Den ljusa lilla tiken vandrar fram mellan stånden som står uppställda. Sorlet av liv och rörelse är något hon aldrig varit med om tidigare. Och med den enorma arenan i bakgrunden är det en syn hon aldrig kommer glömma. Då och då är det någon som försöker fånga hennes uppmärksamhet. Många gånger ursäktar hon sig så artigt hon kan och traskar vidare. Men vissa gånger stannar hon och beundrar något vackert smycke som glittrar i solskenet. Just vid ett sådant smycke stannar hon till lite extra. Det är en stor blåvit sten i en kedja. Försäljaren kallar den ett halsband och stenen är en månsten. Det tilltalar Ophelia extra mycket. Men då hon inte har något att byta med får hon besviket tacka för informationen och lämnar sedan ståndet bakom sig. Den klara gröna blicken ser sig vaket omkring och hon undviker för mycket närkontakt med andra vargar. Många verkar bara kliva på utan att se sig för. Ophelia kan inte låta bli att känna sig väldigt osäker bland så här många vargar. Flera gånger ser hon sig över axeln för att paranoia griper tag i henne. Men hon avfärdar det snabbt som löjliga hjärnspöken och distraherar sig med att ta sig fram till ett nytt stånd som visar sig sälja mat.

[PAX TILL BLAIR]

Mat - han skulle hämta mat. Det var med lojala steg fakargen rörde sig mot stånden. Spelen var slut och det fanns inget att skynda tillbaka till. Han hade tänkt hämta en matbit och sedan gratulera Garn, men hittills hade han inte sett skymten av den gråe. Med tanke på vännens storlek borde han inte vara svår att urskilja ut publikhavet.
     Blicken fastnade på något annat, och för om så bara en sekund verkade tiden ha stannat, och hans andning lika så. Var det... Han hade blivit lurad såhär en gång tidigare - i Kawazatri hade han sett hennes bror. Men den här vargen var en hona, och det kunde bara vara henne. Han hade letat genom större delen av Numoori, men det var i Skuggfall av alla platser som han skulle återse Ophelia.
     Blair hade stannat några meter bort från matståndet, förhoppningsvis osynlig i folkmassan. Det hade gått så lång tid, och han visste inte ens vad han skulle säga. Det enda han visste var att det skulle vara pinsamt för dem båda om de såg varandra vid separata tillfällen men inte hälsade.
     Så han klev fram, utan plan och med hög puls, och harklade sig osäkert. 
     ”Ophelia?”

Den klara gröna blicken studerar delikatesserna som ligger uppradade. Försäljaren frågar om det är något hon är intresserad av men Ophelia tackar artigt nej. Hon tittar bara. Hon borde fortsätta och inte uppehålla sig just vid det här ståndet för länge. Hon tar ett steg bakåt och då är det någon som uttalar hennes namn. Högra örat vinklas åt det håll rösten kommer ifrån och huvudet följer snabbt efter. Ophelia placerar blicken på en brun bevingad varg och hon vänder sig överraskat om. Munnen öppnas på glänt. Minnen kommer forsande tillbaka och hjärtat slår hårdare i bröstet. "Blair?" Hon kan knappt tro sina ögon. Det var så länge sedan de skiljdes åt. Här på Azhekaslätten. Men ändå på en annan plats. Här står han nu framför henne igen. Hon tar flera steg närmare. Men stoppar sig själv. Hon stänger munnen och sväljer. Hon hade inte velat något hellre än att rusa fram och begrava nosen i pälsen på hans hals. Men så mycket har hänt sedan de skiljdes åt. Hon ler. Varmt och kan inte hejda glädjen som får det att tåras i ögonen. "Jag sa ju att jag ska träffa dig igen".

Ophelia verkade också chockad över att se honom. Blicken, som fastnat på hennes mun när den gläntades, återvände till hennes lika gröna ögon. 
     ”Jag sa ju att jag ska träffa dig igen.” Han kunde se tårarna i hennes ögon, och det hade tjocknat i hans egen hals. Tårögd slöt han avståndet mellan dem och drog in henne i en hård kram, även om hon tvekade. Med halvt slutna ögon - allt var suddigt nu ändå - drog han in hennes doft. Det var verkligen hon, och det var på riktigt.
     ”Jag kan inte tro det” Rösten var ostadig, darrande, och så tjock att det gjorde ont att tala. ”Det har gått så lång tid... Vad-” Han avbröt sig och bytte fråga. ”Hur mår du?” Var inte det det viktigaste? ”Har du hittat lycka?”

