Stegen var tröga, och benen kändes tunga att lyfta. Området kröp förbi runtom henne, och trots att hon rörde sig framåt så fort hon förmådde verkade hon ändå inte komma någonstans. Trots att revirets yttre gränser egentligen låg relativt nära inpå kändes distansen plötsligt väldigt mycket längre. Som om den växt och blivit till längden av hela landet, istället för en eftermiddag i rask takt. Hon hade sprungit det första biten, den som krävdes för att lägga den främmande gestalten tillräckligt långt bakom sig för att våga sakta ner. Natten hade lagt sig, och solen stigit åter. Ändå hade hon inte kommit fram.
   Lutad mot en massiv trädstam stannade Ronia till. Öronen spelade på huvudet när hon spanade ut över skogen, men förutom blodet som susade i öronen hördes inte ett ljud. Hon hade egentligen inte väntat sig något annat, inte efter vad som hänt. Men det betydde inte att hon kunde lita den där sjuka honan. En röst varnade henne i det undermedvetna. En röst som bannade henne för att inte avslutat hennes patetiska liv på plats, en röst som varnade för att hon skulle komma tillbaka för att kräva hämnd. Hon tryckte envist bort magkänslan. Det spelade ingen roll nu. Hon behövde ta sig hem.  
   Ronia sköt envist ifrån den skrovliga barken med skuldran för att fortsätta vidare, men tvingades snabbt att ta emot sig med ett skälvande framben. Hon stirrade ner i marken. Blicken fastnade på en ensam, frusen mal som kämpade sig genom snön. Den drunknade snart i hennes diffusa synfält, där det svullna såret skymtade. En droppe blod landade i det ljusa underlaget. Malen fick plötsligt ny fart och kravlade in under en trädrot, där den försvann utom synhåll. Den skulle vara död vilket ögonblick som helst. Honan drog ett djupt andetag, och insåg plötsligt att hon frös. Om än smärtorna som strålade i buken var svåra och den molande huvudvärken var inte de enda anledningarna till frossan. Hon visste inte hur hon skulle känna inför det. Hon frös sällan. Hon kunde inte avgöra om det var ännu en av Aurinko överraskningar, eller om hon bara använt för mycket kraft på en gång när hon bränt sin fiende. Kanske både och. Om inte -
   Ronia skakade snabbt huvudet rent från tankar, men grimaserade när det stramade i såret. Det fanns ingen anledning att tänka på något annat än att ta sig tillbaka till Yanamore. Hon behövde Delta. Tirana, Digne, vem som helst. Såret var inflammerat, täckt av torkat blod och det som fortfarande sipprade ur revorna, och hon kunde inte komma åt att göra rent det själv. Det behövde vara hennes första och enda fokus.
   Inferon kämpade sig långsamt vidare.

