Man kunde se siluetterna av ett mindre grupp vargar från Ljusets krigare som vandrade på vägen. Det var inte långt kvar till Civitas nu, men den sista biten kändes nästan alltid som den längsta. Det var stjärnklart och månen lyste, luften var frisk och bet i nostipparna. De flesta verkade tycka att det var ett ganska behagligt promenadväder, men Midir, som inte tyckte om kyla, var less på att vandra när det kändes som att kylan skulle kväva honom som Vera så fint hade sagt till honom en gång. 

En bit längre fram en bit in från vägen kunde man se en eld brinna och det verkade sitta vargar runt den. Det var inte en ovanlig syn att se längs vägarna att stöta på vargar som pausade för natten, men Midir som började känna kylan krypa in på skinnet tyckte det var det bästa han sett på länge. Han vände sig mot de andra:
"Malphas, jag värmer mig vid elden där borta en stund, går före ni. Jag kommer ikapp." 

Han hade slutat försöka spela matcho när det kom till kyla och lät Vera och de andra håna honom bäst han ville för den fryslort som han var. Att värma sig vid elden längre fram var värt priset i värdighet han fick betala. 

Han klev ut i vegetationen mot elden och kom snart fram till paret som satt där.
"Ursäkta mitt herrskap, får en frusen vandrare låna lite eld-" Han stannade upp mitt i steget och frös om möjligt ännu mer för en sekund innan han blev varm igen.
"Vasilisa?" Han vart så förvånad att han först tappat hakan, men snart spred sig ett smittande leende i hans ansikte istället. "Och jag som trodde det skulle vara två hedrade främlingar jag skulle få hälsa på." Midir hade fortfarande inte hunnit titta på vargen bredvid Vasilisa än.

Alla tröstande ord, alla värmande omfamningar men framförallt alla medlidande blickar hade fått henne att känna sig obekväm. Vasilisa visste att dem menade väl, men det hela hade blivit för mycket. Hon, som alltid varit så beroende av sällskap och kärlek; behövde nu sin tid i ensamhet. För att fundera över allt.
    Trots att hon inte ville erkänna det hade hon och Tenn fallit isär - inte mycket, men tillräckligt för att det skulle märkas. Hon älskade honom med hela sitt hjärta, men hon kunde inte låta bli att känna att hon inte var tillräckligt bra för honom, eller för någon för den delen, efter dotterns död. Kanske borde ett barns död få föräldrarna att komma närmare varandra, men överlag hade Vasilisa fallit undan. Om Tenn märkte av det, var hon inte ens säker på.
     Därför hade hon tagit beslutet att bege sig till Civitas en kort tur. Det hade varit blandade känslor, speciellt hos valparna, om att hon skulle till den stora staden. Men efter att ha lovat var och en att ta med sig en liten present, hade de nästan låtit henne gå frivilligt. Tanken var att hon skulle ge sig av själv, men ingen av de äldre tyckte det var en bra idé att låta henne ränna runt själv - och därför hade hennes kära bestämt sig för att följa med.
    Med mörkret hade de valt att slå läger längs vägen. Det låg en behaglig tystnad över dem. Vasilias blick var fäst på elden framför dem, men i skuggan kunde hon skymta en siluett närma sig. Avskärmat kunde hon höra en manlig röst tala; men hennes fulla fokus låg på eldens vilda dansande, att hon inte insåg vem det var. Förrän han uttalade hennes namn.
    Förbryllat vände hon sig om, och när hennes blick föll på honom var det knappt så att hon trodde sina ögon. Det var som om alla känslor hon trodde var borta, endast legat begravda och nu grävdes upp på nytt.
    “Midir!”, utbrast hon. Automatiskt for hon upp. När hon såg på honom var det som om dem var tillbaka i Skuggfall, precis innan hennes strid. Mjukt ryckte det i hennes mungipor och orden som kom ur henne var låga, men för honom hörbara. “Det verkar som om ödet hade andra idéer för oss.”
    För några korta sekunder försvann tankarna om hennes valpar, om Yelizavetas död, om Tenn… tills verkligheten övermannade henne och hon insåg att Tenn faktiskt också var där. Ett lågt harklande lämnade henne och hon tog några kliv närmare elden, dels för att lämna plats åt Midir, men också för att Tenn skulle få synas.
    "Midir, det här är... Tenn", började hon lågt och såg mellan de två hanarna som hade kommit att betyda så mycket för henne på helt olika nivåer. "Tenn, Midir.

