Världen hade, beskrivet milt, betett sig synnerligen märkligt under den senaste vintermånaden. En fullmåne hade stigit, varande i vad som tycktes vara en evighet. Den hade tappat sin vita klädnad och blivit röd som vallmoblommorna han mindes ifrån sin barndom på Solstäppen, innan den bleknat bort och åtminstone den återgått till det normala. Det, hade däremot inte resten av världen. När sedan floderna hade färgats till blod hade Ceylon nästan vänt om tillbaka mot Sienna. Slutligen hade han låtits sig övertalas att fortsätta, men han hade blankt vägrat gå i närheten av varesig göl som flod "så länge vattnet beter sig så där märkligt". Det hade resulterat i en törstig, grinig och irriterad individ som knappast var ett roligt färdsällskap. Men, även vattnet hade till slut återgått till sin normala, färglösa form. Efter det hade regn fallit från klar himmel och Norrskenet sänkts till marknivå. Sedan - ingenting. Borta, alltihop.
  Det var nu ett par veckor sedan de sista konstigheterna försvunnit, och Ceylons humör hade återigen stigit väsentligt. Mellan de märkliga händelserna hade duon hunnit många mil den senaste månaden och hunnit över drygt halva delen av Eldskogen. Ceylon hade sett den en gång förut, men fick nu för första gången chansen att se den i sin nya, av lågorna sönderfrätta skepnad. Tunn växtlighet klädde marken, små späda kvistar och tunna grenar spräckte fram ut brända trädstammar. Någon snö syntes dock inte till än, då savannens närhet förde med sig varmluft och skapte ett svalt klimat. Han hoppades på att få se snö senare, ett fenomen han bara ägde ett svagt minne av från barndomstiden då det varit en ovanligt kall vinter och familjen befunnit sig långt ut mot havsranden. Det skulle bli tillfälle senare. Nu,befann de sig fortfarande i Eldskogen.
  "Vad är det där för någonting?" Ceylon hade i tystnad kikat ut över de tunnbeväxta markerna, och mellan den tunna dimman som för tillfället dansade i luften skymtade någonting mörkt. Mörkt, som en svart åder som försvann åt sydväst och åt någon annan riktning det var svårt att säga på det nära avståndet. Nån flod var det inte, isåfall var det en luktlös och oerhört tyst en. "Kom." Stäppvargen knyckte lätt med huvudet i riktning mot målet och ökade takten till en joggande trav. Kilahs prydande pärlor klickade metalliskt mot varandra bakom honom medan det mörka långsamt växte i storlek. Dimman lättade en aning av en frisk bris, och han stannade upp. Dryga femtio meter fram, befann sig vad som verkade vara en bråkdel av en enorm klyfta, skuren rakt ner i marken, försvinnande åt två riktningar. Ceylon vände blicken, en aning ställd, mot Kilah. 
  "Är det här.." Han sökte namnet. Någon gång hade han hört en historia om en djup klyfta ute i en skog i närheten av savannen. ".. Mardouf?"


[Woop! Pax till Kilah!]

