De grå tandformade bergen som skyddade Numooris västra halva från havets stormar hade långsamt ändrat form och nu var stenen under hennes tassar röd och klorna drog repor i underlaget. Solen som långsamt börjat sin färd ner längs himlavalvet var varm trotts att det snart var oktober och hon stannade för att njuta ett ögonblick. Så länge hade hon levt i glaciärens kyla och i bergens ihärdiga blåst, så att stå här var sin ett paradis. Hon öppnade de nötbruna ögonen och blickade ut över området. Framför henne sträckte sig rundande röda berg och raviner. Ett helt landskap av djupa floddalar. För där nere i de märkliga dalarnas bottnar drog strimmor av det blåaste vatten fram, och här och var fanns även envisa träd och andra växter. Hon log mjukt så hon såg det. Det var så länge sedan, så fruktansvärt länge sedan, hon sett färgen rött på något annat än en varg. Glaciären, norra bergen och västra bergen lika så gick mest i nyanser av vitt, blått, grått och turkost. På senare tid hade det kommit lite fler inslag av grönt. Men detta, detta var nästan för vackert för att man skulle kunna tro det! Aldrig förr hade hon skådat något likt denna syn. Hon rörde sig framåt igen, gick ut längst ut på an avsatts och lät tårna krama om kanten, klorna riva lite i ravinens brant. Hon stod där med den stora svansen i en lätt båge ut bakom sig, med spetsen på hennes ena baktass.
”Ni borde inte vara här”
Sade en åldrad hest stämma bakom henne.
Shiro hade vandrat iväg från reviret en stund, bara för en liten stund. Han hade gett sig av för att kolla gränserna och bara gått en liten bit för långt. Det tog inte många minuter utanför Devils revir för honom att känna doften av en främling och än kortare tid att hitta henne. Det var en majestätisk hona som stod och såg ut över hans flocks marken. För ett ögonblick släppte han väktarrollen och lät din udda blick följa honans, såg ut över den stora kanjonen, slogs av hur vackert det var. Man vande sig ju trotts allt vid hur det såg ut, men de gången man verkligen tittade så drog platsen fortfarande andan ur en.

Vinden lekte i hennes päls då hon vände sig om. Hon hade känt hanen från kilometer bort, det fanns en flock där det visste hon inte bara för att han doftade så tydligt av varg utan också för att energier av en mängd vargar samsades om den här platsen. Hon mötte hans blick vilken innehade två färger, blått och gult, och log svagt.
”Och varför borde jag inte det.”
Sade hon med en varm och lugn stämma. Han var ensam, hon var ensam. De var inte på någons revir och världens var vacker. Hon var trygg i sig själv, så verkade även han vara. De hade ingen anledning till att bråka.
”Ni närmar er farliga marker”
Sade den svarta hanen men han började tvivla lite på sina ord, inte på deras innebörd men på poängen att säga dem. Allt medan solen vandrade nedåt så fylldes de båda vargarna av känslan att det fanns viktigare saker att tala om.
Hon nickade bara långsamt med slutna ögon, vände sedan huvudet tillbaka till att spana på utsikten.
Shiro kom gåendes med lugna steg, ställde sig bredvid honan och stod stilla. Där stod de, såg på solens långsamma färd och andades i samma takt. De hade ingen anledning att bråka. Området dansade i eldens färger och de stod tysta en lång lång tid. Hon kände av hans energier, han av hennes. De samarbetade bra med varandra, rullade sig runt varandra lugnt och stilla. Han var den första att bryta tystnaden, med den minsta lilla huvudrörelse så vred han blicken emot henne.
”Jag känner igen dig”
Var orden som med lugn lämnade de svarta läpparna. Hon mötte hans blick, han hennes.
”Och jag dig.”
Svarade hon lugnt. Konpakuu.
”Jag tänker inte kalla dig vid ditt namn, då jag misstänker att du bytt det mot ett annat. Du må bära på den men du var aldrig demonen”
Sade hon lugnt. Uttalade ord som hon i sin ungdom inte alls hade haft vettet att formulera.
Hennes familj hade bara levt i flocken en kort stund efter att Shiro försvunnit, sedan hade hennes fars etnicitet uppdagats och även hennes mor valt att lämna flocken. Men inte för att hon blev bannlyst utan för att få leva med honom, hennes osannolika livspartner. Och så hade Perspephone hade valt att lämna dem.
”Faktiskt har jag valt att fortsätta gå vid det namnet.”
Svarade han henne. Hennes blick som glidit ut i fjärran då hon tänkt på sin familj drogs snabbt tillbaka till hans ögon. Hon mimade: konpakuu. Han ruskade på huvudet. Hon nickade, sedan log hon.
”Du är lika öronlös som min far Shiro.”
Sade hon med en glädje som nådde de gnistrande bruna ögonen.
”Det var länge sen”
Sade han.

