[Tidsmässigt så utspelar sig detta typ i Juli, alltså ca 1 månad efter att Bugur kommit dit ;D]

Styrka var inget som man föddes med. Inte alla. Inte hon. Speciellt inte hon. Tid hade gått utan att känslan av förnedring och otillräcklighet hade upphört. Hon ville så, men att göra Hielo riktigt stolt kändes lika omöjligt som att uthärda solens sommarsken till alla världars ändar. Blotta tanken var utmattande. 
Tiken stapplade ner för tornets trappor, benen en enda röra av trötthet och hunger. Stryk det. Hon var så trött att hon inte ens var hungrig. Men mat var bra för henne. Det hade Hielo sagt när köttet förvandlats till klumpar i munnen och tanken på att svälja blivit omöjlig. Hon hade gjort honom besviken med sin svaghet, något som sved djupt. Varje tugga hade varit en kamp, då, men nu kunde hon tvinga maten ner med ren vilja. Inte alltid. Nästan.
Plan mark mötte breda tassar, och framför henne uppenbarades en liten sal. Plan och tom den var, men hon kände den väl. Trots det att rummet var hennes egna träningssal, var det sällan hon använde den. Istället spenderade hon sin lediga tid i sin lilla spegelsal som Hielo givit henne i gåva. 
Tiken stod stilla där, i trappans slut. Hon andades för att hon kunde; drog djupa andetag och kände skuggornas dans i de mörka hörnen. Det var en sådan kontrast till kupolens totala tystnad. 
Äta.
Tiken stapplade vidare.
Gångarna hade hon lärt sig. De satt i minnet likt etsade i berggrund. Slingrades och i överväldigande mångfald. Lätt att gå vilse om man inte visste vart man skulle vika av. 
Stegen var styrda mot matsalen; där visste hon att fruset kött väntade. Hunger existerade inte, men viljan att göra Hielo stolt övervann allt. Hennes kärlek till ledaren var större än hennes vilja att leva.
När, slutligen, själva matsalen uppenbarade sig framför henne fäste hon ingen uppmärksamhet på omgivningen utöver det väldiga, frusna kadavret. Maten kallade med falska toner som skar sig i hennes öron. Det fanns ingen aptit alls. 
Ändock stannade hon framför den enorma mammuten, och nästan monotont sträckte sig efter ett stycke som verkade lovligt löst. 

[P med Baugur ;D ]

Den bitande kylan i de nordliga bergen bet fortfarande i skinnet. Baugur hade ännu inte hunnit vänja sig helt, och pälsen var fortfarande inte helt vintertät, även om den tjocknat sen han först kom. Han var van vid den ständiga konstanta värmen på den varma stäppen, där även nätterna var ljumma och behagliga. Baugurs korta päls hade nu ändå blivit märkbart tjockare och längre likt vrenerna i norr hade, men kylan var fortfarande obehaglig, på mer än ett sätt. När han var ledig om dagarna, så satt han oftast på en mammutpäls och huttrade för att hålla värmen. Ändå var det vindstilla och varmare i själva ispalatset än när man begav sig ut i bergens onådiga väder. Baugur kunde inte hindra hemlängtan i honom, och den gjorde att allt kändes kyligt oavsett mammutpälsarna han värmde sig med. Det obeskrivliga sveket han kände, av att ingen hade hämtat honom ännu. Ingen hade letat. Hans far, mor, bror och syster. Ingen hade han sett nu på en månad. Eller hur lång tid hade gått egentligen? Det började kännas som evigheter, en tid som aldrig skulle ta slut. Skulle han bli kvar här för alltid?

Hungern började krypa fram. Baugur hade ignorerat känslan en stund nu, men hungern gjorde att han frös ännu mer, och det ville han undvika. Han hoppade ner från sin fäll och begav sig iväg neråt genom vackra iskorridorer.

Väl nere i matsalarna så fann han troget ett förråd av mat som aldrig tycktes ta slut. Deras mästare tog väl hand om dem så, Baugur behövde aldrig gå hunrig för en längre tid. Mammuten fick det att vattnas i munnen på honom. Han märkte snart att han inte var själv i rummet. En annan valp fanns här. Han visste inte riktigt hennes ålder, men trodde de var i ungefär samma ålder, men då han var vren, så var han större än de flesta valpar i samma ålder, och det blev svårt att helt avgöra. Han stannade omedvetet upp och blev stående och stirrade på valpen, som han trodde hette Nyaldi. Det var ändå något som var skönt, att han inte var ensam på denna plats, men det var svårt att helt veta hur han skulle bete sig med de andra.