När Blair och Amanita kommit tillbaka till Lövskogen hade de skiljts åt. Han misstänkte att hon skulle tillbaka till Kaiwood, och han hade ingen lust att följa med. Därför hade han sett sin vän försvinna in i dunklet, och sedan fortsatt framåt. Något djupt inuti hade fått honom att inte stanna när han kommit fram till de bekanta trakterna runt Yanamore. Istället hade han vänt blicken norrut, och dragit sig åt Nordan. Även om han inte ville erkänna det, så hade han ett starkt begär av att återvända till templet. Det fyllde honom med en vördan han inte riktigt visste hur han skulle hantera. Kanske skulle dess effekt dämpas om han fick se platsen igen.
     Sakta men säkert hade Lövskogens lövträd bytts ut mot de tjocka stammar som var så typiskt för Nordan. Det var, precis som förra gången, otroligt lugnt. Endast då och då kunde man höra fladdrandet av vingar eller prasslandet av ett smådjur i buskarna. Det doftade barr, vatten och- blod?
     Blair stannade helt upp. Den loja promenaden bleknade bort, och han var plötsligt alert. Jo, blod. Den metalliska lukten var överväldigande, dränkte naturen totalt, men han missade inte doften som låg precis under den. Ronia? Så bekant att han hade kunnat plocka den ur mängden, men samtidigt totalt oväntad.
     På mindre än ett ögonblick hade han lokaliserat henne. Det var inte långt bort. Han tog ett språng över en bäck, svängde mellan några träd - och där var hon.
     Eller?
     Blair hade aldrig varit så förvirrad i hela sitt liv. Vad som stod framför honom såg ut som om någon hade tagit en titt på Ronia i två sekunder och sedan försökt avbilda det. De stora dragen stämde - mörk päls, rödd lugg, oimponerat uttryck i ansiktet. Det fanns saker han reagerade på, som att hon såg trött ut, men det mest framträdande var de tre ilsket röda revor bredde ut sig över nosryggen. Lite blod sipprade fortfarande ut och fick delar av luggen att klibba mot ansiktet. 
     Men sedan såg han pälsen. När Blair väl la ögonen på den kunde han inte slita blicken från den. Det fläckiga solljuset som trängde fram genom trädkronorna föll över hennes rygg i ojämna rektanglar, och där såg det ut som att hon brann. I ett ögonblick trodde han att det var faktiska lågor som slickade hennes rygg och ben, men inget annat än synen indikerade det. Han blinkade flera gånger, men illusionen kvarstod. Det var hypnotiserande. Hon var hypnotiserande. Även där hon inte var i direkt solljus fanns en svag glöd. Ju mer han tittade, desto svårare kändes det att titta bort. Han hade aldrig sett något liknande.
     En fågel som lyfte i närheten ryckte honom ur sin trans. Blair visste inte om hon hade sett honom än. Han hoppades inte det, för det hade gått alldeles för många sekunder av stirrande. Nu harklade han sig, och lutade huvudet på sned. Det slog honom att han inte alls visste vad han skulle säga, men det hade aldrig stoppat honom tidigare från att föra en konversation.
     "Det finns så många delar av det här som jag vill kommentera på", sa han och nickade mot henne. Han vågade inte fästa blicken på hennes fäll av rädsla för att fångas igen. Såren över nosryggen var en mycket mer betryggande plats att se på. "Men vill du ha hjälp med det där?"

Rösten skar genom tystnaden, genom dimman i sinnet. En glimt av lättnad, men bara för den kortaste sekund innan en tung, sjunkande känsla inföll sig i magen. För ett ögonblick överröstade den smärtan. Inte länge, men tillräckligt för att hon långsamt skulle hinna vända sig åt röstens källa. Blicken föll på den bruna hanen. Fjädrar som stack fram mellan tät vinterpäls, ett utläkt ärr över vänstra ansiktshalvan. Vingar, lättade utmed sidorna. Precis som vanligt. Förutom att pälsen var tjockare sedan de setts sist var han sig lik, och hon kunde inte begripa varför det förvånade henne. Det var hon hade förändrats, i alla fall till det yttre. Det hade ingenting med honom att göra. Ingen annan heller för den delen.  
   Ronia la märke till hur han fäste blicken på såren över nosen, och fick lägga band på sig för att inte kasta upp ett framben för att dölja det. Hon pressade ihop käkarna när han slutligen kommenterade. Fler nyfikna blickar var det minsta hon behövde, särskilt inte från honom. Hon var inte intresserad av hans lekar, och ännu mindre ville hon ha hans... hans hjälp. Vad hade han för anledning att vilja hjälpa henne, egentligen? Varför hade hans ens sökt upp henne, nu när hon var så pass långt bort från Lövskogen? Tankarna från innan virvlade upp på nytt, som spröda höstlöv för vinden. Hon verkade inte bli av med honom vart hon än tog vägen, och lika sannolikt som det var att han skulle dyka upp när man minst anade det, verkade det också vara osannolikt att hon skulle kunna tvinga några svar ur honom. Hon kunde inte lita på Blair.  
   Samtidigt var hon inte dum nog, naiv nog, att missförstå allvaret i en djup sårskada. Hon behövde göra rent det snarast möjligt. Doppa nosen i kallvatten, kanske lägga på någon av Tiranas fåniga läkeväxter om hon kunde hitta dem. Det kunde hon göra utan hans påstådda hjälp. 
   “Nej”, uttalade hon slutligen. Rösten var mörk, avvisande – men det låg någonting i den tilltänkta skärpan som inte var som förr. Hon var alldeles för trött för det här. “Försvinn.”

