[Pax till Wami]

Solen lös och det skulle varit varmt om det inte varit för de kalla vindarna som drog över slätten som drog i allt den fick tag i. Den var kanske inte så stark men kall. Flor själv hade tagigt sig ut på slätten av knappt någon anledning. Jovisst hon ville vara borta från närheten av den nu så lyckliga familjen. Hon själv passade inte in där mer, hon hade väl aldrig riktigt passat in nånstans. Men hon skulle väl hitta sin plats nån dag, förr eller senare. En tyst suck lämnade henne och hon fortsatte rastlöst att vandra fram. Mullido var där nånstans i närheten, var hade hon ingen aning om, men hans mjuka björndoft kändes i luften. Han hade växt en del på deras färd och hon ville helst slippa tänka på hur stor han skulle bli. Men han skulle väl lämna henne innan dess, för inte hade hon tänkt sitta barnvakt åt en bråkstake till björn hela sitt liv. Han kunde nästan hitta på allt från himmel och jord. Och ibland blev hon själv mycket irriterad på hans påhitt. Men han var ju bara en unge ändå.

Hon fortsatte vandra fram men stannade upp då det väntade brumandet hördes från Mullido. Flor flinade lite retsamt då hon vände sig runt.
"Jasså du, vart har du varit då?" sade hon och skakade lite på huvudet då han kom fram springande, men höll sig cirka en meter ifrån och gav ifrån sig ännu ett brummande ljud. Såklart förstog de inte varan men lite mer då Flor kunde se bilder ur hans tankar, fast en björns tankar var mer komplicerade en en vargs, iallafall för henne att se igenom.

Numoorislättens marker med dess höga gräs och behagfulla vindar beträds åter av en ung tik vars päls tycks mörkna mer och mer ju äldre hon blir. Det sista faktumet är något hon gillar faktiskt. För valppälsen var hon aldrig vidare förtjust i. Den gav ett bra kamouflage. Och det var ju bra. Men den påminde henne alltid om hur liten och kleg och vilken besvikelse hon var. Fortfarande är. Men hon tänker inte tillåta sig tryckas ner. Hon har mer och mer börjat forma sina tankar. Blivit mer insatt i dem. Mer bestämd. Men det är fortfarande en lång väg att vandra. Och hon riskerar sitt liv om hon lämnar sin födelseflock. Men hon bryr sig inte om det längre. Hon ska bestämma över sitt eget liv. Hon tänker inte vara fast där för alltid. Hon har en plan. Men det är bara här, i sin ensamhet, som hon kan tänka på det. För det är förbjudet att tänka så i Kaiwood. Men här kan hon tänka fritt. Men man måste akta sig i alla fall. Hon vet i alla fall att hon vill bort från Kaiwood. Men om hon skulle ställa sig inför ledaren och säga sin mening skulle hon inte komma därifrån levande. Om hon bara skulle sticka utan ett ord skulle de jaga livet ur henne. Men det sista är nog att föredra i alla fall. För då slipper hon dö i Kaiwood. Men hon skulle föredra helst att inte bli jagad alls. Att få leva sitt liv som hon vill. Enligt sina egna planer. På en plats hon själv valt.

Ungtiken är fortfarande rätt liten. Men hon växer fortfarande. Det är dock ännu ovisst hur stor hon kommer bli. Kanske ungefär som mor? Då kanske hon kan bli respekterad och inte sedd ner på. Men hon vill inte bli respekterad för sin storlek. Utan för den hon är. Hennes personlighet och hennes val i livet.
Hon fortsätter framåt. Öronen står spetsade på huvudet och steget är energiskt och spänstigt. Den långa svansen följer med i hennes rörelser. Svansen ser randig ut numer. Ett arv från Sleazoid? Han har ju randig svans. Syskonen har med fått randiga svansar. Men till skillnad från Wami var de födda med det. Wami's ränder kom senare. Är fortfarande inte helt synliga.
Hon stannar upp och ruskar på kroppen. Piskar mjukt till med svansen och ser sig sedan omkring.

