”Har du tid?”
Dimitrij fann Kenai utanför den lya han delat med sin familj under de gångna månaderna. Det gångna året. Morgonen var i antågande, men gryningen hade ännu inte färgat himlen mer än i en ljusare nyans av det stjärnströdda mörkret. Vinden viskade sävligt bland trädens lummiga kronor. Runtom i skogen spelade cikadornas ljudliga melodier. Ljudet hade blivit en del av vardagen för vargarna som bosatt sig i skogen.
    De flesta av flockens medlemmar sov ännu. De hade haft övningar till sent in på natten, och skulle få vila in över morgonens timmar. Ledaren hade inte haft någon lycka med sömnen, men hade lyckats finna några få timmars frid under den föregående natten. Tröttheten tyngde ändå hennes sinne. Det var långt ifrån tillräckligt. Hon kände de nu alldeles för bekanta effekterna av att vara vaken för länge. Tankarna var långsammare och mer osammanhängande än vanligt, och hon rörde sig med långsammare, slöare rörelser.
    När hon känt den brune hanens sinne röra sig så hade hon förstått att även han var vaken. Under de senaste dagarna hade hon sett honom tala med sina små, och hade känt spänningarna efter grälen familjen emellan. Främst mellan honom och den ljusa dottern. Hon visste att han inte delade flockens mål, han kunde egentligen inte ses som en medlem trots att han stannade inom området. Hon hade tillåtit honom att hålla sig där, på grund av familjen.
    När Kenai mötte hennes blick så nickade Dimitrij i riktning mot ett av de närliggande vattendragen. Det var en grund flod, med en botten klädd av rundade stenar vilka stundom stack upp ur den lugna strömmen. Vattnet var klart, här och var brast ytan av grästuvors strån eller trädrötter som sökte sig ut från de låga bankerna. Det var ingen lång vandring från sovplatserna, men låg tillräckligt avsides för att de skulle kunna tala ostört. Det fanns mycket som de behövde tala om. Hon bad att hennes tankar skulle vara klara nog för att låta henne föra samtal.
    Hon ledde vägen fram till floden. Att hanen höll in på stegen för att följa hennes långsamma gång var hon nästan säker på, men hon försökte att inte bry sig om det. När de nått vattendraget sänkte hon nosen till ytan för att dricka, och satte sig sedan ner bara en liten bit från vattenranden. För en stund satt hon tyst, med slutna ögon. Ett djupt andetag fyllde hennes lungor innan hon såg ut över skogen.
    ”Vi behöver prata.” Rösten var låg, lugn. Det var ett självklart konstaterande. Hon var säker på att han kände detsamma. Blicken sökte sig till Kenai. ”Jag vet att du inte delar våra mål. Det måste vara hårt att stanna här.” Hårt att se familjen välja den väg han inte valt.

Himmelen låg blek ovan de lummiga trädkronorna. Skogen kändes slumrande trots de ständiga melodierna från cikadorna. Det sövande ljudet från tunga andetag ekade ut ur den lyan han satt placerad utanför. Värmen och det trånga utrymmet gjorde att han ofta vaknade till tidigt - ibland kunde han inte somna om och andra gånger lade han sig till rätta utanför istället. Denna gång gällde det förstnämnda. 
     Mycket tankar hade rörts upp de senaste veckorna. Det nyfunna problemet med ena dotterns sömnproblem hade gjort honom oerhört orolig. Rädd. Det var inte så här en så pass ung varg som henne skulle känna. Och det var hans fel. 
     Rörelser i ögonvrån fick honom att slött höja huvudet och se efter. Dimitrij mötte hans blick och nickade menande bortåt. Utan att säga något reste sig hanen och följde efter. Det fanns en uppenbar trötthet i hennes väsen.
     Väl framme vid floden, slog han sig lugnt ner en bit ifrån vattenranden. Den hornkrönte slog sig snart ned bredvid honom, och en djup tystnad tog vid. Det grunda vattendragets porlande var rogivande.
     "Vi behöver prata" 
     Kenai vände blicken emot Vikaanen. Ja, det behövde de. En tung suck lämnade honom efter hennes nästföljande mening. Ja, det var hårt. Hårdare än han någonsin föreställt sig.
     "Hårdare än väntat", svarade han lågmält med en uppgiven ton. "Jag trodde jag gjorde rätt i att stanna här - att låta dem stanna här - men jag vet inte" Det var ingen idé att försöka hålla något tillbaka. Dimitrij visste vad han kände, och att den enda anledningen till varför han var här var på grund av valparna. Om Loiana var en av anledningarna, visste han inte längre.

