Midir hade lämnat arenan i pausen - precis som alla andra hade gjort till hans stora förtret. Han hade fått trängas och buffas med vargar han inte ens nästan ville fundera på vart de hade befunnit sig baserat på deras odörer, men när nästa strid hade börjat och massan börjat lätta när de begett sig tillbaka mot läktarna så hade Midir medvetet hållit dig kvar för att utnyttja utrymmet. Han ville se vad byteshandlarna hade för varor. Midir hade tänkt på Vidar som inte hade följt med. Han ville gärna ha med sig en present hem till honom, men han visste inte riktigt vad.

Sen med ens tog hans hjärta ett litet skutt när han skymtade en fager hona längre fram som även hon verkade ha tänkt lite samma tanke som han själv att dröja dig kvar för att få se på varorna i fred. Han stod stilla nån sekund och velade om han borde gå fram till henne medan hon tittade på vackra krabbskal som han gissade kom från Zaote. Det kanske vore dumt att störa henne.. sen tänkte han äsch, vad är det värsta som kan hända. Han klev upp bredvid henne och slog på den charm hans starka självförtroende bar på.

”Får jag fråga damen om ett råd? Om du skulle byta till dig något som skulle vara en present till någon som inte varit här, vad skulle du välja då? Eller om jag vänder på frågan, vad skulle ni själv vilja ha som minne härifrån. Det finns så mycket vackert här att det är svårt att välja.” Han kastade ett snett leende mot henne.

Än hade Vasilisa inte kommit varken Sezja eller Lune speciellt nära, men trots det kände hon ett litet måste att köpa med sig något hem till sina flocksystrar som valt att stanna kvar vid den tillfälliga lyan. Nu i efterhand önskade hon nästan att hon också befunnit sig där i tryggheten, då hon kände sig mer ensam än någonsin. Kolzak var tillsammans med Ezekiel i andra umgängen och de hade låtit henne vandra iväg på egen hand.

Flera minuter av tvekande hade passerat och osäkerheten höll sakta men säkert på att vinna. Hon ville ta med sig något de skulle uppskatta, men skulle ett par krabbskal visa hennes tacksamhet? Osäkert.

"Får jag fråga damen om ett råd? Om du skulle byta till dig något som skulle vara en present till någon som inte varit här, vad skulle du välja då? Eller om jag vänder på frågan, vad skulle ni själv vilja ha som minne härifrån. Det finns så mycket vackert här att det är svårt att välja.”

En obekant röst hördes och till en början förstod Vasilisa inte att det var hon själv som blev tilltalad utan i lugn och ro fortsatte hon att granska de olikfärgade skalen. Någon minut passerade utan att någon svarade, och det var först då hon slog upp blicken och möttes av ett snett leende. Det var en främmande hane, lika mörk som natten själv och betydligt större än henne.
"Jag fruktar att vi är i samma situation," började hon samtidigt som hon på ett charmigt sätt lade huvudet på sned. Hennes bärnstensfärgade ögon mötte blicken av hans lila och ett försiktigt leende spred sig på hennes mörka läppar. "Men snäckskalen måste jag säga är något alldeles unikt. Speciellt de vita. Men såklart, det beror helt på vem du ska skämma bort."

Vasilisa förflyttade blicken från hannen för att åter granska alla prylar och blicken fastnade på ett vackert halsband gjort av ädelstenar i samma färg som hennes ögon. Ibland önskade hon att hon hade någon, som utan att hon behövde yttra sig, skulle göra små gester och ge henne presenter. En låg, knappt hörbar, suck lämnade henne innan hon åter såg upp på främlingen.
"Vem är den lycklige som kommer få med sig något från en så exceptionell plats som Skuggfall?"

Midir hade lyssnat intresserat och fängslat, men han skrockade ett mörkt skratt vid hennes fråga.
"Åh, om man säger så här hade jag köpt present till dig hade det varit lätt för-" Hans blick svepte över skalen och fastnade vid ett skal som skimrade i glödande färger "-då hade jag valt det skalet till dig att ha runt halsen." Han vände sig mot honan han ännu inte kände vid namn och studerade hennes ansikte. "Det matchar dina ögon." Han tittade en stund och harklade sig och såg ner på skalen igen. "Men jag misstänker starkt att den väldigt unga grabben där hemma inte skulle uppskatta skönheten i de här krabbskalen riktigt." Han nickade menande bort mot handlare från Islagunen. "Ett otympligt ristat mammutben är nog mer uppskattat där." Han flinade när han tänkte på Vidar.  
"Och ni då? Vem söker ni hellre present åt istället för att skynda in för att se på kamperna?"