Plötsligt hör hon ett ljud. Hon är inte säker på vad det är. Men det låter farligt. Doften som når hennes nos är inte helt välbekant heller. Men doften är blandat med varg. Öronen lägger sig mot nacken. Nyfikenheten tar snabbt kontroll och hon sätter kroppen i rörelse igen. I riktning mot ljudet. Snart får hon syn på en björn. Hon har aldrig riktigt sett en levande förut. Inte vad hon minns i alla fall.
Men det står en varg där borta i närheten av björnen. Wami vet inte vad som händer. Om den främmande vargen tänker ge sig på björnen eller... vad gör björnen på Numoorislätten? Det är väl inte en björns naturliga tillhåll, eller? Wami vågar inte gå längre. Hon står stilla. Försöker gömma sig i det höga slättgräset. Ännu har hon ett rätt bra kampouflage. Men hon har ännu inte lärt sig att dölja sin doft. Tur att vinden ligger till hennes fördel. Tyst iakttar hon scenen som utspelas framför henne.

Flor stannade upp snart igen då Mullidos gnälliga läte hördes, han var hungrig och det var hon som skulle hitta den maten. Det lätet hade hon allt lärt sig.. många gånger.
"Lär dig fånga mat själv" muttrade hon och svängde obekymrat med svansen bakom sig och tog ett steg till men stannade då upp igen då Mullido verkade stannat upp och gnällde igen. Jäkla unge.. Flor vände sig runt igen och höjde lätt ett ögonblick men suckade sen.

"Jaja.. snart.." mumlade hon och satte sig ner, hon kunde se om det fanns några öppna sinnen här. Kanske hon kunde hitta någon hare så behövde de inte gå så långt. Mullido skulle bara fortsätta klaga och hon orkade inte höra på hans gnäll. Flor placerade den svarta och rosa svansen runt hennes tassar och slöt ögonen och koncentrerade sig. Igentligen så fångade hon upp bilder hela tiden, fast inte lika mycket som då hon lät bilder skena. Ingen hares bilder kunde hon fånga, men något mer intressant fångade hennes intresse. Någon som iaktog dem inte alls så långt bort. Flor slog upp ögonen och vände på huvudet och kunde snabbt se en skepnad i gräset från platsen hon hade sett från det hållet. Hmm.. en främling. Flor lät ett leende placeras på hennes läppar, nästan ett enkelt flin.
"Mullido.. jag tror vi har en åskådare" sade hon och blinkade med det ena ögat och reste sig upp och vände huvudet snabbt till björnen. Han fick vänta ett tag.
"Kom fram bara, jag tänker inte fånga dig till mat precis" sade Flor och la huvudet en aning på sne medan hon iaktog honan som hon nu lyckats fånga upp av alla dofter.

Björnen och vargen verkar nästan... Vara kompisar. Eller något. Det ser underligt ut. Kan vargar och björnar vara vänner? Wami vet inte. Hon har aldrig testat. Vet inte om hon vill testa heller.
Wami vet inte vad den främmande vargen har för krafter. Men denne verkar ha lagt märke till henne. Ingen idé att gömma sig när man är upptäckt. Hon höjer sig över gräset. Så liten är hon inte längre. Men fortfarande rätt liten. Hon gillar inte att var liten. Men ibland har det sina fördelar.

Främlingen tycks ha attityd. Ett flin lägger sig på Wami's mörka läppar.
"Du kan ju alltid försöka". Svarar hon kaxigt och fäster blicken på vargen. Björnen är ett annat problem. Men hon släpper heller inte björnen ur fokus. Hon känner dess rörelser genom marken. De stora björntassarnas exakta placering och tyngd. Lika så vargen.

Öronen står spetsade på hennes huvud. Vinden smeker pälsen. Den långa svansen hålls ovan marken bakom henne. Det är sällan hon låter svansen släpa i marken. Tassarna är stadigt placerade på marken. Hon lyssnar till minsta vibration. Hon har koll. Hon gillar att ha koll.

Flinet håller sig kvar på hennes läppar, nu verkade också Mullido märkt av främlingen då inte mamsen satt och skulle fånga mat längre. Han grymtade besviket men blev sen också på sin vakt, men Flor var avslappnad och säker så hon svängde lätt med svansen bakom sig. Främlingen reste sig och hon kunde nu granska henne en aning noggrannare. Det var en ung varginna. Hon verkade ha en aning kaxigt sätt, något som Flor gillade.

"Tyvärr, är inte så förtjust i kanibaliska måltder" sade hon med en mjuknad röst. Hennes blick svepte snabbt över till Mullido som stod och stirrade på varginnan. Hon kunde inte låta bli att flina retsamt åt honom, ungar..
"Man vill ju inte vara oförskämd.. Mitt namn är Flor och det här" hon svepte snabbt tillbaka blicken till Mullido och sen till främlingen igen innan hon fortsatte på sin mening
"...Är Mullido. Vem är du själv varg som ligger och spionerar på andra?" sade hon, inte anklagande utan mer skämtsamt. Att prata var något hon aldrig hade haft problem med.

