Det var kväll när Yargol anlände i Skuggfall med sina följeslagare. Färden västerut hade tagit mycket längre tid än han önskat, men han hade inte kunnat lämna de båda honorna och valpen där han funnit dem. Skuggfall hade varit det närmsta alternativet där han visste att de kunde få mer hjälp. Dimman låg blek och kall över landskapet, och fuktade pälsarna av alla vargar som valt att stanna och mingla efter tillställningen. Från pratet bland alla vargar runt dem var det tydligt att någonting hade hänt under showen, men Yargol brydde sig helt ärligt inte om vad. Han hade annat på tankarna.
     En av vakterna hade tacksamt känt igen honom – om Yargol mindes rätt hade han hjälpt hans syster nyligen – och släppt ner Yargol och hans följe till det undre galleriet. Det var lugnare där nere, avskärmat från majoriteten av besökarna utanför, men inte tyst för det. Gladiatorer skrattade och knuffades vänskapligt med varandra och skröt om strider som skett. Deras familjemedlemmar eller närmre vänner hade fått komma ner och gratulera eller trösta. Vargar som deltagit i någon annan form av föreställning än strid – skådespelare eller dansare eller annat – hade också tillträde till utrymmet. Och så fanns helarna där. Yargol ledde Vasilisa och Fay till sidan av det undre galleriet där det var lite lugnare.
     "Vänta här." Han såg på de båda honorna, och på den ynkliga valpen den ena av dem satte ner mellan sina tassar. "Jag är snart tillbaka."
     Med det vände han om och rörde sig bort till helarnas ände av galleriet, där de i hörn eller egna rum tog de hand om skadade från arenan såväl som vargar som råkat ut för missöden i publiken. Han fångade uppmärksamheten av en slätpälsad hane vid namn Derek, som snabbt kände igen honom.
     "Yargol! Var har du varit? Är du här med Fifi och hennes nya?" Derek log brett. Han log alltid brett. Yargol skakade trött på huvudet.
     "Kommer direkt från Yanamore", svarade han kort. Han nickade över axeln mot Vasilisa och Fay i andra änden av galleriet. "Hittade två svårt skadade längs vägen. Jag har lappat ihop dem bäst jag kan, men de var väldigt illa däran. Tror de kan behöva tillsyn några dagar åtminstone, se till så inget kommer tillbaka eller legat dolt eller nått."
     "Ah", svarade Derek vältaligt. "Jag kan höra med Almarin…"
     "Hör med Salena. Och om Fifi är här så henne också. De har en valp med sig, verkade alldeles nyfödd så några dagar gammal nu som mest. Den såg – ser – frisk ut, men det är inte mitt område, och med tanke på hur de båda andra såg ut så om Salena kan titta till den för säkerhets skull."
     "Jag hör att ni pratar om mig. Vad är det här om en valp?" Som om hon varit kallad dök den grånande Salena upp från bakom ett skynke där hon troligt blivit färdig med en patient – eller överlämnat arbetet till en annan. Yargol nickade en hälsning, och sedan bakåt i riktning mot där han lämnat Vasilisa och Fay igen.
     "De behöver hjälp, och de har en valp med sig. Jag har fixat de vuxnas sår och brutna ben bäst jag kan, men jag vet inte tillräckligt om valpen. Den ser frisk ut, men den är så… liten för en ensam i en kull. Du kan mer om… sånt." Yargols ögonbryn hade dragit ihop sig i ett besvärat uttryck. "Jag måste vidare också, det har hänt en grej, så jag kan inte fortsätta att ta hand om dem."
     "Vi löser det." Salena gav honom en uppmuntrande min. "Jag ska bara avsluta mitt här så kan jag hjälpa dem. Derek, är du fri? Spring och hämta Fifi, hon borde vara…"
     Medan Salena gav Derek instruktioner och gråblodshanen skyndade iväg så började Yargol att trä av sig väskorna han burit.
     "Här, förresten. De ska till Civitas, från Condell i Yanamore. Fifi vet vart." Yargol sorterade bort den lilla packning som inte skulle till helarna i Civitas. Salena nickade och visade var han kunde göra av varorna så länge medan han väntade på att hon var redo att se till hans patienter.
 

---

Till Vasilisa, Fay, och Kolzak! Ni kan rolla förbi mig bäst ni vill och välja när ni sen vill att Yargol kommer tillbaks med andra helare.

TL/DR: Utspelar sig på kvällen, efter att Skuggor av Himlaljus tillställningen avslutats. Yargol tar med Vas och Fay (och plutt-Muriel) till det undre galleriet, och ber dem vänta där det är lite lugnare medan han går och pratar med helarna på plats.

Featuring några av samma NPC-helare som var med i Cor meum rollspelet:

• Derek: En slätpälsad gråblods-hane som ler mycket. Glad och vänskaplig. Flink och effektiv i sitt arbete.
  