Morgondimman virvlade långsamt runtom de båda vandrandes ben. Den tunna slöjan hängde lågt över marken och steg sakta mot den ljusnande himlen. Solen hade nyligen funnit vägen över horisonten, men högst upp i det blå glimmade fortfarande några envisa stjärnor. Det var en vacker morgon, med klar luft efter gårdagens duggregn. Tidig fågelsång kvittrade bland de kala stammarna som stod bland de låga kullarna. I stora delar av det som en gång varit Lövskogen stod nu snåren och gräset högt och tätt, närda av den rika jord som lämnats efter branden. Här var marken något torrare, gräset och buskarna som kämpade upp var tunnare.
     Kilah hade varit här förut. Kanske inte just här, men i närheten av ravinen. Hon kände igen den torrare jorden och den tunnare växtligheten. Men hon hade inte varit här många gånger sedan branden. Hon mindes området främst från den tid då den klätts i lummig skog, även om det nu var länge sedan. Det syntes dock att världen höll på att återhämta sig. Snart skulle skogen åter resa sig i området.
     "Vad är det där för någonting?"
Den långbenta tiken vände blicken mot sin vandringskamrat när han stannade upp och såg ut i dimman. Hon höjde huvudet och följde hans blick. Då Ceylon satte av mot den mörka åder som skymtade genom diset så följde hon i lättsam trav. Metallpärlorna gungade i hennes långa man och klickade stundom mot varandra. En vind sökte sig över platsen och skingrade delar av dimman. Ett par språng fram öppnade sig ravinen i marken. De klippiga kanterna försvann djupt ner under jorden. Vinden virvlade ner i sprickan och upp igen, över de båda vandrarna. Kilah mötte vännens blick.
    "Är det här... Mardouf?"
     ”Mardouf”, svarade hon bekräftande. Med ett brett, nyfiket leende och svansen gungande bakom den tunna kroppen satte hon av i trav på nytt. Hon kastade en snabb blick bakåt för att se så att den brunspräcklige följde efter.
     Det dröjde inte mer än ett par ögonblick innan manvargen nått fram till ravinen. På inte mer än ett knappt språngs avstånd höjde hon huvudet så högt hon förmådde för att se ner i djupet. Mardouf var smalare här, betydligt smalare än vad hon mindes det. Där hon mött sprickan första gången hade det varit långt nog för att det skulle ha varit svårt att ropa till någon på andra sidan. Här kunde hon nästan svära på att hon, med sats, kunnat hoppa över. Med mycket sats. Och tur. Kanske. Långsamt sänkte hon huvudet under mankhöjd och tog sig den sista biten fram till kanten. Tassarna placerades brett under henne som stöd mot den lekande vinden. Svansen stod rakt ut bakom henne, kanske för balans, och hon hukade en aning.
     ”Det är mycket smalare här än där jag var för… när jag var här första gången.” Hon sneglade mot Ceylon. De långa öronen pendlade på hennes huvud. ”Men det är lika djupt, titta!” Leendet som klädde hennes läppar speglades i rösten.

Så det var alltså Mardouf. Kamraterna tog sig tillsammans fram till kanten, den av hankön något lugnare, något försiktigare. Kilah hade redan kikat ut över kanten då han slutligen anslöt sig till hennes vänstra sida, sträckte på halsen för att kunna få en glimt av bäcksvärtan därnere. Det måste vara djupt. Och inte bara djupt - det måste vara fruktansvärt djupt. Blicken vandrade misstänksamt ner mot marken, men inga avslöjande sprickor eller skrevor syntes i jorden. Marken skulle inte rämna, speciellt inte med faktumet att de inte verkade stå på en platå ut i luften, snarare till randen av en knotig vägg rakt ner.
  "Här vill man inte trilla ner", mumlade han tankfullt, och följde långsamt Kilahs exempel genom att smyga fram till kanten. Tankarna bekräftades, det var ett stup rakt ner. Ett litet leende spred sig över läpparna till ljudet av Kilahs uppspelta röst, då han sedan kastade en blick åt vänster i jakt på någonting hårt att kunna släppa ner. En sten i storleken av ett äpple låg inom räckhåll, och ett ögonblick senare hade han lyft upp den och hystat den metern ut över kanten. Lätt smackande med tungan för att få bort smaken av unken jord såg han på medan stenen snabbt slukades av skuggorna. Sekunderna tickade, men inget avlägset 'klick' hördes, som kunde skvallra om att stenen träffat mark. Bara vindens virvlande viskande, tillsammans med vinandet i öronen när luften slungades upp ur den djupa skrevan. För djup, det var den uppenbarligen. Ceylon gav ifrån sig ett kort skall, som kastades tillbaka mellan klippväggarna i ett ihållande eko. Ett lättsamt skratt steg ur strupen då han rätade på nacken och sträckte på sig en smula. "Här vill man verkligen inte trilla ner." 
  Mardoufklyftans väldiga gestalt verkade inte vara något kortfattat fenomen, varken åt öst eller väst. Kilah hade berättat att det var mycket smalare nu än det varit första gången hon varit här, vilket förmodligen betydde att hon varit vid Mardouf men kanske flera kilometer, eller kanske mil, från den här punkten. Frågan var då hur de skulle ta sig förbi. Runt, verkade väldigt långtradigt. Ceylon hade inte den blekaste aning om klyftans egentligen omfattning, och han trodde inte Kilah visste riktigt heller. På andra sidan var det lika ödsligt kalt, åtminstone av vad som gick att se genom den lättnade dimman. De kunde går runt, eller hoppa. Det senare verkade i Ceylons tyckte inte som det bästa alternativet, så han valde att inte säga någonting. Det skulle garanterat, med all den största säkerheten, få Kilah att tveklöst kasta sig ut över djupet bara för att utmana ödet.
  "Hur tar vi oss förbi här utan att hoppHRRM utan att utmana ödet?" Blodiglar!