"Ja.. Det får man säga. Ödet är nyckfullt minst sagt." 
Midir ville inte vara ohövlig och vände sig artigt mot Tenn- och han sken upp i ytterligare ett genuint leende.
"Nämen det är ju Tenn som slogs i Skuggfall? Tenn av Torano? Vilken ära, det var en bra match. Trevligt att träffas." Midir sneglade åt Vasilisa och blinkade åt henne. "Ett bra kap den här." Midir satte sig sedan ogenerat vid elden och njöt av eldens värmen. Han såg lite ut som att han ville krypa in och lägga sig i elden istället. "Det är en kylig natt, jag lovar jag ska inte bli långvarig, jag ville bara värma mig lite. Mitt sällskap gick före så behöver ta mig ikapp dem snart. Har ni något spännande att berätta från markerna?"

Han tittade sen på Vasilisa och noterade att hon hade kvar smycket, och han log när han såg det. Men han visste inte om det var opassande att kommentera det i det här.. Sällskapet. Midir kunde läsa av situationen någorlunda tyckte han. Men han var glad över att Vasilisa verkade genuint glad över att se honom.

Tenn halvsov. Gång på gång rycktes hans huvud upp, och han kom på sig själv med att dregla lite. Värmen från elden var så skön, och han var så trött. Om han bara kunde-
     "Midir!" Vasilisas utrop ryckte tillbaka Tenn till verkligheten, och han blinkade förvirrad. Det stod en reslig främling vid dem och pratade. Han och Vasilisa kände onekligen varandra, och Tenn kunde se att hans partner var glad att se honom. Det stressade honom, för han hängde inte alls med på vad som hände. Diskret försökte han torka bort lite dregel, men blev då direkt tilltalad. Det var ännu värre att Midir kände igen honom. Tenn log stelt tillbaka, ett snabbt leende, men överläppen fastnade över en av de stora huggtänderna, som den kunde göra när han var nervös. Usch. Nu gick inget bra.
      "Hej!" sa han, lite för klatchigt, och ångrade sig genast. Han ville bara sjunka tillbaka och låta Vasilisa sköta snacket. Istället för att säga mer fokuserade han på att försöka få loss sin läpp. Dessutom kände han sig märkligt exkluderad ur konversationen, trots att det borde vara Midir som kände sig så. Men ärligt talat hade Tenn svårt att se hur rollerna skulle kunna vara ombytta - Midir var vältalig, självsäker och ärligt talat ganska snygg. Tenn var ju... tja, Tenn. Han gjorde ett försök till konversation, för trots allt hade Midir gjort ett bra första intryck, och han kunde ju inte döma någon han inte ens visste vem det var. En vän till Vas, i alla fall.
     "De säger att det ska regna", nickade Tenn hjälpsamt. "Så om ni ska till Civitas kanske vägarna blir leriga." Han hade inget mer att tillägga, och såg mot Vasilisa för att höra hennes tillägg, som onekligen skulle komma. I elden glimmade hennes halsband, som hon haft i princip sedan första gången de möttes.
     Han köpte till och med ett halsband till mig.
     Minnet av Vasilisas röst slog till, och det kändes som att någon stampade till på Tenns hjärta. Hårt. Tenns blick fladdrade mot Midir, och sedan mot Vasilisa och noterade hur hon såg på den mörka. Åh. Åh. Okej. Hjärtat sjönk i bröstet. Om möjligt kände han sig ännu sämre nu när han såg på Midir, och insåg att deras olikheter måste vara smärtsamt uppenbara såhär bredvid varandra. Åh. Han hade varit för upptagen med sin lycka när de blivit partners för att märka hur mycket hon bytt ner sig egentligen.

