Bara för några dagar hade hon fått vandra, för att säga adjö, sen hade Chaibos stulit hennes själv och fängslat den. Oerhört tyst hade hon vart, inte ett pip hade hon gett ifrån sig, det var nästan som om hon låg där fängslad med vilja. Efter alla dessa år i plåga hade mörkret äntligen blivit hennes vän, kanske var det därför Chaibos hade låtit henne gå? Det kunde inte finnas någon annan förklaring, nog ville han allt se henne lidande, och det var endast i det verkliga livet som hon kunde skadas och återigen frukta det äkta mörkret som fanns där ute i världen. Grottorna hade snabbt blivit hennes hem, en verklig trygghet långt bort från dem alla som ville skada och förstöra henne. Byomifallet hade endast vart en vacker hägring med falska förhoppningar, liksom livet hon en gång hade förlorat. Drömmar hon haft hade aldrig blivit besannade och det var just därför hon trivdes så bra som bortglömd och död, det var så det skulle vara.
Men nu var hon där igen, svagare än någonsin och beredd på att ta de smällar hon skulle få. Livet innan döden kunde hon lika gärna glömma, det fanns inget att återvända till längre, inte skulle någon stå vid vägens slut för att vänta och ta emot henne med ett leende. Det fanns ingen, och det gjorde ont att veta det. Smärta, känsla. Det gick inte att glömma. Ja, hon var verkligen vid liv igen.
Den blåa tiken såg sig om och inte heller var hon förvånad över vad som mötte hennes blick. Mörker så långt ögat kunde nå, det verkade ligga en slags oro i den argsinta vinden. Synen den var tillbaka, kanske var det ett straff ifrån Chaibos att tvinga henne att se alla det hemskheter som landet hade att ge henne.

Öronen la sig mot nacken och tiken tog ett steg ner för den hala och kalla stenmarken, men hon kunde inte låta bli att blicka tillbaka mot grottans öppna gap som hon precis klivit ut ifrån. Helst av allt ville hon bara krypa tillbaka och försvinna, gömma sig för omvärlden och dölja sina tårar som enbart kom under det ensamma nätterna. Hon kunde uppfattas som ilsken och aggressiv mot dom flesta hon träffade, men egentligen var Fatima inget mer än bara svag, och det som skrämde henne va att någon kunde upptäcka det, liksom Iwaku. Han hade sett rakt igenom henne och funnit hennes svaghet, därför hade det vart svårt att släppa taget.
Men nu skulle allt börja om.

Det tre svansarna hängde livlöst ner längst hennes bakben och hon hoppade ner den sista biten, senare började hon lugnt att gå. Hon sökte inte efter någon speciell väg då det inte fanns något mål att nå, nu skulle hon bara vandra så långt bena orkade bära henne och kanske skulle hon finna en ny plats att bosätta sig på.

Den enorma svarta hanen rör sig bland klipporna i bergen med sådan skicklighet och balans att han ser ut att höra hemma här. Och kanske gör han det. Eller en gång gjorde. Vart han kommer ifrån är sedan länge glömt. Han har inte orkat bry sig om att minnas. Det finns ingen mening med att minnas. Minnen är bara flyktiga bilder som en svag hjärna desperat håller liv i på grund av någon outgrundlig anledning. Det är inget att ha. Man mår mycket bättre utan minnen. Himlen är mörk. Det har den varit länge nu. När började alltihop? När slog mörkret rot? Det känns som att det är så här världen ska se ut. Utan början och utan slut. Och hanen trivs bäst i detta chaos.

En mörk tunga fuktar en nattsvart nos och ett gyllene öga och ett silverne blickar ut över världen från den höga höjd hanen befinner sig på. Synfältet klyvs på mitten av ett horn som pryder nosryggen. Näsborrarna vidgas och hanen frustar ut och rör sig sedan neråt för berget. Vart han styr stegen spelar ingen roll. Men något är det som driver honom framåt. Något är det som fått honom att välja just den här vägen. Han finner snart en stig att följa.

Inte långt senare skymtas något blått i synfältet. Något som tycks väldigt malplacerat i dessa berg. En varg tycks det vara. En blå liten varg. Hanen stannar upp. Fuktar nosen igen och studerar den lilla tiken.
Svansen sveper bakom honom. Sida till sida. Öronen står spetsade på huvudet. Han sätter kroppen i rörelse igen. Rör sig närmare den lilla blå. Ett dovt brummande läte lämnar honom. Men strax tystnar det bort och hanen särar på de svarta läpparna.
"God afton". Ett passande val av ord med tanke på mörkret som omsluter världen likt en hand håller om en fjäril. Tänk så bräckligt allt är. Och den lilla blå ser bräcklig ut.