[Ceylon: fanfanhelvete ^]

Hon lyssnade intensivt efter stenen som Ceylon slängde ner i avgrunden. Det var mörkt där nere. Hon misstänkte att om solen stått högre på himlen så hade de kunnat se bottnen, men såhär tidigt på morgonen, när världen fortfarande kläddes i dunkla skuggor, så var det i det närmaste omöjligt att se vad som fanns där nere. Eller hur djupt det faktiskt var. När Kilah hade vandrat längs Mardouf tidigare så hade hon kunnat se träd långt där nere, så ofantligt små. Hon kunde bara gissa hur djupt det var.
    När hanen talade om att inte utmana ödet så ryckte det lätt i manvargens öron. Hon hade minsann hört honom. Kilah höll tillbaks ett smalt flin, när hon kastade en blick på Ceylon, endast för att sedan räta på sig och vända om. Med ett kort, fundersamt läte följde hon klippranden ett par steg, innan hon med sänkt svans såg tillbaks på sin vän och vände stegen bort från ravinen. Hon kunde nästan känna hanen andas ut, som om han väntat sig att hon skulle skutta över kanten vilket ögonblick som helst. Som om han kände sig tryggare för att hon tog avstånd.
    Så snart som de tagit sig ett en bit bort från ravinens rand igen så spred sig ett plötsligt flin i ungtikens ansikte. Hon vände helt om igen, och stod stilla i ett ögonblick. I samma stund drog sig metallen i den långa manen upp i nacken, och höll undan de långa stråna. Hon hukade en aning innan hon stampade ifrån. Hon sträckte benen i långa språng, slöt snabbt avståndet till klippkanten och kastade sig rakt ut över avgrunden. Vinden svepte runtom henne. Hon kände pälsen dansa runtom kroppen, hur det sög till i magen av insikten att hon hängde i luften över intet.
    Det varade bara i ett ögonblick. Tassarna trummade hårt mot marken när hon landade på motsatta sidan av Mardouf. Frambenen vek sig under henne, och hon slog runt ett varv innan hon snabbt skuttade upp på tassarna på nytt. Ett exalterat tjut, följt av ett lika uppspelt skratt, ljöd ur hennes strupe när hon såg tillbaks mot Ceylon.
    "Såg du!", skrattade hon högt. "Såg du! Wooh! Det gick ju helbra! Gör om det där om du kan!" Hennes röst ekade ner i klyftan. Fylld av adrenalin dansade hon på stället. Svansen viftade snabbt bakom henne, och tungan hängde ut från munnen.

Ceylon andades i hemlighet ut, då Kilah inte verkat anammat det av misstag läckta förslaget. Han följde ytterst villigt efter henne då hon började röra sig bortåt, i tron att hon faktiskt insett att här skulle de inte ta sig över. De fick väl ta den långa vägen. Men skenet kunde uppenbarligen bedra rätt rejält - de hade inte hunnit långt ifrån randen till avgrunden innan Kilah snodde runt och satte fart mot djupet. Som följd av att ha befunnit sig en bit för henne på vägen bort så hade han inte en chans att kunna stoppa henne, utan fick med djup fasa i ansiktet se på då hon svingade sig ut i luften.. Och landade mindre smidigt på andra sidan.
  Till ljudet av ungtikens glädjerop störtade han fram till kanten, men tvärnitade på säkert avstånd. Grus och smuts föll i ett moln ner i Mardouf, fördes bort med en av de virvlande vindarna. Där blev han stående, ilsket stirrande på den firande individen på andra sidan medan hjärtat fortfarande pickade skrämt i bröstkorgen.
  "Dumskalle!", svor han åt henne. "En dag har du inte lika tur!" Blicken vandrade misstänksamt ner mot den mörka skrevan, måttade avståndet mellan kant till kant. Det var minst fyra, kanske fem meter. Minst. Inte en chans i världen att han skulle kunna komma över här, med sin stadiga byggnad. Tassarna var breda, benen starka och kroppen inte alls byggd för annat än uthållighet. Han hade hoppat över en flod en gång och lyckats, men den hade inte varit mycket mer än tre meter och svansen hade gått och väl snuddat vid strandkanten. Att hon kommit över var kanske inte enorm överraskning, med hennes onödigt långa ben och kropp som såg ut att kunna gå av på mitten när som helst.
  Ett lågt morrande steg ur strupen då hanen kastade en kritisk blick mot sin egen kropp. Det var kroppen hos en överlevare, inte hos en atlet. Inte en chans, gick tankarna då han gick en kort sträcka fram och tillbaka vid kanten, noga övervägande möjligheten att kanske kunna komma över ändå. Kanske.. Eller inte. Ceylon tog ett djupt andetag för att samla sig, och rösten blev med viss möda lugnare.
  "Jag kommer inte över här."

