[Endast för flocken Jägarna (+ Hector)
Mer info finns i Jägarnas flockforum!]

[Rekommenderad musik: https://www.youtube.com/watch?v=EBhFHJMVfiI
Läs gärna långsamt och spela den i bakgrunden under tiden]

Trots den tunna vita hinnan som klädde himlen så kändes det soligt. Ljuset värmde allas ryggar när de kämpade framåt. Luften var kylig, i det närmaste kall, men han kände inte kylan. Det gjorde nog ingen av dem vid det här laget. Ljudet av någon som ropade varnande nedanför honom fick Arno att kasta en blick över axeln, i tid att se flera av flockens medlemmar ducka när en lös sten rullade förbi. Han följde den med blicken, ner längs den väg de hade kommit. Där flockens led slutade försvann spåret de följt snabbt bland klippor och sten, långt nedanför dem. Hade han behövt vandra sträckan tillbaka hade han nog aldrig funnit samma väg igen bland de många frost och tunt snöklädda stenformationerna. Bergen var branta och klippiga, med djupa springor i väggar och mark. I alla riktningar höjde sig bergstoppar av varierande höjd och form. Blandat grå och vita färger, med gröna barrträd som klädde de flesta av bergen upp till en gemensam gräns där träden abrupt tycktes ta slut. Det var en makalös syn. Natten i Acherati kändes vid åsynen ofantligt avlägsen.
     Det var inte mycket han mindes av den sista natten i skogen de så länge kallat hem. Allt var för Arno ett suddigt töcken av färger, dofter och ljud. Otydliga minnen av rädsla. Ropen var det han mindes tydligast, men även de kändes avlägsna nu. Minnet var inte mindre smärtsamt, men kändes på sätt och vis dämpat. Vandringen hade fört dem långt bort, mycket längre än vad han någonsin kunnat föreställa sig. Han hade till en början varit redo att ge upp. När det känts som att han inte kunnat gråta mer, och när han trots det fortsatt gråta efter att tårarna sedan länge tagit slut, hade han aldrig trott att han skulle känna som han gjorde nu. Hjärtat bultade hårt i hans bröst, inte av rädsla, utan av förväntan.
     De hade nått bergens fot en morgon för ett par dagar sedan. Medan flocken vilat hade Dimitrij lämnat dem och flugit i förväg. Ledaren hade varit borta hela dagen, så långt ifrån dem att flockens telepater inte längre känt hennes närhet. Många hade varit oroliga, men de hade väntat. Flera av de äldre medlemmarna, de som hade vandrat förut och som sett stora delar av världen, hade pratat om platser som fanns längs bergen och bortom de höga topparna. Arno antog att Dimitrij hade lämnat dem för att finna en väg genom bergen. Först när skymningen åter fallit hade hon återvänt och samlat alla runtom sig för att leda dem in i bergen. Det hade upprepats två dagar i följd. Efter en hård natts vandring, ledda främst av månens sken och stundom av någon medlems krafter för att låta dem se när skuggorna blev för djupa. Under dagen som följt, när flocken vilat, hade Dimitrij flugit i förväg på nytt för att återvända i skymningen. De senare dygnen hade hon, enligt de andra telepaterna, inte flugit lika långt ifrån dem som förut. Den sista natten hade Dimitrij stannat flocken redan innan natten tagit slut. Hon hade bett dem vila och förklarat att de skulle behöva sin styrka inför vad som komma skulle. De behövde invänta dagsljuset för att ta sig vidare. Sträckan framför dem hade hon beskrivit som att den skulle bli den tyngsta.
     ”Ni har kämpat tappert, och jag är stolt över er.” Där hade funnits en tydlig värme i ledarens röst, och ett sällsynt leende hade spelat i hennes ansikte. ”Det här är det sista språnget. Den sista sträckan. Om det är gudarnas önskan, om vi kämpar sista biten, så är vi framme till nästa skymning.” Orden hade fått det att spritta i Arnos bröst. De var nästan framme. Deras vandring var nästan över. Han hade inte kunnat sova, och haft svårt att ligga still i väntan på att de skulle fortsätta. Ivrigt väntande på att morgonen skulle komma och skingra bergens skuggor så att de kunnat påbörja klättringen.
     Arno vände åter blicken framåt, uppåt, när ljudet av ledarens vingslag passerade över honom. Dimitrij visade de främsta i ledet vägen bland klipporna, för att så snart som de nått en klipphäll de kunde vänta på flyga ner till de bakre leden och se till att alla hängde med. Vid mer än ett tillfälle hade hon burit hans småsyskon, en och en, genom luften och placerat dem längre fram så att de andra medlemmarna inte skulle behöva kämpa med att bära dem medan de klättrade. Då och då fick några av de större vargarna hjälpa till att knuffa eller lyfta sina mindre flockvänner över kanter och springor. Det var tungt, men alla kämpade ihärdigt. De visste att slutet var nära. Det var med viftande svans och tungan hängande utanför käkarna som Arno hivade sig upp över nästa sten.
     ”Skynda, skynda!” Nepotonjes exalterade rop ekade ner bland klipporna, och Arno sträckte på halsen för att se efter vännen längre upp. Öronen spetsades alert på hans huvud, och pulsen dansade i hans bröst. Han kunde inte se Nepo än, men hörde vännen klart och tydligt. ”Kom igen! Ni måste se det här!”
     Arno mötte som hastigast Oberons blick – han var aldrig långt ifrån den större brodern – innan ett brett leende klöv hans ansikte och han skyndade vidare. De breda tassar gled en aning på stenarna, men han klarade sig utan att halka när han hastade upp runt nästa klippa. Med andan i halsen nådde han slutligen en större platå, där de som varit framför honom i ledet samlats vid platåns motsatta ände. Han mötte Nepos blick när han kom över kanten. Efter att snabbt ha ruskat på sig skyndade han bort till sina småsyskon, och de andra som samlats, för att se vad de tittade på.
     Framför dem, mellan lägre bergstoppar och ojämna klippor, öppnade sig en böljande dal. Den var kantad av branta berg så långt han kunde se, och klädd i skog och slätter. Solens långsamt sjunkande sken glimmade mot avlägsna vattendrag. Doften av träd, av snö och gräs följde vinden som sköljde över de församlade vargarna. Det var vackert. Ofattbart vackert. I den stunden kände sig Arno fylld av en brinnande längtan. Tröttheten han känt efter de långa väckornas vandrande, och efter den hårda klättringen, var som bortblåst. Han ville skynda, ville fortsätta omedelbart ner i den ljusa dalen, även om han visste att han inte skulle kunna finna en säker väg ner från det branta berget utan hjälp. Han var så förstummad av det han såg att han inte hörde hur resten av flockmedlemmarna en efter en slöt upp vid platåns kant. Deras djupa inandningar, dragna vid åsynen av dalen, försvann i vindens viskande. Hans svans pendlade vilt, och gjorde inga försök att hindra de lyckliga kvidandena som sökte sig ur hans strupe. Han svepte snabbt tungan över sina småsyskon, över Oberon och de andra som fanns nära nog för honom att nå, medan blicken ständigt återvände till den mäktiga synen nedanför dem.
     ”Välkomna-” Ledarens röst tvingade Arno att slita blicken från målet, och han såg på Dimitrij som landat bakom de sista som kommit upp över kanten. Där fanns vördnad i hennes röst när hon log mot dem. ”-till slutet på vår resa. Välkomna till Sacrarii.”
     Arno var nästan övertygad om att alla borde kunna höra hans hjärta, så hårt som det slog i hans bröst. Han sökte sin faders blick bland de andras, sökte åter Oberons ansikte och Niyahas ögon för att dela ett upprymt leende. De hade klarat sig. Han såg åter ut över dalen nedanför dem. De var framme.