Stycket som hängt löst kom loss med liten ansträngning. Senor och kött föll hårt i hennes mun när gravitationen anföll vad som tidigare burits upp av ett mindre mirakel. 
Det borde ha smakat underbart. Timmar av hård träning borde ha tvingat fram aptit.
Istället landade illusionen sand och jord där underbart kött i själva verket befann sig.
Munnen drogs nedåt i en grimas, läppar och tänder inkörda i mjukt, kallt kött. Tiken backade för balansen; kompenserade med ben vad som tidigare varit svansens syssla. Stumpen kvar gjorde lite för stadigheten överlag, och det gnagde ständigt i hennes sinne hur det hela var hennes fel och hur dumt det varit att förskaffa sig en onödig svaghet. 
Nacken var spänd. Under hennes gestalt vilade en flytande skugga som inte stämde med det ljus som sipprade genom fortets istak. 
För en månad sen hade hennes mästare och räddare återvänt med ytterligare en valp. Det skulle kanske finnas ytterligare en, men denne hade Nyaldi ännu varesig sätt av eller hört. Inte heller skuggorna viskade om en närvaro obekant, men de var å andra sidan inte ofelbara.
De muttrade på sitt säregna sätt fortfarande om hur hennes fader saknade henne. Det var korkat, naivt, att tro på deras ord. De hade fel.
Om de saknade henne, om de ens brydde sig, skulle de ha kommit. Hielol hade fått henne att se sanningen, och det hade gett henne nytt liv. Som en pånyttfödelse hade hon rest sig från de mörka hålorna i fortets bottnen till att frivilligt stirra solens ljus i ögonen och känna själen brinna. 
En rysning gick genom den kollektiva massan av mörker, och Nyaldi kände igen det som skuggornas bekanta sätt att meddela en närvaro. Det var inte Iras, kunde hon enkelt kontatera när hon vek huvudet snett. Med köttstycket i munnen  blev det hela en obekväm affär, men hon hade sätt tillräckligt för att utesluta Iras gråvita fäll och istället se obekanta nyanser. Oh ja, de hade träffats förrut. Sätts var nog en bättre beskrivning. 
Som enda reaktion vände hon på sig och halade köttet iväg till en av de utlagda fällarna av mammut. Hon lade sig där utan att erkänna valpens existens, utan högg istället monotont in på bytet. 
Under de sex månaderna hon hade tillbringat på fortet hade hennes tunna steppvargs förvandlats till en tjock massa. Hon såg mer ut som en oxe än som en slank varelse av sin moders blod. Mamma. I den vintern som varade året runt så hade hon först hotats att förfrysa, men sedan rest sig starkare än förrut. Tassar hade vuxit sig bredare, muskler tåligare. Hon hade varit en liten, ynklig valp när hon först mött Ira. Nu var hon något annat. 
Svansen slog hårt i marken i ogillande. Till vad hennes ogillande riktades med vridna öron och lätt blottade tänder gick ej att säga. Kunde lika gärna vara köttstykcket som var källan till förtret.

Det behövde aldrig vara tjiv om maten. Baugur stod och såg när Nyaldi tagit maten till de stora varma fällarna, sedan gick han själv fram till ett av de småfrusna kadavren. Kylan höll köttet fräscht länge, även om Baugur föredrog de rykande varmt, direkt från ett nyfött djur. Men han hade börjat vänja sig nu. Det blev aldrig varmt här. Detta var ett främmande fruset land, som alltid tyckes ligga i ett evigt morgonfrost.

Det var svårt att greppa tag om en bra köttbit. Antingen fick han bara enstaka slamsor, eller onödigt stora bitar som inte gick att få bort. Även om han var starkare än tidigare, så bar han fortfarande en valps kropp med dess begränsningar. Efter mycket möda fick han bort en bit som kändes duglig, inte för stor och inte för liten. Baugur ville också ligga på fällarna, men ville inte störa Nyaldi. Fällarna låg intill varandra, man han lade sig på en av de bortre för att gnaga i sig sin måltid. Han ville hinna bli mätt innan det blev dags för dagens träning. Maten värmde upp kroppen inifrån när den hade något att jobba med, och det gav en viktig energi och allmän värmekälla för att överleva kylan. För Baugur kändes varje dag som ett test i överlevnad. Var man för klen, så skulle man inte klara sig här helt enkelt. 