Wami står kvar. Hennes hållning är klanderfri. Hon har en högrest och elegant hållning. En lätt stolt hållning. Det är medfött. Inget hon tänker på. Inget som passar henne. Hon är en färglös liten klen sak. Knappt värd något i andras ögon. Särskilt inte i mors ögon. Men Wami har bestämt sig för att inte låta sig knäckas trots allt hon gått igenom. Ibland värker fortfarande redan läkta sår. Wami har alltid fått kämpa. Att hon fortfarande lever kanske kan ses som tur, eller tyda på att hon faktiskt kan kämpa. Eller att ingen rörde henne på grund av moderns höga position. Men det spelade väl aldrig någon roll? Inte längre i alla fall.

"En sådan tur jag har då". Svarar hon, fortfarande med en lätt kaxig ton på främlingens spydighet. Wami har alltid varit rapp i käften. Men hon vet samtidigt när det är bäst att akta sig.
Sedan presenterar sig främlingen som Flor. Och björnen heter tydligen Mullido. Så de är tydligen vänner. Eller något liknande.
"Du kan kalla mig Wami". Säger hon och talar fortfarande med en lätt kaxig ton. Som om hon indirekt säger åt denne Flor vad hon ska göra. Eller rättare sagt kalla Wami. Men hon lägger ingen sådan kommenderande underton i rösten. För hon kommenderar ingen. Det är bara så hon talar helt enkelt. Det är lättare att ge främlingar ett direkt svar på vad de ska kalla henne. Inga omvägar eller krussiduller. Ett rakt svar. Det är sällan Wami använder sig av sitt hela namn. Det känns som en pik mot henne. Ett hån. Att hon alltid hör till den platsen hon allra helst vill spilla.

Wami uppskattar även någon att munhuggas med. Att munhuggas med brodern är väldigt roligt. Även om Wami ibland inte kan låta bli att låta sig träffas av hans ord. Men Chay är den hon står närmast. Men inte ens för honom kan hon öppna sig helt.

Flor satte sig oberört ner på marken och svepte svansen frammåt och granskade den andre honans felfria hållning. Hon själv brukar ha samma hållning, men mest då hon ville visa sig dominant men nu kändes det inte så speciellt viktigt. De andre honan var inget hot. Hon presenterade sig kort för Wami och Flor nickade kort för att konstatera att hon hade hört vad hon sagt.
"Trevligt att träffas Wami" sade hon och kikade på henne under luggen. Hon visste inte riktigt hur den andres tankar vandrade runt Mullido eftersom hon inte ville rota i den andres huvud, fast det var svårt att hålla bilder borta och enstaka kunde komma förbi hennes skydd. Så ibland kunde hon veta mer än vad hon visade. Hon ville bara vara normal.

"Vad gör du här ute på slätten då?" frågade hon och höll kvar blicken fokuserad på Wami. Fast hon visade sig avslappnad så höll hon ändå fokus på den andre. Men de bilder som hade kommit förbi hade inte visat några negativa tankar om henne från Wamis håll. Mullido verkade åter igen tappa koncentrationen på Wami som han innan så ihärdigt stirrat på, nu hade hans tankar börjat vandra tillbaks till mat igen.

Där kommer åter den där meningen som Wami inte kan förstå att man yttrar i början av ett möte. Trevligt att träffas. Det är något hon själv ibland yttrar i slutet av ett möte. När de ska gå skilda vägar igen. Om mötet har varit trevligt. Då kan man flika in den meningen och få den andre att förstå att det var trevligt. Även en lätt indikation till att det skulle vara trevligt att mötas igen. Wami har aldrig förstått varför man yttrar den meningen direkt efter presentationen av sina namn.

Fokus hålls stenhårt på de två. Men blicken hålls fäst på Flor. Björnen verkar inte vara något direkt hot. Men kan kan som sagt aldrig vara säker.
"Slätten är en bra plats för vandring i tankarnas dunkla landskap". Säger hon och sätter sig ner med en enkelt och elegant rörelse. Den långa svansen sveps kring kroppen. Den ringlar i gräset likt en orm innan den tillslut blir stilla över hennes tassar. Wami vet att hon är kvick. Skulle en hotfull situation uppstå skulle hon snabbt vara på tassarna igen.
"Vad gör du själv här?" Hon bollar tillbaka frågan.

