Äventyret hade fått blir något längre än bara en utflykt över dagen och det verkade som att tanken var att de skulle börja vandra igen. Sarabi strök fram igenom skogen som blivit känd för att det var så fridfull med ett svagt leende på läpparna. Hon hade fått ge sig av själv för första gången hon kunde minnas. Om hon kände efter med sinnet så skulle hon säkert hitta systern eller Aru smygandes en bit bort men oavsett var det skönt att kunna andas sin egen luft. Det hade nog varit sista utvägen att hon fått gå iväg själv, även om vandringen var uppfriskande så svängde hennes humör kraftigt och denna morgon hade hon fått nog av att vara konstant barnvaktad. För att undvika ett raseriutbrott blev hon iväg-släppt.
En doft av varg nådde hennes mörka nos men hennes ansikte förblev helt oförändrat. Att träffa främlingar var ett vågspel, Sarabi hade som bekant inte världens bästa temperament men var allt för svag för att försvara sig om det skulle behövas. Det var något hon lärde sig leva med, att hennes dagar som krigare var över. Krigaridentiteten hade varit hela henne under många år men nu började hon faktiskt acceptera att det var dags att bli något nytt. Än hade hon inte vågat träna, just för att hon inte haft någon ensamtid, och nu med en främling närmandes var det inte dags. Men att få kontakt med sina kraft igen skulle vara skönt, även om det inte skulle göra henne redo att gå ut i strid. En gång hade henne mål varit att bli general och att få dö för Devils ära, nu ville hon leva. Leva för sin syster och bror, leva för sig själv. Att vara nära döden kunde verkligen förändra en varg från grunden. Och egentligen var hon lite utav en general ändå, det hade liksom fallit sig naturligt att hon tagit den rollen i den lilla familjegruppen.
Tassarna gjorde halt och hon spanade ut bland träden, här i närheten fanns det en varg. Huvudet tippades lite på sned, på insidan var hon barnsligt exalterad över att äntligen få träffa en varg ensam.

Att använda föraningen gjorde alltid Blair nervös. Som liten hade den ofta tagit över hans sinne när han minst önskade det. I de stunderna hade han inte haft någon kontroll, och den lämnade honom skakad. Occultos hade tvingat honom att konfrontera sig själv. Numera skrämde föraningen inte honom, men han hade fortfarande extrem respekt för den. Fakargen var väl medveten om att för mycket användande av kraften skulle sluka honom.
   Det hindrade honom dock inte från att leka runt med kraften när han hade tråkigt, som nu. Blair kastade upp en platt sten i luften. På ena sidan löpte en lång skåra, medan den andra var slät. Han grep tag i förvarningen och koncentrerade sig. En tydlig bild av skåran löpte genom huvudet. De gröna ögonen öppnades i tid för att se stenen landa med den släta sidan neråt. Skåran pekade uppåt, precis som förvarningen berättat.
   Blair hade sysselsatt sig med stenen i ett längre tag nu. Den började tråka ut honom, så med förvarningen sökte han sig utåt. Åt de flesta håll skulle han bara möta mer skog, men... När Blair riktade nosen söderut fick han en klar bild av brun päls, en orange man och ett ärrat öga. Doften av hona svepte förbi hans nos, och fakargen var osäker på om det varit ett riktigt intryck eller bara en föraning. Intresserat satte han kroppen i rörelse. Eftersom han inte hade något annat för sig, så kunde han lika gärna möta denna hona. Tyst som vinden rörde han sig framåt, inte för att skrämma henne, utan för att det satt i ryggmärgen.
   När Blair en knapp halvminut senare svängde runt ett träd fick han syn på henne. Hon spejade ut bland träden.
   "Letar du efter mig?", frågade han med ett snett, charmigt leende.

