Tystnad. Absolut tystnad.
Det låg någonting lugnande i den. Liksom det fanns något upphetsande i larm och rörelse, var tystnaden dess motpol. På samma sätt som oväsen och krävande situationer fick henne att klyvas i två, på samma sätt fick den absoluta tystnaden henne att liksom komprimeras. Hon undrade flyktigt om det var så här det kändes att vara normal. Sedan drog hon på munnen åt sig själv. Hon älskade att vara onormal. Hon visste att hon var det, och hon älskade det. Känslan av andras förvirring. Känslan av att vara annorlunda.
Men när hon hade tagit sin fars liv hade det inte känts som någonting bra. Hon var tolv år igen, en rädd liten raganavalp. Hon hade inte velat göra det. Hon hade inte velat mörda honom, och de följande två åren hade hon ångrat sig och hatat sig och skytt sig själv. Sedan hade hon tänkt om. Tänkt rätt. 
För varför skulle hon avsky sig själv när hennes mor skickade bort henne? Det var inte fel på henne. Det var alltid fel på dem.
Det hade blivit bättre och bättre. Nu var de nästan ett, hon och sjukdomen. Nu var det bra.

Fast hon var så stor - hon mätte över hundrafyrtio centimeter i mankhöjd - rörde hon sig lätt. Det hade nog att göra med hennes vikt. De stora hornen, placerade mellan öronen, vägde en hel del, men själv var hon mager och lätt. 
En tudelad tunga smet ut ur munnen och strök över nosen. Det isade. Temperaturen kunde inte vara hög. Men så gick hon också över ett snöklätt landskap. Hon kände lukten av hare någonstans ifrån. Förmodligen låg den och tryckte i ett bo, paralyserad av hennes närvaro. Ett litet leende smög sig upp i ansiktet på henne. Hon skulle hitta den. Sedan.

Kilahs rödbruna fäll stack ut ur det vita landskap som en ovälkommen pinne i ögat. Trots det hade hennes fäll bleknat allt eftersom hon och Ceylon återvänt norrut under deras långa färd. Den annars tunna fällen hade redan tjocknat inför vintern, och den annars starka färgen var gråare än annars. Det hindrade henne inte mycket från att jaga – inte när gnagarna gömde sig under snön där de ändå inte såg hennes färg om hon smög tyst nog. Det gjorde dock att hon inte kunde gå obemärkt förbi. Inte för att hon hade önskat det.
     Kilah hade kommit ifrån Ceylon under ett blåsoväder längre söderut för ett antal dagar sedan. Efter mycket debatterande med sig själv om ifall hon borde gå tillbaka och leta efter honom, eller om hon skulle fortsätta framåt längs deras tänkta rutt, hade hon valt att fortsätta. Det var större risk att de gick runt varandra och missade varandra om hon gick tillbaka. Och här, i det snöklädda landskapet, borde han se henne lätt om han letade efter henne.
     Över landskapet sjönk solen långsamt mot horisonten, och med den sjönk även temperaturen. Kilahs andedräkt stod som ett tunt moln runt hennes nos. Öronen pendlade på hennes huvud när hon lyssnade till ljudet av gnagaren som gömde sig i snön under henne. Hon var inte säker på vad det var för typ av gnagare, men av ljudet att döma var den större än en vanlig mus. Hon rörde sig sakta närmare. Båda tassarna på samma sida av kroppen flyttades i en långsam passgång tills hon stelnade till och stirrade stint ner i snön. Med nacken krökt och raka ben stod hon sedan blickstilla med svansen styvt lyft bakom sig. Den långa manen hölls samlad i hennes nacke av den rikliga metall hon samlat på sig, både innan och under sin resa. Stora band och en myriad av små pärlor höll samman de långa stråna i knutor för att undvika att det var i vägen eller gav ljud ifrån sig som avslöjade hennes närvaro för hennes tilltänkta byte.
     Med ett hastigt hopp slog Kilah ner med framtassarna i snön och sparkade hårt till gnagaren där under. Lika snabbt högg hon när djuret träffats och kommit ur balans. Hon slöt käkarna om en ganska stor gnagare, med mjuk rund kropp och mörk päls. Den sprattlade vilt, och hon tvingades hugga ytterligare två gånger innan hon fick upp den från under snön och kunde avsluta dess kamp.

