Midir hade stormat in i Civitas med en medvetslös Vasilisa på ryggen och högt vrålat efter helare så det hade varit svårt för någon i närheten att missa. Han hade lyckats få ta henne till någon slags provisorisk sjukstuga som hade skapats i samband med månvargarnas skakiga ankomst till staden för att ha en plats att kunna ta hand om alla de brännskadade. Det råkade finnas hela i närheten som kunde ta emot dem och som började hjälpa Vasilisa utan frågor, och de frågor de hade kunde Midir inte svara på. Han var inte säker på vad som hade hänt ändå.

Medan Vasilisa verkade bli stabil bestämde sig Midir för att se om han kunde finna Tenn. Vasilisa hade mumlat något men det hade varit högst oklart om vad eller om hon ens var medveten om alls om vad som hände omkring henne, men Midir hade inte mycket annat än gå på än hanen han först rätt nyligen hade pratat med för första gången. I just Civitas kände man till Tenn vid namn och vid beskrivning från hans strid i Skuggfall, men ingen verkade ha sett honom. Frustrerad gick han runt mellan varg till varg men utan tur. Han var på väg att ge upp och vände sig tillbaka, han ville inte att Vasilisa skulle vara själv om hon vaknade.. Han fick helt enkelt försöka prata med Malphas om att han kanske skulle bli upptagen med annat ett tag. Men då fick han syn på honom, svassande in i Civitas utan ett enda bekymmer i världen.
"Tenn." Midir talade högt och var kort i tonen när han mötte honom. "Du måste komma med mig. Nu. Det gäller Vasilisa." Utan att vänta på svar så vände sig Midir om och började kliva iväg med långa steg.

Tenn befann sig återigen i Civitas. Han hade trott att när han lämnade staden samma eftermiddag så skulle det vara för sista gången på ett bra tag - likväl befann han sig här. Han hade väntat hela natten på Vasilisa, och hon hade aldrig dykt upp. Först hade han varit irriterad, men det övergick snabbt i oro. Senaste gången de sett varandra var i Civitas, och det var dit han var tvungen att bege sig.
     I gryningen var Tenn på väg upp genom gatorna. Stegen var avvaktande, och om man kände honom kunde man se kugghjulen snurra. Han visste inte hur han skulle hitta sin partner. Ärligt talat var det här inte en jättebra idé - Civitas var en myrstack - men han kunde inte bara vänta på deras mötesplats. Tänk om något-
     "Tenn." Tenn ryckte till, och blicken for upp för att möta ett bekant ansikte. Midir? Han hann inte svara innan den mörke fortsatte, och en kall hand slöt sig kring Tenns hjärta. Vasilisa? Hans- Han skyndade efter Midir. Hur- Han hade så många frågor, men tungan kändes lamslagen. Allt han kunde känna var oron som steg när hanen inte erbjöd någon förklaring.
     "Amen, vänta-" försökte han, men den mörka ökade bara farten och Tenn tvingades skynda efter.

Midir brydde sig inte om att stanna upp och vänta in Tenn.
"Jag förklarar på vägen" ropade han bakom sig bara.
"Hon har varit i en strid, jag har ingen aning om varför men.. Hon som hon slogs mot ligger död nu utanför Civitas." Midir svängde av för att springa igenom en tommare bakgata och såg i ögonvrån hur Tenn fortfarande var efter honom.

"Vasilisa är medvetslös, men helare hjälper henne.. De tror att hon kommer överleva, men de vet inte när hon vaknar." De närmade sig platsen och plötsligt stannade Midir upp och funderade en stund och vände sig om mot Tenn. Midir hade tänkt om. "När jag tänker efter är det nog bäst för alla att.. du aldrig nämner att jag var här. Du borde vara där när hon vaknar upp, och jag behöver ändå.. ge mig av snart." Det var en lögn, men Midir kände att han inte behövde bli mer involverad i det här än han redan var. Men han var nöjd med att Vasilisa inte skulle behöva vara ensam när hon vaknade.
"Jag stannar nog här nu men hon är där inne." Han nickade mot en större håla längre bort och såg sen mot Tenn med ett leende. "Gå till henne. Hon behöver dig."

Det var mycket information att ta in, och Tenn var plötsligt så orolig att han hade svårt att bearbeta allt. Vasilisa- skadad- Hur hade Midir hamnat i det här? Tenn skyndade efter Midir med allt högre puls. När den andre plötsligt stannade fick han kämpa emot lusten åt att säga till honom att röra på sig, sluta stå där- Men Tenn hade aldrig varit den som var bäst på konfrontationer, så han nickade bara hetsigt för att få Midir att förstå att han förstod.
     "Gå till henne-" Tenn nickade och skyndade iväg, men stannade motvilligt bara något steg senare.
     "Tack", sa han och menade det innerligt. Sedan småsprang han bort mot helarnas håla.

[Avslutat!]