Har han skaffat sig en låtsasvän? En partner att samtala med.
Under de långa kalla resorna över glaciären utan annat sällskap än sin skugga så var det behövligt. Nödvändigt. Så nu pratar han med sig själv. Som en galning. Eller kanske som den enda förnuftiga i världen. Ensam mot en ihållande skur av idioter. Det återstod att se, när kapitlet var färdigskrivet skulle alla veta.
Oavsett vad gick han runt och mumlade genom den flerfärgade höstskogen. Det var bara september än men det hade varit en mild sommar och löven på träden hade sedan länge börjat skifta färg. Årets kyla hade faktiskt gjort så att sommaren aldrig riktigt kommit igång, löven hade varit livlösa och skiftat i gult även då solen låg på. Regniga somrar brukade naturen spira, grönska, men denna sommar hade inte varit givmild med sitt regn. Det hade bara varit kallt. Kallt och mulet.
Detta visste naturligtvis inte hanen någonting om, så det var inte kring sådant han gick och samtalade med sig själv (med sin vän). Han hade aldrig upplevt någonting så likt sommar som detta på år, och trotts att man kunde tänka sig att detta skulle var en sensation för honom tycktes hans förhålla sig fullständigt neutral till det hela. Årstider var av lika stor vikt för honom som väder. Det vill säga ingen alls.
”Nu har jag återvänt för att tala med dig igen”
Han röst var lågmäld och mumlande, för egentligen behövde ju ingen annan än han själv höra vad det var för ord som hans tunga formade.
”Det var ett tag sedan sist”
Artighetsfraser som kunde tyckas fullständigt meningslösa lämnade vargens läppar och en tung utandning fick imma att dansa runt den vita nosen. Svaga hummanden lämnade den stora kroppen medan han förde sig framåt. Tystnaden fick det att ringa i öronen, det var bättre med samtal.
”Ska världsordningen störtas ikväll, eller ligger det på schemat en annan dag?”
Meningarna som lämnade honom var inte alltid sådana som gick att tolka, var det bara en galnings svamlande? Klorna klapprade emot den hårda marken, tjälen var redan här och hanen undrade om det var dags för världen att ställas på sin ända. Vännen verkade inte ha mycket att fylla i, tycktes mest tyst lyssna på orden. Var det inte det alla behövde. En tyst lyssnare som kunde följa en genom livet. Fenris var iallafall smart nog att skaffa sig en sådan.



[Wow, sensationellt korvinlägg men ja, here you go. Privat med Blair]

En kall dag. Blair drog in luften genom nosen. Den obehagliga, kalla känslan som skapades när man andades in för mycket kall luft fanns där. Han ogillade den starkt. Samtidigt hade han inte lust att öppna munnen. Ovanligt nog hade han lyckats stänga den på ett bekvämt sätt som gjorde honom ovillig till att behöva öppna den igen. Det verkade dock inte vara ett problem. Lövskogen var tom, förutom han som vilse irrade runt.
   Något skymtade bakom träden. Han stannade till. Det vita rörde sig mot honom. En varg? Han misstänkte det. Endast en varg borde kunna framkalla de mumlande ljuden som kom svävandes. Blair blev stående med ena tassen fundersamt lyft. Pratade vargen med honom? Hade den - en hane, på doften - redan fått syn på honom? Det verkade otroligt. Osäkert vinklade han huvudet lätt på sned. Öronen spelade på huvudet för att fånga upp ljuden. Så när vargen kom inom synhåll stod han där, tyst och fundersam. Blicken låg på den andra men han gjorde inga ansatser att tala. Inte heller stod han i den andres väg.

[Långt. Koolt.]

Han strövade framåt med lugnt i sinnet, hade nu med säkerhet kommit fram till att världsordningen skulle störtas en annan dag. Att han behövde lite mer tid på sig. Han och hans lyssnare. Hans vän. Hans skugga.
Så uppenbarade sig en annan skugga mellan träden. Den var inte svart som natten, inte den skugga han var van vid, utan innehade en ljusare brunaktig kulör. Fenris tippade olidligt långsamt huvudet på sned och tunga fuktade den onaturligt vita nosen. Han stannade. Såg på den andre. Den tårformade turkosa kristallen under hans högra öga gnistrade. Så gjorde likväl det imponerande knippe av kristaller som sköt ut från hans skuldror. Och det klingade om honom då kristallerna i den långa pälsen slog emot varandra. Han sa inget. Bara stod där och betraktade den andre. Likt en orm som väntade på att anfalla.

