"Men älskade" han talade medvetet ljusare än vad hans röst höll på och bli, och dolde så gott han kunde den åldrande rösten. Han hatade hur den kunde spricka helt utan att han ens tog i. Det var en del av livet, och Malva var så barmhärtig att hon inte låtsades notera det mer med en medlidsam blick, och han var tacksam. Hon var en av syskonen han stod närmast till. Rösten stabiliserade sig något då han fortsatte på ämnet som låg i luften, inget nedlåtande i tonen trots ordvalen, det var menat helt ärligt och förstående.
"Du behöver knappast en krona när du fötts med en" det var inte första gången det kommit på tal att det var sorgligt att det var svårare att passa huvudsmycken bland hornen, men Viol var säker på sin sak. Hon behövde knappast en löstagbar korna. Likt mors så var hennes evig, men naturlig. Det var helt enkelt menat att hon skulle se kunglig ut dagligen.
"Jag skulle då säga att du ska förgylla den istället" fortsatte han med en mjuk ton. Den gröna blicken lämnade för tillfället arbetet nedanför honom för att granska hennes hjässa, tankfullt. Han kunde bara nu tänka på massa möjligheter och ville egentligen direkt släppa allt för att diskutera dem alla med henne, men de båda låg på mjuka fällar med varsitt annat projekt nedanför sig. Viol kunde inte riktigt minnas när deras små möten där de båda övade på hantverk börjat, men det var några av hans favorit stunder på veckan. Bara han och Malva i ett enkelt dekorerat rum, men fortfarande stilfullt, i långa timmar där de kunde prata allt möjligt medan de alltid gav varandra råd och kunde gemensamt fundera på nästa riktning och projekt.
 "Du bara måste få låta mig visa dig några idéer sen" krävde han med en tillgjort hård röst, och en lätt bedjande blick.

Malva log ett brett leende som hon visste var vackert mot brodern.
"Åh Viol, great minds think alike."
Skrattade hon sedan fram med den skotska brytning de alla ärvt från morfar Grendel, om än hon försökte hålla den tillbaka något.
"Jag har faktiskt funderat på exakt samma sak, du Måste bolla idéer med mig sen."
Sade hon med samma tillgjort hårda, krävande ton och gav honom en skämtsamt vass blick. För några ögonblick dröjde blicken kvar i broderns ansikte, såhär då de arbetade och var inne för sig själva hade han alltid luggen bakskjuten så att alla tre ögonen syntes. Det var nästan ovant att inte bara se hälften av honom men hon uppskattade det ändå. Hans smaragdgröna ögon kontrasterade sig fantastiskt mot den röda pälsen.
"Jag tycker du ska besmycka ditt verk med en smaragd eller två. Det skulle verkligen lyfta fram din ögonfärg då du bar det."
Sade hon och log nöjt. Såg sedan ner på sitt eget arbete, just nu satt hon och försökte länka ihop en tunn guldkedja som sedan skulle fästa två breda tandringar vid varandra. Hon hade fått idén från ett smycke Ivo fått från deras mor för länge sedan. Det skulle falla snyggt på hennes skruvade betar.

De båda var mycket på samma våglängd, så att de haft liknande idéer var egentligen inte förvånande, men bekräftelsen lika härlig ändå. Ett med hållande hummande lämnade honom och ahn nickade bestämt.
 "Du Vet att du inte skulle kunna stoppa mig" han fyrade av ett bländande leende emot henne, betarna sneddade alltid hans leenden, men han tyckte att han på riktigt lyckats äga dem ändå, göra dem hans egna och få det att funka för honom.
 Det föll en kort stunds tystnad, som inte var alls påträngande då de arbetade, det platta smycket var silvrigt, till skillnad ifrån hans dagliga guld örhängen och ringar på betarna. Guld var alltid uppskattat och han föredrog att ha det dagligen. Men silver i hans päls stod ut på ett sådant sällsamt sätt, det var definitivt reserverat till mer högtidliga tillfällen.
 "Bra idé" höll han med, högtidliga smycken skulle definitivt stå ut, och smaragdgrön på det silvriga emot det röda i pälsen, han kunde definitivt se det framför sig.
 "Ack att vi alla inte kan födas med Krona på huvudet och silver i blicken" beklagade han sig retsamt medan han plattade ut ännu ett segment silvrig metall.