“Nej, stanna så länge du vill”, svarade hon, kanske lite för snabbt. När hon insåg sin entusiasm harklade hon sig lätt och vände sig om mot Tenn. Vasilisa var förtvivlad av sina egna känslor och det enda hon ville var att försvinna från jordens yta medan de två hanarna utbytte korta ord med varandra. Hon var säker på att det var ett skrattretande hån från något större som såg ned på dem. Från att ha gått hela sin livstid utan känslor för någon, så var hon tvungen att vid samma tidpunkt bli kär i två stycken?
    Hon stelnade till vid sin egna tanke. Nej. Hennes tankar var farligt område. Den enda som betydde något för henne, var Tenn. Han var far till hennes små; hennes partner i regn och rusk. Så varför väcktes dessa känslor för en man hon endast talat med en gång? Och dessutom var det inte ens säkert att han kände något för henne - såklart han inte gjorde det. Vad tänkte hon ens på det?
    Tenns flackande blick fick henne att komma ned till jorden igen. Hennes hjärta kramades åt när hon såg på honom; så osäker och ledsen han såg ut. Direkt sköljde dåligt samvete över henne och hon tog några kliv närmare sin partner och log försiktigt samtidigt som hon slog sig ned bredvid honom.
    “Midir är en vän”, försäkrade hon honom. Hennes röst var låg, och fastän hon talade till Tenn, var hennes blick som fäst på Midir. Det var knappt att hon ville tro sina egna ord, men faktum var att dem bara var vänner, och mer skulle det inte bli. Trots att det var något med honom, som fick hennes hjärta att slå några extra slag, så var hon med Tenn.
    “Så säg oss, har en frusen vandrare som du några spännande historier att bjuda på?” Det glimmade till i hennes ögon. Hennes kommentar var endast ett försök till att på något sätt bryta den tunna slöjan av stelhet som hade lagt sig över lägerelden, och ett försök till att lugna hennes hjärta som var nära på att slitas itu.

"Lera? det säger du inte! Hoppas vi är framme i Civitas innan dess." Midir hade nog hoppats på ett saftigare skvaller att få med sig från elden, men man kan ju inte få allt. Tenn såg ju trots allt lite ut som att han skulle bryta ihop när som helst stackarn, så Midir kunde inte klandra honom.

"Midir är en vän."
Midir såg mellan Vasilisa och Tenn ett par gånger och förstod snart vad som händer. "Oh" Sa han och skrattade till. "Ja, jag är en vän. Ingen galen föredetta partner som är här för att ta ut sin hämnd på er. Jag lovar." Den tryckta stämningen gick att ta på, men det bekom inte Midir direkt. Vasilisas nästa fråga var uppskattad. Det var lätt att fånga upp hinten från henne. "Åh vad kan jag berätta.. Hm. Jo grabben min, han uppskattade presenten jag köpte till honom. Han fryser nå väldigt hela tiden så han bär den hela tiden." Han log när han tänkte på Vidar och såg in i elden för ett ögonblick.
"Ja och sen.. Jag antar att ni har hört om branden i måntemplet? Fullständig tragedi var det. Många som dog. Och vi- jag och mitt sällskap, söker efter information om de skyldiga. Ni råkar inte veta något som kan vara till hjälp?" Midir betraktade dem med en blandad nyfikenhet, för han hade fortfarande mer fokus på den varma elden.

Vasilisa log när han berättade om att den unge tyckt om presenten dem tillsammans valt ut, men leendet avtog snabbt när Midir började att tala om attacken mot Måntemplet. Eller som han såg det, branden.
    “Nej, tyvärr.” Första lögnen. Hennes röst var låg och en ton av sorg lade sig över henne. Vasilisa försökte att inte tänka på det hemska som dem hade stått bakom, men ändå hemsöktes hon oftast av det. Den förödelse hon bidragit till… aldrig skulle hon förlåta sig själv för det. Och den dagen hennes straff kom, skulle hon acceptera det. “Men de skyldiga kommer att stå till svars, förr eller senare.”
    Hon skakade mjukt på huvudet och lade huvudet lite på sned. Vasilisa ville helst av allt byta samtalsämne. “Vi verkar ha olika definitioner av spännande historier.”
    För en stund glömde hon av den stela situationen hon faktiskt befann sig i. Samtidigt som hon ville visa sitt stöd för Tenn, visa att hon stod på hans sida… så ville hon även komma närmare Tenn och ta tillfället i akt att lära känna honom mer. Varför? Hon visste inte själv.

