Dagarna blev till veckor, veckorna till månader. Den sista snön föll och den första tussilagon blommade. Fåglarna kom, byggde bon, flög igen. Trädens knoppar slog ut under sommarsolen och fattade eld när vinden blev kall. Varje dag markerades av en tid som gick lika mycket som den stod stilla, och även om vattnet i floden rann vidare varje dag så förändrades inget. Men det borde ha gjort det. Han visste det.

Det var enkelt att glömma doften av död när vårblommorna slog ut och fåglarna sjöng, när solen steg och sjönk varje dag som om inget hade hänt. Även om nattens drömmar ärrades av oro och han ofta vaknade med tårar i ögonen och en kall känsla i sitt bröst, så jagade solens sorglösa strålar dem alltid på flykt. Den mundana vardagens rutiner blev en oförtjänt tröst, åns svalkande vatten och fiskarna som lät sig fångas. Men känslan av skuld och av skam fanns alltid där, ett infekterat sår som lät sitt var sippra in i allt annat. Skammen över vad han gjort, vad han misslyckats med, och över allt han inte kunde och inte vågade. Skammen över att han valde att glömma.

Men allt förändrades när hösten kom. Det var oväntat, slaget som kylan i vinden som kom. Det var en enkel dag, solen hade stigit och värmt upp stenarna vid ån med sitt milda sken. Tre abborrar låg där, uppvikta i väntan på att torka och sparas. En välanvänd liten bädd av gräs och dun låg undgömd i skuggorna under de ensamma bokar vid strandgränsen, det ensamma beviset på hur länge den lilla flodkröken upptagits av den lilla vargens närvaro. En fjärde abborre fick göra de andra sällskap när Ronan med ett plask tog sig upp på stenarna, skakade vattnet av sig och lade fisken med de andra. Med en mjuk utandning såg han upp mot den molnströdda blå himlen, och ögonen fastnade på trädkronorna över hans bädd. Ett eldrött löv bland de gröna.

Hjärtat sjönk i hans bröst. Höst? ...Hade det gått så länge? Så länge som han glömt, svikit sina plikter, låtit andra lida i sitt ställe?

Så Ronan hade lämnat sin fristad vid floden. Inte längre kunde hans svarslöshet hindra honom. Han hade stannat på slätten för att han inte kunde återvända till Shendu, stannat för att han inte visste var hans skulle fortsätta efter misslyckandet i Kaiwood. Men ingen kunde finna svaren åt honom, och de skulle inte komma till hans gömställe på slätten. Han var tvungen att sluta gömma sig.
Även om hans hjärta sjöng en sång av tvekan så slog det med nyvunnen styrka, och åter simmade han nedströms, mot främmande trakter och svaren som väntade.

Det var den naiva ambitionen som ledde honom hit. Han visste inte riktigt hur det gått till, han hade paddlat fridfullt när han plötsligt insåg att strömmen blivit stark och han inte kunde avvika. Kanske hade han somnat, för trygg i att floden var vänlig och mild? Det hade gått nedåt, och han hade gjort sitt bästa att manövrera mellan stenar och klippor, under tiden som bergen klättrade uppåt på båda sidor om honom. Svart rädsla fick hans hjärta att slå hårt hårt i hans bröst så han fördes nedåt i Mardoufs mörka avgrund.

Himlen var ett blått streck oändligt långt ovanför hans huvud, och även om vattnet här flödade långsamt så kunde han inte simma tillbaka samma väg, och vägen framåt fortsatte än snabbare, än vildare, än djupare. Ronan vankade av och an över stenarna, hjärtat pickande i bröstet.
"Hallå! Hallå? Är det någon här?" ropade han ut, hans röst ekade svagt och ensamt mellan murarna av sten.

Han kände sig så dum.

Kilah hade återvänt till savannen. Regnet hade följt henne hela vägen, och hade stannat länge. Eller så var det hon som följt regnet, och stannat tills det upphört. Där hade varit dagar utan regn, men fukten och minnena som hängde i gräset och träden hade fyllt henne med nostalgi och hållit henne kvar. Hon hade saknat platsen, mer än vad hon trott. Trots det hade hon inte kunnat stanna så länge som hon först kanske tänkt. Kilah hade aldrig varit en stilla själ, och även om hon visste att det var troligast att hon skulle lyckas hitta Ceylon igen om hon stannade på en plats, så hade hon vänt om. Kanske skulle de råka gå om varandra, men kanske skulle hon också råka på honom ute i landet istället.
     Kilah hade blivit lockad bort från savannen igen, efter att ha hört berättelser från andra vandrare om samlingspunkter längre norrut som hon inte hört talas om tidigare. Många vandrare möttes där, tydligen. Vargar som kanske hade mött hennes vän. Men Kilahs intresse hade främst väckts när en världsvan gråvarg talat om för henne att hon kunde träffa fler vargar där, med liknande förmågor som den hon själv besatt. Fler med kunskap om metaller, eller andra hantverk. Det var med långa steg och pånyttfödd energi som hon hade vänt åt nordväst på nytt, genom Eldskogens rankor och längs en av de stora floderna som följde Döda skogens gräns på avstånd.
     Det var när hon följde Mardoufs branta rand som hon hörde en ynklig röst kalla. Det tog ett ögonblick innan Kilah förstod att rösten kom från nere i ravinen, och hon stod stilla i ytterligare en stund, lutad över stupet och blickande ner i dunklet. De långa öronen stod spetsade, lyssnande efter ekot av en främling. Hennes blick fann en främmande skepnad som rörde sig längs floden långt nedanför henne. På avståndet kunde hon inte avgöra mycket mer än att den rörde sig, och hon antog att rösten tillhörde skepnaden.
     ”Hallå?”, kallade hon tillbaka.