Det klingade, ett obekant ljud i den tysta skogen. Blair la huvudet på sned, stirrade ohämmat på den andre. Blått skymtade i den vita pälsen. Var det kristaller? Diamanter? Han hade bara sett en enda ädelsten i sitt liv, men den här främlingen verkade ha pälsen full av dem.
   Fakargen rättade till vingarna. Fjädrarna frasade mot varandra. Ett mjukt, bekant ljud. Han var fortfarande tyst, studerade den andra. Ifall de lekte "skicka skumma ljud" så verkade han i alla fall delta.

[LOOOL ofta inte jag hade svarat här. fett pin]

Tungan slank ut mellan läpparna igen och han smackade tyst. Som för att understryka att han var vinnaren i ljudtävlingen. Huvudet rätade sig tillbaka i sitt ursprungliga läge. Kronan av kristaller på hans huvud reflekterade solljuset som dansade ner genom det flerfärgade lövverket. Han gäspade, släppte inte främlingen med blicken. Men något höll honom från att konversera. Visst hade skuggan han mått på snöslätten fått honom att börja tala, byta den årslånga tystnaden av bara ett eget sällskap, men just nu kände han inget behov av att yttra sig. Han mätte hanen med blicken, det var en relativt liten varg - de flesta vargar var relativ små i jämförelse med honom - men den bruna hanen hade seniga muskler. Fenris misstänkte att vingarna kunde bära ynglingen, något som innebar två saker: han hade ett lätt skelett och styrka i skuldrorna. Ett leende kröp fram på de bleka läpparna och slutligen drog han in ett andetag för att sedan ta till orda.
"Hälsad" inledningsfrasen lät mest som att den var tvungen, inte genuin, men något ändrades snabbt i hans röst då han fortsatte "Om ni ursäktar att jag är rätt på; vad har ni för mål i livet?"
Både ögon och röst glödde av passion. Det här var vad han var skapt för. Det här var vad de många långa åren på glaciären hade gjort honom till. En samhällsfara.

Smack smack. Blair fnös kort, något osäker på om det var hans bidrag i tävlingen eller svag irritation över att den andre såg sig som vinnaren. Han var för evigt tävlingsinriktad.
   Då den andre hanen talade såg Blair upp. En rättfram fråga minsann, och knappast en han brukade få. De flesta brukade köra på kallprat, med obetydliga frågor som namn och ursprung. Det här, däremot... Mål i livet? Han hade alltid varit ganska säker på sina mål. Makt hade alltid varit en frestande drivkraft. Ibland hade han ignorerat sina mål i livet, och gjort tvärt emot, men han hade alltid återvänt till sin bana. Det var inte mer än rätt att det också skulle bli hans svar.
   "För det mesta...", svarade han. "Makt." Frågan var trots allt om mål i livet. Hade den varit om drivkrafter hade svaret sett annorlunda ut.
   "Ni?"

Den klara blicken som tycktes sakna pupiller vilade rofullt på den bruna lilla vargen. Ett tag hade han låtit den följa hans linjer, studera detaljerna i fjädrarna och hur pälsen föll. Det var en lång tystnad, inte oförskämt lång - eller kanske lite - men ändå lång. Sedan tycktas han samla sig. Inte för en sekund hade han sett drömmande ut, som om hans tankar var på en annan plats, nej han hade blott sett väldigt fokuserad ut. Kanske inte på orden utan på hanen själv. Nu smackade han igen och mötte den andres blick, i en färg som påminde om hans egna bara betydligt mörkare. 
"Säg mig.. vad är syftet?"
Frågade han slutligen. Var och varannan varg han stött på i landet hade haft makten som mål. Hela hans födelseflock drevs av det begäret, eller ja, hade drivits. Vad han förstått var de sedan länge utdöda. Oavsett hade Fenris svårt att förstå motivet med makt. Oavsett om det var de godas strävan efter makten att "ställa allt till rätta" eller de ondas att kunna regera fritt och obehindrat. Precis som hans bror inte förstod poängen med något mål över huvud taget, så förstod inte Fenris poängen men makt.
Så länge den fanns skulle olycka finnas. O så länga den fanns skulle den förloras och tas över. Varför lägga sitt liv på att jaga något som aldrig skulle kunna behållas?
Fast vem var han att tala om sådant. Revolutionen ansågs väl än mer ouppnåelig.