En yngre Sarabi hade hettat upp sig direkt, skamsen över att ha blivit påkommen med att vänta på någon annan och därför fly förbannad. Men inte nu, hon var lugnare nu. Ett mjukt leende bredde ut sig på de mörka läpparna och hon mötte hanens blick, några grader mörkare än hennes egna. Med en nöjd min och utan den minsta skam synade hon hanen och det ena ögonbrynet sköt i höjden. Han var ung och verkade delta i samma action som hon själv slängde sig med i den åldern, med tanke på sår och ärr vilka kunde skymtas i pälsen. I övrigt var han ganska risig, men man kunde även se att han hade muskler. Om hon var nöjd över att inte vara ensam om att vara svag och utsatt eller helt enkelt bara för att hanen var fin att se på var svårt att veta.
”Jag gör nog faktiskt precis just det”
Sade hon långsamt och uttalade varje stavelse mot slutet med en lömsk min. Att hennes mor var delvis räv syntes tydligt även om hon var betydligt större än sina röda kusiner. De kristallklara gröna ögonen glittrade då hon såg på främlingen, tycktes ha synat hans varje detalj högst ingående men var nu plötsligt nonchalant till hans existens. Hon brydde sig inte om att sätta sig ner och visade inga tecken på att hon ville att detta skulle bli en längre konversation, men gick heller inte sin väg. Och ögonen berättade en helt annan berättelse än kroppen, en hungrig min hade dragit in över det skarpa anletet. För ett ögonblick stod det oklart om de två vargarna någonsin skulle presentera sig för varandra, sedan riktade Sarabi uppmärksamheten på annat.
”Är dina jaktfärdigheter bättre än din stridsförmåga?”
Frågan kunde tyckas saklig men följdes av en blinkning med ena ögat. Det var uppenbart att hon drev med honom, men kanske också att hon förväntade sig mat.

Hon tillät en liten tystnad uppstå emellan dem men gjorde det klart att hon inte var färdig än. Blicken gled in djupt i hanens ögon.
"Jag har hört att det inom många spindelarter är vanligt att hanen uppvaktar honan med mat, så att hon inte ska äta upp honom efter sexet."
Ett brett flin som blottade de perfekt raka och sylvassa tänderna klöv hennes ansikte.

Blair noterade fundersamt honans uppenbara iakttagelser. Det kändes underligt att bli så betraktad. Vanligtvis brukade han vara den som stirrade på den andra oartigt länge. Tanken roade honom, och det drog snabbt i mungipan. För att vara rättvis gled han med blicken över den andras gestalt, men kunde inte hålla sig ifrån hennes ansikte i mer än några sekunder.
   Fakargen mötte den andras giftgröna blick. Hennes lömska min fick honom bara att fatta tycke för henne. Det var inte ofta han träffade någon som var... skamlösare? Ganska snabbt insåg Blair att det här knappast skulle bli ett möte som han var van vid.
  ”Är dina jaktfärdigheter bättre än din stridsförmåga?”, frågade honan. Det blev tyst en kort stund, innan hon fortsatte. "Jag har hört att det inom många spindelarter är vanligt att hanen uppvaktar honan med mat, så att hon inte ska äta upp honom efter sexet." Blair kunde inte hindra ett flin. Den första kommentaren hade varit underhållande, men det var den andra som verkligen träffade honom. Han lutade bak huvudet en aning, studerade henne med ett konstlat fundersamt uttryck. Så dröjde han sig kvar för någon sekund, innan han återvände till sin ursprungsposition. Leendet var borta, och han såg tankfull ut. Det var bara en mask. På insidan roades Blair av situationen. Det påminde honom om hans och Ronias utspel, bara det att han plötsligt inte var den som släppte fräckast kommentarer.
  "Tja", sa han släpigt, "i så fall får jag väl se till och hitta något, inte sant?" Hanen fick erkänna att han var en aning förvirrad. Det störde honom att han inte hade full kontroll. Var samtalet styrde låg helt i hennes tassar. På något sätt behövde han återfå kontrollen, men för tillfället lät han sitt svar hänga i luften.