Baugur sneglade lite på Nyaldi medan han åt. Han visste i stort sett inget om henne. Vart hon kom ifrån, vilka platser hon sett, vargar hon mött, hennes familj och flock. Det enda han hade var hennes namn. Och hur viktigt är ett namn egentligen? Men han vågade inte tala, trots sin ringa nyfikenhet. För även om de var flera valpar här, så kände han sig ensam, eftersom att han inte kände någon. Tystnaden kunde bli kvävande emellanåt. Men han förblev tyst tills vidare, lagom nöjd med mat i magen. Det var fortfarande det viktigaste att tänka på för överlevnaden.

Nyaldi föll i djup koncentration. Hon tuggade, svalde, tuggade. Det fanns inget annat. Ingen hunger och ingen kyla, ingen trötthet eller utmattning. 
Bara hon och köttet. Men så rycktes hon upp ur den bubbla hon skapat, och hennes gröna blick vändes mot den bruna hannen. Skuggorna viskade, väste, för det var dem som stört henne.
Hennes blick vad stadig, orubblig. Trots att hon var bland de minsta av de närvarande valparna, så var hon bara precis efter Ira i den osynliga rankningen. De som varit där längst, de som visste bäst, de som utan tvivel hade rätten att sätt andra på plats. 
Nyaldi var inte fientlig, inte direkt, men hon tålde inga kaxigheter riktade emot sig. 
Var han kaxig?
Hon stirrade, men rörde sig inte annars. 

Nyaldi hade tagit på sig rollen att vara någon slags uppfostrare åt de nyanlända. Även om hon inte kände dem, även om de var blott nytt blod som kanske inte ens skulle klara hösten, så skulle hon se till att de passade in. 
Hon hade knappt talat med dem, de nya. Slängt blickar, kanske blottat tänder med kroppen hörd i dominans. Svansen kunde hon inte höja, de var borta och kvar fanns bara en stump.

Isen smattrade hårt tillbaka då Ira motade nya slag emot dess hårda yta gång på gång. Hon såg outtröttlig ut, men hon flämtade av den värmeenergi som skapades då hon hårt tränade sin kropp, sina sinnen att bli bättre. En sista attack och isskulpturen slutligen gav ifrån sig ett skarpt bristande ljud innan den föll i bitar med ett kras. Hon stannade upp och andades ut. Hennes tjocka päls dolde de spelande musklerna. Hon hade starka anlag både för vinterpäls och muskelbyggnad från sin kära farmor. Bergsvargens blod rinner i hennes ådror och ger henne styrka hon knappt kunnat ana. Stolt började hon röra på sig från platsen. En tidig träning, ensam, var alltid något hon tog sig tid att göra. Sedan tränade hon igen på de gemensamma träningarna. De ensamma träningarna var bara repeteringar och finslipningar. Allt i perfektion. 

Hon vandrade emot matsalen i jakt på protein, mat. Hon behövde för återhämtningens skull. Sedan skulle hon också vila. För att ha kraft nog att vara med på nästa träning. Svagt flämtade hon fortfarande av värmen som hennes päls gav henne, men pulsen hade redan sjunkit rejält. Konditionen hade aldrig varit bättre. Detta var styrka, äkta makt och framgång. Hielo var den som givit henne möjligheten och för det var hon evigt tacksam och trogen. Väl framme vid matsalen noterade hon både Baugur och Nyaldis närvaro, men ägnade dem inte en blick ännu. Hon hade siktet inställt på en saftig bit av den frusna mammuten. Efter några väl preciserade hugg emot den frusna kroppen fick hon loss en rejäl bit som hon sedan släpade en liten bit bort ifrån kroppen emot Nyaldis närvaro. Men inte för nära. Hon la sig ner på det kalla golvet utan att blinka för att sedan hugga in på bytet sitt. Hon slickade sig då och då om munnen med sin mörkt turkosblå tunga för att sedan skicka en blick till sina flocksyskon.

Vrenvalpen studerade diskret Ira när hon kom in. Inte heller henne kände han igen. Han hade inte vågat prata alls med de andra ännu även om de setts dagligen. Men den spända tystnaden som var där när Hielo var i närheten förblev även när han inte närvarade. Men det var svårt att tolka de här tikvalparna om de hade samma spända känsla som han själv, eller om de bara inte brydde sig om att ha kontakt med de andra valparna. De verkade vara mycket tuffare än han själv. 

