[Utspelar sig några timmar efter Iros match i Skuggfall]

Skammen bet fortfarande i magen på honom när han smög ut från arenan. Ivo hade varit lite peppande men det sved ändå att han hade förlorat inför så många. Folkmassan var tjock men han fick inga igenkännande blickar när han haltade fram mot vad som såg ut som ett större torg.
Han kände igen rösten som ropade på honom och såg sig förvirrat omkring. En spinkig, långbent varg rörde sig emot honom och ett brett leende spred sig på hans läppar. Kilah! Klart han kom ihåg henne! Han hade varit så himla smooth senast de snackade.
”Kilah! Va roligt och se dig här!” utbrast han och böjde sig ner för att lägga huvudet om hennes hals. Det djupa såret i hans hals gjorde sig påmint och han kved till halvvägs in i kramen. Med ett ursäktande leende drog han sig ur kramen.
”Va fint du gjort med manen! Jag gillar det verkligen, passar dig skitbra!” sa han och såg gillande på hennes märkliga uppsättning. Kilah var alltid så spännande.

Hennes ord fick honom att skratta och lyckas blåsa upp sig för första gången på flera timmar. Genast kändes allt lite bättre. När hon föreslog att han borde lägga sig ner kunde han inte låta bli att le mot henne och lägga huvudet på sned.
”Om du följer med mig så lägger jag mig gärna ner och chillar ett tag. Det är roligare med sällskap.” sa han med det sneda flinet på plats. Egentligen gjorde det väll kanske inte så ont, men om Kilah ville följa med honom var han inte allt för benägen att berätta det för henne.

"Iro!" Kilah skyndade fram till den svarta fakargen så snart som hon upptäckte honom i folkmängden. Hon besvarade glatt hans omfamning, men ryggade genast undan när han kved till. "Oj! Förlåt! Gudars, det var inte meningen." Innan hon hann säga mycket mer så kommenterade Iro hennes man. Kilah kunde inte låta bli att skratta.
     "Tack! Det är skönt att slippa ha den i ansiktet. Men är du okej? Jag såg dig slåss, du var så modig! Jag hade aldrig vågat slåss sådär. Inte mot nån som din motståndare, och absolut inte inför så många andra!" Kilahs blick flög över Iro medan hon pratade snabbt och energiskt. "Vid Moriko, har du ont? Vill du vila en stund? Jag hade varit hur trött som helst efter en sån strid. Jag tror det finns platser att vila på en liten bit bort bara, om du vill lägga dig ner en stund?"
     Hennes ordflöde avbröts av Iros leende. Hans inbjudan kortslöt hennes hjärna för ett ögonblick, innan hon fnittrande log tillbaka.
     "Gärna! Eh, gärna. Haha, ehm. Jag kan hjälpa dig bort." Kilah kände sig omöjligt varm i ansiktet. Iro behövde ingen hjälp när de tillsammans tog sig bort till en av – vadhadehonhörtdemkallas barr? Bark? Barker? – men hon höll sig ändå nära hans sida. Inte för att hon skulle ha varit till mycket hjälp om han hade behövt någon att stödja mot från första början. Hon hade nog kunnat gömma sig helt under hans vingar om hon velat. Bland alla varma och fluffiga fjädr- nej! Gudars! Vad höll hon på med? Okej.
     Insidan av barackerna – barkerna? Barren? Nått sånt – var lugnt jämfört med allt ljud och alla vargar utanför. Kilah blev nästan förvånad över hur stillsamt det var när de kom innanför en av öppningarnas täckande hudskynken. Insidan var enkel, men rymlig med tanke på storleken på de vargar som säkert var tänkta att husera här efter invigningen. Golvet hade bäddats mjukt med halm och värmande djurfällar, och i övrigt fanns inte mycket mer av värde att notera.
     "Blir det bra här? Jag tror det blir bra här", kommenterade hon, utan direkt tanke på orden. Hon behövde mest säga något. Där fanns en pirrande energi inom henne som hon behövde få ut. Hon såg sig om i utrymmet, stack nosen i halmen för att lukta och studerade de målade väggarna medan Iro kom tillrätta. "Ganska fint här inne. Och avskilt. Eh, lugnt. Menar jag. Lugnt och skönt." Hon funderade en liten stund innan hon lade sig ner bredvid Iro.
     "Hur kom det sig att du är här och slåss?" De hade ropat upp hans namn och flock, men hon kunde inte komma ihåg exakt vad presentatörerna sagt. Hon hade varit upptagen med att inse att det var någon hon kände som klivit ut på arenagolvet för att slåss.