Hon nickade när Kenai svarade. Hon höra känna sorgen i hans röst, den uppgivenhet han kände inför faktumet att hans valpar valt en väg som skulle leda till deras död. Dimitrij kunde inte garantera deras säkerhet. Att någon skulle falla var ett faktum.
    "Jag är ledsen", sade hon efter en kort tystnad. Hon såg på hanen, med ögon som speglade mer sorg än de gjort på länge. "Jag är så, så ledsen." Ursäkten skulle aldrig räcka till, hon visste det. Blicken sjönk till vattnet framför dem. De redan slappa öronen slokade på ledarens huvud.
    "Du behöver inte stanna här", fortsatte hon med lågmäld röst. "Men jag förstår att du inte... att du inte kan lämna dem." Hon tvekade bara för ett ögonblick på orden. Det smärtade henne att tänka på hur det kunde kännas för den brune. Hon hade aldrig stått på hans plats, Jakten hade alltid varit en del av hennes liv, men hon kunde förstå rädslan, oron inför att veta vad som komma skulle.
    Hon önskade att det funnits någon hon kunde göra. Det tyngde henne, tillsammans med tröttheten. Hur hon än vred och vände på det så fanns det inget, hon kunde inte garantera att någon skulle komma oskadd ur det här. Ingen skulle komma helskinnad eller utan men ur kampen. Hon kunde inte säga åt dem att gå, lämna flocken. Hon behövde dem, och hon visste att om hon sade åt dem att lämna så skulle de ändå komma tillbaka. Åtminstone de flesta.

Det bet i honom att höra henne be om ursäkt. Sorgen bubblade okontrollerbart upp till ytan. Kenai skyllde inte på Dimitrij. Det var inte hon som dragit in dem i det här. Det var han, det var Loiana. 
     "De förstår inte" Rösten darrade av det vemod som fyllt honom. "De förstår inte den död som väntar dem. Jag tror inte ens Loiana förstår", fortsatte han. Om hon förstod, hur kunde hon låta deras valpar gå samma väg? Blicken som legat fäst på flodens klara yta sökte sig till Dimitrijs grå. 
      "Och jag kan inte göra något", andades han tyst ut. "Jag får stå på sidan om och se hur de varje dag tar ett steg närmare en oundviklig dom" Ögonen föll ner i marken under honom och huvudet hängde slött. Öronen var lätt tillbaka vinklade.

Hon nickade långsamt, och följde Kenais blick när han hängde med huvudet. Han förstod att det inte fanns mycket han kunde göra, om något mer än att finnas där. Men hans hjärta var kluvet, delat. Efter en längre tystnad tog Dimitrij till orda igen. Deras samtal rörde sig långsamt. Vikaanen hade redan innan förstått att hanen längtade bort, ut ur skogen och bort från den verklighet han nu satt i. Han ville vandra, men han kunde inte.
    Medan de talade, ämnet snuddande hanens relation med sin partner och hur han kände för henne och valparna, så kunde Dimitrij känna ännu ett vaket sinne röra sig. Hon kände utan problem ihåg det som Niyaha, men valde att inte säga något när hon närmade sig. Kenai berättade om grälen han haft, hur han inte förstod Loianas val att stanna, och att låta valparna kasta sig in i mörkret. Han önskade att hon kunnat ge valparna en chans till ett annat liv, ett där de inte behövde styra tassarna in i Chaibos famn det första de gjorde.
    Tystnaden föll åter över samtalet. Pauserna var många, men det fick ta tid. De hade mycket att tala om som inte gick att skynda fram. Tyngden av orden, av känslorna, var för stora för att flytta dem annat än långsamt. När de drog nya andetag och fortsatte så vandrade ämnet in på drömmarna. Kenai hade försökt konfrontera Niyaha om hennes bristande sömn, till ingen större nytta.
    "Jag talade med henne häromkvällen." Dimitrij var säker på att fadern hade vetat, att han hade märkt det på dottern när hon återvänt efter träningen. Den hornkrönta höjde huvudet och såg ut bland träden. "Det är inte lätt för någon så ung att förstå, hur kan de, utan att någonsin ha upplevt sorgen?" I hennes långsmala ansikte tycktes plötsligt åldern hon hade tydlig. Hon hade sett alldeles för mycket, hade upplevt alldeles för mycket. Tröttheten var uppenbar. Hon såg på Kenai. "Det är lätt att glömma, eller välja att inte tro, att kampen inte är ärofull. Särskilt för den unga som aldrig upplevt den. Det är en vansinnesstrid", erkände hon lågt. De skulle aldrig leva länge nog för att se frukten av det frö de sådde, men hon skulle aldrig välja en annan väg. Det här var hennes väg.
    Hon drog ett djupt andetag. "Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för henne, för drömmarna. Men allt jag kan göra är att be. Be för att hon ska finna styrkan att kämpa mot dem. Be för att hon inte följer mina spår." Blicken sjönk på nytt. Hon önskade ingen de sömnlösa nätter hon kände allt för väl. Det smärtade henne att veta att valpen såg upp på henne med beundran i ögonen, att ungtiken försökte att leva upp till det Dimitrij var utan att förstå. Hur mycket Niyaha än försökte, så kunde hon inte vara Dimitrij. Och den dag hon insåg vad striden faktiskt innebar så hoppades ledaren att valpen skulle förstå att hon inte ville vara Dimitrij.