Hon lyssnade till vad hon sade, ett svar som hon igentligen inte fått förut. Hon kunde inte undgå sig att fråga då hon vägrade att själv ta reda på vad honan tänkte. Inte fråga vad hon tänkte kanske, men om hon hade förstått svaret rätt så var det inte så svårt att fråga.
"Kommit fram till något?". Flor hade själv börjat fundera om hon skulle börja gå tillbaks till Lövskogen, men varför skulle hon det igentligen? Hon var ju inte endel av den lyckliga familjen längre, hon var en ensam strövare något hon varit hela sitt liv. Nu då hon äntligen trott att hon kommit till rätta då hon träffat mor och far var hennes liv inte längre ett strövande, men så hade allt ändrats igen. Kanske var det inte meningen att stanna.. att bara fortsätta.

Flor rycktes bort från sina egna tankar då Wami bollade tillbaks frågan och hon stannade upp och funderade en stund, visste inte riktigt vad hon skulle svara.
"Jag vandrar skulle man väl kunna kalla det" sade hon och skakade lite på huvudet i en fundersam gest medan hon höll kvar blicken på den andre tiken.

[Känns som mina svar blir så dåliga D:]

Öronen klipper lätt till på huvudet.
"Det kan man kanske säga att jag har. Men det är ännu bara otillräckliga tankar". Svarar hon. Wami har en ungefärlig klar plan på vad hon vill. Men det är det som stör henne mest. Att det bara är en plan. Bara tankar som inte kan bli verklighet om hon inte har fler på sin sida. Det är det som är svårast. Att finna sådana som skulle vilja följa henne. Som skulle kunna tro på hennes tankar och hjälpa henne att förverkliga det. Och med sina egna tankar hjälpa henne att förbättra det.

Hon ser fortfarande på Flor. Wami visar ingenting utåt. Hon är bra på att inte visa någonting utåt. Hon är även rätt bra på att kontrollera sina tankar. Hon vill inte att någon ovälkommen ska sno hennes tankar och använda dem emot henne. Man vet aldrig vem som lyssnar.
"Det måste vara en skön frihet att vandra. Oberoende av någon annan eller någon plats". Säger hon. Det skulle vara skönt att vara vandrare. Men hon föddes på fel plats. Hennes liv kommer alltid vara i fara.

Hon lyssnade på vad honan hade att säga och Flor nickade bara kort, sade inte mer om det. Flor log och tittade på henne med ett fundersam blick innan hon enkelt ryckte på sig. Mullido hade blivit avslappnad och brydde sig knappt i Wami utan hade börjat leka med Flors svans, och petade till den med tassarna. Tur att han var så pass liten ännu, att få sin svans halvt avbiten skulle väl aldrig vara någon större höjdare. Fast han hade nog växt och hans annars inte så våldsamma lekar hade nu fått lite småsår av. Hon hade ingen aning hur hon skulle göra av med honom, för det var ju inte normalt att leva med en varg.

Wamis röst får henne att lämna sina egna tankar ifred ett tag medan hon lyssnar på vad honan säger. Jovisst kunde det vara skönt, men hon ville ändå ha en plats att höra hemma på. Inte bara gå omkring helatiden utan någon plats att komma till. Att finna en flock hade varit alternativ hela tiden, men hon visste knappt vad det fanns för flockar i numoori förutom i Cierzo. Kanske borde hon börja höra sig runt.
"Jag vet inte.. där kanske vi är olika på den saken. Jag känner mig så vilsen som vandrare, jag skulle vilja ha en plats att höra hemma på. Före var det min familj som var min plats, men det har förändrats" sade hon fundersamt och tittade på Wami, det verkade som om hon inte kunde vandra, var hon med i en flock?
"Är ni med i någon flock, Wami?"