Vasilisa kunde inte låta bli att rodna av hanens kommentar och hon slängde en blick åt halsbandet han talade om. Smycket var obeskrivligt vackert, annorlunda och en pirrig känsla spred sig i magen på henne. Det här var första gången på länge som hon hade ett helt vanligt samtalsämne med någon som inte var hennes bror.

“Men jag misstänker starkt att den väldigt unga grabben där hemma inte skulle uppskatta skönheten i de här krabbskalen riktigt. Ett otympligt ristat mammutben är nog mer uppskattat där.”

Ett litet fniss lämnade henne samtidigt som hon nickade instämmande på huvudet. Ett mammutben, som han föreslagit, var förmodligen ett bättre förslag till den yngre och hon ägnade en snabb tanke till om någon av hennes flocksystrar hellre skulle uppskatta ett mammutben, men nej. De skulle förmodligen uppskatta något smycke mer.

“Och ni då? Vem söker ni hellre present åt istället för att skynda in för att se på kamperna?”

För några sekunder övervägde Vasilisa att nämna ordet flocksyster, men hon kom på sig själv innan hon talade. Än var Cirkeln inte officiell i landet, och det var förmodligen bäst att ligga lite lågt med det. Dessutom kände hon inte den här hanen, kanske var det bara en fasad av vem han verkligen var. Vasilisa skakade bort de tankarna och leendet på hennes läppar blev större.
“Till mina vänner där hemma som inte hade möjligheten att själva närvara”, log hon och såg på honom. Ett litet bekymrat ansiktsuttryck spred sig över hennes ansikte för några sekunder innan hon skakade lite på huvudet och log igen. “Dessutom försöker jag glömma det faktum att jag själv ska upp på arenan snart.”

Det närmade sig hennes egna match och oron inom henne växte sig större och större. Hon hade knappt slagits förr i sitt liv, och med tanke på de andra slagsmålen… så visste hon inte vad som väntades.
“Kanske kan jag hjälpa dig att hitta en gåva till din vän… så att jag kan tänka på något annat?” frågade hon aningen blygt och lade återigen huvudet på sned.

Midir blinkade till när han fick processera vad det var hon nyss sa. "Wow, vänta vänta - Du ska slåss i arenan? Okej nu känner jag att nivån här steg många nivåer, hur ska jag kunna toppa det. Det finns inget jag kan säga längre som ens i närheten skulle kunna imponera på dig. Men, om du inte misstycker så vore det en ära att eskortera dig genom marknaden här om det hjälper er att skingra era tankar." Han bugade sig och log sen mot henne med glimten i ögat. "Men jag har ett villkor - Jag behöver få veta ert namn. Så jag vet vad jag ska ropa på arenan när jag hejar på er." De började sakta vandra vidare mot nästa handlares varor medan de pratade. "Och jag kan ödmjukast ge er mitt namn i utbyte. Midir."

Vasilisas öron vinklades bakåt och ett litet blygt leende spred sig på hennes läppar. Kanske hade det inte varit det smartaste draget att berätta att hon snart skulle stå på arenan, för det var någonting hos hanen som hade väckt någonting inom henne, och att förlora framför honom… hade varit pinsamt.

"Men jag har ett villkor - Jag behöver få veta ert namn. Så jag vet vad jag ska ropa på arenan när jag hejar på er. Och jag kan ödmjukast ge er mitt namn i utbyte. Midir."

Hans bugning fick ett kort, vänligt skratt att lämna henne samtidigt som dem tillsammans började att röra sig mot nästa handelsstånd. Hanens namn, Midir, passade honom perfekt.
“Vasilisa”, svarade hon och lade huvudet på sned samtidigt som hon vände bort blicken från honom och istället riktade uppmärksamheten mot plaggen som låg framför dem. Det var plagg från olika delar av landet, i olika färger och nyanser. De var vackra, men Vasilisa hade aldrig haft möjligheten att själv äga någon typ av klädsel.