Himmelen ljusnade långsamt när samtalet fortsatte. Känslorna var råa, starka och fick honom att tveka många gånger, att stanna upp för att samla sig. Det fanns mycket att prata om, mycket som inte skulle behöva tystas ner. 
     Samtalet fortsatte vidare in på den ljusa dottern. Som förväntat hade även Dimitrij talat med henne. Det var svårt för honom att se hur Niyaha blint såg på Vikaanen med drömmande blick. Det fanns så mycket de djupblå ögonen missade, saker gömda bakom ogenomträngliga fasader. Saker den unga novisen inte skulle förstå förrän hon själv upplevt förlusten.
     "Hon säger att hon inte rädd för Jakten", började Kenai lågmält. Blicken letade sig upp i den hornkröntes anlete igen. "Utan för att vara ensam, för mörkret hon känner" Kenai skakade lite lätt på huvudet. "Det är något som oroar mig innerligt" Han pausade med ett djupt andetag. "Att hon inte är rädd" Återigen tystnade han för att samla tankarna. "Hon är duktig, målmedveten. Men jag tror hon förtränger sin tvekan, sin rädsla. Jag tror hon väljer att se bort, att inte inse" En sorgblandad min bildades i hans anlete igen, och han sjunk ihop något på stället. Det kändes hopplöst, meningslöst. Där fanns inget han kunde göra, förutom att se på hur de alla sprang in i mörkret och döden. 
     "Det är därför jag tror mardrömmarna kommer. Hennes undermedvetna som måste få utlopp" Kenai spände käkarna något. Vad som egentligen föregick djupt innanför dotterns skallben var egentligen omöjligt att veta, att förstå. Allt han kunde göra var att spekulera, att försöka få en djupare förståelse. 
     "Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne" En uppgiven suck lämnade honom. "Och jag räds att det inte finns något vi kan göra" De heterokromatiska ögonen mötte Dimitirjs grå. "Jag hoppas bara att hon inser att dina spår inte är värda att gå, förrän det är försent" Förrän hon är död.

Hon lyssnade till Kenais ord. Niyaha räddes inte striden, såg inte vad den skulle orsaka henne och de runtom. Hon var rädd för ensamheten som sömnen innebar, som drömmarna innebar. Kanske var hon rädd för att bli lämnad, det var en förståelig rädsla då fadern önskade gå. Även om han aldrig ville behöva lämna dem.
    "Det finns inte mycket vi kan göra om hon inte själv vill ha hjälp." Dimitrijs röst förblev låg. Hon hade själv varit där, flera gånger under den tid hon levt. Mer än en gång hade hon räddats, men varje gång slöt sig mörkret hårdare inuti henne. Det hade gått så lång tid nu, så många år, att hon inte längre kunde slåss mot det. Hon hade försökt, hon försökte fortfarande, men det hon hängde kvar vid var inte mer än tänder och klor. Det var inget hon önskade någon annan, allra minst en valp, och allra minst över något hon kunde försöka övervinna. Hon satt tyst en stund och försökte ordna tankarna. När hon mötte hanens blick på nytt så var det med trötta ögon.
    "Jag tr-"
Dimitrij hann inte mer än påbörja meningen förrän allt plötsligt försvann. När hon kunde öppna ögonen igen så låg hon framstupa, med frambenen vikta under sig och huvudet i vattenranden. Hon hade inte känt sig själv falla ihop. Medvetandet spände snabbt sina trådar över platsen. Niyaha var kvar i närheten. Hon hörde Kenais röst. Det verkade inte som att hon varit borta länge, kanske bara några sekunder. Hon knep ihop ögonen och drog ett djupt, rosslande andetag. Försiktigt höjde hon huvudet, kände efter så att hon inte slagit i något innan hon rättade till benen under sig. Hon förblev liggande när hon vände blicken mot hanen igen. En lätt osäker, ursäktande blick spelade i ögonen.
    "Ursäktar, det var... inte meningen." Hon harklade sig och ruskade på huvudet. Hon hade fallit ihop en gång tidigare under dagen, men hon trodde inte att någon hade varit i närheten då. Det skrämde henne. Det fick henne att bli kall djupt in i märgen när hon insåg hur illa det var. Hur sårbar hon var. Hon behövde vilan, behövde sömnen. Hon lyssnade inte helt till Kenai, som var kvar vid hennes sida. Än en gång ruskade hon på huvudet i ett försök att få tankarna att klarna. Blicken sökte sig frånvarande upp på hanen medan hon tänkte.
    "Kenai, har Niyaha berättat vad hon drömmer om? Tanken var flyktig, men hon kände att hon behövde fråga.

