Det tjocka snöfallet som hållit på sen morgonen hade till sist avtagit. Trots att himlen fortfarande var klädd i grå moln kunde den högt stående solen då och då bryta igenom och få det stillastående vattnet att glittra. Det enda ljud som var starkt nog att dämpa vindens svaga bris och fåglarnas kvittrande var gejsrarnas exploderande vattenmassor. Cestrohonan som passerade genom området var dock så pass van vid dem att de liksom alla andra ljud endast befann sig i bakgrunden för henne.

Trots förkärleken till kylan kunde Eir inte förneka att hon tyckte om att passera igenom områdena med både gejsrar och varma källor. Att få byta ut snö och is mot gräs eller naken sten. Längre bort kunde hon se bisonoxarna beta i vad som tycktes vara lugn och ro, men med tanke på mängden faror som lurade för dem i området kunde hon nästan med all säkerhet säga att så inte var fallet. De som var snabbast eller hade förmågan att slå tillbaka var de som fick överleva. De andra... De andra var dömda att bli någons måltid. Hon hade sett flera kalvar genom åren falla ner i de varma källorna då de var som hetast, och det var ingenting hon direkt skulle önska någon.
Utan att ha reflekterat över det hade hon stannat upp. Intresset för bytesdjuren var större än det brukade. Det kanske kunde vara dags att jaga rätt på lunch.

När Kilah äntligen lämnat bergen bakom sig så var det med ett lättat hjärta hon funnit sig tillbaka i ett område hon kände igen. Hon var fortfarande inte på helt rätt spår, men åsynen av det karga landskapet och känslan av den varma vattenångan som hängde mellan de heta sjöarna var något hon hade sett förut. Hon hade varit här. Kanske inte specifikt på den här platsen, men i det här området. Hon visste var hon var igen, eller kunde gissa tillräckligt korrekt för att hon skulle kunna ta sig därifrån.
     Hon var tacksam över den hjälp hon hade fått genom bergen. Hade det inte varit för den varg som funnit henne efter att hon lyckats lämna Wintera så hade hon aldrig klarat sig. Ester hade hjälpt henne att jaga och läka, hade hjälpt henne finna säkra vägar bland sten och klippor som hon aldrig hade hittat själv, och hade hjälpt henne med sin kraft. Att finna en annan metallbrukare, och en som hade den kunskap om bergen som Ester haft, hade varit mer tur än vad Kilah någonsin vågat hoppas på. Det fanns inget hon kunnat säga eller ge som tillräckligt förmedlade den tacksamhet hon kände för den breda tiken.
     De senaste dagarna hade passerat som i ett töcken. Kilah hade mött fler vargar, någon ensam vandrare, en grupp främlingar som ställt frågor hon inte haft mycket svar på. Ingen hade sett Ceylon. Det var med en ständigt närvarande tomhet i bröstet som hon beslutsamt fortsatte framåt. Allt hon kunde göra nu var att hoppas att vännen också hade klarat sig över bergen, och att deras vägar skulle korsas på nytt. Hon hade försökt avgöra vilket håll han kunde tänkas ha valt, om han klarat sig – Såklart han har klarat sig! Tänk inte så. Han är inte så dum att han låter sig bli jagad av en stor katt och nästan svälter ihjäl i snön… – men det var svårt att avgöra vart han kunde tänkas ha tagit vägen. Vilken väg han hade valt. Det som Kilah slutligen hade kommit fram till var att det säkraste alternativet var att återvända dit de hade börjat. Tillbaks till start. Till savannen. Tillbaks hem. Hon önskade att de hade valt en plats att återförenas på utifall att något sånt här hänt. Det var lätt att vara efterklok.
     Det var med en knut av hunger i magen som Kilah vandrade längs med den stora bisonhjorden. Hon var inte rädd för att vara så nära dem. Sättet de betraktade henne på var vaksamt, men inte skrämt. Hon var inget hot för dem, liknade kanske den rödräv som hon sett stryka inne bland djuren tidigare tillräckligt för att de inte skulle bry sig om henne. De var för stora för att hon skulle kunna fälla någon av dem, för kraftiga för att hon skulle våga ta en sådan risk. Hon kunde bara gissa hur tunga de var, när de bökade genom snömassorna efter gräset därunder som om snön inte vägde någonting.
     De stora öronen pendlade på Kilahs huvud när hon långsamt fortsatte framåt. Kanske, om hon hade tur, kunde hon finna en gnagare under snön att stilla den värsta hungern med. Det hindrade henne inte från att då och då kasta blickar mot de stora djuren. Hon fann sig själv undra hur lätt de kunde trampa ner henne om hon försökte ta en av kalvarna. Kanske en makaber tanke, men en råtta skulle inte räcka långt. Det var medan hon funderade på detta som hennes blick fångades av en färgfläck längre bort från hjorden. Något skarpt blått som rörde sig bland det vita. En större varg. Kilah rätade på sig och försökte avgöra om hon kunde fånga främlingens uppmärksamhet på håll utan att göra för mycket väsen av sig. Var den på väg hitåt? Hon kastade en ny blick på bisonoxarna, och tillbaks mot främlingen. Hon vädrade i luften, men vinden låg inte rätt för att hon skulle kunna känna mer än doften av hjorden.