"Men den dagen är inte idag!", tjoade hon tillbaks mot Ceylon när han svor åt henne. Skrattet dämpade sig i ett ihållande, fortsatt exalterat fnitter när Kilah struttade fram till klyftans rand för att se ner i det mörka djupet. Hon hade hoppat över det där. Hon hade befunnit sig mitt i luften, över den där avgrunden. Bara tanken fick det att pirra av adrenalinet som spelade i hennes ådror. Med ett brett leende såg hon tillbaks på vännen på andra sidan ravinen.
     "Johodå, klart du gör!" Hennes blick pendlade över Mardouf, mätte avståndet innan hon såg upp på hanen igen. Kanske var det lite långt, men hon trodde på Ceylon! Om han bara slutade morra så bistert, det gjorde honom bara stel och tung.
     "Jag fångar dig!" Hon ställde sig bredbent och sänkte huvudet till mankhöjd.

"Bah!" Fånga honom. Verkligen, hon som var spinkigare än en nyfödd gnukalv. Snarare skulle hon följa med ner i fallet. Olyckstänket var för tillfället onödigt stort, men å andra sidan tog inte Ceylon för vana att hoppa över raviner på skoj. Det kanske var förlåtet.
  Ceylon tog sig ännu lite närmare kanten, hukade och kikade ner. Dimman hade lättat, och svävade nu uppe i luften som en tunn slöja av silvervitt i morgonsolen som börjat tränga fram. Nu kunde ett slingrande vattendrag, förmodligen en flod av ansamlat regnvatten, skymtas där nere tillsammans med runda prickar av grönt. Träd. Så otroligt små, så otroligt långt nere. Blicken vändes med trumpet upp mot Kilah med mungiporna tydligt pekande neråt. Ett lätt ogillande fanns i blicken. Han var väl så illa tvungen, tyvärr.
  "Det är ditt fel om jag dör", muttrande Ceylon och backade flera meter, positionerade sig på en fläck där avgrunden möjligtvis tycktes kunna vara några millimeter mindre över. Där blev han stående, vägande fram och tillbaka på tassarna, innan han sköt ifrån och i långa språng tog sig mot avgrunden. Framtassarna sattes mot kanten och tog stöd då bakbenen placerades intill och sköt ut honom i luften. Det sög till i magen av skräck att befinna sig många, många meter upp i luften innan tassarna tog i andra sidan. Det gjorde dock inte bakdelen, för längre än så täckte inte hans förmåga att hoppa. Baktassarna klamrade panikslaget efter grepp, men klorna svek sin uppgift och med ett tjut gled han nerför kanten. Nu var det kört. 

[KILAH TILL UNDSÄTTNING]

Kilahs breda leende falnade snabbt när hon insåg att Ceylon inte skulle klara hela hoppet. När hans framtassar tog mark, men resten av kroppen missade och fick honom att glida av kanten så kastade hon sig mot honom så att hon själv nästan gled över kanten. Han föll.
     I ett knappt hjärtslag grep hon kraften. Med blicken fäst vid vännen skiftade hon, teleporterade sig, bort från klippans trygghet och ut i luften. Vinden rev plötsligt i hennes fäll, och hon kände sig med ens viktlös där hon föll. Det dova suset av luften som for förbi gjorde att hon inte hörde Ceylons ihållande tjut. Hennes öppna käkar bet hårt tag om vännens nacke i nästan samma ögonblick som hon dök upp i luften. Lika snabbt fokuserade hon åter på klippkanten, och skiftade både sig själv och den andra till fast mark.
     Luften sögs ur Kilahs lungor när hon plötsligt hade klippan under tassarna igen. Det kändes som om hon skulle falla ner i marken innan kroppen hann uppfatta att de slutat falla. Hon släppte Ceylons nacke omedelbart och flämtade ljudligt in luft i lungorna igen. Hon stod stilla, bredbent, i bara ett par andetag innan adrenalinet hann ikapp henne igen. Ett exalterat tjoande lämnade hennes strupe, åter följt av ett skratt. Hon kastade snabba blickar över sig själv och vännen för att försäkra sig om att allt hade följt med. Han såg hel ut.
     "Wooh! Aah! Det där kunde ha gått illa!" Hon damp ner på baken, fortfarande skrattande. "Du är hel va? Aah, bra, bra." Skrattet upphörde gradvis när hon släppte ut ett djupt andetag. Hon hade teleporterat sig med bytesdjur förut, men aldrig en annan, levande varg. Det var en första gång för henne.