[Mikrosömn. Så går det när man är vaken för länge, skärpning.]

Blicken låg vilande i den grunda floden i väntan på Dimitrijs ord. Meningen kapades innan den ens hunnit börja när Vikaanen föll ihop - vek sig, som gräset under tassarna. Omedelbart reste sig Kenai upp. 
     "Dimitrij?" Rösten bar på en lätt panik. "Jag hämtar-" Kenai började vända sig om när hon började vakna till igen. Cestroblandningen ställde sig åt hennes håll igen och bemötte en ursäktande blick med sitt chockartade ansiktsuttryck. 
     Osäkert och vaksamt såg Kenai på henne när hon började tala igen. "Inte direkt...", svarade han uppenbart omtumlad. Det här var ett tydligt tecken på vad som skedde efter en lång period utan riktig sömn. Skrämmande. Sårbart. Plötsligt kändes den hornkrönte mycket svagare än vad han någonsin föreställt sig. Det här var vad som kom att vänta hans dotter, Niyaha, om hon inte vågade kämpa emot.
     "Du...", började han med en tveksamhet. "Är det drömmar som hemsöker dig med?" Frågan var försiktig, orolig. Det var ett känt faktum att Jägarnas ledare hade problem med sömnen, men dess ursprung var för honom helt främmande.

Dimitrij nickade, fortfarande något omtöcknad. Hon blinkade långsamt upprepade gånger, knep ihop ögonen innan hon kastade en blick åt Kenai. Ögonen sökte sig ut över vattnet igen när hon letade efter orden.
    "Samma, eller liknande drömmar varje gång. De är där, ständigt, bakom ögonlocken." Rösten var låg. "Jag kan höra dem, varje natt. Jag försökte gömma mig från dem, men..." Hon drog en djup suck innan hon fortsatte.
    "Niyaha har inte..." Hon pausade, tydligt funderande på vad hon skulle säga. "Vad hon än drömmer om, så är det inom hennes erfarenheter." Hon kände själv hur stel meningen blev, men lyckades inte formulera sig bättre. Hon kämpade fortfarande mot den omtöcknade känslan. Förhoppningsvis förstod Kenai vad hon syftade på. Vad det än var Niyaha drömde om, så hade hon inte mer erfarenhet än vad hon fått inom flocken, vad hon hört i historierna och sångerna, och känt under träningar. Även om hennes drömmar, utifrån hennes erfarenheter, kunde vara hemska, skrämmande, så behövde hon inte återuppleva förluster hon levt igenom varje natt. Inte än.

Låga, förstående hummande lämnade honom omedvetet när han noggrant lyssnade till Dimitrijs tysta stämma. Det fanns en djup förlust bakom orden som yttrades. 
     "Niyaha har inte förlorat ännu", sade han sammanfattande. "Om hon inte klarar det här-" Rösten ekade av vemod. Kenai svalde hårt. "Om hon inte klarar det här, kommer hon inte kunna fortsätta" Det var självklart. "Den förlust hon ännu har att vänta sig - den förlust du gått igenom - den kommer ta död på henne, om hon inte övervinner detta nu" Det här var ingenting om vad hon hade att vänta sig.
     "Det-", började cestroblandingen lågmält och sänkte blicken på gräset under. "Det här är inte lätt det, Dimitrij" Ett stelt, sorgfyllt skratt lämnade hans strupe. Med en modfälld min såg han på den hornkrönte igen. 
     "Jag är ledsen, Dimitrij" Ledsen för vad som skulle komma ske, ledsen för det som hänt. Ingen var värd den outhärdliga plåga hon gått igenom. Men det var också därför han kunde stå här och berätta för henne, att det här var inte vad han ville. Att det här var inte hur han ville se sina valpars liv blomstra ut. I död och mörker.