Hon koncentrerade sig på sina steg, valde noggrant ut vart hon skulle placera ut sina tassar för att ta sig fram, men när någons röst nådde henne såg hon snabbt upp, hon verkade stelna i chock och benet slank för långt fram och hon föll. Föll för sitt snedsteg och hakan slog kraftigt i den hårda marken, och därefter tappade hon även balansen på bakbena och gled ner den lilla biten som var kvar. Hon var inte klantig, utan faktiskt ganska smidig, men främlingens röst hade överraskat henne, skrämt henne. Smaken utav blod fylldes hennes mun och hon smackade lätt med tungan. Det var över ett år sen hon hade känt en sådan smak sist, kanske inget hon saknade heller.
Det skära ögonen såg genom luggen, upp mot den mycket större vargen framför henne. Han måste ha stått bakom det mindre klipporna innan och därför hade hon inte sett honom.
Vinden drog förbi, tyckte nästan hjälpa henne upp på det skakiga bena igen. Läppen drogs svagt upp och Fatima backade. Ännu stirrade hon på främlingen och vägrade släppa honom i sikte. Alltid lika vaksam.
- God afton..

Han har stannar upp. Står stilla och studerar den lilla tiken när hon snubblar. Vilken klant. Men denna hane kanske inte är den mest ... normala... varg, så är han i alla fall inte den som skadeglädjs över andras snesteg. Andras olycka skulle dock kunna diskuteras. Men det märks att tiken inte är stadig på benen. Hon tycks nästan vandra fram som om det vore hennes första steg i livet. Osäkerhet. Vaksamhet.
"Aktar man inte sina steg kan det går illa, lilla fröken". Hans röst är mörk och sträv. Men lugn och sansad på ett lite ihåligt och ovisst sätt. Orden är inte menade att verka hotfulla. Det är endast varningens ord för bergens otillitliga landskap.
Hanen sätter sig ner på stigen han vandrat på. Det gyllene och det silverne ögat hålls fästa på tiken. Som om de studerade orden i en bok.
Svansen dras över marken bakom hanen och placeras sedan vid hans sida. De stora grova böjda klorna på hans tummar rispar lätt i marken.

Hon blängde mot hans håll. Han visste inte vad han talade om, han kände inte henne, och ännu mindre visste han vad hon hade gått igenom hela livet.
- Förr har jag hört att man inte ska vara för försiktig, men nu ber du mig om motsatsen.
Ögonen blev något mandelformade då hon kisade med blicken mot hans håll. Alla hade dom olika synpunkter, kanske var det dags för henne att börja lyssna på sig själv. Trots att hon även var osäker på just sig själv. För egentligen, vad hade vart bra i hennes liv, och vad hade hon gjort rätt? Ingenting.
Hon såg snabbt bakåt, sen tillbaka mot den större vargen. Det var inte först nu som hon verkligen tog in hans utseende, la märket till taggarna, eller kanske skulle man kalla det horna. Inte heller ögonen gick det att missa.
Fatima vred snabbt bort huvudet då hon upptäckt det och verkade nästan bita ihop. Denna främling var något lik henne själv, endast en missbildad varelse långt ifrån skogarna och det sociala livet som alla andra verkade ha.

Hennes ord roar honom faktiskt. Han flinar lätt. Och de långa huggtänderna syns ännu mer väl nu när läppen lyfts något. Han har längre huggtänder än andra vargar. Vanliga vargar. Vem vill vara vanlig egentligen?
"Det är upp till var och en vad man väljer att göra. Andra kan bara komma med goda råd". Flinet är borta. Hans anlete visar ingenting. Kanske en skymt av intresse i alla fall. Den lilla tiken verkar ha en tagg i sidan här och var. Inte synliga taggar då. Taggarna kanske bara sitter i hennes huvud?
"Det ni tror är en trygghet kommer bara vara det så länge ni tror på det". Vad han talar om är inte säkert. Om han syftar på något speciellt. Om han ens talar till tiken. Lita inte på någon. Inte ens på dig själv. De starka överlever. De svaga är ibland för dumma för att inse att det borde tagit slut för länge sedan.
Vad som rör sig i denna hanes huvud är svårbegripligt. Svårgreppat till och med för honom själv.

- Varför? För vad?
Hon hade inte träffat några främlingar på ett bra tag, men ändå började diskussionen på det här sättet. Hon kunde inte påstå att det var bra, men var det någonsin det?
Hon sneglade mot hans håll efter det sista orden han sade. Jo, det där hade hon nog kanske hört förr, och även hon själv visste att det var så. Men hon ville inte tro det, istället ville hon bara befinna sig i den där uppbyggda bubblan hon själv hade skapat, där hon bara hade sig själv och stängt ut alla det andra.
- Du kanske kan säga mig vilken väg som leder snabbast ner?
Hon bytte ämne, lätt men snabbt.