Tenn hade inte insett att han projicerat sina känslor rätt över ansiktet. Han kände sig hemskt stel. Midir var bara en vän, men Tenn hade också varit hennes vän fram tills rätt nyligen. En sådan titel kunde inte alltid hindra ett hjärta.
     Men Tenn älskade henne för mycket för att inte lita på henne. Om hon sa att Midir bara var en vän så var det så hon kände, och han la all sin tillit i hennes hjärta. Han hade aldrig misstrott Vasilisa, och han skulle aldrig göra det. Det sades ju att man följde sitt hjärta oavsett var det strövade, och hon hade hans i ett fast grepp.
     Han lät Vasilisa sköta konversationen, men sträckte på sig, något säkrare nu. Det var fortfarande jobbigt att jämföra sig med Midir, men han älskade Vasilisa, och hon honom. Hon hade valt Tenn, och deras historia hade nyss börjat. Han ville spendera resten av livet med henne, och om något försökte separera dem skulle han slå tillbaka.

Midir skrattade nästan generat av påpekandet som avslöjade honom. "Jag antar att jag inte är så bra på historier. Du bekräftade precis att det var ett klokt val av mig att inte bli historieberättare.. Om jag nu teoretiskt sätt någonsin hade övervägt det, så vet jag nu att jag valde rätt." Han såg på Vasilisa som verkade bli mer frånvarande. "Hrm. Jag har nog trängt mig på för länge nu, så var inte oroliga ni två turturduvor, jag ska inte dröja mig kvar längre. Dags för mig att hinna ikapp mina färdkamrater." Han började resa sig och backade undan något från elden för att inte sveda pälsen när han suttit så nära.  

"Tenn, det var sannerligen trevligt att träffas." Sa han och bugade lite lätt med ögonen fästa på honom. Han vände sig sen till Vasilisa. "-Och jag hoppas verkligen inte att det är sista gången vi ses. Denna snart åter igen väldigt frusna varg ska drömma varje dag om att ödet för oss samman vid fler varma eldar på nätter som denna." Ett brett leende, fyllt av längtan. Han lutade sig fram och viskade till Vasilisa, ord han inte hade en aning om vad de betydde: "Spasibo bol'shoye." Midir backade och blinkade åt henne, han såg mot Tenn och nickade åt honom, vände sig sedan om och började ge sig av ut i den kalla natten.

Leendet på hennes läppar växte sig större när Midir bytte samtalsämne; men så började han att resa sig upp. Vasilisa ville inte att han skulle gå, inte än. Samtidigt förstod hon att situationen de befann sig i kanske inte direkt var den bästa eller mest bekväma för någon av dem.
   Hon följde hans rörelser när han sade farväl till Tenn, för att sedan möta hans blick när han såg på henne. Återigen kändes det som om han kunde se igenom henne; se alla hennes sårbarheter.
   “Och jag hoppas verkligen inte att det är sista gången vi ses. Denna snart åter igen väldigt frusna varg ska drömma varje dag om att ödet för oss samman vid flera varma eldar på nätter som denna.”
   Vasilisa höll med honom och hoppades innerligt att det inte var sista gången de sågs, men samtidigt visste hon att Tenn skulle reagera på Midirs ord. Så för att försäkra honom om att allt var okej, slängde hon en snabb uppmuntrande blick mot honom. Men när hon återigen vände huvudet framåt, hade Midir lutat sig nära henne och oavsiktligt pirrade något till i hennes mage. Spasibo bol'shoye. Förvåning kunde synas i hennes ögon, men också en typ av stolthet. Hade han memorerat hennes ord? Visste han ens vad de betydde? Dock hann hon inte reflektera mer innan Midir hade vänt sig om.
   “Trevlig resa, Midir. Var försiktig.” Så att ödet kan föra oss samman igen. Han lämnade henne med en längtan, men när hon hörde Tenns röst lugnade hon sig. Försiktigt buffade hon på honom, men vågade inte riktigt möta hans blick. Vasilisa skämde över sina känslor, skämdes över att hon förmodligen fått Tenn att känna sig utanför. Hon insåg att hon var tvungen att begrava dem, om hon skulle bli en bra mor och framförallt en bra partner.