  Bild på Derek

  
• Salena: En äldre hona med grånande päls. Talar lågmält. Erfaren och säker. Har troligt flera egna valpar och potentiellt barnbarn så hon kan det där med valpar.
  
  Bild på Salena

  
• Nämnda men inte närvarande atm:
  • Fifi, en av Civitas helare, silanni hona.
  • Almarin, också från Cor meum rollet, hona.

Det var en frustrerande känsla att vara i ständig rörelse, men aldrig komma fram. Vasilisa visste att hon hade saktat ned dem och hon hade dåligt samvete över att hon försenade helarens resa. Hon var också tacksam över att Yargol valt att ta följe med dem. Utan honom hade det förmodligen tagit dubbel så lång tid.
    De var tillbaka i Skuggfall, och hela platsen fick Vasilisa att få ångest. Det var här hon träffat Tenn första gången, och här hon träffat Midir första gången. Det var här hennes bror var gladiator, och här hennes brorson befann sig. Och nu fann hon sig själv här, bland gladiatorer och helare. 
    Vasilisa hade valt att följa Yargols order, och slog sig ned i det lilla rummet, med Muriel mellan sina tassar och Fay vid sin sida. Hon försökte hålla blicken på marken, ville inte råka få ögonkontakt med någon förbipasserande och behöva förklara vad som hade hänt.
    Ändå var det som en osynlig dragning fick henne att långsamt vända upp den trötta blicken. Den röda pälsen fick hennes hjärta att slå hårt bakom revbenen, och hon var tvungen att hastigt dra efter andan. Det var knappt att hon kände igen honom. Det var som om de båda hade åldrats flera flera år.
    “мой брат*…” hennes röst var blott en viskning, men i den stunden var det de enda hon kunde höra, han var den enda han kunde se. Hur lång tid hade gått sedan de skiljts åt? Hur kunde allt ha gått så fel? Hur skulle hon förklara… Vasilisa kände hur gråten redan tryckte bakom hennes ögon, hur hennes hjärta slog allt snabbare. Det var inte såhär de skulle återförenas. De skulle vara tillsammans med Maksim, med Tenn. Med familjen. Lyckliga.

* min bror

Vasilisa var omisskännlig, ändå stod Kolzak stilla länge och stirrade på henne för att försäkra sig om att han inte inbillade sig. Att hon verkligen var här i Skuggfall. Deras blickar möttes och känslorna som grodde fram ur tomheten var blandade. Den ursprungliga känslan var glädje. Den spirade och blommade ut i hans bröst, trycktes sedan undan och vissnade i skammens malande närvaro. Hade hon kommit för att träffa honom? Snart förstod han att så inte var fallet. Ändå var Kolzak var rädd för vad hon skulle säga.
     Mycket var nytt med henne, många förändringar. För många för att ta in. Hon var skadad. Ärrad. Hennes ord en blott viskning. Skammen gav vika för Kolzaks starkaste känsla. Den omisskännliga, rödglödgade vreden. Den var precist riktad mot de som än gjort detta mot hans syster. Ärret som markerade hennes panna, precist karvat i en skarp symbol, var det som åt den största delen av hans uppmärksamhet. Symbolen. Den symbol som... påminde om något. Någon annan. För ett blott ögonblick flimrade någon annans ansikte över Vasilisas. Något blekare, spökligt vitt. Kolzak drog efter andan och blinkade, men det var borta och i nästa ögonblick hade han glömt.
     Vreden gav vika för en enda känsla, och det var bedrövelsen som följde. Det svarta vemodet. 
     "Vas," var det enda han fick ur sig, rösten hes och krossad. Å, Vasilisa. Jag gjorde det här. Om jag funnits där för dig hade detta aldrig hänt. Jag hade kunnat skydda dig, om jag bara var där. Förlåt mig. Så mycket han kunde säga, och han fick inte ur sig ett ord. Allt som lämnade honom var ett självande andetag när han på plötsligt svaga tassar stapplade fram till henne. Han ville inget hellre än dra in henne i sin famn, borra nosen i hennes päls och sörja med henne. Så mycket att säga. Så mycket som hänt.
      Det var först när han nått fram till Vas som han märkte de två andra som satt i rummet med henne, och han stannade genast upp. Tårarna som var på brinken att falla gjorde hans ögon helt blanka.
      "Vad har hänt? Vas, vad... vad gör du här? Vilka..."
Blicken föll på valpen mellan hennes tassar. Lik henne. Kolzak försökte samla sig. Försökte förstå, allt medan huvudet började värka.

