Då de påbörjat sin träning hade solen legat gömd bakom gråa, tunga moln. De hade alla frågat sig själv hur länge det skulle dröja innan himmelen öppnade sig. Efter bara en kort stund började de första dropparna falla. Regnet tilltog hastigt och snart var så gott som alla blöta inpå bara skinnet.

Zayev kisade upp mot skyn. Visst hade han ingenting mot regnet, snarare tvärt om, men när de skulle springa en hinderbana med hopp, klättring, ålning under låga träd, balansgång på hala stenar och stammar var nederbörden mindre rolig. Marken blev snabbt lerig och han visste att åtminstone Niyaha hade svårt för leran.
    "Zayev!"
Han kunde höra Dimitrijs skarpa stämma och han såg på henne. Hennes blick var menande och han insåg att han stått stilla allt för länge. Raskt satte han tassarna i rörelse och fortsatte att kämpa sig igenom banan.

De senaste dagarna hade han fått göra extra mycket. Dimitrij hade granskat honom som en hök och kunde skjuta frågor åt hans håll vilken sekund som helst. Han kände att han ständigt behövde vara på sin vakt. Det svåraste med hela situationen var att han själv inte hade en aning om varför. Så vitt han visste kunde det lika gärna vara ett straff då han tidigare fått fortsätta även om han höll på att förgås. Visst hade Theano gått igenom samma procedur innan han blev Antagen, men flockledaren var en knepig tik. Zayev kände att han inte alltid riktigt visste var han hade henne.
    Han tog ett skutt upp på de hala stenarna och var nära på att falla omkull. Återigen ljöd Dimitrijs stämma om att han behövde fokusera. Irriterat grymtade han till svar och sökte ständigt efter ett fotfäste som skulle vara så stabilt som möjligt. För en kort sekund tappade han balansen då han halkade men lyckades rädda sig själv och kunde fortsätta framåt. Även om många andra i flocken var otroligt mycket mer smidig än han själv så hade överlag blivit mycket smidigare sedan han och Naira gick med i Jägarna, och det var någonting han var otroligt stolt över.

Han hade precis tagit sig under den sista av stockarna som utgjorde taken de var tvungna att kräla inunder då Dimitrij tog honom åt sidan.
    "Bönen om att bryta mörkret, citera."
Irritationen var uppenbar i hans ansikte. Inte nog med att han behövde springa hinderbanan fem varv extra, han skulle förväntas att minnas alla böner och hymner utantill på kommando. Och var det någonting han hade svårt för var det att minnas just böner och hymner utantill.
    "I De Fem gudarnas namn, i kraften av Deras andar, Deras blod och Deras kärlek, tar jag makten över dessa förbannelser... förhäxningar, sorger och mörker som har sänts min väg..." han tystnade kort och blicken sökte sig ofrivilligt till hinderbanan och sökte efter sönerna. "...eller har förts vidare genom blodet. Jag bryter deras välde över mitt liv med kraften från gudarna, och jag befaller detta mörker att återvända till den plats det kom ifrån, och ersättas med en välsignelse."
Han kunde höra Oberon tjuta till och kort därefter Arno. Hastigt vände han återigen huvudet och såg efter valparna. Allting var halt efter regnet, och om man inte var försiktig kunde man slå sig riktigt illa: någonting han visste efter egen erfarenhet.
    "Zayev, fokusera!"
Motvilligt såg han på den bevingade tiken då hon spände ögonen i honom. Kunde hon inte förstå att han var orolig över sina barn? De var kanske inte jättesmå länge, men de var fortfarande valpar!
&bnsp;&bnsp;&bnsp;&bnsp;"Jag ber om förlåtelse och frånsäger mig alla löften och... överenskommelser? Som jag haft med fienden..."
Den första delen av bönen hade han så gott som lyckats memorera, men den andra halvan ställde till med besvär för honom. Zayev förblev tyst en kort stund.
    "Och ber att Ni." sade Dimitrij i ett försök att lotsa honom vidare.
    "Och ber att Ni, Gudar, frigör mig från... från... från de band de har över mig."
Han kunde höra ytterligare en duns och vände återigen på huvudet. Var det Arno?
    "De klarar sig."
Zayev såg på flockledaren. Hon såg menande på honom. En djup suck lämnade den björnlike.
    "Egentligen vet jag nog det, men..." han avbröt sig själv och försökte minnas fortsättningen på bönen istället. "Jag ber om Er styrka och sprider Ert ljus över mitt liv... över min... familj? Mina... handlingar och mina tankar. Jag tackar Er för Er eviga kärlek, Era ängla..vakter och för Era... Välsignelser."
Att minnas en sådan lång bön var för honom väldigt, väldigt svårt. Men han trodde sig ha fått ner det mesta av den.