Hon låg tyst medan Kenai pratade. Ett kort, frustande läte som kunde vara ett skratt lämnade hennes nos när hanen sade att det inte var lätt. Då han fortsatte så spred sig ett tunt leende över hennes läppar.
    "Det var en ljus natt", började hon. Stämman var tankfull, och blicken fokuserade långt bort. Hon ville minnas det som att natten hade känts mörk, trots att stjärnorna lyst över himlen. Kanske var det en känsla som fötts efter händelsen. Det var så länge sedan nu. "Vi hade lidit många förluster, men trodde att vi skulle klara oss. Så naivt av oss. Arrogant." Det smala leendet brednade en aning. "Jag kan fortfarande höra sångerna, trummandet av tassar, deras skratt." Rösten ljusnade något, blev på sätt och vis skörare medan hon talade. "Jag kan fortfarande höra skriken. Vartenda ett. Min mor och far. Min bror. Min syster. Soril. Aguro. Ivane..." Hon rabblade flera namn, men hejdade sig själv innan hon kommit till ens en tredjedel av de som ekade bland hennes minnen. Hon blinkade, och vände blicken till Kenai. Leendet hade försvunnit. Hon hade bränt deras kroppar, allihop. Hon var tyst en stund, följde sin egen tankegång innan hon fortsatte på ett annat ställe. "Jag kan höra Hans röst. Hur han viskar i mitt öra. Känna hans tassar, hans tunga..." Hon tystnade igen. Blicken hade sjunkit till marken.
    "Jag kom undan med livet i behåll, men till vilket pris?" Hon suckade djupt, och vände tillbaks ögonen till Kenai. "Jag gömde mig från drömmarna, ville inte se dem. Jag gömde mig och trodde att de skulle försvinna. Ett tag var de nästan... Hon avbröt sig själv igen, än en gång tydligt fast bland sina tankar. "Han... men han..." Aldo.
    "Jag kan inte möta dem längre. Det är för sent. Jag försöker, varje natt, men det är inte varje natt sömnen kommer till mig. Och när den kommer så följs den av skriken, av doften av blod... Hon harklade sig då rösten hotade att spricka. Öronen ryckte på hennes huvud när hon insåg hur mycket hon pratat, även om stora delar främst förlorats i hennes tystnad.
    "Niyaha kan fortfarande välja att kämpa mot drömmarna. Sömnen kommer fortfarande till henne." Hon var fortfarande ung. Hon hade inte upplevt skriken och den kvävande doften av blod än.

Öronen vinklades tillbaka när Dimitrijs stämma började ljuda. Utan att avbryta lyssnade han på historien som stundtals tystnade när hon blev försjunken i tankar. Den var osammanhängande, splittrad. Men det gick inte att undgå den sorg som den förde med. Det fyllde hans bröst med tyngd. Ingen var värd det här. Kenai kunde se varför någon, varför Niyaha, hade rätten att se upp till henne. Av ära, av styrka. Men ännu visste inte novisen det hela, hon visste inte det från den här sidan.
     Kenai nickade instämmande. "Hon måste", svarade han lågt. "Om hon inte väljer att kämpa emot, kan hon inte fortsätta" De heterokromatiska ögonen mötte upp de grå. "Om hon inte klarar av det här, Dimitrij, vill jag inte att du låter hon fortsätta" Rösten var stadig. Det var en förfrågan, en önskan. Kanske var det för mycket begärt. Även om hon kanske hade vad som krävdes i fysisk förmåga, så fattades mentaliteten om hon inte kunde stå emot det här. Ingen skulle någonsin kunna förhindra henne från att träna, från att försöka kriga emot Nattens barn, men de alla visste att ingen kunde göra det ensam. 
     "Om så bara för ett tag"

Hon mötte Kenais blick. Tystnaden lade sig mellan dem igen för ett kort slag innan Dimitrij nickade kort. Hon kunde inte hindra Niyaha från att fortsätta kämpa, eller försöka kämpa, men hon kunde försöka få ungtiken att förstå att hon inte skulle komma någon vart om hon inte kämpade mot sig själv först. Så länge som hon kunde göra något så ville hon hjälpa valpen. Men hon kunde inte göra mer än så mycket. Det var Niyaha själv som behövde slåss, förstå att hon inte kunde gömma sig för evigt.
    Vikaanens öron ryckte på nytt på hennes huvud. Hon behövde inte se över axeln för att veta att novisen fortfarande fanns i närheten. Någonstans hoppades hon att Niyaha skulle förstå.