Det var så tyst, och det var något som Cashmere inte var alltför van vid. 
Ofta brukade Mere finnas någonstans i huvudet på henne. Det var inte så att Cashmere kunde prata med henne, hon gav inget ljud ifrån sig. Men hon kunde känna närvaron som ett tryck bakom ögonen, som en dov huvudvärk. Det var så hon visste när anfallen skulle komma, för då ökade trycket för att sedan explodera i ett anfall, ett rödglödgat anfall som oftast, nio gånger av tio, slutade i blodspillan. Blod som alltför ofta inte var hennes. 
Men idag var det tyst. 
Mere var borta. I varje fall för stunden.
Cashmere saknade det. Hon skulle tillbaka till stojet och stimmet igen. Hon ville ha Mere tillbaka, ville känna ben som krossades mellan käkar och varmt, tjockt blod som rann över nosen.

Blod.
Det luktade blod.
Inte mycket, visserligen, så det rörde sig inte om något stort. Men ändå. Blod var alltid blod, och hon var hungrig.
Cashmere drog ett djupt andetag. Det gick en skälvning genom kroppen. Läpparna särades i ett leende. 
Raganan följde den underbara doften av rött, av den vätska som omsluter oss när vi föds, såväl som i döden. Lukten gjorde henne nästan berusad. Som hon saknade det. Som hon saknade blod.

Kilah lyfte blicken från resten av gnagaren hon hade mellan framtassarna när ljudet av en större varelses steg i snön nådde henne. De stora öronen ställde sig alert upp på hennes huvud. Längre bort kunde hon urskilja en stor skepnad. Formen av ett par stora horn fick henne att vid första anblicken ta det för en ren eller något annat nordligt hjortdjur. Hon hade sett många stora behornade djur under sina vistelser i de nordligare landskapen. Djurets bleka fäll kändes dock inte riktigt rätt, men hon hade sett väldigt bleka renar förr, så hon tänkte inte mer på det.
     Inte förrän Kilah ätit upp det sista av gnagaren, vilket i sig inte tog särskilt lång tid, och såg upp på nytt insåg hon att djuret – vad det än var – var på väg åt hennes håll. Om det var ett bytesdjur så var det underligt att den sökte sig så rakt mot henne, när hon var så synlig i det bleka landskapet. Nyfiket höjde hon nosen i ett försök att fånga djurets vittring, men vinden låg på fel håll. Den lilla vind som var.
     ”Eh… hallå?”, hojtade hon när skepnaden kom närmre. Doften av varg sökte sig långsamt inom räckhåll för Kilah, och med den började det som inte stämde med skepnaden att falla på plats. Det var en… inte riktigt vad hon själv hade kallat varg, men Kilah var säker på att hon hade sett någon av liknande art förut. Och hon trodde att de var vargar. Nära nog. Även om hornen och främlingens gängliga höjd fick henne att tänka på en ren snarare än en… varg.

Raganans långa steg gjorde det möjligt för henne att avverka avståndet mellan henne själv och främlingen på ingen tid alls, även om hon gick långsamt, stilla likt landskapet runt henne, med högburet huvud som en drottning, med en krona av hjorthorn. I takt med att hon närmade sig blodlukten, som inte kom från den främmande vargen utan från det söndertrasade bytet vid dess tassar, krävdes det än mer ansträngning att föra sig som den isens drottning hon var, att sakta skrida över marken, stolt och värdigt. Ögonen, som redan var mycket mörka och nästintill saknade ögonvitor, svartnade som blicken på en haj när den vädrar sitt byte.
   Hon svarade inte på främlingens rop. Det var inte så man tilltalade sin isdrottning. Istället skred hon bara närmare, tills hon stannade ungefär fem meter ifrån vargen.
   Det var ett märkligt djur hon hade framför sig. Långa, nästan för långa ben, brunaktig päls och mörka pälstestar som hängde nerför halsen, prydda med metalliskt glänsande små föremål som hon inte visste vad de var. Med svart blick synade Cashmere främlingen, under djup tystnad, för att sedan låta blicken glida över snön vid dennes tassar, rödspräcklig och konstfullt målad av bytets blod.
   "Sucessful hunt, I see", sa hon stelt och log mot främlingen, men det var ett leende lika kallt som omgivningen, som inte nådde ögonen. Det var bara munnen som förvreds, och kanske bara för att få tillfälle att blotta de vita tänderna.

Kilah studerade osäkert främlingen när den kom närmre och stannade framför henne. Visst var det en varg, eller någon typ av vargart, om än den till största del fortfarande påminde henne om en ren. Högrest, stora horn, blek fäll och mörka ögon. En lustig typ. Något med sättet främlingen såg på Kilah och vidare på det lilla spår som återstod av vad hon fångat kändes inte riktigt rätt.
     ”Öh… yeah?” Kilahs öron lade sig tveksamt ut åt sidorna. Den andras stela leende var så falskt att till och med Kilah kände det. Det var nästan smärtsamt. ”Ville du något?” Hon var inte säker på om främlingen skulle förstå henne, då den andra inte börjat tala på nordspråk, men det var alltid värt en chans. Hon var betydligt bekvämare med att prata nordspråk om möjligt.

