Sju språng. Det var ungefär den löjligt ringa mängd hon kunde ta innan framtassarna började ge upp. Innan känseln började försvinna. Med ett frustrerat grymtande så stannade hon upp innan hon tappade balansen helt och hållet. Varför skulle det vara så svårt för? Även om hon säkerligen gjorde ganska bra framsteg så kändes det verkligen som att hon stod still och trampade vatten. Som om hon aldrig skulle komma ens i närheten av sitt forna jag.
Hon hade alltid varit ganska aktiv av sig, så att i princip börja om på noll var väldigt frustrerande. Men hon skulle inte klaga egentligen, hon var vid liv i alla fall. Hon hade sin flock, och Achilles. Hon hade i alla fall kommit till den punkten nu att hon kunde gå kortare sträckor utan större problem. Du ska inte springa innan du kan gå, hette det väl.
Den krampaktiga känslan i tassarna var ett tydligt tecken på att det var färdigtränat för dagen. Det var väl bäst att inte pressa sig för hårt. Det sista hon ville var att dra på sig än fler skador som följd.
Hon skulle just till att bege sig tillbaka till lyorna då hon möttes av Yargols blick mellan träden där han kom gående mot henne.
Ord kunde inte beskriva tacksamheten hon kände till hanen efter att han hade räddat hennes liv. Hon hade nog inte riktigt uttryckt det i den grad hon skulle vilja. Kanske nu var ett bra tillfälle?

| Paxat till Yargol |

”På väg någonstans?”
Yargols blick svepte tillfälligt ner över Filias tassar, innan han saktade in och stannade framför henne. Hon var ute och rörde sig oftare nu. Även om det inte var långa sträckor så var det ett gott tecken. Han försökte att kolla henne regelbundet, för att se till att skadorna inte förvärrats. Det var svårt, att läka något som han inte kunde se. Sår och brutna ben var lätt att se och förstå, men det här? Han förstod att det tärde på henne, inte bara fysiskt. Yargol kunde bara föreställa sig hur fruktansvärt frustrerande det måste vara att bara ligga stilla hela dagarna.
     ”Hur känns det?” Han nickade mot hennes ben. En onödig gest egentligen; de var båda väl medvetna vad han syftade på.

''Tillbaka till lyorna var tanken. Mina tassar säger att jag nog har tränat färdigt för i dag'' svarade hon med ett smått bistert leende.
Det var inte lätt, men hon var ändå otroligt tacksam att hon ens fick tillfället att ta sig igenom den här kampen. Utan Yargol så hade det inte varit möjligt. Utan Yargol skulle hon inte varit mer än ett förmultnande lik i jorden. 
''Det känns väl rätt bra under omständigheterna. Jag ska väl inte hoppas på för mycket för snabbt, det kommer ta tid, men jag är glad att det går framåt åtminstone. Stor del tack vare dig''.
Hon log, den här gången mer innerligt, och slog sig sedan ner framför honom. 
''Vad har du för dig idag då Yargol? Ute och patrullerar?''.

Yargol brummade kort som svar. Någonting mellan ett bekräftande och ett "ingen orsak". Fillia slog sig ner framför honom, och Yargol visste inte säkert vad han skulle göra.
     "Hjälper till där jag behövs." Han drog en djup suck, och satte sig tungt ner han också, vid sidan om Filia. "Försöker hålla’t öga på folk. Du vet. Först med Turbo och nu Teck." Han fnös ljudligt, tydligt frustrerat. "Tycker han kunde ha sagt nått. Hade gjort saker lättare. Nu får vi väl se." Teck hade inte varit borta mer än i några dagar än så länge. Det var inget konstigt i sig att medlemmar var borta ett tag. Det var att han inte hade sagt något, inte berättat, som var det oroande. De senaste dagarnas väder hade inte heller tillåtit dem att följa hans spår genom bergen, och nu var spåret borta. Yargol avskydde att sitta och vänta, det var något han hade hållit med Malphas och Exodus om. Sen var Yargol inte heller en ung idiot med för mycket myror mellan öronen för att tänka klart.
     "Tror’u du blir stark nog igen för längre uppdrag?" Yargol såg fram emot att kunna ge sig ut igen. Han hade väntat tillräckligt. Hela Qu hade väntat tillräckligt. Men vila och tid behövdes för att läka. Det var inte mer med det.

Hon nickade. Samtidigt som hon kunde förstå Tecks närmast desperata agerande för att söka efter sin dotter så hade han trots allt lämnat flocken med många frågetecken. Hon höll med om att han kunde ha sagt något om vart han skulle, om han tagit emot flockens hjälp. Teck hade dock alltid, åtminstone för henne, tyckts vara en väldigt självständig varg. Det var en komplicerad situation överlag.
"Nu behöver vi oroa oss över och söka efter dem bägge istället" konstaterade hon med en låg suck.
Öronen spetsades på nytt då han fortsatte att tala, ställde en fråga. Blicken vändes för en stund ner mot de mörkgrå framtassarna innan hon svarade. 
"Jag hoppas det, men jag får nog ge det lite tid och inte rusa in i något för fort. Jag blir bara så rastlös av att sitta still hemma hela tiden".

"Tror alla är rastlösa vid det här laget." Han andades ut, tungt och hårt. Yargol fann sig sittande där med Filia en stund, delande ord medan samtalet flöt från oro och frustration till andra bekymmer. Där och då visste de inte hur lång vägen framför dem skulle bli, vart den skulle leda, eller vilka fler de skulle förlora. Men de skulle vandra den. Vad annat val fanns där?
 
[Taaaar mig friheten och avslutar här ]