De närmsta fem sekunderna var de mest märkliga, men också hemska, Ceylon hittills varit med om. Ena sekunden steg ett skräckslaget tjut ur strupen medan benen förgäves famlade i den tomma luften efter grepp. Den andra blixtrade någonting rödbrunt förbi, någonting grabbade tag i hans nacke, och i nästa sekund befann han sig på fast mark uppe vid Mardoufklyftans kant. Det som höll honom om nacken lossnade.
  "Wooh! Det där kunde ha gått illa!", sade den vid det här laget välbekanta rösten och skrattade lätthjärtat. Ceylon såg förvirrat på henne, insåg att han låg i en hög på marken (gudarna prisa marken!) och reste sig långsamt. Vad.. Hel? Under ett panikartat ögonblick undersökte han saken, men nej. En svans, fyra tassar. Inget halvt öra. Vad pratade hon om, förresten? 
  "Hur.." Stäppvargen skakade dammet ur pälsen, och såg ner mot klyftan där dammet fortfarande virvlade efter hans fall. Rimligtvis borde han vara iallafall en tredjedels väg ner vid det här laget - men här stod han, fullt säker. Någonting rödbrunt hade skymtat i luften.. Kilah? "Hur?"

Ceylons förvånade uttryck fick Kilahs upprymda skratt att stiga i styrka för ett kort slag, innan hon matt sjönk ner på armbågarna och lade kinden mot marken. Svansen viftade högt i luften bakom henne.
     "Det du", fnittrade hon, innan hon sträckte på sig med en kraftig gäspning. Hon rätade på sig igen med öronen högt ställda på huvudet. Hanens förvirrade uttryck såg roligt ut på honom. Hon skuttade upp längs vännens sida och sänkte huvudet för att tala med lägre stämma, som om det var något hemligt hon skulle berätta. Orden var fyllda av sprudlande entusiasm.
     "Jag kan göra såhär, titta." Hon riktade ett brett leende åt Ceylon, innan hon försvann, endast för att i samma ögonblick uppenbara sig ett par steg bort, där hon först stått. Den korta sträckan krävde inte i närheten av så mycket energi som vad hon berövats av att rädda den andre ur luften, men hon kände genast den lätta mattheten sprida sig genom kroppen. Som om hon påmindes av att hon just förflyttat såväl sig själv som en annan levande varelse genom intet.

"Pah!" Hanen ruskade på huvudet, som för att sansa sig, och det fungerade faktiskt någorlunda. När han skärpte blicken igen, beskådade han hur Kilah teleporterade sig från strax bredvid honom till en punkt bara några steg bort. Ett lamt skratt steg ur strupen då han satte sig ner och sträckte sig bak för att omsorgsfullt klia sig bakom örat. Det kändes konstigt i hela kroppen, efter att ha i stort sett inte hoppat genom tiden under loppet av ingen tid alls.
  "Sådär sa du inte att du kunde göra." Han undrade om det tog mycket energi. Det verkade så, Kilah såg allt lite mattare ut än hon annars brukade. Iallafall, de hade tagit sig över Mardouf utan dödsfall. Det hade förstås kunnat gå smidigare, utan en hjärtattack och teleporterande varghonor. Det föll honom in att det kanske var på sin plats att tacka henne, hon hade trots allt räddat livet på honom, om än det var hon som tjatat över honom. Äh.
  Ceylon hävde sig återigen upp på tassar, och vände sig ifrån Mardouf. Morgonen hade grytt, och en hel dag fanns framför dem. Han kände sig redan dödstrött, då han började röra sig framåt, förbi kalaken. När han passerade hördes ett svagt, grymtande ljud som skulle föreställa hans röst:
  "Öhm.. Tack." Utan att låtsas om någonting rörde han sig ifrån klyftan, morgonens äventyr och mörkret nedanför.

[Ska vi säga avslutat? Om du inte vill lägga till en reaktion på hans lama tack xD]