Iro hade inte haft koll på att det funnits ett ställe han kunnat vila på, tur att Kilah hade koll åt honom.
Under hela promenaden sneglade han ideligen på henne, tills han kom på sig själv och hastigt såg bort från henne som om ingenting hänt. Han skulle självklart aldrig svansa efter någon brud hur som helst…
De kom fram till dem små.. Byggnaderna. Inuti var de fina, inget speciellt egentligen men golvet var väl vadderat och trevligt att ligga på. Det kändes tryggt med Kilah som pratade på medan han lade sig tillrätta i halmen.
Han skrattade högt och skakade på huvudet med ett stort leende. Jo avskilt kunde man ju kalla det. Hon var rolig! Tänk att han nästan missat det senaste gången de träffades. Pinsamt.
Med en enorm gäspning sträckte han upp vingarna mot taket och lät sedan den ena lägga sig över Kilahs rygg. Smooth. Ivo hade blivit imponerad.
"Åh, äh, det var meningen att jag skulle vinna ära åt Lykoris.. Men det gick ju inte superbra." sa han och tystnade. "Men durå? Vad gör du här? Du har väll inte slagits?" plötsligt såg han oroligt på henne, letade efter skador och sträckte fram nosen för att snosa henne i pannan.
"Men! Har du alltid haft det där blåa märket i pannan? Skitcoolt ju!" utbrast han med ett stort leende

Kilah lutade sig in i Iros sida när han tystnade.
     "Man kan inte vinna alla strider", hummande hon, och hoppades att det lät tröstande. Hon ville minnas att Cuywendz sagt något liknande, när hon och bröderna fortfarande varit små. "Bättre att hålla ut till de strider som räknas. Nästa gång är du starkare, och då får de ångra om de underskattar dig."
     Iro frågade vad Kilah gjorde där. Om hon hade slagits. Han synade henne efter något som kunde vara nya skador. Det enda synliga hon bar var ärren hon hade över ena axeln, men det var gammalt nu. Kilah skrattade när han nosade henne i pannan.
     "Tack." Hon kände sig lätt generad, men ändå glad. Hon gillade uppmärksamheten. "Jag har alltid haft det. Från min pappa, tror jag." Hennes leende gick från en aning sentimentalt till roat. "Och nä, jag är inte här för att slåss. Ser du de här pinnarna? Jag är nog inte byggd för nån showig strid." Kilah viftade demonstrativt med sina framtassar mot bädden. "Jag var mest nyfiken när jag hörde att det skulle vara nått stort här. Hoppades på att kanske träffa någon jag kände." Hon hade sett flera vargar hon kände igen, ansikten och namn hon mött längs olika vandringar, men kanske inte någon av de hon främst hoppats på. Sina syskon. Ceylon. "Och så kom du och skulle slåss! De andra striderna var visst spännande, men det är inte samma sak när du inte känner nån där nere. Men så var du där! Och ni bara, bam! Slåss!" Hon viftade med tassarna igen, som för att illustrera striden. "Och det är en helt annan grej. Jag var… orolig", erkände hon med ett försiktigare skratt. Kilah mötte Iros blick. Hon hade varit orolig för honom, särskilt efter att två vargar dött där nere innan honom.