Baugur kände att han inte var som dem. Även om han nu i vad som tycktes som en evighet, varit här ett tag så kunde han inte släppa känslan av att han ville ha närhet, en familj. Han mindes fortfarande känslan av att leka i skogen med sina syskon, den beskyddande tryggheten han fick av att vara med sin mor och far. Men allt de var borta, de hade slitits ifrån honom. Han hade blivit övergiven, ja och den här platsen var hans nya hem, och hans nya familj. Han hade insett det, och börjat acceptera det. Sakta började hans längtan tillbaka till de varma länderna att avta. Men så hade inte hans längtan efter en familj gjort. Därför ville han gärna lära känna de andra valparna här. Men han vågade inte. Han misstänkte att han var den enda som kände så, och han ville inte ses som svag. Så Baugur förblev tyst, tuggandes på sin frusna feta mammutbit som effektivt mättade hans hunger.

Nyaldi tycktes rycka till när Ira gjorde entré. Skuggorna hade reagerat ovanligt starkt på den bekanta fränden, och deras ohörbara tillrop ekade i hennes öron. Tikvalpen vred sitt huvus mot Ira för att kort granska henne,  och sedan återgick hon till köttstycket hon inte ville veta av.
Dock gav hon upp ganska snabbt, för aptiten var borta - inte för att den funnits där till en början - och att äta utan motivation var närmast värdelöst. 
Så hon skjöt stycket ifrån sig och reste på sig. Hon fick kompensera mycket med benens och bålens muskler för att inte vingla märkbart. Kroppen sträcktes ut smäckert; även fast en del av skuggvargens kompaktare byggnad hade börjat ta i överhand, så var hon ändock långlemmad och slank till kroppen. Blodet var en stäppvargs i grunden, och skulle alltid vara det, men det kalla klimatet hade aktiverat latenta gener. 
Isen och kylan hade förändrat mycket.  Inte bara hennes kropp och sinne,  utan även hennes relation till Ira. I början hade hon haft något slags avgudan till den något yngre tiken. Nyaödi hade inte bara sätt en modig och självständig individ, utan även någon att se som förebild. 
När Kungen räddat dem, och allt eftersom veckor och månader passerat dem förbi, så hade Nyaldi kommit att snarare se tiken som en kamrat att nästan lita på, en konkurent och rival, och en underlig systersliknande individ. Nydi hade aödrig haft en syster som hon mindes, bara bröder, och de var svikare allihop. 
Därwmot så var Nyaldi sällan säker på exakt vart de stod, för även om de pratade ibland när tillfälle gavs (inte precis som om de hade några andra att prata med förrens nyöigen) så gjorde osäkerheten Nyaldi förvirrad och defensiv. Ira var kamrat, familj, och hon litade i stor grad på Ira.
Samtidigt misstänkte hon att det fanns oftast bara en prioritet i Iras huvud, och det var sällan Nyaldi personligen.

Den svarta fällen ruskades om. För ett kort ögonblick såg hon ut som en fluffig boll innan pälsen lade sig tillrätta.
Skuggorna viskade och väste, men hennes personluga skugga var tyst. I nuläget var det dock ingen ovanlighet.
Tiken såg sig runt, även fast hon inte behövde. Kort undrade hon vart den underliga,  pluttiga tiken befann sig, funderade på att hämta henne. Man fick bara ett par tillfällen om dagen att äta, och missade man den riskerade man att prestera dåligt på träningarna sen.
Hon gav upp tanken, för vissa saker behövde man lära sig den härda vägen.

- Inte hungrig Nyaldi?
Sade hon snart då hon studerat flocksystern en stund. Denne verkade ha tappat smaken för den saftiga mammuten. Fast om hon skulle erkänna det själv så smakade det som seg gammal get, emot den fina hjorten hon ätit av på Numoorislätten tillsammans med Mivria och Nyaldi. Det var länge sedan nu, men ändå mindes hon så väl. Nyaldi visste innebörden av protein, det gav styrka och en framtid. Vad tänkte hon med? Ira tänkte aldrig om de var gott eller inte, om hon var hungrig eller ej. Hon åt vid samma tidpunkt varje dag, för att hon behövde. Även om det inte smakade. De gröna ögonen gnistrade till och hennes blick riktades emot den "främmande" hanen. 
- Så vad var det nu du hette igen? Bugur?
Sade hon, i de flesta fall skulle man ta det som nedlåtande, det kanske det var också. Ack Ira hade aldrig varit bra på att bry sig om andra, men heller kände hon inte något behov av det. Hon kände sig inte ensam. Hon hade sällskap här dagarna i ända, kom aldrig ifrån dem. När hon gett sig ut på sin stora vandring ensam så hade hon fått nog av ensamhet. Hon hade länge vandrat ensam för att ta sig till snöslätten, ung och dum hade hon varit. Tur var att Hielo funnit henne i tid. Tillsammans med Nyaldi. Hon log smått åt tanken och såg därmed även mer vänlig ut. Kanske skulle Bugur våga tala med henne. Man kan ju alltid hoppas.