Ronia vände sig mot honom. Reaktionen var långsam, och hon saknade den vanliga elegansen. Uppenbarligen hade hon inte noterat honom innan han talat. Det bekymrade honom - han hade inte direkt varit tyst. Började hon bli febrig?
     "Nej. Försvinn." Den lätta oron viftades bort av hennes ord, och han himlade med ögonen. Hennes yttre må ha genomgått en förändring, men kärnan hade då inte gjort det. Först övervägde han att prompt sätta sig ner, men hon var uppenbarligen inte på bra humör, och risken att bli svuren åt kändes överhängande. Onekligen skulle det inte leda till något bra.
     "Om du säger det så", muttrade han med en road ton i rösten, och tog några steg åt sin egen destination, men stannade sedan upp. Vad vore han för bekant - vän, främling, han visste inte vad han skulle kalla det - om han bara lät henne valsa vidare? Visserligen kunde han inte läsa hennes framtid utan närkontakt, men Blair hade lärt sig att hitta kryphålen till sin kraft. Istället övertygade han sig själv om att han skulle vända om, och fortsätta tillbaka mot Lövskogen. Föraningen lovade ett lätt regn, men inga direkta faror verkade korsa hennes väg. Imponerad över sin egen omsorg log han snett, men nickade något åt vänster om hennes nuvarande riktning. "Det går en bäck där borta, om du vill tvätta dig. Ropa om du behöver något." Han satte återigen kroppen i rörelsen, och tittade inte tillbaka. Stegen var makliga, trots att han absolut inte trodde att hon faktiskt skulle ropa. Såren skulle ge ärr, men de var inte livshotande. Så länge hon kom tillbaka till reviret skulle hon klara sig fint. Han fick hålla tillbaka en suck när han insåg att han skulle behöva kontrollera att hon klarat sig hela vägen för att kunna lugna samvetet.

Orden fick det att bulta i huvudet, och Ronia ville inget annat än att han skulle vara tyst. Trots det uppfattade hon orden. Det ryckte lätt i öronen, som om hon förväntat sig att höra en bäcks mjuka porlande. Det skulle bli svårt att komma åt något vatten till att börja med.
   Ronia grymtade kort, och sneglade efter Blairs gestalt när han avlägsnade sig från platsen. Hon hade en stadig känsla av att han skulle dröja i närheten, oavsett. Kände hon honom rätt, så var hennes sårskada bra mycket intressantare än en snötäckt skog. Särskilt när hon var på dåligt humör, som en irriterande fluga hon inte kunde bli av med. Vad ville han? 
   Inferon rörde sig motvilligt åt det håll fakargen angett. Stegen var tunga, och hon stannade flera gånger för att luta sig mot diverse föremål innan hon nådde fram. Den lilla, frusna slingan vatten såg minimal ut i jämförelse med de gigantiska trädstammar som sträckte sig mot himlen ovanför. Smal, men inte särskilt grund. Ronia sjönk skakigt ner i halvsittande ställning, brett mellan frambenen, och kastade en smal blick ut mot skogen. Hon såg honom inte, men visste att han med all säkerhet befann sig någonstans i närheten. Blicken återvände långsamt mot isen. I vanliga fall hade hon kunnat använda sin eld för att smälta det, men själva tanken på att försöka sig på det gjorde henne yr. Hon la en tass mot ytan och tryckte. Inget hände. 
   Hon hindrade sig själv från att grimasera frustrerat, och vände åter blicken ut i skogen. När hon talade var rösten mattare än vanligt, men tonen var omisskännligt Ronia.
   "Ey, prinsessan." Minnen från forna dagar flimrade förbi, men hon tryckte bestämt undan dem. Hon förstod att hon kanske vad tröttare än hon själv insåg. "Ska du stryka runt som en envis fårskalle kan du åtminstone göra något åt... det här."

Spoiler:

Blair försökte verkligen att sköta sig själv, men det var svårt att fokusera på templet när han väldigt tydligt kunde höra Ronia hasa fram genom skogen. Utan att ens se henne visste han att det gick långsamt. Stegen stannade upp alltför ofta, och när hon väl rörde på sig så var det tungt. Han stannade upp, tassen hängde i luften, och spetsade öronen. Stegen hade stannat upp ovanligt länge, och han misstänkte att hon nått bäcken. Tanken på att hon skulle plumsa i bäcken fick honom att flina, men det var med en smått oroad grimas.
     "Ey, prinsessan. Ska du stryka runt som en envis fårskalle kan du åtminstone göra något åt... det här." Han satte ner tassen, och vände huvudet mot hållet. Avståndet försämrade klarheten, men Nordanskogen var så stilla i övrigt att han ändå inte hade några problem med att höra henne. Det hade dock varit totalt oväntat. Hon måste vara sämre än väntat om hon frivilligt kallade tillbaka honom.
     "Jag var faktiskt på väg bort", muttrade han, men promenerade utan någon tvekan bort mot henne i samma loja stil. Han hade inte kommit långt, och bäcken låg nära. Det tog avsevärt mycket mindre tid för honom att nå fram.
     Ronia satt vid bäckkanten. Ena tassen var framsträckt, och vilade nära iskanten. Han hade inte ens tänkt på att isen kunde vara ett problem.
      Blair sa först ingenting, utan pressade bara prövande tassen mot isen. Den gav inte ett ljud ifrån sig, inte ens när han applicerade ett hårdare tryck. Det skulle krävas mer än en tass för att knäcka det. Han antog att det var vad hon syftade på.
     Han kastade en blick åt hennes håll, med en lurig glimt spelandes i ögonen. Sedan tog han prövande steg ut på isen, placerade en efter en tassarna på den glatta ytan. Tillslut befann han sig mitt på bäcken. Den var smal nog för att han skulle kunna ta ett språng över, men samtidigt bred nog för att han skulle få plats utan vidare.
     "Hm," Rösten var låg, för i vinterskogen verkade en normal samtalston onödigt hög. "Verkar som-" Medan han pratat hade han skiftat vikten till ena frambenet, och det knakade nu till. Han vägde prövande fram och tillbaka, såg sprickorna sprida sig från tassen tillbaka mot Ronia.
     Blair tog ett litet jämfotaskutt, och pressade sina framtassar mot ett kluster av sprickor. Isen bröts, och han ryggade bakåt för att inte trilla i vattnet. Trots det skvätte lite vatten upp på honom, och han såg beklagande ner mot sina tassar. Naturligtvis skulle vattnet inte vara behagligt, men han hade inte väntat sig att det skulle isa så.
     "Det är iskallt!" Den gröna blicken mötte hennes när han försiktigt tog sig in till stranden. Under den korta sträckan lyckades han gå igenom den nu sköra isen två gånger. Varje gång följdes av muttrande haranger av fula svordomar. 
     "Kallt", upprepade han igen när han stod på fast mark. "Det är nog bäst att bara lägga sig ner och dö."

Det dröjde inte länge innan fakargen dök upp. Hon studerade honom med vaksam min när han passerade, men förutom en uppenbart road min verkade han faktiskt planera att göra det. Isen höll för hans vikt, och det krävdes att han hoppade och pressade ner tassarna för att den skulle spricka upp och sedan ge vika. Hon kunde inte hindra en hint av tillbakahållen förvåning från att glimma till genom det allvarliga uttrycket. Även om han erbjudit sig att... Hjälpa, så hade hon inte väntat sig att han faktiskt tänkte göra det. Inte utan gliringar, eller att be om någonting i gengäld. Det var väl inte för sent ännu.
   Ronia följde honom tyst med blicken när han plaskade tillbaka under flera onda ord. Han deklarerade att vattnet minsann var iskallt. Ronia rynkade på nosen när vattnet snuddade vid tårna. Det var iskallt. Hon drog snabbt tillbaks tassarna.
   "Det är nog bäst att bara lägga sig ner och dö."
    Det ryckte ofrivilligt i ena mungipan, men Ronia svarade inte trots att en kontrande mening låg färdig på tungan. Att dö hade hon inga som helst planer på att göra, men för tillfället verkade det som ett mer lockande alternativ än att sticka ner ett öppet sår i vinterkallt vatten - särskilt inte med en blodig man i vägen. 
   Hon kastade en snabb blick mot Blair och hasade sig sedan närmare bäcken igen. Hon svepte i sig några snabba klunkar vatten för att skölja bort blodsmaken ur munnen och kastade sedan luggen ur ansiktet så gott det gick. Hon sänkte huvudet mot vattnet, höll andan, och bet sedan ihop käkarna när den kalla vätskan träffade såret. Hon kunde inte hindra en morrning från att slinka ut, ett ljud i envis ilska. Kylan var på sätt och vis en lättnad, men det sved och brände om den känsliga huden på samma gång.
   Det snurrade i huvudet när hon åter höjde det. Den blöta, stripiga luggen klibbade mot ansiktet värre än innan. Vattnet hade inte hjälpt mycket, men hon hoppades att den undermåliga sköljningen skulle ha gjort något, åtminstone. Hon hade aldrig känt sig så patetiskt svag. Det var frustrerande på varje tänkbart sätt. Utmattningen var brutal, som om någonting aktivt sög krafterna ur henne. Känslan var motbjudande, men hon anade att det var priset för vad hon åstadkommit. I alla fall för ögonblicket.
   Ronia sneglade slutligen mot hanen efter att ha stirrat ner mot det blodfläckade vattnet i flera långa sekunder. Han dröjde fortfarande kvar. Hon misstänkte att hon borde säga tack. Hon hade redan tackat honom en gång i det förflutna, när han av oförklarliga anledningar beslutat sig för att hjälpa Black. Det verkade på något vis överflödigt att göra det igen.
   "Road?"

