtat för varje vingslag. Tänk om, tänk om.
     Han var nästan helt säker, och gjorde en spurt för att kunna tackla ner henne ur luften.
     "Bambra!" Lättnaden och glädje sprack upp i rösten. För att de båda inte skulle falla mot den hårda marken slog han snabbt med vingarna för att skapa lite avstånd. Örnarna hade ryggat tillbaka, cirklade runt dem. Det var hon! Blair såg inte sin syster ofta, men varje gång väckte det en känsla av lugn och total frihet i honom. Hon var den som förstod honom som bäst. Att säga att han saknat henne - att han saknade henne varje dag - kändes överflödigt. Han visste att hon visste det. Istället tog han sig så nära han vågade, log brett men vinklade frågande huvudet på sned.
     "Vad gör du i Eriinari? Lämnat Draugai?"

Hon var så uppe i leken att hon först inte märkte den fjärde flygaren, men sekunderna innan hon tacklades åt sidan kopplade hjärnan vad det var som ljusreflektionerna i hennes ögonvrå sa henne. Samtidigt som hon glet åt sidan och störtade nedåt några meter innan vingarna åter hittat balansen så såg hon lyckligare ut än hon gjort sen valpåren.
"BLAIR!"
Utbrast hon och boxade lekfullt sin bror på kinden med ovansidan av sin ena tass. Örnarna var avvaktande och beslutade sig snart för att med något kränkta miner flyga iväg. Hon hade hört att dom hade direkta band med Windfari, kanske tyckte dom inte om att behandlas som något annat än första klassens umgänge. Sorgligt nog för örnarnas del så kunde ingen, absolut ingen i hela världen, mäta sig med Blair. Hennes bror och bästa vän på jorden, och i luften.
Det blixtrade till i hennes mörka ögon då han nämnde hennes flock. I solljuset kunde man faktiskt se att det fanns nyanser av grönt i dem mörka irisarna som annars så lätt togs för ebenholtssvarta. Gröna som brorsans. Långsamt lät hon tyngdlagen grabba tag om henne, justerade fjädrarna i vingarna för att minska motståndet och sjönk ständigt vajande i altitud. Tröttheten och mjölksyran gjorde sig påmind nu när leken var över.
"Jag.... Jag vet inte."
Sa hon och såg ner mot marken.
"Vart tog ni vägen? Ni kom aldrig... Jag var orolig."
Sa hon och såg upp på sin broder med ett blankt ögonpar.

Hon visste inte? Blair rynkade pannan. Om hon inte tagit ett beslut, så var det troligtvis dags att fatta det - snart. Draugai kunde inte vara glada att deras flockmedlem var i Eriinari och flög.
     "Vart tog ni vägen?" Blairs leende falnade, men han ansträngde sig för att ha en neutral, stabil röst. "Vi stötte på problem. Zombies. Flocken splittrades." Det var så länge sedan nu, insåg han. Minnet var fortfarande tungt, men han fylldes inte av en intensiv saknad längre. Han hade gått vidare, som med så mycket annat i hans tidigare liv.
     "Jag hoppas inte Aisu straffade dig för det?" En snudd av oro hade smugit sig in i hans röst. Han hade egentligen inte tänkt på hur Occultos frånvaro kunde skada någon annan än Occultos själva, men det var Bambra som hade satt honom i kontakt. Indirekt var hon också ansvarig för att samarbetet uppkommit.