Baugur stannade upp när Ira talade, och nickade först till svar. Men han kände att det vore nog faktiskt bättre om han försökte konversera också, även om han helst höll sig till tystnad.

"Ja, Baugur är mitt namn." Han visste inte riktigt hur han skulle bygga vidare på det. Han visste ju redan vad de andra hette. Han var osäker på hur mycket och vad han kunde fråga egentligen. Skulle han fråga vart de kom ifrån? Hur de hamnade här? Vad deras föräldrar hette? Nej det gjorde väl egentligen detsamma på denna plats. De var alla här, Hielo hade gett dem alla ett nytt hem. Vilka de var innan de kom hit var redan borta. Det enda man hade med sig var sitt namn. Eller det var så han antog att man skulle se det, då ingen hittills pratat mer om deras förflutna. Däremot så hade han en annan fråga, som han velat fråga länge men inte vågat. Men nu var de bara valparna i rummet. På ett sätt så såg han dem som jämlikar. De var på ett eller annat sätt alla i samma situation.

Han svalde lite innan han talade igen."Vet ni vad vi gör här egentligen? Vad är det vi ska göra?" Han talade till både Ira och Nyaldi. Han visste att det kunde vara en farlig fråga, men han ville samtidigt ha möjligheten att fortfarande kunna ställa frågor. Och han ville mer än gärna känna att han kunde lita på de andra som han ändå träffade dagligen, åt med, sov med och tränade med. Han hade ingen annan familj, så han ville att de han levde med nu, åtminstone kunde ersätta den förra lite grann.

[Sorry för kort dåligt svar <\3 ]

Nyaldi sneglade på Ira vid hennes ord. 
"Jag tappade aptiten" sade hon neutralt, fast än blicken låg menande på kamraten, som om det varit Iras fel att hungern gömt sig undan.
Vid Baugurs fråga dock, klippte öronen till av intresse och jon vände sig mot honom för att ge ett heöhjärtat svar.
"Vi blev räddade av Kungen." Hon gjorde en huvudrörelse som indikation att hon syftade på Ira. "Sedan dess har han skänt oss en fristad och gett oss allt vi behöver." Sade hon med en vämre i rösten som ingen utom möjligen Ira och Hielo själv fått höra. Mot de nya rekrytera hade hon enbart varit neutral och tillrättavisande, men samtidigt försökt guida dem lite genom rutinerna. Sen att det inneburit enstaka ord och raska förmaningar var en annan sak.
"Min familj svek mig, och jag är oändligt tacksam för att Kungen erbjuder mig en plats att höra hemma på." Man talade inte om sitt förflutna här, och det var en av de första gångerna hon yttrat sig alls om det. Nyaldi visste inte om Hielo hade sagt något till Ira under den tiden hon varit... borta, och hon själv hade bara hintat om det tidigare.
Däremot var detta öde isfort en plats där man gick vidare från det gamla, och omfamnade det nya. De som bodde här tillsammans var i sig en ny familj.

Ira lyssnade till Baugurs ord. Vad de gjorde här? Förstod han ingenting? Ira vände blicken emot Nyaldi när hon talade och lyssnade, var tyst av respekt gentemot sin syster. Det fanns heller ingen anledning att avbryta då allt stämde. Det fanns inget i hennes tidigare liv som lockade henne. Hon levde här och nu, bland sina nya familjemedlemmar. Systar och bröder. Även om vissa av dem, var en aningen annorlunda. 
- Jag svälte ensam då Hielo fann mig. Jag lämnade min familj bakom mig för länge sedan då där fanns inget att hämta. Här har jag fått insyn i vad ett riktigt liv är och hur en riktig familj ser ut.
Sa hon med djup och kylig stämma. Det var sant, här hade hon allt hon ville ha. Ett hem, en familj, Hielos beskydd och kunskap som kunde göra henne starkare. Det var perfekt och hon kunde inte önska sig något mer. Hon hade varit så ung då Hielo funnit henne att hon inte hade klarat sig mycket längre utan honom. Hon var honom evigt tacksam. Endast ringa 6m.år hade hon varit och hon hade vandrat landet igenom ensam. Klarat sig från alla faror och lyckats finna mat till sig själv, men när snöslätten och norden dragit henne till sig hade hon svårt att klara sig. Det var då hon fann honom. Hielo, konungen, hennes allt. Som en riktig fader, en sådan hon alltid saknat i livet. 


[Var länge sen vi rollade här, men jag kände för att skriva något (A)]