Blair såg på medan hon doppade ner nosen, och grimaserade när en morrning slapp ur henne. Han var inte avundsjuk. Dessutom var han osäker på hur mycket vattnet hjälpte henne - det rann rätt långsamt, och allt som verkade hända var att den eldfärgade luggen blev blöt.
     De såg tillsammans på hur blodet fläckade vattnet, och hur det sedan sakta men säkert klarnade upp igen. 
     "Road?" Blair ryckte blicken till hennes ansikte, och antog en högst förnärmad min.
     "Skulle jag?" Minen blev oskyldig. "Mest äcklad, faktiskt. Vad är det där?" Han nickade ner mot hennes tassar. De runda kattassarna han var van vid hade bytts ut mot smala, eleganta vargtassar. Fina, men en stor kontrast. Ansiktet sprack snabbt upp i ett retsamt flin. "Skämtar bara. De är skitsöta. Vill du ha lite mossa?" Utan att vänta på svar vände han sig om och lyfte huvudet, som om han vädrade i luften. Egentligen använde han förvarningen för att testa ut olika vägar och se var han hade störst sannolikhet att hitta vitmossa. Det tog någon sekund, sedan hummade han nöjt och begav sig in i skogen. Den här gången hade han lite fart i stegen. Med tanke på hur svajig Ronia såg ut, kändes det inte otroligt att hon skulle falla huvudstupa ner i vattnet.
     Vid ett lite fuktigare parti lyckades han få loss en stor bit vitmossa. Han var noga med att inte pressa mossan mot gommen, för han hade lärt sig den hårda vägen att det fick sunkigt vatten att spridas i munnen. Det hela kunde inte ha tagit mer än några minuter. Förvarningen underlättade verkligen sådana här situationer. Väl tillbaka kunde han nöjt konstatera att tiken inte trillat i - än.
     "Oååo-" började han kvävt, och tvingades lägga ner vitmossan vid sidan om. "Om du sticker hit nosen, så kan jag slänga på den." Även om han inte förstod hur, så visste han att mossan minskade risken för infektion. Hur den skulle hålla sig kvar var en annan fråga. Förhoppningsvis skulle blodet komma tilll nytta, och få växten att klibba fast. Han vände blicken ner mot växen, och drog försiktigt av bitar för att få en mer passande storlek.