Vasilisa kunde inte släppa honom med blicken trots att ångesten grodde i hennes bröst. Hon ville inget annat än att springa upp och möta honom, omfamnas av hans familjära doft och kärlek. Men hennes ben bar henne ingenstans. Istället ville de ge vika under henne. Hennes hjärtslag slog hårt bakom bröstkorgen, och det kändes som om de närsomhelst skulle öppna upp ett sår.
    “Det…” Vasilisa svalde hårt. Hon hördes knappt. Den bärnstensfärgade blicken vändes mot Fay och sedan ner mot sin son. Framför dem var hon tvungen att välja sina ord noggrant. Hon ville inte att de skulle få fel uppfattning om situationen, ville inte få Muriel att tro att han inte var… menad att vara vid hennes sida. Hon skulle förklara allt för Fay senare, vem Kolzak var, varför deras möte var så… ångestladdat.
    “Det här är Fay, en utav de senaste tillskotten i Cirkeln.” Vasilisa talade långsamt, och hennes röst var raspig av all stryk hennes stämband fått ta. “Och det här är Muriel.” Vasilisa behövde inte förklara vem han var. Likheterna dem emellan var slående, han var nästan en kopia av henne men med sin fars blick.
    “Jag…” Hon hade så mycket hon ville säga honom, hade så många frågor, ändå fick hon inte fram ett ord. Och hon kunde inte klandra honom, för de val han tagit i livet. Hon var inte bättre.
     “Kan vi prata enskilt?” Frågade hon på modersmålet, som varken Fay eller Muriel kunde än. Kanske om de fick vara ensamma kunde de reda ut saker och ting, eller åtminstone bekänna sina synder och stå för dem. “Inte framför honom.” Fortsatte hon på vinterspråket, blickade ned på valpen som vilade tätt intill hennes tassar.

Hennes röst var svag, knappt så att den bar. Raspig, sträv på ett sätt Kolzak inte mindes. Men han sa inget. Lyssnade tyst. Fay, ett av de nya tillskotten. Han ägnade henne en blick, en lätt nickning. Någonstans inom honom spirade ett hopp. Cirkeln växte, och frodades. 
     Och det här är Muriel.
Blicken föll till valpen mellan Vasilisas tassar. Hon behövde inte förklara, Kolzak förstod. Hennes son. En ny systerson. Kolzak ville gärna omfamna honom så som han omfamnat alla Vasilisas barn, men på något sätt upplevde han en osynlig mur mellan dem. Det fanns drag hos barnet han inte kände igen.

     Blicken fann sin väg tillbaka Vasilisa när hon talade, och han nickade. Fann en väg ut ur stumheten. "Självklart," svarade han på modersmålet, såg sig om över axeln. En av Skuggfalls helare klev in, en grånad hona som Kolzak sett tidigare många, många gånger. Ändå kunde han inte förnimma hennes namn.
     "Hörde något om en valp?"
"Det stämmer," svarade Kolzak, nickade åt sin nya systerson, men också mot Fay som höll sig i bakgrunden. "Ser ni till dem ett ögonblick?"
"Självklart."
     Kolzak ägnade helaren en tacksam blick innan han med en lätt buff mot Vasilisas kind ledde henne ut till ett separat sidorum, där ingen skulle höra deras samtal. Så snart när hudskynket föll bakom dem drog Kolzak ett darrigt andetag.
     "Jag trodde jag var redo för dagen jag skulle möta dig igen, Vas," mumlade han på modersmålet. Rummet var endast dunkelt upplyst av två facklor som brann på väggarna. "Men..." Andas ut. Han fick något sorgset i blicken. "Inte såhär."
     Kolzak lät sluta avståndet mellan dem, som om den symboliserade en reva i deras syskonband, och han kunde laga det med endast sin närvaro. Han visste att det skulle behövas betydligt mycket mer än så.
     "Hur kunde jag låta det här hända?"

En stor del av henne ville inte lämna Fay eller Muriel ensam med främlingar, men hon kunde inget annat än att lita på Yargol. Han hade trots allt räddat dem, varför skulle han hugga dem i ryggen nu? Skulle något hända, visste hon vem hon skulle ge sig efter. Därför följde hon under tystnad efter sin bror in i det lilla sidorummet bredvid. Vasilisa kunde inte fullt se på honom, skammen för tydlig i hennes blick.
    Hon hade tänkt på det här tillfället så många gånger nu. På något sätt hade hon spelat upp scenariot framför sig, men det var inte på de här villkoren. Hon hade bestämt sig för vad hon skulle säga, ville vara arg, skälla på honom för att han lämnade henne, men allt hon kände var en tomhet. Han hade inte gjort mer misstag än henne. De var båda syndare på ett eller annat sätt.
    När Kolzak talade vände hon långsamt blicken mot honom. Hennes blick var trött, men allvarsam.
    “Du har inte låtit något hända. Det här är inte ditt fel, bara mitt.” Hennes röst var dov och raspig, skador som hängde i sedan Levs attack. Det skulle hon alltid få leva med, men det var inte det som störde henne mest. “Så klandra inte dig själv.” Orden var hårda, men hon menade det.
    “Oavsett om du varit hemma eller inte…” Hon behövde inte avsluta meningen. Vasilisa hade alltid känt en osynlig dragning till Midir, som om de varit menade för varandra. Hon var osäker på om Kolzak hade kunnat hindra henne från sina beslut om han faktiskt funnits där.
    “Varför…” Vasilisa tystnade. Hon hade egentligen ingen rätt att ställa frågor. “Jag är ledsen. Har svikit dem alla… De kommer inte förlåta mig. Jag önskar att jag gjort någonting för att få dig att stanna hos oss. Kanske... kanske hade vissa saker sett annorlunda ut.”