"Nnej"
Ordet uttalades mumlande, tycktes fastna i halsen på väg ut. En djup rynka hade dykt upp på hennes panna. Hon såg på sin broder och kände en sorg, kroppen blev plötsligt tung.
"Aisu är död.... jag vet inte vad som hände, några i flocken sa att de hittat hennes kropp"
Den mörka honan med blodröda ögon hade varit en förebild för Bambra och hon hade nog inte velat tänka på hennes död. Om Aisu kunde dö, försvinna och lämna flock och valpar vilsna, vad hade Bambra då att sätta emot ödet. Det var underligt hur allas liv tillslut verkade fyllas upp med mörker. 
Det svarta hålet av tungt inre mörker blev för tungt för att bära och med en knyckning på nacken störtade hon mot marken. Slog ut med sina breda vingar och landade kontrollerat i det gulnade, frostklädda gräset. Det krampade lätt i vingmusklerna då hon försiktigt fällde ihop dem. Hon mindes knappt senast hon varit på marken en längre stund men hon misstänkte att en rejäl träningsvärk skulle påminna henne om exakt hur mycket tid hon spenderat i luften senaste dagarna. 
Honan verkade ha samlat sig då hon sökte efter sin broder med blicken. Hon var verkligen glad att han var vid liv, ville inte reflektera över vad för eventuell livfara hans svävat i under zombieattacken. Kanske för att avväpna diskussionen utan att allt för uppenbart byta ämne kastade hon en syrlig blick på Blair.
"Och vad har du gjort för briljant för att förtjäna den där lyckokyssen?"
Frågade hon och nickade menande mot ärren i hans ansikte. 


[Bara antar helt skamlöst att Blair följer med ner till markhöjd]

Var Aisu död? Tanken föll sig underlig. Han hade varit så koncentrerad på sig själv och Occultos att han helt missat att Draugai inte verkade uppmärksamma deras frånvaro. Det tedde sig plötsligt mindre underligt.
     Blair följde mjukt efter sin syster när hon styrde ner mot marken. Hennes försiktiga rörelser när hon fällde ihop vingarna fick honom att misstänka att hon hade flugit länge. Han kände igen känslan alltför väl.
     "Åh", svarade han lojt. "Jag offrade någon tjej till min vampyrkompis. Han var hungrig." Han såg nonchalant ut, även inför den mörka sanningen. Bambra var den enda han var säker på inte skulle dömma honom. De hade liknande syn på liv och död.
     "På tal om offra", fortsatte han med en glans i ögonen. "Du måste verkligen låta mig ta med dig till det gamla templet jag och en annan hittade. Det var som någon från en annan värld."

Jag offrade någon tjej till min vampyrkompis.
Kanske var Bambra långt mycket mer störd än vad hon gav sken utav.
Av alla saker man kunde känna inför ett uttalande som detta så var det som fyllde den bevingade honan lättnad. Lättnad. Fy fan va skönt, det var inte bara hon. Hon var inte ensam, hon hade sin bror med sig. Såklart hade hon sin bror med sig. Hon och Blair var enade, båda hade tagit oskyldiga liv. Båda plågades mer av tankarna på att det kanske var konstigt att de inte kände skuld än av den faktiska skulden. Skuld var inget som låg nära till hands för henne, precis som det inte låg i hennes natur att vara pålitlig. Det drog lite i hennes ena mungipa, hon älskade verkligen Blair.

”Zombies och vampyrer, du har en soft spot för odöda hör jag.”
Mumlade hon roat och himlade med ögonen. En lite viskning i hennes sinne önskade att han iallafall hade lite plats för de dödliga med, den specifika dödliga som var henne själv. Han fortsatte tala och det var tydligt att han hade hennes intresse. Kalla det en morbid fascination med det rös behagligt i henne av att diskutera sådana mörka ämnen. Att så lättsamt öppna en mening med ”apropå offer”, rycka lite på axlarna över att just ha erkänt ett mord, det gav henne en underbar känsla och hon insåg att det var tillhörighet hon kände. Förstod först nu hur ensam hon känt sig i Draugai. Även hennes flocksyskon och vänner där var henne helt väsenskilda, deras moral var inget hon relaterade till. Men hon relaterade till Blair. Ett förtjust kuttrande lämnade henne.
Hon skulle så gärna besöka en annan värld med sin bror. Det kändes som att hon redan gjorde det, deras värld.
”Count me in.”
Svarade hon honom med ett brett leende och det tycktes slå blixtar om det mörka ögonparet.
Men hon var inte nöjd än, det tog emot något att tigga och antagligen hade hon inte yttrat sig ytterligare om det varit någon annan hon talat med.
”Men berätta mer först… Är det som ruinerna i Kawazatri, eller finns det präster som i det omtalade måntemplet? Har du blivit frälst?”