Ronia lyckades med nöd och näppe hänga med i Blairs rappa konversation, och trots att hon förväntat sig att han menade det gapande såret i hennes ansikte, blickade hon istället långsamt ner mot sina egna tassar när han nickade ner mot dem. I vanliga fall hade hon övervägt mord vid en sådan kommentar - mer eller mindre allvarligt. Inte för att hon egentligen brydde sig särskilt mycket om vad en fånig stackare som Blair tyckte, men för att hon misstänkte att den lilla fåfänga som ändå existerade där faktiskt gick att utläsa. Men just nu kunde hon inte annat än att hålla med, och stirrade istället med uppgivet medhåll på sina egna tassar. 
   Den följande kommentaren var värre, men Ronia hann inte mer än att fixera honom med en vass blick innan han stack nosen i luften och gav sig iväg i sökandet efter mossa. Hon såg efter honom med smal blick tills att den bruna svansen försvunnit in bakom en mycket överdimensionerad trädstam, varpå hon himlade med ögonen. Om det var någonting hon kunde vara säker på genom dimman i huvudet så var det att han situationen roade honom kungligt, oavsett vad han själv påstod. Lika säker var hon på hur hon kände över att vara själva subjektet för det. Hon hade hon lust att helt enkelt resa sig upp och lämna platsen, men visste bättre än att faktiskt göra det. Hon behövde hjälp, vare sig hon ville det eller inte. Istället såg hon åter mot den lugna vattenytan, och beredde sig motvilligt att doppa nosen på nytt. Underbart.
   När Blair återigen dök upp hade hon hunnit skölja nosen ett par gånger, och trots att det inte hjälpte särskilt mycket kändes kylan ändå tacksam mot inflammationen, även om nytt blod hade började sippra fram. Hon studerade honom med ett känslolöst uttryck när han närmade sig, munnen full med fuktig mossa. Hon tvivlade att mossan skulle fungera lika bra blöt som torr, men det kanske var det bästa som gick att finna i skogen vintertid. När han sedan erbjöd hennes hjälp att placera mossan över såren orkade hon inte ens protestera - istället räckte hon lydigt fram nosen, men blicken förblev vaksamt fäst i hanens ansikte. 
   Några minuter och flera plågade morrningar mellan sammanflätade käftar senare hade hanen placerat mossan över revorna på nosryggen. Ronia drog snabbt tillbaka nosen, men balanserade lika fort tillbaka mossan från att falla av. Istället backade hon undan ett steg och sjönk ostadigt ner i liggande ställning intill den frusna strandkanten. Hon såg fortfarande mot fakargen, men visste ärligt talar inte vad hon skulle säga. Istället lade hon huvudet mot framtassarna, och hummade kort.
   "Du borde fortsätta."

Det var lite pilligt, men Blair var rätt nöjd med sitt verk när Ronia drog tillbaka nosen och han kunde studera det. Mossans fuktighet gjorde att den klibbade fast även där det inte var ett öppet sår, och de mindre bitarna minskade risken för att hela bandaget skulle åka av. Valerie skulle varit stolt över honom.
     Ronia hade lagt sig ner igen, och tittade nu upp på honom genom luggen där hennes huvud vilade på framtassarna.
     "Du borde fortsätta." Blair log roat, men det var ett mjukt leende, i kontrast till det ständiga flinet han bar.
     "Ja", suckade han fundersamt. Återigen kontrollerade han vägen tillbaka till Yanamore för att se så den var säker - även om han skulle höra sig för att hon kommit tillbaka säker. Höll han på att bli en bra person? Han var ganska nöjd med den tanken också. "Du också." Han gav henne en sträng blick. Det var lika bra att hon kom tillbaka till Yanamore, där fler kunde hjälpa om hon fick feber. Strängheten försvann och lämnade bara den vanliga, intensiva blicken när han såg på henne. Ett leende flimrade över läpparna, och han vände sig bort, in mot skogen.
     "Vi ses. Ta hand om dig", sa han över axeln, och rörde sig åter in bland träden. Nu var det lättare att fokusera på templet, för han hade inga samvetskval den här gången, och han såg inte tillbaka.

Det mjuka leendet såg nästan absurt ut Blairs ansikte, och hon kunde inte påminna sig om att hon någonsin sett det förr. Hon visste inte hur hon skulle reagera på det, och det kändes nästan tacksamt när minen återgick till den sedvanliga. Ses. Vid det här laget tvivlade hon inte en sekund.
   Ronia nickade kort, men svarade inte på hans avsked. Istället såg hon efter honom när han gick. Hon reste på sig med en ansträngd inandning. Benen darrade, men det kändes lite bättre efter att ha stoppat blödningen ordentligt. Mest av allt ville hon lägga sig ner på fläcken och somna, men med den där... tiken, i närheten, hade hon ingen som helst lust att stanna. Inte ensam. Dessutom behövde hon ta sig hem till Yanamore.
   Hon tog några steg bortåt, men vände sedan blicken tillbaka. Genom mossan som klibbade mot nosen kunde hon fortfarande se hanens gestalt mellan trädstammarna, fortfarande inom hörhåll.
   "Om du ser en stor, svartvit hona i närheten..." Hon väste ut ett glädjelöst, cyniskt skratt. "Hon bits."
   Ronia vände blicken mot söder, och försvann långsamt iväg mot Yanamores riktning.

[Avslutat.]