Främlingen verkade osäker. Det roade henne. Kanske var den inte så säker på språket hon talade; efter vad hon förstått var Nimorian inte det språk alla hade som modersmål. Det falska leendet spelade i tikens ansikte när hon fortsatte betrakta främlingen. Det var inte meningen att leendet skulle verka vänligt, för det var det inte. Det var långt ifrån vänligt. Det talade om förhoppningar, om förväntningar på något som de flesta skydde.
   Främlingen, den metallprydda främlingen, sa något annat, något som Cashmere inte förstod. Förmodligen på det där andra språket som folk tycktes tala här. 
   Hon lade huvudet på sned och de svarta ögonen skvallrade om en avgrundsdjup klyfta, ett jack i själen som delade henne och främlingen åt.
   "I almost forgot! I'm Cashmere. It's such a pleasure to meet you. Oh, and that brings me to my next question. Who are you, dear?"
   Tonfallet var mjukt, en djup kontrast till ögonen, färgade av sjukans egendomliga begär. Det var som att stirra in i två svarta hål. Två döda, men ack så levande, hajögon.

Den andras fortsatta stirrande och påklistrat falska leende fick det att krypa obehagligt i Kilah. Det var som om den andra ville att det skulle vara obehagligt. Främlingen hade ögon som en död fisk. Mörka och… ja. Kilah drog nervöst på läpparna och backade ett steg.
     ”Cashmere! Så trevligt, jag eh… I’m Kilah? Did you want anything or..?” Kilah fuktade nosen och drog ett djupt andetag för att lugna sig själv. Främlingen, Cashmere’s, påtvingade min gav känslan av att den andra ville att hon skulle reagera på ett visst vis. Kilah hade inte vuxit upp med syskon, och sett sina småsyskon växa upp, utan att lära sig urskilja liknande knep från andra. Det var inte så stor skillnad från en valps försök att få sina syskon att kuva sig eller föräldrarna att tycka synd om dem även om vad som än hänt varit deras fel. Trots att hennes bröst pirrade av obehag gav Kilah istället främlingen ett ärligt leende och spetsade öronen. Hennes blick flackade dock runt Cashmere för ett ögonblick för att ta in omgivningen när hon grep efter kraften.
     ”Sorry, I’m not from around here, so I’m not sure if I can help you with anything.”

Det var omåttligt roligt att se vilken effekt hennes stirrande hade på den andra. Cashmere njöt i fulla drag av att se främlingen - Kilah - backa, tydligt olustig till mods. Hon breddade leendet ytterligare, och det snedvridna, hornbeprydda huvudet och de bottenlösa ögonen ackompanjerade av det falska leendet gav sken av att vara något som platsade i en spökhistoria som mödrarna berättade för sina valpar. Håll dig inne i lyan på natten, annars kommer Cashmere och ta dig. Hon gillade det. Hon gillade det väldigt mycket.
   Ville hon någonting, som Kilah uttryckte det? Ja, faktiskt. Ett simpelt tidsfördriv.
   "Nothing in particular." Hon drog ett djupt andetag, rätade på huvudet, som om hon riktigt tog in den friska, snökalla luften och liksom piggades upp av den. "I was just looking for someone to talk to. It can be very lonesome out here, you see."
   Hon lät den svarta blicken glida över landskapet och suckade teatraliskt.
   "So, what are you doing in Wintera, Kilah?"

Kilah höjde märkbart på ena ögonbrynet när Cashmere suckade på ett i det närmsta dramatiskt vis. Inget särskilt? Jovisst. Något var det.
     ”Currently, talking to you”, konstaterade Kilah, mer avklippt än vad hon menat. Hon tyckte inte om främlingen. Den andra hade egentligen inte gjort något, annat än att blänga på henne och flina som ett fån åt ingenting, men något med Cashmere var fel. Det var något som inte stämde, som Kilah inte tyckte om. Inte bara främlingens fiskögon och sneda leende, och inte bara faktumet att den andra var betydligt större än vad hon själv var. Kilah fick känslan av att där visst var något Cashmere ville, och det var dårakt inte att prata.
     ”Before that, hunting.” Hon gav Cashmere en vaksam, något skeptisk blick. Öronen låg fortfarande ut åt sidorna på Kilahs huvud. ”And what’re you doing here? Apart from showing off your pearly whites to strangers?”

