Första kvällen hemma. Äntligen. Vid första anblick av templet genom den täta vegetationen hade fyllt henne med värmen likt den av en omfamning. Det var en känsla starkare än “hem”, och hon kunde inte riktigt förklara den på annat sätt än att det var Meimeis kärlek som utstrålade sådan kärlek.
     En lite festligare måltid än annars hade anordnats till deras ankomst. Mätta och belåtna hade en del redan gått för att lägga sig. Vera var också trött efter vandringen tillbaka, men stämningen var alldeles för god. Hon ville fröjdas en stund till.
     Vera hade tagit plats intill Midir längs en av tempelväggarna.
     “Så, ble han nöjd? Vidar, mena ja. För du hade väl tatt mä dig nå fra Skuggfall?” Vera log sitt sedvanliga roade leende. 
     “Äh, dum fråga kanske. Han skulle blitt nöjd om han så fått en begagnad pinne du tuggt på.” Hon skrockade till åt sig själv.

Midir skrattade till högt. Han hade varit försjunken i egna avlägsna tankar när Vera dök upp. Han liksom alla andra var väldigt trött, men han kände inte heller för att sova riktigt än. Eller snarare så var han så trött att han knappt orkade gå och lägga sig ens, det var bekvämare att bara hänga kvar vid värmen och sällskapet, som visserligen tunnats ut rejält nu. Han var tacksam att han funnit en plats att kalla sitt hem. 
"OM han blev ja. Jag önskar bara att jag haft något mer med mig, men det är lång väg att bära hem saker på." 
Han såg framför sig Vidar med det enkla plagget. Han tänkte också på en viss tik han hade mött på Skuggfall och han log bredare medan han såg bort mot elden. Brasan skulle snart sluta dansa mot tempelväggarna nu när veden började brinna ut. Det var mest glöd kvar.

"Nästa gång har jag lovat Vidar att han får följa med. Jag längtar redan tillbaka till Skuggfall. Det var alldeles för roligt. Han skulle älska det. Jag insåg verkligen hur mycket av Numoori man inte har upplevt än. Eller vad tyckte du om Skuggfall Vera?" 

Vera skrattade med honom. Ett djupt skrockande.
     “Nae du,” började hon och skakade lite på huvudet. “Ja förstå mig it rikti’t på de dära ja elle. Visst, de va väl imponerande att de lyckets me å få dit allesammens, å det enorme bygge de gjort. Men… Ja tyck då de finns viktigare saker att bry sig om.” Kanske var Vera gammalmodig som varken hade en genuin vilja eller ett intresse för att försöka njuta av tillställningen som varit. Resan i sig hade varit viktig ändå, och många nya medlemmar hade anslutit sig till dem vid Skuggfall, men själva tillställningen hade bara känts som ett makabert maktspel.
     “Islagunen, ha du vars där? En plats mycke mer i min smak, de måste ja säg. Kanske é de kylan ja é ute efter.” Återigen skrockade hon till. “Du kan ta varga ur vintern, men aldrig vintern ur varga, som man säg oppe på Snöslätt’n. Kawazatri må ha allt ja önskar å behagar, förutom kylan. Ja kanske få presse för en resa opp norr nu till vintra. Va tro du? Vidar skulle väl it märke nå skillnad. Ibland tror ja pälsen hanses växt fö långt in i örene hans.” Ett roat leende drog i hennes mörka läppar och hon knuffade Midir lite uppmuntrande i sidan.

Midir hade ibland lite svårt att förstå vad Vera sa och fick omedvetet en rynka i pannan medan han fokuserade på att lyssna för att få ihop ett sammanhang i hennes meningar. Ovan vid hennes dialekt så hade han i början knappt hängt med alls och fått säga va så många gånger att han till slut bara låtsades hänga med. Det var tydligt att de varit från olika delar i Numoori. Nu mera hade han inga större svårigheter alls med att hänga med, men behövde fortfarande fokusera lite för att inte tappa spåret.

Det gick en rysning genom Midir. Bara ordet Islagunen fick hon att känna sig mer obekväm än allt blod han någonsin kunnat se i Skuggfall.
"Nä aldrig varit där. Och har nog inga planer till att ta mig dit heller, tack men nej tack. Jag är uppväxt på stäppen bland hästar och med blomdoft i pälsen med sol så stark att det nästan eldar upp min svarta rygg." Midir hade dock egentligen mer en päls för att klara av kyla, och det visste han. Midir visste inget om sin far, men han antog att han hade haft blod som kom mer norr ifrån. Men Midir var helt enkelt inte van vid att frysa. 
"Is är så.. isigt." Sa han med en till rysning och med tydligt obehag i ansiktet. "Vidar kan följa med dig dit istället om han vill dit. Det behöver han inte mig för." Midir såg in i elden och reflekterade över Vidar. Han började bli så stor nu att det snart skulle vara dags för hans rening. Det skulle bli spännande att se. Plötsligt slog en tanke honom. Vasilisa. Tiken han mött på Skuggfall. Kanske fanns det möjlighet att träffa henne igen om han besökte Islagunen? Det hade varit trevligt. Inte för att han trodde att hon ville det, eller för att det kunde bli något, han visste mer än väl att det var en omöjlighet, men han hade egentligen velat se henne igen efter hennes strid i Skuggfall, men fick aldrig möjlighet till det. Han visste inte heller vart hon brukade vara. Det hade han aldrig tänkt på att fråga.


"Å andra sidan, när jag tänker efter, att se Islagunen kan vara en kul erfarenhet. Jag följer gärna med dit nån gång! Se på.. mammutar eller vad man nu annars kan se där. Kan bli.. kul." Han lät kanske inte helt övertygad egentligen.

Vera brummade och skrockade till svars på det mesta.
     “Du hade klar’t dä fin-fint oppe i Islagu’n,” sade hon med ett vintrigt leende. “De é it ens nå värst kallt där opp. Där ja komme från blir’e så pass kallt att skrattet fryse i halsen din å kväver dä.” Vera skrattade igen. “Åtminstone e de va man säg åt valpskrällena så de it för sån’t väldans liv å håller käft’n.”
     Tröttheten i den lilla elden började slutligen smitta av sig på henne också och hon gäspade stort.
     “Nä du, ja ger opp nu. De ha då vart en händelserik utflykt, å nu e ja helt slut. Ska bli skönt å få sove hemme igen. Va säg du? Ska du mä?” Vera reste sig upp och gjorde ett försök att blinka sömnen ur ögonen.

Midir skrattade lite obekvämt åt Veras historier kallar än en plats som heter Islagunen. Han var verkligen inte avundsjuk på hennes bakgrund.  Trots att han satt bredvid en brinnande eld så kände han nästan hur han frös bara av tanken på snö och vinter. 

Han tittade kort på Vera när hon frågade om han skulle följa med till sovrummen. Han tittade in i elden som för att hämta värme och insikt i om han faktiskt va trött. 

En stor gäspning. 

"Ja lika bra. Annars kommer vi nog att somna sittande. Det är faktiskt rätt skönt att vara hemma igen får jag nog säga." 

De gick båda till sovrummen för att få sig en välförtjänt sömn. 

[Avslutat]