Han hade spatserat runt reviret ett tag nu, han hade försökt nå sina krafter igen men gett upp efter någon timme. Det verkade som att han inte kunde nå dem om han inte var arg, och det var svårt att vara arg idag.
Nog för att det var kallt och doftade snö men solen sken ändå tappert de få timmarna som den var uppe. Andedräkten var ett vitt moln om hans nos när han nynnandes steppade längs stigen. Det var tur att varken Abraxas, Kogan eller Corvson var i närheten för då hade han antagligen blivit utskrattad. Deras eget fel att de inte förstod vilket musikaliskt geni han var, han hade gett upp på dem för länge sedan. Uppenbarligen hade de mossa i öronen.
Iro stannade upp vid en liten göl som frusit till is. Han gnuggade tassen mot isen så att den blev klar och han fick en nästan tydlig bild av sig själv. Efter några sekunder av fokuserat stirrande fyrade han av ett... typ charmigt leende mot sin egen spegelbild. Han burrade upp fjädrarna  och såg surt på spegelbilden i några sekunder innan han försökte sig på sin 'mystiska' blick... vilket mest fick det att se ut som att han hade någonting i ögat. Efter några sekunder till av 'den mystiska blicken' blåste han upp kinderna och släppte ut kinderna med ett pruttande ljud.
Hur kunde Kogan få det att verka så enkelt?
Han försökte sig på ett vanligt leende mot sin spegelbild... det såg inte helt tokigt ut i alla fall. Om han.. bara vred lite på huvudet så kunde han ju nästan se mystisk ut. Han rynkade ögonbrynen en aning och nickade mot sin spegelbild som såg väldigt nöjd ut.

[Paxat för Kilah ]

Hon hade vandrat länge. Kilah hade följt Ronan till tvillingklipporna, där han äntligen funnit sin plats. Men det var inte Kilahs plats. De odöda skrämde henne, och hon hade snabbt vandrat vidare igen. Istället hade hon gett sig av västerut. Till Måntemplet, där hon stannat ett tag innan det kliat i tassarna på nytt. Rastlöst. Hon hade vandrat mer, passat på att besöka skogar och slätter hon inte sett på länge. Hoppet om att återfinna Ceylon en dag fanns kvar, men hade mildrats till just det; ett hopp snarare än ett aktivt mål. Istället hade hon bestämt sig för att söka reda på sina syskon. Det var så länge sedan hon sist såg någon av dem att hon knappt visste var hon skulle börja.
     Hon hade tagit en omväg till Kaiwood, efter att ha velat ett tag. Hon hade passerat skogen förr, men aldrig spenderat någon längre tid i den. Berättelser om onda vargar som hon fått höra som valp skrämde henne än, men de senaste åren hade det varit ganska tyst. Istället hade hon hört berättelser från andra vandrare som överhört en tredje eller rent av fjärde part som sagt att ett berg hade rest sig från ingenstans mitt i skogen. Någonting som gudarna gjort. Var det någonting Kilah var, så var det nyfiken. Till sitt förtret så hade hon inte kunnat finna något berg som gudarna rest, utan istället mötts av doften av en flock. Hon hade inte vågat korsa gränsen, men hade börjat följa dess ytterkant i hopp om att kanske kunna se platsen ändå. Nu, när trädens grenar sträckte sig kala mot solen, och deras löv knastrade under ett lager frost och snö på marken, så kanske hon hade en chans att se det på håll om inte annat.
     Hon hade vandrat länge och det kändes. Kilahs högra framben värkte av ansträngning, och hon behövde hitta en plats att vila på. Trots den värmande pälsen så var metallen hon bar för kall i de här temperaturerna för att hon skulle kunna ha den runt benet för länge. Samtidigt så ville hon inte gå för långt utan den som stöd. Hon pendlade med blicken framför sig, men istället för att hitta en skyddad plats som inte var för snöklädd så föll hennes blick på en mörk skepnad längre bort bland stammarna. Hon vred öronen i riktning mot den mörke, tvekande med tanke på den närliggande revirdoften, men bestämde sig tillslut för att ändå närma sig.
     ”Eh, ursäkta?” ropade hon till främlingen när hon kom närmre. Det var en svart, bevingad varg som stod invid ett fruset vattendrag. Hans storlek var skrämmande, men något i sättet han stirrat ner i isen gav Kilah tillräckligt med mod. Hon försökte ändå att inte halta för tydligt på det metallklädda benet. ”Ursäkt, du vet inte om här är en bra plats att stanna på i närheten?”

En röst hördes genom skogen och Iro hoppade till för att se upp från ispölen. Blicken flackade stressat runt tills han fick se den långbenta vargen som kom emot honom. Hade han kunnat svettas skulle han ha gjort det. Hade hon sett honom? Tänk om han sabbat det här redan innan han öppnat käften?!
"Ehh, hej.." svarade han med svajig röst och flackade med blicken lite till innan han drog ett djupt andetag och skakade på huvudet. Nej, han skulle inte låtsas om det så hade hon säkert inte märkt nått.
Ett försynt leende mötte henne när han klev över den lilla ispölen för att möta henne. Han tänkte ett kort tag på området i närheten. Det fanns kanske inte något jättebra ställe just här, inte för en främling så nära flocken iaf...
"Njaa, kanske inte superbra. Du är lite för nära reviret för att det ska finnas någon jättesäker plats, men! Om du vill kan jag visa ett ställe och chilla lite med dig, då lovar jag att du är säker." sa han självsäkert och log sitt vanliga leende. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom, han ville inte sabba sin chans att fila på sina raggningsrepliker. Bara han inte skrämt henne... så skulle han få fortsätta öva på en sten eller sin egen spegelbild.

Kilah besvarade lättat hans leende när han hälsade. När han sedan erbjöd sig att visa henne en plats, och hålla henne sällskap – hålla henne säker – så kunde hon inte hålla tillbaks ett litet, nästan nervöst skratt.
     "Tack, väldigt gärna." Hon slöt upp vid fakargens sida när han vände för att visa vägen. "Jag heter Kilah, förresten."
     Fakargen snavade nästan till i ett steg och fumlade lite tafatt med orden innan han fick fram ett svar.
     "Eeeh, Iro. Heter jag, alltså."
     "Iro är fint." De delade ett lätt, generat fnitter. Ett som snart skulle övergå i ett lågt, vänskapligare skratt och som höll i sig medan dagen blev kväll, medan Iro erbjöd sig att hålla Kilah sällskap natten igenom, medan Kilah visade metallskenan för sitt ben, och delade historier hon hört eller upplevt från runtom i Numoori. Iro var snäll, och Kilah var väldigt tacksam för hans sällskap.

[Avslutat ]