Ett bubblande skratt lämnade henne då Viol hejdlöst smickrade henne. Hon övade fortfarande på att ta komplimanger med värdighet, tyckte lite för mycket om det för att det skulle var riktigt smakfullt. Man kunde se hur hela hon sken upp och hon riktigt njöt. Åh, sola dig i min glans kära broder sade hennes glittrande lyckliga blick.
"Du smickrar mig."
Svarade hon nöjt med fniss kvar i rösten och log varmt. Axlarna rullade lite och hon blinkade flirtigt med ena ögat mot honom. Uppskattade verkligen dessa lugna stunder dedikerade till metallen och skönhet.
"Men om jag nu är syskonskarans drottning - dina ord inte mina" tillägget var fullt med humor "-så skulle jag välja dig till min kung utan en sekunds tvekan."
Hon log mot honom och menade faktiskt sina ord. När det kom till hennes bröder hade hon helt klart fler att välja mellan än systrar, men Viol var tveklöst hennes absoluta favorit. Och hon skämdes inte det minsta för att varken erkänna eller öppet visa det. Både Syrén och Lupin var roande och hade fantastisk stil båda två men det var något extra med Viol. De hade en förståelse mellan varandra kring nästan allt viktigt i livet.

Malva var inte den bästa på att smakfullt döljs sin förkärlek för smickret och komplimangerna, men här i deras lilla värld gjorde det inget. Viol hade vetat lika väl ändå. Han var undra procent säker på att hon skulle mästra det också.
Han skrockade åt hennes ordval, kullens drottning, inte vad han precis sagt men han lät henne hållas. Sanningen var att även om han inte sagt det var det nog troligen det närmsta sanningen man kunde komma tyckte han. Han älskade sina systrar, men Tistel och Dalia hade, enligt honom, inte samma driv. De var båda något mer timida, men även då periodvis vänligare. Det hade sin egen charm och Viol gillade dem lika mycket för det, men Malva tog helt enkelt över dem med ren vilja att synas och höras.
  "Låt inte dem andra höra dig säga det bara, det skulle aldrig bli tyst" rösten var färgad av en road ton när han föreställde det framför sig. Tibast skulle troligen vara kränkt. Men samtidigt, kunde man förvänta sig att någon vars högsta dröm var att vara gladiator skulle vara kung? Viol stöttade sin bror, men tyckte i hemlighet att det var lite skönt att han valt att träna till gladiator i skuggfall. Han blev lätt för mycket för Viol som tveklöst var mer slank och bräcklig rent fysiskt.
 "Åh syster" han suckade och kastade en blick ut genom fönstret som släppte in naturligt ljus.
 "Har du sett något nytt dyka upp som  är värt att gå efter?" nya stilar på smycken, sätt att bära pälsar. Kanske en ny färg som kanske skulle bli nästa grej. De kunde helt enkelt inte med gott samvete vara del av ätten Stjärnsten och inte veta vilken som skulle bli nästa stora grej, det skulle vara rent utav förfärligt ifall de inte var bland de första att mynta något nytt. Vad skulle andra tro om dem då?