Har svikit dem alla. Ord Kolzak kände igen. Var han någonsin värdig att kalla sig en medlem av Cirkeln igen? Han förstod hur Vasilisa kände. Men han förstod inte vad hon hade gjort. Det var Vasilisa - hon var bättre än honom, på alla sätt. Kolzak vägrade tro att hon var förlorad.
     "Du har allt att klandra mig för, Vas. Men det fanns inget ni kunde ha sagt eller gjort då. Jag borde ha varit ärlig men jag- jag kunde inte leva med det hemska jag gjort. Jag hoppades få Maksim tillbaka, men jag hoppades också... jag vet inte. Att jag kunde rena mig själv, straffa mig själv för det jag gjorde mot Varya. Men jag vet inte om jag någonsin kan bli fri från den synden, oavsett vad jag gör. Jag tror jag fortfarande är likadan." Ett monster. Så det enda kan kan göra är att göra rätt för er, inte för mig själv, då jag redan är förlorad. "Men jag... jag vill hjälpa er. Hjälpa dig. På vilket sätt jag än nu kan. Så Vas, vad... Vad är det som har hänt?" Hans röst var så mjuk och mild han kunde åsamka den, allt medans han försökte bibehålla ett lugn. Vara en stöttepelare, trots att det kändes som att han själv skulle gå i kras vilket ögonblick som helst.

Vasilisa visste inte hur mycket hon skulle, kunde eller ville berätta för  Kolzak. Risken fanns att han skulle klandra henne lika mycket som hon klandrade sig själv. Samtidigt kände hon sig säker hos honom, som om hon äntligen hade kommit hem igen. Hon ville inget annat än att ha sin bror tillbaka.
     Hennes blick svepte över rummet för att se till att ingen lyssnade, innan hon åter vände blicken upp mot Kolzak.
    “Jag… föll för någon. Han lurade mig. Vi fick… valpar,” Vasilisas röst darrade och var tjock av gråt. “Muriel är den enda kvar.” Hon ruskade på huvudet i ett försök att få bort all ångest och skam.
    “Det var inte kärlek,” hennes blick hade blivit hård. “Han vände min egen familj emot mig, hotade med att skada dem om jag berättade. Bara att han dödade sina egna valpar visar vilket hot han är…” Hon tystnade. Det var lika mycket hennes fel som hans. Hon hade övergivit sina barn, när hon kunde ha kämpat för dem.

Kolzak lyssnade med en rynkad panna, mungiporna lätt neddragna. Det var svårt att höra. Vasilisa hade fallti för någon, blivit lurad. Skammen var där, molande och kall - skammen av att inte ha varit där för att hjälpa Vas i sin svåraste stund. Samtidigt var där en annan känsla. En ilska, brinnande och klar, det tydligaste han haft. Skadorna hon åsamkats. Hur den hon trott sig älska vände familjen mot henne, hotade familjen och tillslut gjorde det otänkbara. Oskyldiga små liv.
      "Han-" Kolzaks röst skakade, och han svalde. Försökte bibehålla ett lugn även om ilskan stegrade och brände het och vit i hans bröst. "Dödade han dina valpar?"
Det kändes så obegripligt mörkt och hemskt. Vasilisa, som gått igenom så mycket förlust, gick miste om ännu fler. Små liv släckta innan sin tid. Kolzak spände käken, bet ihop hårt. "Vem. Gjorde det här."

Vasilisa var tvungen att vända bort blicken vid Kolzaks fråga. Det var inte förrän nu hon faktiskt insåg vad som hade hänt. Hennes barn hade blivit dödade och hon hade inte kunnat göra någonting. Det enda hade varit att dö tillsammans med dem.
    Hon nickade sakta.
    ”Jag kan berätta mer när du kommer hem,” viskade hon tyst. Hon litade inte på att någon här inte skulle överhöra dem. Midir kunde mycket väl ha spioner över allt. Då skulle de komma för henne och Muriel, och det kunde hon inte riskera. Hon hade förlorat tillräckligt nu. ”Snälla, kom hem.”