Hon kunde känna hans blick på sig, eller åtminstone fick hon för sig att han såg på henne. I ett försök till att gå obemärkt förbi vände hon blicken mot honom. Mycket riktigt såg han på henne och det ryckte åter i hennes läppar. 
“Tycker du om det du ser?”, frågade hon och lade huvudet på sned. Vasilisa hade glimten i ögat, något busigt, som hon själv inte kände igen. Bara några sekunder efter att hon ställt frågan insåg hon hur dumt de måste låtit, och hon nickade åt prylarna. "Självfallet pratar jag om souvenirerna, inget annat.”

"Vasilisa." Han lät namnet ligga kvar på tungan. "Det kommer jag aldrig glömma."

Midir log bara bredare vid hennes fråga och skrattade kort av att bli påkommen med att beundra henne. "Oja, det är mycket fina souvenirer här." Svarade han utan att släppa henne med blicken och utan att se på souvenirerna det minsta. Han blinkade mot henne med ena ögat och började till slut att fokusera på vad som låg på bordet framför dem. Plagg? Han hade knappt sett sådant användas förr men nu var det plötsligt flera vargar här som bar på dem. Verkade oerhört opraktiskt. Men var säkert något som Malphas och Exodus skulle få för sig att använda. Han försökte föreställa sig Vidar i något av plaggen och skrattade något för sig själv.

Midir var på väg till nästa bord när han såg att Vasilisa dröjde sig kvar vid plaggen. Hon verkade finna dem vackra. Han gick tillbaka till henne. "Fastnat för något?" Han betraktade plaggen. Det var nog inget där man kunde byta till sig med enkelhet. "Hm. Vet du vad. Jag tycker inte ni behöver de här plaggen, de matchar inte er skönhet tillräckligt väl, och det är inget du kan använda i arenan. Du borde hitta något du kan bära med lätthet, som ett minne av den här stora dagen." Han drog med sig henne bortåt vidare mot de andra handlarna. Midir drabbades av ett litet vemod över att det här kanske skulle vara enda gången han någonsin skulle träffa Vasilisa. Han ville göra det bästa av mötet. 

De kom fram till ett bord med grova, men vackra metallsmycken i olika färger, en del med fina stenar eller andra dekorativa föremål, skickligt skapta av en hantverkare med metallkrafter antog Midir. Hans ögon fastnade vid ett guldhalsband med en lila sten framtill. Han nickade mot smycket. "Vad tycker du om det halsbandet?"

Vasilisa skämdes för sin fråga att hon nålade fast blicken på plaggen för att slippa möta hans blick. Det var tydligt att hon inte var något vidare bra på att tala med främlingar, och framförallt inte de som var trevliga och fina som Midir.
    Hon var så upptaget av nervositet och sina tankar att hon inte märkte av att han hade rört sig bort mot nästa stånd, inte förrän han hade återvänt till hennes sida och bröt tystnaden. Leendet spred sig åter på hennes läppar och hon fnissade lågt och nickade instämmande. Kanske hade han rätt, kanske borde hon finna något enklare. Vasilisa nickade innan hon valde att följa med honom till nästa stånd. På bordet låg massa vackra smycken i olika färger och hon drog efter andan; aldrig hade hon sett något så vackert förr.
    "Vad tycker du om det halsbandet?"
Vasilisa följde hans blick till ett mycket vackert guldhalsband med en liten, lilla sten fram. 
    "Chert voz'mi.* Det är så vackert", började hon och såg närmare på det. Vasilisa insåg att hon inte hade möjligheten att byta till sig det då hon inte hade något som var tillräckligt intressant för det. Hennes blick vändes upp mot hannen och hon log mjukt mot honom. Utan att det var hennes mening, kunde man se en sorg i hennes ögon, den sorg över det faktum att hon aldrig ägt ett smycke så vackert, eller ett smycke överlag. "Men, det var inte souvenirer till mig vi skulle hitta, utan till din kompis."

*jisses

Midir skrattade och nickade åt försäljaren.
"Ibland behöver man inte välja mellan det ena och det andra."


Han gick sen fram och pratade diskret med försäljaren. Midir hade inte mycket att erbjuda egentligen visste han, men man kunde komma långt med självförtroenden och fina ord. "Får jag?" Midir lyfte det fina smycket och trädde det över Vasilisas huvud så det hängde synligt runt hennes hals. "Nog måste du ha med dig ett fint minne härifrån. Och nog skulle det såra mig djupt om du helt skulle glömma bort mig. För även om du skulle förlora idag i din strid, så har du oavsett fortfarande vunnit mitt hjärta." Hans ögon vilade kvar i Vasilisas för ett ögonblick med ett lekfullt leende innan han började gå vidare mot nästa bord. När de hade gått så kastade Midir en blick tillbaka mot föräljaren och gav henne en tacksam blinkning. Inte skulle han berätta för Vasilisa att det var en varg han kände från tiden han hade bott på stäppen som ung. Han hade lovat att stå i skuld till henne i utbyte mot halsbandet. Han skulle det låta vara ett mysterium hur han haft "råd" med halsbandet.