Wami kan nog inte förstå hur det är att vandra. Hon skulle nog aldrig förstå känslan som driver dem. Men att testa på det skulle hon vilja. Tills hon finner en plats att slå sig ner på. Bygga något större. Något värt att kämpa för. Den blå blicken söker Flor's. Hon nickar lätt.
"Jo, nog tillhör jag en flock. Men endast på grund av att jag föddes in i den. Det var inget val från min sida. Jag kommer förmodligen aldrig komma undan med livet i behåll. Men jag är villig att försöka. Men just nu är det nog inte rätt tid. Men stannar jag för länge kommer jag nog dö där. Och det vill jag inte".
Öronen klipper till på hennes huvud. Hon funderar på om hon kan berätta om sina planer för denne Flor. Men Flor får henne att fundera. Kanske denne Flor skulle vilja följa henne? Men vem skulle vilja följa någon som Wami? Hon fuktar nosen med tungan.
"Jag har en plan. Men jag kan inte förverkliga den ensam. Och förmodligen skulle alla som beblandar sig med mig hamna i fara". Det är väl bäst att berätta alls i alla fall. Så får Flor bestämma själv om det låter vettigt eller inte. Det är redan många som har sett ner på Wami's idé.
"Jag vill skapa mig en egen flock. På en avskild plats där respekt och jämlikhet spelar roll. Där allas åsikter är av värde. Där alla betyder något. Jag vet hur det känns att vara utanför. Att ses ner på. Mitt liv har alltid varit en kamp. Det kommer förmodligen alltid vara en kamp. Men dessa tankar är något jag faktiskt vill satsa på. Jag är villig att offra mitt liv för att andra ska få det bra". Hon ser bestämt på flor. Wami menar verkligen det hon säger. Hon har aldrig varit liten och rädd. Även om hon alltid varit liten. hon vill satsa sitt liv på det här. TBB kommer förmodligen alltid jaga efter henne. Det är en dåraktig plan. Men det är vad hon vill. Skapa en plats där alla kan känna åtminstone en liten gnutta lycka och trygghet. En plats de kan kalla hem.

Wami började prata igen, denna gång så var Flors öron intresserat spetsade då hon lyssnade till vad hon sade. Då hon själv aldrig varit med i en flock visste hon inte om alla var lika hårtstriktade i varje flock. Men det hon sade, att inte få välja var en hemsk sak. Att inte få välja och isåfall om man inte ville hålla med så var det döden som gällde. Hennes plan för en flock var drömlik på nått sätt men hon tvivlade inte att denna hona inte skulle kunna besanna den. Hon verkade vara envis och målsatt.
Hon var en intressant själ.
"Jag måste få säga att ni är modig Wami. Jag förstår att ni utsätter er för risker, men kan inget annat än hålla med er i vad ni säger" hon stannade upp där, för att hitta orden hon sökte.
"Jag tror ni kommer göra rätt val att lämna er flock, för vi kommer ju ändå alla dö en dag. Jag tror inte det är alla som skulle offra dethär. Men det är ju ert liv och ni som ska bestämma, inte andra." hon tystnade men tillade sen. Hon hade blivit intresserad av Wamis ord. Och hon hade fått ännu mer att fundera på.

Hon ler lätt mot Flor.
"Jag tackar er för de orden, Flor". Säger hon. Uppskattar det faktiskt. Att det finns någon som inte från första stund ser ner på hennes idé och försöker vrida och vända på det hela så att det tillslut låter negativt.
"Jag behöver bara finna vargar som vill tro på det lika mycket som jag. Tillsammans kan vi skapa oss ett hem. En familj där alla har lika mycket värde". Hon studerar Flor.
"Jag har redan mått vargar som sett det negativa med det. Eller i alla fall påpekat alla risker. Jag är redan väl medveten om dem. De är inräknade eftersom de inte går att ignorera. Det finns säkert många som har problem på ett eller annat sätt. Tillsammans kan vi jaga bort alla tvivel och rädslor. Tillsammans kan vi stå upp mot fienden, inte bara mina utan alla andras med". Hon tystnar en stund. Hon vill inte låta självisk. Hon vill att alla ska ha det lika bra.
"Jag tvingar ingen att stå upp mot mina fiender. Jag vill inte skapa en flock för att skaffa mig en massa offerlamm som jag kan schasa iväg mot mina fiender. Jag skulle göra allt i min makt för att kämpa för dem. För att de ska ha det bra. För att jaga bort deras fiender. Ingen ska behöva känna sig bortstött eller att de inte hör hemma. Ingen ska bli straffad för att de inte är tillräckligt bra i någon annans ögon. Ingen ska behöva riskera sitt liv bara genom att tänka lite annorlunda". Hon försöker förklara allt på ett så förståeligt sätt som möjligt. Men i hennes egna öron låter det bara som babbel. Som en halvvalps patetiska drömmar. Det är inte alls så. Hon tror så starkt på det här.