–

De två medelålders vargarna hade samtalat hela kvällen och nu kämpade solen med att hålla sig ovan horisonten. Djupa ämnen hade avhandlats så som deras barndom, hennes avsked av sina föräldrar och senare också hennes avsked med sin nya familj, hans kamp med demonen, hans barn. Det enda de inte nämnt var Devils, och hon visste mycket väl att det var en lojal hane som låg bredvid henne så det var ingen idé att prata om den flock han ännu var trogen. Hon var heller inte intresserad. Visst skulle man kunna säga att hon var uppvuxen i en flock men flocklivet hade aldrig intresserat henne, gemenskap för att klara sig var en sak, men gemenskap som politik var inget för henne. Hon såg på honom med en glansig brun blick. Hon tänkte inte styra mot avslut förrän han gjorde det, hade all tid i världen och tyckte inte att en sekund var slösad i sällskap med den mörka suelocazan.
”Du har smyckat dig mycket.”
Sade han, de hade samtalat i timmar men det enda kring yta de talat om var hans öron. De hade så mycket att tala om, men för ett ögonblick var det tid för ett lättare ämne.
”Jo”
Svarade hon.
Han misstänkt att det hade att göra med heder. Honan hade talat om sin högt uppsatta roll inom en klan vilken skiljde sig från Numooris flockar. Kanske var detta meriter, eller så ansåg hon det bara vackert. Han visste egentligen bara en sak, att han ansåg det vackert.
Hon rullade med skuldrorna för att kroppen inte skulle stelna, små vanor de båda vargarna fått lära sig att lägga till i sin vardag allt medan åren gick.
”Jag måste tillbaka snart, allt är inte riktigt som det ska i flocken.”
Sade han till slut, efter att ha dragit ut på det så länge han kunde. Men hon gjorde ingen ansats till att resa sig och gå o det gjorde inte han heller. De bara låg där en halvmeter ifrån varandra och såg in i varandras ögon så som två vänner som inte sett varandra på över 30 år gjorde.
”Jag trodde aldrig att jag skulle få träffa någon ur flocken igen.”
Sade hon med ett litet skratt. Klockorna som hängde i de långa svarta flätorna rörde lite på sig emot hennes bog och ett svagt dovt klingande ekade ut över området.
”Jag var helt övertygad om att jag inte skulle det.”
Svarade han. De log båda två i samförstånd. Han hade talat om sina barn, om hur ingen av dem var hos honom längre. Att en av dem dött i krig, han som fötts med den livlinje som deras shaman att tjatat om. Hon hade lett åt ironin när han se det, att vargen de utvisade med de starkaste av magier skulle kunna att föda den näste av de stora valparna. Hon var fascinerad av hans historia, hur mycket det skiljde sig från hennes trotts att de var lika gamla och kom från samma plats. Tänk att livet kunde gå åt så olika håll.


De tog adjö i samförstånd. Såg djupt in i varandras ögon och nickade, skrattade sedan och kramade varandra. Hennes långa hals strök sig runt hans nästan lika långa och deras svansar slog några lätta slag i samma takt.
”Hejdå Shiro.”
Sade hon med samma varma röst som alltid.
”Hejdå Persephone..”
Svarade han henne och dröjde kvar lite trots att avskedsfrasen uttalats. Hon nickade åt hans outtalade fråga.
”Jag vet var jag hittar dig”
Svarade hon. De båda bugade sig lätt för varandra sedan rörde de sig med visst motstånd åt varsitt håll.