En röst ekade honom till svar, och hjärtat slog ett extra slag i Ronans bröst.
"Hej? Hallå?" upprepade han misstroget, kisade för att urskilja varghuvudet som stack ut ovanför kanten högt där uppe.
"Är du... på riktigt?"
Ronan svalde hårt.
Han fokuserade för att inte titta på vargskelettet som sken vitt i hans ögonvrå. Ravinen var hög och sannolikheten densamma att vargen fallit till sin död här på botten, men Ronan vågade inte undersöka om så faktiskt var fallet. Att veta att det varit svält som tagit den vore lite för mycket för Ronan att hantera just nu.
Hans ord blev snabbare, ramlade nervöst över varandra i och med att han insåg att det här faktiskt var en annann varg - en levande varg - som uppmärksammat honom i hans prekära situation.
"Om du är på riktigt så får du jättegärna... hjälpa mig. Om du vill, eller kan, eller... så." Ronans röst dansade svag och ensam mellan de oändligt höra klippväggarna, blickade upp mot den blå strimman himmel med blanka ögon, plågsamt medveten om hur lönlös hans fråga var. Han visste inte hur någon skulle kunna hjälpa till, han hade inga förslag på hur hans knubbiga kropp skulle kunna bogseras uppför de lodräta klippväggarna. Kanske en exceptionellt stark fakarg kunde flyga och bära honom, trots hur smalt det var mellan klippväggarna, men hur stor var sannolikheten att en sådan skulle ha vägarna förbi här?
Olyckligt stirrade han uppför klipporna, det skalv i hans korta ben. Så här gick det.

Hennes rop fick snabbt svar av den ynkliga rösten. Kilah kunde se skepnaden vrida sig och vända ett ljusare ansikte upp mot henne. Hon kunde inte se hans uttryck över avståndet, eller ens mer än att ansiktet var ljusare än den breda, mörka ryggen, men hans röst sade tillräckligt.
     ”Jag är väldigt riktig”, kommenterade Kilah utan att riktigt tänka på det, innan hon fortsatte. ”Är du skadad? Sitter du fast? Vad har hänt?” Hon såg sig omkring, följde klippväggarna med blicken och såg längs ravinens rand. De stora öronen lyssnade till den ynkliga rösten nedanför. Efter bara ett ögonblicks övervägande rynkades Kilahs anlete i tankfull beslutsamhet, och hon såg tillbaks ner i avgrunden. Hon kröp närmre kanten, stack tassarna över kanten för att känna hur brant det var. Hur långt ner var det? Hennes blick pendlade över mot den motsatta klippväggen, som sluttade ojämnt ner mot botten.
     ”Vänta jag kommer ner.” Kilah rätade snabbt på sig innan hon utan paus drog ett djupt andetag, fokuserade och teleporterade sig själv till ett litet utsprång på den motsatta klippväggen. Hennes tassar gled omedelbart över det ojämna underlaget. Tårna spretade brett i ett försök att få grepp. Grus och småsten klapprade ner mot botten. Hon kastade en snabb blick mot marken. Hon kunde se främlingen. Det var fortfarande långt ner, men med tassarna snabbt glidande bort från under henne så beslöt hon att det fick vara nära nog. Innan hon hann halka av kanten teleporterade Kilah sig på nytt. Hon landade en bit ifrån främlingen, strax ovan marken, och snavade när hon föll den sista biten innan hon lyckades fånga sin balans. De många metallpärlorna i hennes fäll klirrade ljudligt.
     ”Whoa! Okej!” Hon ruskade på huvudet för att samla sig efter förflyttningen. Hjärtat slog hårt i hennes bröst. Exalterat. Kilah vände ett brett leende i riktning mot främlingen, och blinkade förvånat när det som mötte hennes blick inte var en varg. Eller det var en varg, men det var också väldigt inte en varg. En stor och tjock kropp på väldigt korta ben.
     ”Hej”, kommenterade hon dumt, genom leendet.