Malva skrattade förtroligt åt Viols ord, det skulle nog stämma att alla bröderna skulle bli mycket kränkta av att få höra det. Speciellt Tibast och Lupin, de var båda två ganska, hur ska man uttrycka det? Full of them selves.
Vid frågan så sken Malva upp.
"Åh broder"
Härmade hon honom.
"Det glädjer mig att du frågar."
Som alltid var henne röst tillrättalagd och peppig, med en underton av något flirtigt eller som att hon visste om en skandalös hemlighet.
"Jag tror nämligen du råkar titta på ett mode-geni, en äkta fashionista."
Skrattade hon fram, men det var tydligt att hon tog sina ord på lite för stort allvar. Med en något lömsk, beräknande blick synade hon sin bror. Försökte avgöra om han var värd att dela sina idéer med. Eller snarare, försökte bara dra ut på spänningen och vara lite dryg. Men så ryckte hon lite på axlarna och himlade lätt med ögonen, som om Viol tjatat på henne att berätta trotts att inget mer sagts.
"Jag och Juno har jobbat på en väska. Det är bara en prototyp men jag har den borta i en garderob om du vill se?"
Sade hon och log, reste sig med mjuka rörelser och lät den halvfärdiga guldkedjan ligga kvar ensam på fällen.
"Väskor tar ju så lätt all uppmärksamhet, dem är stora och klumpiga och sällan speciellt vackra. Det är dessutom helt omöjligt att hitta väskor som matchar till ens pälsar och kläder, och som dessutom sitter snyggt och bekvämt."
Hon himlade åter med ögonen och suckade, som om hon blev trött och frustrerad bara av att tänka på alla problem med väskor.
"Samtidigt kan vi ju inte neka till att det är bra att ha lite förvaringsutrymmen med sig när man är ute och shoppar."
Ett flin bländades av emot Viol. Under tiden hon pratat hade hon gått till sin lilla pysselgarderob, där hon förvarade smycken och accessoarer till hennes pälsar. Ur en flätad korg lyfte hon upp en svart läder-sele. Den var väldigt enkel och passformad specifikt efter henne med ett band runt bröstkorgen och ryggen och ett över bogen. Från dessa två grundstommar löpte ett till band upp över manken, designat att sitta över axeln utan att hindra ens rörelseförmåga. Och ner där frambenen skulle placerar gick det en tunn men stark läderrem som anslöt sig i en cirkeln att spänna fast under armbågen. Och i dessa suspenders fanns det en mindre väska fäst för var framben.
Malva var medveten om att då hon bara höll fram det så kunde det vara svårt att se exakt hur allt skulle sitta så med vana rörelser - och lite tydligt dirigerad hjälp från brodern - satte hon på sig sin egengjorda harness. Sedan ställde hon sig i en förförisk pose och log nöjt.
"Som du ser så syns knappt banden om man lägger pälsen rätt, och uppe vid manken och här framme finns det spännen att fästa pälsar i som då helt kan dölja den. Och man kan fästa  mer än en väska per ben om man vill ha mer än ett strap runt dem."
Hon var uppenbart nöjd med sin konstruktion, och hade redan planer på olika sätt att skapa härliga detaljer av guld och matcha diverse klädesplagg till designen.
"Vad tycker du? Ganska sexig eller hur?"

Skiss på selen:

Prata, det var något Malva något otroligt duktig på. Både för att sälja in saker och förhandla. Det var när de båda tillsammans skaffade material eller bara nya plagg som de fick de bästa priserna. Men Viol visste också att han hur lätt som helst kunde se igenom hennes försäljarsnack, hur invävt det än var i genuina klagomål på plagg och accessoarer. Trots det lyssnade han med intresse, skalade bort det som var där för att förstärka avslöjandet av plagget och noterade de punkter som var de viktiga sen.
 Det var en enkelt utformad sele, inte för detaljerade remmar. Han hjälpte systern i den för att kunna se hur den satt på kroppen, hade redan innan en hel hop av idéer till att göra tillägg, utsmyckningar och även andra varianter. Det var verkligen ett bar första utlägg. Han hummade och nickade när han inspekterade delar närmre medan hon ändrade om pälsen och remmarna för att visa medan hon pratade.
 "Inte dumt alls" sade han fundersamt när hon talat klart, en liten dold retsam ton då han visste att hon ville ha mer svar än så.
 "Det är en fantastisk idé, och som alla bra plagg så går det att utöka på, selen i sig kan vara snygg för sig, den visar formerna på ett vacker sätt" han följde en läderrem i en gest där den visade en av hennes felfria kurvor.
 "Men kan du tänka dig selen som formgivare under eller över ett plagg?" Det lös upp något i hans blick och han gled graciöst över till ett annat skåp med tunna, vissa så tunna att det gick att se igenom, plädar och tyger. Han drog fram en, vilken som helst av de dyra materialen i det skåpet skulle passa Malva och selen hon visade, och dräpte det runt henne på ett sätt som visade upp både henne, selen och det vackra tygstycket, innan han backade ett stag för att inspektera.
 Han skakade på huvudet, som om han riktigt inte kunde tro vad han såg.
 "Systern min, vi måste helt enkelt vara genier" Viol behövde inte ens gestikulera mot en av de många speglarna de ägde i huset, Malva förstod, och han talade eftertänksamt medan hon vred på sig för att se det i olika vinklar.
 "Tyget är ju som det är just nu förstås, men det skulle vi enkelt kunna fixa, men nåväl bara föreställ dig detta med några av de tunnare smyckena" Troligtvis behövde han inte säga mer, Malva och han hade liknande stilsmak och han gissade att även om hon inte var telepat kunde hon få upp en liknande bild av hur följsamt några tunna metall kedjor skulle klirra längsmed det tunna, nästan skimrande, plagget.