Han tippar huvudet på sne när tiken yttrar några korta ord i form av frågor. Varför? För vad? Det beror väl på hur man ser på det? Underliga virvlande tankar irrar vilset omkring i hanens huvud. Han är ingen tänkare. Ingen filosof och heller ingen som kommer med goda råd. Han gör vad som faller honom in. Lägger oftast inte ner särskilt mycket tankeverksamhet på vad han ska säga. Han vandrar sin egen väg.
"Följer du stigen borde det inte ta lång tid". Stigarna leder bara antingen upp eller ner. I det här fallet leder stigen ner. Så följer man den borde man ju komma just ner. För inte kan man komma upp när man går ner?
Tungan fuktar den svarta nosen igen och öronen klipper till på huvudet. Hanen sitter där han sitter. Avslappnad och lugn. Det vilar inget aggressivt eller hotfullt över honom. Om man bortser från hans storlek och inte så normala utseende. Han ser ner på den lilla blå tiken.
"Vart ska ni, fröken?" Frågar han

Vinden gick emot henne idag och drog ilsket kring i hennes päls då hon tog sitt första steg. Följa stigen. Det skulle väll inte kunna vara så svårt? Det skulle inte finnas några hinder som skulle sätta stopp för henne.
- Jag vet inte.
Hennes röst var så död, saknade någon som helst känsla och blicken stirrade bara tomt frakt fram då hon fortsatte att gå.
Ärligt talat så visste hon inte längre, det fanns inget hem att återvända till, inte heller en efterlängtad familj. Där fanns det ingen. Hon hade endast sig själv, det var hon mot världen.
- Kanske till Byomifallet.

Han studerar tiken. Försöker kanske förstå sig på henne. Ögonen sluts för en stund. Men mycket snart öppnas de igen och det silverne och det gyllene fästs åter på tiken.
"Livet kan vara både en gåva och en förbannelse". Säger han. Rakt ut i luften.
"Inte många får en andra chans". Han reser sig upp. Väldigt smidigt trots storleken. Men han har långa ståtliga ben och muskler på de rätta ställena. Han är inte fet. Men han skulle nog heller inte anses smal direkt heller. Hans kropp är relativt normalbyggd faktiskt.
"Byomifallet säger ni? Det är nog en bit att gå". Han står kvar. Har en känsla av att tiken inte skulle uppskatta om han tog sig närmare. Men han är faktiskt nyfiken på henne. Han tippar huvudet på sne igen.
"Har ni någon som väntar på er?"

- De som ber om en andra chans får den inte. Det enda dom gör är att jävlas, och slutligen gläds dom i andras plågor.
Vilka var ens dom? Kanske var det Chaibos och alla demoner hon talade om. Hon lämnade det osagt.
Ja, det skulle bli en bra bit att gå. Det var inte ens säkert att hon skulle hitta dit heller. Från stranden hade hon korsat landet och hittat till Byomifallet en gång i tiden, och det var där hon hade stannat. Hon hade anpassat det området efter hennes livsbubbla. Därför ville hon tillbaka.
Öronen drogs bakåt och den skära blicken såg kort mot hannens håll. Varför ställde han ens en sådan fråga? Vem gjorde det?
- Nej, varför skulle någon?

Han nickar.
"Det är så det är. Det är inte mycket vi kan göra. Skulle vi försöka sätta oss upp mot dem skulle våran hela existens vara i fara". Det darrar till i nosen på honom.
"Kanske det inte vore så dumt i alla fall". Det sista säger han med något fundersam ton. Vad han syftar på här är tvetydigt. Det kan betyda flera saker. Man får ta det som man vill helt enkelt. Försöka tyda hans ord efter eget huvud.
"Sant". Brummar han vidare.
"Även i en samling står man ensam". Ena örat vinklas bakåt men spetsas sedan framåt igen. Himlen verkar om än ännu mörkare än för en stund sedan. Han studerar tiken.
"Men man kan bli förvånad över att upptäcka att det faktiskt finns de som bryr sig. Som skulle kunna vänta en evighet just på dig". Han fuktar åter nosen med tungan. Kan det vara något tics han har? Eller kanske bara en tvångstanke?