Det korthuggna svaret tydde på ett allt mer bristande tålamod hos tiken. Hon log inte längre, men drog kort på munnen åt orden som lämnade den andras tunga. De var hätska, det hördes tydligt.
   "Apparently."
   Hon tittade ner på tiken, liksom tornade upp sig framför henne, drog nytta av sin full storlek. Av den genomskinliga munterhet som präglat samtalet tidigare återstod nu ingenting. Raganans drag var nu stela, stolta, onåbara. Hon kunde också konsten att vara hätsk. Faktum var att hon kunde den mycket bra.
   "I live here, actually. I was out for a walk."
   Hon kom inte härifrån, men nog hade hon bott här tillräckligt länge för att kunna påstå sig bo här. Hon kände området, även om det kanske inte fanns så mycket att känna - det var ganska enformigt.
   "Though, I didn't get so far before I confronted her." Någonting med Cashmeres sätt att säga det klargjorde att hon inte syftade på Kilah.

Kilah var just på väg att ursäkta om hon trampat in på någons område utan att upptäcka det, men hann inte längre än tanken förrän Cashmere fortsatte.
     ”Who?” Frågan slapp ur henne innan hon hann hindra sig själv. Kilah fick känslan av att Cashmere ville att hon skulle fråga, och hon önskade nästan att hon kunde ta tillbaks ordet bara för att inte blidka främlingen. Kilah tyckte inte om hur den andra tornade över henne. Det var en hotfull gest, på sätt och vis. Åtminstone i Kilahs ögon. Stor och hotfull, utan det påklistrade leendet. Nej, hon tyckte inte om Cashmere, och hon ville inte stanna här.

Hon njöt i fulla drag av föreställningen när Kilah gick rakt i fällan. Som en liten hare, som den blodiga pälstrasa vid hennes egna fötter, gick Kilah åt det håll Cashmere ville. Hon var jägaren, och Kilah var bytet. 
   Ansiktet var genuint intresserat när hon svarade.
   "Her name's Mere. I would dare to call her a dear friend of mine, and she's actually pretty nice when you get to know her."
   Åh, jo, det var knappast någon lögn. Mere var underbar, bejakande och vild och blodtörstig ... pretty nice.
   "But she has a terrible temperament! And you-" Cashmere blinkade med ena ögat. "-you better stay out of her way when she's upset.  She can be a bit rough sometimes, old good Mere. And - this is a little bit scary -" Hon sänkte rösten till en viskning. "-she looks exactly like me."

Kilah nickade utan att tänka på det när Cashmere fortsatte. Mere. Okej. Hon spände läpparna i en avsmalnad min. Det var officiellt dags att ge sig av.
     "Right. Welp, guess it's time for me to get my ass out of here then." En liten röst i Kilahs bakhuvud sade henne att hennes mamma inte hade uppskattat hennes ordval. "Wouldn't want to accidentally step on anyones toes." Ett tandfyllt, något nervöst leende spred sig i Kilahs ansikte. "And I just so happen to be prone to accidents so I'll just... go. Yeah." Hon nickade menande i sidled, fortsatt ursäktande leende. "I, eh. Have a good day. Bye."
     Utan att släppa Cashmere med blicken backade Kilah ett par steg och förberedde sig för att ge sig av.

[Ursäktar eventuella lustigheter, sitter på mobil atm xD]

Kilah var uppenbart illa till mods; det var antagligen Meres presentation som var anledningen. Den långbenta främlingen drog sig bakåt, hasplade ur sig meningslöst babbel om att hon borde gå. Cashmere själv stod kvar, som en hornbeprydd staty, och betraktade kallt den andra. Blodet färgade ännu snön.
   "Well, that's a shame! Mere would've liked you, and now, she'll never get to meet you!" Hon skakade långsamt och beklagande på huvudet, sedan sprack hon upp i ett leende. "However, it was nice to meet you, Kilah. I really hope our roads will cross again soon."
   Hon vände sig om och började gå därifrån. Hon var klar där, hade ingenting att göra mer.

”Uh-huh.” Kilah nickade utan att egentligen mena det. Hon fuktade läpparna, men sade inget mer. Det kändes som att ju mer hon sade desto svårare skulle det bli att avlägsna sig själv, och hon tänkte inte stanna längre. Nej. Och hon hade inga planer på att stöta på Cashmere igen. Kilah vände om, men fortsatte att kasta enstaka blickar över axeln för att försäkra sig om att den större vargen inte följde efter när hon lämnade platsen.
 
[Avslutat]