De kom fram till ett bord med andra enklare klädnader och Midirs blick fastnade vid en eldfärgad slags halsduk. Midir hade inte glömt Vidar. Den skulle nog passas bra. "Vad tror du om den till en yngre grabb?"

Vasilisa log på ett sätt hon inte gjort på mycket lång tid. Det var som om alla bekymmer som tyngde hennes hjärta släppte när han såg på henne. När han trädde halsbandet över hennes huvud ville hon protestera, aldrig att hon kunde ta emot en gåva likt denna utan att ge honom något tillbaka. Dock kom inga protester ur henne, hon var likt förlamad av hans vänliga gest och det enda som var skrivet över hennes ansikte var lycka.
    “Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig”, började hon och skakade på huvudet för att försöka få ut några rimliga ord, men förgäves. Dock hann hon inte mer innan han börjat röra sig mot nästa bord, och likt en lekfull valp följde hon troget efter honom.
    “Vad tror du om den till en yngre grabb?”
Hon följde hans blick och nickade.
    “Han kommer att älska den”, svarade hon och såg upp emot Midir igen. En bekymrad rynka spred sig i pannan på henne när hon insåg att hon behövde ge sig av snart. Vasilisa ville inte lämna hans sida, trots att de alldeles nyss träffat varandra, för hon visste att deras farväl skulle vara för alltid. Hon hade sin plikt hos Cirkeln, hos sin bror, långt härifrån. Och förmodligen hade han sin plikt på en helt annan plats.
    “Jag är ledsen, jag måste ge mig av och göra mig iordning inför matchen”, sade hon lågmält och ett uns av sorg kunde höras i hennes röst. Hon fann det aningen ironiskt att hon blev så ledsen över att det skulle skiljas åt när de inte ens kände varandra, men hon kunde inte hjälpa det. Det ryckte lätt i hennes läppar. “Jag är säker på att din vän kommer älska sin present, lika mycket som jag älskar min. Spasibo bol'shoye*, Midir. Jag hoppas innerligt att våra vägar kommer att korsas igen.”

*tack så mycket

"Åh var inte ledsen. Det här var ju bara vårt första möte. Jag tänker hoppas på att det inte var vårt sista. Jag uppskattade sällskapet.. väldigt mycket. Det är så tråkigt att handla själv." 

Ett högt dån överröstade dem igen. En av striderna var slut igen, och det betydde att Vasilisas strid kom närmare. "Jag ska ta plats på läktaren igen så jag inte missar dig. Midir höll sig kvar ett ögonblick och ville inte riktigt ge sig av igen, men han visste att de behövde gå skilda vägar.

Han gruffade lite när han hörde svartvargen presentera nästa tävlande. Och han blev nästan lite obekväm för första gången.

"Jag ska inte hålla dig kvar. Farväl och.. lycka till." Han fann plötsligt inte de rätta orden alls att säga. Det fanns inget som kändes rätt för stunden. Inget som kändes tillräckligt. Men han log mot henne och vek sen undan blicken och gick iväg utan att vända sig om. Det vart nästan jobbigt att stå kvar. För hur tar man lämpligen farväl av ödet och kärlek vid första ögonkastet? Midir skrattade åt sig själv medan han gick mot läktarna över hur patetisk han kände sig. Det var ju typiskt. Så länge som han vandrat i Numoori i sökandet av en plats och mening så skulle han träffa på henne när han själv plötsligt inte hade tid eller möjligheterna längre. 

Han såg nu övriga i Ljusets krigare som närvarade och satt på läktarna och han hälsade på dem så gott det gick i ljudväggen medan han tog en plats bredvid dem. 

Nåväl, livet går vidare. Han sneglade ner på den orangea scarfen som han hade hängt runt sin hals så länge. Midir var glad att han hade ett hem han trivdes i, även om det var ett speciellt hem. Med ett tydligt mål. 

"Nu måste vi heja på Vasilisa." Sa han entusiastiskt till Malphas bredvid honom när det var dags för nästa strid.

[Avslutat <3]