En tung utandning av lättnad följde Vikaanens nickning. Niyaha behövde förstå att för att kunna slåss för Jägarna, för att kunna ha en chans emot vampyrerna måste hon först vinna över sina egna demoner. Hans sinne var klyvet - på ett hemskt sätt önskade han att mardrömmarna kunde fortsätta, hålla henne från Jakten, men aldrig kunde han stå ut att se sin dotter så plågad. Om än det var emot döden hon tränade, så hade han aldrig sett någon se så vid liv ut som hon gjorde då. 
     Utmattad efter det långa samtalet, sjönk han ihop bredvid Dimitrij. Trots nattens sömn kände han sig tröttare än han gjort på länge, och ändå hade dagen bara börjat.

Drömmarna ekade kvar långt efter att hon slungats ur sömnen. Ungvargen darrande enda in i märgen. Hjärtat slog i en otämjbar takt. Det kändes som att bultandet skulle slå bröstkorgen i spillror. Det dunkade i hennes öron högre än något annat. Andetagen var häftiga, rasslande. De vidöppna ögonen såg sig skärrat omkring. Desperat försökte hon hitta tillbaka till verkligheten, till lugnet. För ett ögonblick var hennes sovande syskons kroppar röda i blod; döda. 
     I panik klöste hon sig ur genom den dunkla hålan. Ovan jorden var det stilla. Solen var ännu inte vaken, men himmelen låg färglös och ljus. Natten var så gott som över. Utmattad sjönk unghonan ihop i gräset utanför lyans mynning. Den glimmande daggen gjorde marken fuktig och sval. Niyaha tryckte det hettande huvudet emot marken. Det började äntligen kännas som hon kunde andas igen. Ångesten falnade långsamt.
     Efter en stunds vilande klarnade huvudet. Valpen höjde sitt huvud för att se sig omkring. Fadern var ingenstans att finna. Inte heller mindes hon hans vilande kropp i lyan. På svaga ben hävde hon sig upp. Nosen vibrerade lätt i sökandet efter hans doft. Fort fann hon den, tillsammans med ledarens. Med tunga, slöa steg följde hon spåren bort från sovplatsen och närmare floden. Kanske hade de slagit sällskap?
     Deras röster ljöd över cikadornas livliga melodier. De långa stegen saktade ner när honan började lyssna till vad som sades. Kenai pratade om henne, om Loiana. Osäkert stod Niyaha kvar. Dimitrij började tala. Ett vemod fyllde hjärtat. Öronen stod upprätta, vinklade åt vargparets röster. I väntan slog ungtiken sig ner. En min av oro bildades allt eftersom i anletet.
     Vikaanen bet av sin mening precis när den började, till följd av en duns knappt hörbar över flodens porlande. Instinktivt reste sig Niyaha upp beredd att rusa ut genom buskaget för att se efter vad som hänt. Men den unge hann inte mycket mer än så, förrän Dimitrij hördes igen. Hade hon fallit ihop? Hur? Varför? Det var frestande och hon fick kämpa emot begäret att se efter. Men samtalet fortsatte och lämnade henne lamslagen.
     Historian var smärtsam. Fylld med tomrum och hål. Precis som hon föreställde sig den bevingade vargen kände. Det vred i hennes inre av att höra orden som lämnade Vikaanens läppar. Fruktan fyllde hennes väsen. Niyaha fick tampas med den inre viljan att lämna, att springa tillbaka till sovplatsen. Något höll henne kvar. 
     "Om hon inte klarar det här, Dimitrij, vill jag inte att du låter henne fortsätta" Gråten hotade farligt nära. Fasa, ilska, sorg, alla känslor fräste under skinnet på henne. Den unga kunde inte behärska de känslor som blåssade upp i hennes bröst. Det var omöjligt att tyda de känslor som stormade inom henne. Det fanns bara ett skräckinjagande alternativ. Att möta sina drömmar öga för öga. 

[Avslutat]