Soft spot - eller bara allmän tolerans för dem. Han flinade till svar.
     "Count me in. Men berätta mer först..."
     "Borde inte 'count me in' betyda att du är med även utan ytterligare information?" log han roat, men fortsatte snart. "Inga präster." Måntemplet fick honom att rynka på nosen. "Det ligger gömt. Jag och en annan föll ner genom taket, annars hade vi aldrig upptäckt det." Han drömde om att komma tillbaka och rusta upp templet. "Vet du var Yanamore ligger? Om du möter mig där när snön smälter så tar jag dig med mig." Först skulle han fullfölja vandringen med Amanita, men efter det - vem visste vad framtiden höll för hemligheter?

Den roade minen förbyttes dramatiskt.
"Ugh."
Hon fnös högljutt och himlade med ögonen.

"Brorsan tro mig, Im with you til the end of the line här va"
Nu log hon igen.
"Jag är bara en nyfiken liten skata okej"
Ett skratt bubblade från henne.
"Kom igen, du måste ju ge mig mer."
Att Blair varit knapphändig i sin information triggade bara hennes nyfikenhet än mer. Hon visste mycket väl var Yanamore låg men hur skulle hon kunna vänta tills snöns försvinnande? Hur skulle hon stå ut, eller hålla peppen uppe, om hon inte visste vad det var hon skulle få se? Han kunde inte slänga sig så lätt med så stora ord och sedan vägra att fortsätta sin saga. Har du sagt A, måste du säga B. Varför började han tänka på templet då de pratade om offer. Att hoppa från vampyrer till gudarna var i hennes huvud inte helt logiskt. Hon kände på sig att han visste något mer, att han hade en berättelse värd att berätta. Så lätt skulle han inte få komma undan.

Bambras svar triggade fram ett leende hos Blair, och han harklade sig.
      "Okej, okej", svarade han, och redogjorde sedan i dramatiska drag hur han och Abraxas hittat det gamla templet och utforskat det. "Det återstod bara ett problem: han var ju fast där nere. Vinglösa, du vet." Han flinade, med fortsatte nästan omedelbart. "Så vi bad. Jag skar mig i benet, droppade lite blod och sen!" Ordet vibrerade. "De svarade! Någon, åtminstone. Han växte vingar! Fatta vad coolt!" Blairs ögon blev drömska. "Platsen är magisk... men rätt nedgången. Jag tänkte försöka rusta upp den. Är du på?"

Hon lyssnade intresserat, blicken intensivt fäst på brodern och samtidigt långt bort - för sin inre syn såg hon scenen målas upp. När han var klar var dem mörka ögonen smala glipor och hon stirrade ner honom under tystnad. En sekund passerade. En till, det prasslade om deras fjädrar då vinden lekte förbi. Hon försökte syna hans bluff, avgöra om han skämtade, men det såg verkligen ut som att han menade det. Hans mossgröna ögon gnistrade drömskt, på samma sett som hon visste att hennes egna kunde göra. Kanske hade dem till och med gjort det medan han berättat. Magisk. Bambra var ingen idiot, hon trodde på gudarna för allt annat hade varit vansinne. Men att gudarna skulle lägga sig i sådana personliga ting, att hennes bror varit med om det. Det var inte otroligt men det var helt klart för bra för att vara sant.
"Skämtar du med mig"
Sa hon och en hånande ton hade smugit sig in i rösten men det var borta lika snabbt.
"Vid Chaibos, klart jag är på!"

"Då ska jag hämta dig i Yanamore när snön smälter", lovade han med ett brett leende.
     Syskonen tillbringade resten av dagen tillsammans. Först när mörkret på riktigt lagt sig över landskapet tog de farväl, men inte förrän Bambra tvingat honom att upprepa löftet. Om bara någon månad skulle det vara de två igen.

[Avslutat!]