- Nej, du har fel. Inte på mig.
Plötsligt kom hon på sig själv, kunde minnas svaga bilder från förr. Hon avskydde ju hanar, avskydde alla vargar. Varför stod hon då kvar?
Kanske fanns inte rädslan kvar längre. Mörkret hade hjälpt henne, men det betydde inte att hon skulle stå kvar som ett fån och bevara en falsk tillit.
Fatima skakade svagt på huvudet åt honom, allt han sade kunde hon bara säga emot. Nej nej nej nej, allt var fel. Den blåa tiken riktade sen fram blicken och fortsatte sina steg.
Bort, hon ville snabbt bort.

Han tippar huvudet på sne igen och fuktar nosen med tungan.
"Är du säker på det?". Han vet inte vad den här tiken gått igenom. Han kan bara se ensamheten hos henne. Bitterheten. Förvirring?
"Men du har väl rätt. Inte alla har någon som väntar. Själv har jag ingen". Säger han med ett stort flin på läpparna. Som om han verkligen uppskattar ensamheten. Och nog är det det han gör. För det är lättare att vandra ensam. Utan några knutna band. Att vara fri. Fri från vad?
Tiken börjar röra sig bort. Bort från honom. Vänta lite nu. Han har hittat en liten blå leksak. Ska han släppa henne så lätt? Kanske har han varit ensam så länge att han inte tänka på vad han gör. Att han faktiskt vill ha någon att samtala med lite. Han sätter de långa benen i rörelse och följer efter den lilla tiken.
"Vad väntar er vid Byomifallet?" Frågar han henne kanske mest för att få henne att tala.

Hon behövde inte svara, bara fortsätta att gå framåt och komma bort. Öronen vinklades bakåt och hon gick något snabbare, men återigen hörde hon rösten som tillhörde hannen och det fick henne snabbt att reagera med ett ryck och hon vände sig smidigt om men fortsatte att gå baklänges, svansarna sjönk och försökte smyga sig ner längst hennes ben. Av ren reflex hade hon även morrat lite svagt men snabbt tystnat ner.
Vad väntade henne vid vattenfallet egentligen? Förtvivlan, hemska och underbara minnen. Sin spegelbild.
- Inget?
Hon lät så osäker igen och den skära blicken slogs undan innan den nästan blygt såg tillbaka mot den större hannen. Varför undrade han? Skulle han kanske gå till anfall nu när han kände till hennes ensamhet? Vad ville han få ut utav henne?

Han studerar hennes rörelser när hon rör sig. Varför han tycker sådant är så intressant vet väl bara han. Om han ens tänker på det själv. Tungan smiter åter ut mellan de svarta läpparna och fuktar den redan fuktiga svarta nosen. Även det är något han inte tänker på. Utan bara gör. Han ignorerar att tiken verkar vilja bli av med honom. För han har ingen lust att gå en annan väg. Just nu.
Inget? Han förbryllas av hennes svar. Och tonen hon använder. Sättet hon uttrycker ordet på. Inget?
"Kanske är det något du vill finna där? Om du inte är säker på vad som väntar dig? Eller så kanske du vet det men är inte säker på vad du kan vänta er. Men är det något som du inte vill finna så kanske du borde gå en annan väg istället?" Han babblar på. Förstår han ens själv vad han säger? Som sagt så tänker han inte så noga igenom vad han säger. Han bara säger vad som faller honom in. Det är kanske ingen kontakt mellan hjärnan och munnen? Eller så är det det? Kanske han faktiskt vet vad det är han säger men ändå väljer att säga det just för att se om andra kan förstå honom? Eller så är det bara så han talar.

Försökte han leda bort henne från den enda trygghet hon någonsin funnit? Var det här en fälla? Kanske visste han redan vem hon var och ville sätta stopp för det hela. Inte kunde hon tillåta det, hon var smartare än så. Hon hade genomskådat honom.
Det var i alla fall vad hon trodde.

- Jag bor där, jag är ingen vandrare. Därför måste jag dit.
Varje gång hon kommit på någon annan, eller trodde sig veta vad som gällde blev hon mer självsäker, nästan kaxig och ibland elak. Dock vågar hon inte gå steget längre.
Fatima kisade med ögonen, gav honom långa och misstänksamma blickar.
- Varför bryr du dig om det?

"Aa. Hem". Han ger ifrån sig ett lätt brummande ljud för en stund. Men tystnar när tiken ställer en fråga. Han riktar blicken mot henne igen och fuktar nosen.
"Är det förbjudet att vara nyfiken?" Han ruskar lätt på huvudet så pälsen burras upp för en stund men lägger sig snart till rätta igen. Hela tiden följer han i tikens spår.
"Jag finner dig intressant". Det gör han. Den lilla blå må vara lite tråkig. Men ändå underlig och lite roande. Hon gör honom nyfiken. Och då vill han ta reda på mer om henne. För att stilla sin nyfikenhet. Därför vill han inte släppa henne ur sikte riktigt än.