Sarabi studerade roat hanens reaktion under ett höjt ögonbryn. Hon kunde inte undgå att påverkas av hans lätta charm, men gav ändå ifrån sig en gäspning då han svarade.
”Jag väntar.”
Sade hon med förförisk röst och satte sig ner, svepte den ljusa svansen runt kroppen. Normalt hade man kanske velat lätta på den spända stämningen, kanske låta ett skratt stryka över det de just sagt, men Sarabi bara satt där med en intensiv blick. En tanke som aldrig skulle uttalas då det kunde räknas som ett resignerande dök upp i hennes sinne, i och för sig hade hennes syster alltid varit mer av en spindel än hon själv. Sarabi saknade Shetani. Det fanns saker hon aldrig skulle släppa, känslor som inte ens den förvirrade tiden i Öknen kunnat sudda ut.
Sarabi kunde inte förneka att hanen intresserade henne, kanske var det bara för att hon inte träffat en främling på evigheter men oavsett ville hon ha mer.
”Så vad har fått en så stilig hane som er att bli så totalt nedbruten att han inte ens tackar ja till ett erbjudande från öknens gamla ros?”
Frågade hon med ett flin, reste sig sedan upp och började gå emot hanen med svängande rörelser. Gav honom ännu en djup blick och tryckte in nosen under hans haka, andades ut, helt omedveten om att hanen var kittlig just där.
”Jag kan hjälpa dig träna vettu, så du inte får spö igen.”
Kanske var den långa isolationen orsaken till att hon helt glömt bort hur man betedde sig, eller så var det bara något med hanen. Hon såg upp på honom med ett mjukt leende, blinkade med ena ögat.
”Eller så kan jag bara ge dig pisk, vad du än föredrar”
Åter höjdes ögonbryn och tänder blottades, något sade henne att hanen tyckte om smärta.

Blair betraktade honan. Det var omöjligt för honom att inte beundra hennes rättframma användande av sina ord, hur hon sakta men säkert lindande honom runt sin tass. Han kände ett begär att jaga något stort och präktigt, bevisa för henne. Å andra sidan fann Blair tanken på att han skulle springa därifrån, som en ivrig liten valp, otroligt patetiskt. Istället sökte han med vinden tills han fann ett byte. Det var bara en hare, men det fick duga. Blair såg till att valla haren mot de båda vargarna genom att hela tiden sända sin doft mot haren från rätt håll. När bytet närmade sig hårdnade vinden. Med hjälp av den skar han av det lilla djurets strupe. Det var en energikrävande jakt, och Blair brukade föredra att jaga naturligt, men det var bättre än att lämna för att faktiskt jaga. Under hela sin jakt hade Blair studerat den andras skepnad, men mötte nu hennes blick. Bloddoften hade börjat sprida sig mot dem. Han lämnade gläntan, och återvände en halvminut senare med den döda haren i käftarna. Med en knyck på nacken kastade han kroppen mot henne. Det sipprade varmt blod ur det dödande såret, och färgade bringan kladdigt röd.
   Honan reste sig upp, undrade vad som hade fått honom så nedbruten att han tackat nej till hennes erbjudande. Fakargen svarade inte genast, utan följde bara hennes flytande rörelser när hon slöt upp avståndet emellan dem. Blair tvingade sig själv till att inte dra sig undan när honan tryckte in nosen under hans haka. Så länge hon stod stilla gick det någorlunda bra, men när hon andades ut… Det kittlade något otroligt, och det var uppenbart att han ryste till. Han ville pipa till, men tryckte hårdhänt ner impulsen innan den hunnit bli mer än ett litet andetag. Det hade varit för pinsamt för att kunna hanteras.
   På närmare håll var det uppenbart att han var större än henne. Det hade inte varit lika tydligt innan. Kanske var det för hennes utstrålning? Öknens gamla ros, hade hon kallat sig. Var den här honan från Devils? Hon hade inte varit med i sammandrabbningen, det var han säker på. Kanske hade hon lämnat Devils innan de uppenbarligen förflyttat sig från Öknen. Oavsett så fann han sig själv tittandes ner på henne.
   "Jag kan hjälpa dig träna vettu, så du inte får spö igen. Eller så kan jag bara ge dig pisk, vad du än föredrar." Fakargen log, drog tungan över framtänderna. Hennes erbjudande intresserade honom på riktigt. Han förstod värdet av konstruktiv kritik, och chansen att träna mot en erfaren motståndare.
   "Du ser... erfaren ut", svarade han. Det avstånd som fanns kvar emellan dem försvann när Blair mötte hennes bringa med sin egen. Den lilla handlingen gjorde honom säkrare på sig själv, gav en illusion av att han hade lite kontroll. "Hur skulle jag kunna säga nej?" De gröna ögonen glittrade. "Det gäller för båda dina erbjudanden."