Syftet? Blair rynkade pannan. Han förstod inte vad den andra var ute efter. Den vite verkade så fokuserad på sitt mål, och ignorerade helt frågan. Det gjorde inte fakargen något egentligen. Anledningen till att han ställt den var mer för att driva på samtalet, än rent intresse.
   Blair styrde tillbaka tankarna till rätt spår. Han hade egentligen aldrig funderat på syftet med makt. Så fort Midnight satt tanken i huvudet på den unga valpen hade han aldrig kunnat släppa den. Som liten hade bara ordet verkat värt att sträva efter. Han hade inte haft någon riktig referens på vad makt faktiskt innebar, men han visste att han ville ha den. Kanske var det för att han ville kunna kontrollera sitt eget öde, kanske var det bara för att han var dominant i sin natur.
   "I mitt fall vill jag ha fullständig makt över mig själv", svarade han. I Occultos bestämde Shady över honom; men allt eftersom han klättrade i rankerna fick han mer och mer frihet över sig själv. Man kunde säga att friheten ökade med makten.

Fenris log ett leende som blottade framtänderna o sänkte huvudet i ett lätt skratt, handlingen till trotts låg det inget hånande över honom. Det var bara som att han blev klar, och ben glittrande blicken avslöjade att han höll med ungvargen.
"Och hur har du tänkt uppnå det?"
Svarade han med ett lugn lika kallt som glaciären han såg som sitt hem.

[kortis]

Trots att Blairs tålamod började rinna ut, visade han inga tecken på missnöje. Han la bara huvudet på sned och funderade.
   "Jag jobbar i bakgrunden, gör vad som krävs - tar liv om det så behövs - och väntar. Men jag har gjort det länge nu, och jag är nästan framme." Det kanske hade kunnat formulerats bättre, men han brydde sig inte. De gröna ögonen mötte stadigt den andra hanens isblåa.

Fenris nickade kort åt hanens ord och hummade lite. Men i verkligheten övervägde han inte hanens svar särskilt länge. Det svala leendet låg kvar på hans läppar och öronen vilade lätt bakåt. De små tofsarna vis öronspetsarnas topp var precis långa nog för att fånga upp en svag vind och en millimeterstor rörelse kunde uppfattas om fokuset var skarpt. Fenris själv noterade det inte.
"Jag misstänker att ni har en ledare, inte sant?"
Sade han men väntade inte länge på bekräftelse.
"Vad ska ni göra när bara hen står i vägen för er? Mörda en kamrat? Är det någon du är villig att göra för makt?"
Han var iskall nu, såg på den andre med ett totalt neutralt anlete.
"Oavsett.."
Sade han efter en kort paus, bara lång nog för en utandning, och ryckte på axlarna.
"Så tror jag inte du någonsin kommer kunna uppnå makt i en flock. Kanske illusionen av den, och det kanske duger åt er, men verklig makt är något så mycket större."
Nu log han igen, och denna gång fanns det viss värme i leendet. Trotts hans något hårda ord så låg det inget hånande över hans kroppsspråk. Fenris var inte den som hånades. Inte avsiktligt. Hans huvud tippades på sned, lite snabbare än vad den invanda rörelsen ofta tillät, och så drog han sig åt sidan.
"Om du någonsin inser att du är intresserad av makten jag talar om, den totala makten över sig själv, så tror jag du kommer kunna hitta mig igen."
Tassarna hade redan börjat föra honom bort från hanen då han vände sig om med ett snett leende.
"Vi ses"
En ögonblinkning och sedan fortsatte han bort från fakargen. Om den grönögde ville stoppa honom fick denne göra det, men Fenris kände sig helt klar och belåten med samtalet. Det enda ungvargen kunnat ge honom mer var kött att äta, men något med hans blick sade Fenris att det inte skulle bli en lätt middag. Så istället förde de stora tassarna honom mjukt bortåt mellan de vita stammarna.

Kanske var det Blair som lyckats svara rätt, eller så kände den vite bara för det, men han började prata. Det var mer än vad han sagt under hela det tidigare samtalet. 
   Blair lyssnade tyst. Det var först vid den vites uppmaning som hanen faktiskt visade ett tecken på att han lyssnade. Örat ryckte till, spetsades uppmärksamt, men slappnade av och vinklades bort. Trots att han låtit sitt intresse slippa igenom, så sa Blair fortfarande ingenting. Han sa inte något ens när den kristallklädda främlingen lämnade gläntan.
   Blair lät honom gå. Något mer ur samtalet skulle han knappast få. Han hade inte fått den vites namn, men ändå hade han fått Blair att stanna upp en längre stund. Det var ovanligt. Fakargens skarpa ögon var riktade mot det håll dit Fenris försvunnit en lång stund, innan även han fortsatte.

[Avslutat.]