Dimitrij nickade kort när Zayev avslutade bönen. För sig själv hade hon noterat det som han missat eller sagt fel, och rättade i sitt huvud med de korrekta orden. Det var inte perfekt, och det hade hon inte heller väntat sig, men det var ändå gott och väl under förutsättningarna. Hon vilade blicken vid den blå björnen. Hans frustration över att tvingas lämna banan, och med den sina båda söner till att springa själva, formligen strålade från hans varelse. De senaste dagarnas övningar hade även de satt sin prägel på hanens humör.
     Zayev var en stark individ, med god uthållighet och målmedvetenhet. Han hade erfarenhet, gott om det jämfört med många. Men han var tankspridd, särskilt runt sina söner. Eller snarare så landade hans fokus på dem istället för där han borde hålla den. Han lyssnade, och han försökte utföra sina uppgifter korrekt, men så snart som sönerna fanns i närheten – särskilt den ljusare av de två – så tycktes hälften av hans uppmärksamhet gå till att hålla ett eller två ögon och åtminstone ett öra på dem, och skulle något ske så fördes all uppmärksamhet till de båda ungvargarna. Hon förstod hans vilja att skydda dem, men det kunde bli problem om han inte kunde behålla fokus ens en kort stund om någon av dem ropade.
     ”Zayev, fokus.” Hon knyckte med huvudet. Den blå hanen hade vänt blicken mot banan igen. När han såg tillbaks på henne så låste hon hans blick med sin egen. ”Stärk den som gråter. Citera.” Hon kunde se irritationen i hans anlete, och hörde den i hans suckande stämma. Bönen var en av de senaste hon introducerat till noviserna, och innehöll ett fåtal korta fraser som inte var nordspråk. Hon visste att den var svår, och förväntade sig inte att han skulle minnas mycket.
     Medan björnen började tänka sände Dimitrij sina mentala trådar till de båda sönerna. Hon grep om Arno och Oberons sinnen, kände dem röra sig en bit ifrån varandra längs hinderbanan.
     ’Oberon, Arno.’ Mentalt bad hon dem stanna där de var när hon sade till, och tjuta högt.

Den orangea blicken sökte återigen efter sönerna. Oberon var upptagen med att försiktigt ta sig över ett antal stenar, men han kunde inte se Arno någonstans. Stressat såg han sig omkring. Han kunde väl inte ha fallit och slagit sig? Det borde han ju ändå ha hört. När han väl fick syn på den ljusare sonen var det precis i det ögonblick han halkade till på en av de hala stockarna de var menade att balansera över.
    "A...!" började han med blev snabbt avbruten av Dimitrijs röst.
Frustrerat såg han på henne. De kalla, grå ögonen såg menande på honom. Ett kort grymtande läte lämnade honom, men han fokuserade på flockledaren ännu en gång.
    "Stärk den som gråter. Citera."
Irritationen blev med ens uppenbar i hans ansikte. Hon kunde inte förvänta sig att han skulle kunna repetera hela den utantill. Inte nog med att det var en av de nya bönerna, den hade ett helt nytt språk i sig mitt i alltihop. Han drog en djup suck i ren protest. Hur var det nu den började?
    "Stärk den som gråter..." började han långsamt. "...som..."
Han drog ytterligare en suck. Vid gudarna, hur var det den fortsatte! Kanske borde han be Naira traggla alla sånger och böner med honom: hon var bättre på dem än vad han var.
    "Som... som inget... begär."
Ordvalet kändes inte helt korrekt då han visste att det skulle gå ihop med nästa mening, men han kunde inte minnas vad det var som saknades eller var fel!
    "Som inget mer begär, än att... atteeh... fylla era.."
Varför var det så svårt för honom att minnas orden? Han blev abrupt avbruten i sin tankekedja av tjutande röster. Hans pojkar! Zayev ställde sig upp och vände sig hastigt om. Snälla säg att ingenting hade hänt dem!

Hon väntade sig inte att Zayev skulle kunna citera mycket av bönen. Det var snarare för att få honom att koncentrera sig som hon valt en av de hon visste han inte skulle kunna utantill. Medan den blå björnen kämpade för att minnas orden sände Dimitrij till de båda sönerna.
    Irritationen och koncentrationen i helveteshundens anlete förbyttes snabbt i chockartad oro och rädsla. Han reste sig upp och vände all koncentration mot de tränande, där både Arno och Oberon stod tydligt inom synhåll, båda rakbenta med blicken vänd åt deras håll. Tydligt oskadda.
    Lika snabbt som Zayev hade rest sig och vänt om tog Dimitrij ett skutt framåt, och svingade hårt huvudet och hornen in i hanens sida. När han, ljudligt grymtande, såg tillbaks på henne så mötte hon hans blick med vassa ögon.
    "Död", kommenterade hon med låg stämma. Efter att ha blängt på honom tillräckligt länge för att vara säker på att ordet sjönk in så slappnade det hårda anletet av. "De är okej." Hon nickade mot de båda ynglingarna, vilka återupptog övningen.

Där stod de, både Arno och Oberon helt oskadda, och såg på honom och Dimitrij. Förvirring spred sig över hans anlete innan någonting slog till honom i sidan. Han grymtade till och blängde surt på den bevingade tiken, med uppdragen läpp och ragg som hotade att resa sig. Att få hennes horn inkörda i revbenen var allt annat än bekvämt och gjorde mer ont än vad han ville erkänna.
    "Död." sade hon kort.
Zayevs ansikte slätades ut och han drog en suck. Självklart. Han borde egentligen inte ha förväntat sig någonting annat.
    "De är okej."
Den blå nickade åt hennes ord.
    "Den här gången." sade han och såg på henne igen.
Hur kunde han veta att de var okej nästa gång de tjöt på det viset? Både Arno och Oberon kunde lika gärna ha halkat och brutit nacken.

Hon höll tillbaks en djup suck när Zayev svarade. Hon kunde förstå hans oro, men önskade att han skulle se att det var viktigt, inte bara för honom själv, att han kunde hålla fokus på en uppgift. En dag skulle det bita honom i baken om han inte lärde sig. Hon mötte hanens blick och nickade i sidled mot övningsplatsen igen.
    "Återgå."
Dimitrij följde björnen med blicken när han återvände till träningen. Hon hoppades att han, även om han i nuläget främst höll fast vid irritationen, skulle förstå innebörden av det hon gjorde.

[Avslutat]