När han sluter avståndet mellan dem och omfamnar henne känner hon allt på en och samma gång. Saknaden får tårarna att välla över och hon burrar in ansiktet i hans päls. Hon fyller lungorna med hans varma doft. Det känns så tryggt här i hans famn. Hon vill inte släppa taget. Hur mår du? Har du hittat lycka? Hon biter sig i läppen för att inte säga att hon hittat lycka här och nu. Att hon inte känt så här på väldigt länge. Men hon vet inte vad han själv har varit med om under alla dessa år som passerat. Hon vill inte tränga sig på för mycket. Men det är svårt när han håller om henne så här. Hon vill bara låta sig svepas med och släppa taget om allt annat. Hennes hjärta hade hoppat högt när han omfamnat henne. Hon har saknat honom så mycket. Jag mår bra. Hur mår du?" Med ansiktet i hans päls känns världen inte lika stor och översvällande.
"Lycka är fortfarande något som tycks finnas just utom räckhåll". Svarar hon.

Hjärtat kändes så fullt att det gjorde ont. Det fanns inte plats nog för det i bröstet. Hon mådde bra, men lyckan hade hon inte funnit ännu. Han kände igen känslan, alltför väl.
     "Jag..." Han ville säga att han hade mått bättre, men hade han verkligen det? Det kändes som att livet ständigt hade kommit i vägen för honom, på ett eller annat sätt. Men jo, visst måste han ha mått bättre, och han kunde känna hur måendet blev bättre för var dag som gick. Saker var på väg uppåt. "Jag mår bättre. Så mycket har förändrats, på gott och ont." Han gestikulerade med vingen mot utkanten av stånden, där trängseln inte var lika stor. Tillsammans gick de ditåt, men ingen hade bråttom. 
     "Har du träffat Isil Anar, förresten?" En intresserad glimta var tänd i Blairs blick.

Hon ler varmt mot honom. "Nog har det hänt mycket". Svarar hon och nickar instämmande. Hon biter sig sedan en stund i läppen när Blair frågar om Isil Anar. Ophelia skakar på huvudet innan hon svarar. "Inte än. Men jag hörde att de skulle befinna sig här. Så här är jag". Hon ler med tungspetsen utstickande mellan läpparna. Ophelia hoppas hitta något spår av Isil Anar här. Hittills har hon inte hittar någonting, eller någon som har information. Men förhoppningsvis. Hon hoppas. Hon vill så gärna återse familjen. Men allt det slutade för en stund att vara viktigt när hon la blicken på Blair efter så lång tid.

Hon hade inte hittat dem. Hm. Blair lutade huvudet på sned, såg ner på henne med lika gröna ögon som henne. Ville hon bli funnen? Inte kunde det vara så svårt att hitta Isil Anar, eller? Han hade å andra sidan fördelen att veta exakt efter vad och var han skulle leta.
     "Så här är du", upprepade han med ett mjukt leende. "Berätta vad du varit med om."

[Börja avsluta? :)]

Ophelia ler varmt åt hanen. "Jag har vandrat länge. Jag fann en resekamrat, Fabrali, men just nu är jag inte säker på vart han är någonstans". Hon ser lite fundersam ut för en stund. "Jag försökte hitta information om Isil Anar borta i öst. Jag hittade ledtrådar i Eldskogen och Döda skogen. Men sen fick jag höra att de skulle vara här. Så det har blivit en lång vandring". Hon pladdrar på och inser det själv. Hon tystnar och blinkar några gånger innan hon överväger om hon ska fortsätta. Hon vill inte överösa Blair med för mycket. Det var trots allt så länge sedan de sågs sist. Mycket har som sagt förändrats. Men något som aldrig förändrades var hur mycket hon saknade honom.

[Visst. Känner du att det känns passande så kör på't :)]

Blair log under hennes berättande. Hon hade onekligen varit runt.
     "Jag tror inte min historia kommer slå din, direkt", svarade han med höjda ögonbryn och ledde henne vidare, "men jag kan ju alltid försöka."

[Avslutat! Blair berättar om vad han hittat på fast lite censurerat och de skiljs senare åt.]