Solen stod som högst på den blåa himmelens tak.
En mindre flock hästar med svarta och vita ränder på sina kroppar, stod ute i det öppna och åt av det ljusgröna gräset. Några av djuren kivades och trampade otåligt i marken, vilket gjorde att torr sand yrdes upp i luften omkring dem.

Under ett stort träd låg Lokie utslagen, han hade vandrat i många dagar nu i hopp om att nå slutet på värmen. Kvällarna och nätterna gick bra för honom och han hade använt den tiden till att jaga och söka vatten, men under dagarna ville han helst inte ens röra på svansen.
Han gav ifrån sig en suck och la tillbaka hakan mot den svala stenen.

(Ursäkta det korta svaret.)

Vilken rent ut sagt vedervärdig plats han i denna stund betraktade. Marken under hans tassar var förskräckligt torr och bestod till mesta del av fint damm som mer än gärna virvlade rundor i de varma vindar som då och då passerade genom landskapet. Gulaktigt gräs växte lite var som hans blick färdades och det var väll i princip allt han kunde se, bortsett från en klunga träd; det var åtminstone vad han antog det vara, som han såg höjde sig i fjärran över det annars platta landskapet. Nosen rynkade han i avsmak och lät en kort fnysning lämna honom, nå.. var det någonstans han skulle återfinna sin bror var det antagligen på ett ställe som detta. De hade varit åtskiljda enda sedan de valt att försöka korsa den opålitliga benbro som utgjorde en passage mellan landet de kom ifrån och detta märkliga land. Om det nu var ett land och inte en ovanligt stor ö, han hade ingen aning om hur långt dessa okända marker sträckte sig.

Han kom på sig själv med att fortfarande inte ha börjat röra på sig, så långsamt men säker började han låta benen föra honom längre och längre in i ovissheten. Solens värme slog mot honom likt den ville ha död på honom och den var i vilket fall som nästan olidlig. Den ljusa tungan hängde utanför de öppna käftarna och den stora bröstkorgen hävde sig tungt upp och ner i takt med hans flåsande andetag. Han skulle då ge sin broder en ordentlig läxa då de återförenats igen, om han bara visste vilket helvete; en otroligt bra beskrivning på detta ställe, som han tog sig igenom dennes skull. Vart han egentligen var påväg, eller vilka spår han egentligen följde var han inte alls säker på men han hade nu tagit sikte på den klunga träd han blickat över för ett litet tag sedan i hopp om att finna en skuggig plats att bara rasa ihop på. Alldeles för mycket energi hade redan slösats på en dag och han började sakta drömma sig iväg till kyligare marker, mat och långa dagar som kunde ödslas på att enbart ligga och dra sig i vintersolens sken. Han var så långt ifrån sin ideala dag han möjligen kunde komma. Här var han på äventyr i ett kargt, ödsligt, okänt landskap med en gassande sol som troligen försökte koka honom levande...

[Inte rollat på evigheter så ber er ha lite överseende xD]

En vindpust sökte sig genom Lokies tjocka mann och han välkomnade den gladeligen.

Äntligen verkade det som att solen var påväg att vandra hemmåt igen, man kunde se en liten men synbar sänkning från dess tidigare plats på valvet ovan. Värmen var densamma men nu skulle det bara vara några timmar kvar, hoppades han, tills kvällen kom med sin vackra måne och sina klara stjärnor.

Lokie reste sig upp och gjorde ett försökt till att skaka av sig all den sand som hade letat sig fast i den vita pälsen, men det var inte allt för lyckat.
Den högra sidan, som han legat på, hade fortfarande stora delar där sanden hade fäst intill huden. Han balanserade kroppen på tre ben och lyfte sedan det fjärde bakbenet för att klia sig med. Pälsen svajade likt ett stormande hav.
Någolunda nöjd så ruskade han återigen på sig och gäspade stort, i väntan på kvällen.

I sin väntan så fick han upp en lukt, en lukt han inte förväntat sig att känna på denna plats. Men visst borde det finnas vargar här också som är mer lämpad för denna miljö. Jo, självklart borde det vara så.
För hans inre såg han en smal och korthårig varg som var ganska liten till storleken, möjligvist gul, orange eller brun till färgerna. Stora öron och med små snabba tassar.
Han såg sig nyfiket omkring i hopp om att få se vad det kunde vara för filur, men hans ögon kunde inte finna ägaren till lukten.
I vanliga fall skulle han ha gjort ett försök letat upp vargen till tass, men han hade inga planer på att spendera mer energi än vad som behövdes denna dag, eller dagarna framöver som han skulle spendera på denna plats.
I en duns la han sig ner, med magen mot marken och med båda bakbenen sträckta rakt bakåt. Hans tunga kropp som slog i marken gjorde att ett synligt moln av damm yrde upp runt omkring honom.