Hon lyssnade till vad hon sade, tyst till Wami pratat färdigt, Flor hade börjat gilla denna varginna mer och mer. Och om den flocken skulle komma till som hon talade om så skulle denna hona bli en mycket bra ledare, det kunde till och med hon förstå. Hon verkade tänkt mycket på det här, och inte någon idé som bara slunkit upp i huvudet, det här verkade vara något för denna hona brann för, och Flor kände sig själv inspirerad av hennes plan.
"Jag är mycket intresserad av vad ni säger Wami, och riskerna skrämmer mig inte. Jag är gjord för att slåss fast det kanske inte ser ut så i första anblick" sade hon fundersamt och fortsatte sen
"En familj som man aldrig haft", hon sänkte blicken en aning medan hon tänker. Rösten var låg på de sista orden, som om de var mer till en själv än till Wami. Men Flor trodde hon förstog.
"Av dessa ord du sagt så har du gjort att jag fått mycket att tänka på kan jag allt säga" sa Flor och höjde huvudet igen medan hennes blick mötte den andre varginnans.

[Uuuj va skumt det blev ._.]

Hon är tyst. Lyssnar på Flor. Flor verkar gilla hennes tankar. Det skänker hopp. Kanske kan Wami finna vargar som vill kämpa med henne för att göra detta verklighet. Hon vill tro det. Och Flor är den förste som faktiskt säger att hon skulle kunna vara villig att kämpa för något sådant här.
Öronen klipper till på huvudet. Wami ler lätt.
"Jag måste finna vargar som vill kämpa med mig för det här. Finna en plats för oss tillsammans". Hon studerar Flor. Hoppas att Flor ska säga något mer som kan öka Wami's tro på det här. Men Wami tror redan så starkt. Men hon måste finna vargar som vill tro med henne.

Flor lämnade sig själv bort från detta ämne ett tag. Hon skulle fundera. Men chanserna kändes goda att hon skulle kunna följa med Wami. Om nu hon ville ha henne med sig, fast först måste hon få tänka igenom det i lugn och ro.
"Har du hittat några som är villiga att följa med dig?" frågar hon och lägger huvudet en aning på sne med ett leende på läpparna. Hon sveper med svansen och Mullido hoppar efter med ett litet brummande.
Mullido, om hon skulle följa med denna tik så kanske skulle hon behöva lämna honom, vem skulle igentligen vilja acceptera en björn? Det kändes synd, för hon hade verkligen fattat tycke för honom. Men han var ju ändå inte samma art som hon, det skulle inte vara normalt att hon var med honom.

Hon nickar lätt.
"Några intresserade har jag funnit. Men flocken är inget direkt bestämt ännu så jag hoppas finna fler på min väg. Så att flocken kan växa snabbt och gemenskapen kan bli stor". Säger hon med ett lätt leende och sneglar lite diskret på björnen. Hon finner det underligt att en björn skulle följa en varg. Och tvärt om. Björnar ska vara med björnar som vargar ska vara med vargar. Men såklart är det inte otänkbart för henne att de två arterna kan samexistera. Men de tänker ju olika och annat som skiljer dem åt. I längden kanske det inte fungerar? Björnen kommer ju växa sig enorm tids nog.

Flor lyssnade klart på vad Wami sade innan hon reste sig. Nu skulle hon bara behöva tänka. Hon hade hört och lyssnat till allt var Wami sagt och hon kände att hon behövde få vara ensam ett tag. Flor ruskade lite på sig och svängde med svansen och placerade tassarna närmare varan. Huvudet var en aning höjt då hon tittade på Wami med ett leende på läpparna.
"Jag tror jag borde gå. Det var verkligen trevligt att träffas.. och intressant. Jag tror inte det här är sista gången vi ses." sade hon eftertänksamt och tittade ut på slätten med en blick som var nån annan stans.

"Adjö så länge, Wami" sade hon och nickade och mötte hennes blick snabbt innan hon vände sig om och började gå igen. Mullido trampade lydigt efter henne som en extra svans i hennes fotspår. Huvudet var höjt i en stolt hållning och hon gick med långa steg mot solen.

[Argh, blev inge bra xD Men avslutar du? :3]

Hon nickar lätt och ler vänligt mot Flor.
"Det var trevligt att träffa dig, Flor". Säger hon och reser på sig och sveper till med den långa svansen.
"På återseende". Hon ser efter Flor och björnen när de vandrar iväg. Sedan vänder Wami sig om och vandrar iväg åt ett annat håll. Hon har mycket att tänka på.

[Kort och dåligt. x3]
[AVSLUTAT]