Malva speglade sig noga, vred och kråmade sig framför det blanka glaset och kastade med huvudet, tog några små danssteg, vickade på höfterna. Det var riktigt vacker hur tyget fångade upp vinden och följsamt svävade efter hennes rörelser. Med ordentlig fästning och mindre smycken frö att tynga ner och pynta på exakt rätt ställen... Viol var sannerligen ett geni han med. För detta kunde hon till och med ha överseende med hans högst sparsamma ursprungliga beröm. Hon log nöjt och bestämt mot sin egen spegelbild.
"Du är verkligen något på spåret."
Sade hon och beundrade sig själv en stund till, härmade några poser hon hade sett deras moster Varya anta då hon ville se extra söt ut.
"Det påminner lite om V's korsett."
Malva och mostern var absolut inte nära nog att ha smeknamn på varandra, men likväl använde hon ett av de smeknamn deras mor givit sin väninna. Hon sa det som om det var helt naturligt, och visste att Viol förstod vem det åsyftade. I hennes fantasivärld var hon och Varya bästa vänner, precis som Varya och Aurora. Även om hon märkt honans förändring på senare tid så hade hon inte en enda negativ tanke om den svartvita.
Egentligen var det kanske lite av en besvikelse att Varya och kargsystrarna redan kommit på en liknande design, det antydde att hon inte var så innovativ som hon ville själv. Samtidigt var Varya en av de mest modemedvetna och aktuella vargarna i numoori så det var inte direkt ett dåligt betyg. Och Varyas korsett hade faktiskt varken band runt benen eller väskor.
"Hmm, jag har fler planer. På vintern och till långa vandringar tänkte jag att man kan arbeta med lager för att dölja vissa utav förvaringsutrymmena - ifall man bär med sig något man inte vill skylta med du vet."
Hon såg på sin bror med värme i blicken.
"Du borde följa med nästa gång jag och Juno jobbar på den här."
Det var tydligt att detta var mer ett krav än ett förslag.

Han vart betagen av deras egna verk, hade idéer på liknande selar, åh tänk vad de kunde få folk och stirra om de kom i matchande, men ack så personliga ensemblen. Drömskt kunde han se det framför sig när det naturliga ljuset fångades upp i den skimrande textilen.
 "Det kommer bli fantastiskt" suckade han och det låg en säkerhet i rösten, en kravlös ärlighet han kände. Om detta varit resultatet av han som tog oklippt textil och draperat den lite lätt kunde inte resultatet av ett samarbete med den främsta sömmerskan och syskonen vara något annat än ett mästerverk.
 "Hämta mig när som hest, du vet att du kan lita på mig" han skulle aldrig säga nej till att få jobba på ett nytänkande projekt.
"Nog med distraktioner nu" han skrattade lätt och avfärdande.
"Så här blir vi aldrig klara" Försiktigt hjälpte han henne ur den ihop slängda ensemblen, tyget och selen behövde inte slitas ut till något så alldagligt som arbete.

Malva var helt försvunnen i glittrande guldiga drömmar om deras framtida kreationer, och mycket förälskad i strålkastarljuset som hennes roll som modell gav henne. Helst ville hon inte komma ner på jorden igen, ville bara fortsätta drömma eller kanske sadla om dagens syssla till en ömsesidig modevisning. Så broderns ord möttes med viss besvikelse, men samtidigt visste hon att han hade rätt, och hon ville bli klar med sitt smycke. Det var faktiskt också tack vare deras små slöjd-tillfällen som just detta som hon kommit på majoriteten av sina designer. Utan övning skulle hennes potential aldrig kunna växa. Det var viktigt att vara flitig trotts allt, även om det också var bra att ha kul ibland.
"Åh okej, hjälp mig av med det här så gör vi klart våra smycken."
Hon resignerade med ett mjukt leende.
"Men när vi är klara får du lova mig att visa några av dina idéer för min krona, ok?"
Hon blinkade med ena ögat åt honom, visste att de redan bestämt detta men ville göra det tydligt att det skulle ske idag. Även om modevisningen för tillfället var slut och det var tid för slit och arbete igen så skulle dagens nöjen inte vara över på långa vägar. Och att göra smycken till sig själv var ju egentligen knappast något hårt jobb.


[Ska vi avrunda här?]

"Självklart" konstaterade han lätt, när dagens officiella workshop var över skulle de definitivt se över hennes krona. vilket det gjorde till en nästintill besatthet, som om tiden inte fanns.

Avslutat