Han grymtade och brummade mest när hon sa sina kloka ord. Visserligen hade hon rätt, men det gjorde honom inte mer pepp på att förlora.
Han skrattade när hon demonstrativt viftade med sina ben. Nu när han såg efter var hennes ben typ hälften så tjocka som hans. Tänk att dem bar upp henne! Det var säkert därför hon bar den fräcka benskenan, som stöd.
”Men du är säkert snabb som blixten! Det kan ta en väldigt långt jue. Fast jag är glad att du inte slogs, för då hade vi kanske inte setts och jag hade hellre slagits mot tio vargar än missa dig!” sa han och log, bara en aning generad - hade han verkligen sagt det där högt? Leendet höll i sig när Kilah fortsatte gestikulera och prata.
Nä va fin hon va, typiskt.
”Äsh! Det hade behövts fler vargar för att jag skulle kola.” sa han med ett flin och en blinkning mot Kilah ”Men det värmer att du var orolig.” Tonen förändrades och blev mer genuin, inte den starka stöddiga tonen han höll hårt i.
”Träffade du nån då? Nån du kände?” frågade han och la sin tass mot hennes smala ben.

Kilah kände sig alldeles varm inuti när Iro lade sin tass mot hennes.
     "Jag träffade ju dig", log hon. "Jag tyckte jag såg en annan manvarg innan också, men jag tappade bort dem igen. Det kan ha varit nått av mina syskon, men vet inte." Kilah skakade på huvudet, mer roat än något annat. "Jag letar kanske upp dem senare."
     Kilah såg upp på Iro igen, och fastnade vid hans ögon. Vid gudarna, han hade så lila ögon. Hon skulle kunna drunkna i dem. Med ett nöjt andetag slöt Kilah ögonen och lutade sig lite tyngre mot Iro. Hennes ena öra låg platt mot sidan av hans hals. Hon bestämde sig för att kasta allt förnuft åt sidan.
     "Jag gillar dig, Iro", sade hon, och gillade den pirrande nervösa känslan som fyllde henne.

"Jag kan hjälpa dig leta efter dem, sen... Om du vill förstås." sa han med ett kort skratt och svepte med svansen. Han var på väg att säga någonting när Kilah låste fast hans blick i hennes. Tungan blev torr och han kunde inte göra någonting annat än le fånigt. Hennes ögon var typ blåare än himlen en vinterdag.
Det var inte fören hon lade sitt huvud mot hans hals som han märkte hur fort hans hjärta slog, det var som en flock med hästar. Badum-badum-badum-badum-badum.
"Åh babe.." rösten hade fallit några oktaver och blivit ovanligt raspig. Han la sitt huvud mot hennes och drog djupt efter andan.
"Följ med mig! Jag vill bara vara med dig, följ med mig hem. sa han, fortfarande med den där hesa rösten.


(Herre)

Å babe.
Kilahs hjärta hoppade över ett slag. Eller ett dussin. Det kändes som om alla solstäppens fjärilar samlats i hennes mage och fladdrade i hennes lungor. Hans röst vibrerade genom henne när han lade sitt huvud mot hennes och bad henne följa med honom.
Följ med mig hem.
Kilah gav ifrån sig ett ovärdigt pipande som hon inte riktigt hann hindra. Svansen trummade okontrollerat bakom henne, och hon log ohämmat. Hon tryckte sin panna mot Iros, och formligen vibrerade av glädje. Lycka.
     "Ja", pep hon, innan hon lyckades samla rösten och upprepade, "ja, ja, ja! Jag vill så, så gärna. Låt mig vara med dig alltid." Det var såhär hon alltid ville känna.

Hon verkade vibrera i takt med hans snabba hjärtslag. Det var som att de var helt syncade, nästan en och samma. Det gälla pipet skrämde honom nästa, tänk om han gjort henne illa på något vis?! Oron försvann i nästa ögonblick när hon nästan stångade honom i pannan och sa alla dem vackra orden. Han skrattade högt och slöt ögonen.
”Å babe, jag är med dig för alltid och längre in i evigheten!” skrattade han. Nyförälskad slog han tassarna om henne och brottade ner henne på det halmtäckta golvet. Hennes klingande skratt stämde upp med hans och överröstade världen bortanför väggarna.

[AVSLUTAT]