[Tillstånd för PP av Nepotonje, hojta om något känns lustigt så ändrar jag c:]

Hennes trampdynor var nötta och benen värkte. Resan hade varit lång, och hade stundvis känts oändlig. Skulle de någonsin nå fram? Skulle de klara det? Den bitande tvekan som suttit som en fästing i hennes bakhuvud de senaste veckorna var nu som bortblåst. De var snart framme. Snart, snart.
     En kraftig knuff bakifrån från Theano hjälpte henne upp på en högre klippa. Benen darrade av ansträngning och tungan hängde slött ut ur hennes mun. De senaste tidens konstanta vandring hade varit tärande, men gick inte att jämföra med den sortens klättring de just nu kämpade sig igenom. Men hon kunde inte längre känna hur musklerna bultande. Bara hur hårt hjärtat slog i hennes bröst. Broderns upprymda rop kallade på henne, och inget annat kändes viktigt.
     Tillsammans med Nadie kämpade sig hon upp den sista biten och nådde upp på den stora platån där de länge fram i ledet samlats. De stod alla på ena änden, blickade ut över vad hon förväntade sig skulle bli deras hem. Vi klarade det. Hjärtat slog så hårt att Niyaha nästan trodde det skulle hoppa ur hennes bröstkorg. En nervositet slog henne; det här var det ögonblick hon så länge väntat på. Med ett leende som speglade både osäkerhet och en ohämmad glädje såg hon på sin syster, innan de tillsammans slöt upp vid sin broders sida.
     Hon tappade andan när hon möttes av åsynen. Omringad av höga, branta berg öppnade sig en dal. Det såg ut som ett grönt hav av slätter och skog nedanför dem. Solens mjuka sken skänkte en värme till området. Floder glimrade likt trådar av silver när de fångade upp ljuset omkring. Det var vackert. Vackrare än något hon någonsin vågat drömma sig om. Men trots den spirande lyckan i hennes bröst, så kunde hon inte låta bli att tänka på alla hon önskat varit här med henne för att se; pappa, mamma, hennes bröder, Naira. Men det gjorde även att hon gladdes så innerligt av att få dela den här stunden med dem omkring, med hennes familj.
     Dimitrijs stämma fick henne att se sig om motsträvigt. Det var omöjligt att inte le när hon mötte ledarens blick. Novisen kunde knappt fatta det. De hade klarat sig. De var framme. Sorgen kändes inte lika tung att bära just detta ögonblick. Ett förtjust skratt lämnade henne.
     ”Sacrarii”, upprepade hon för sig själv. Med en sprudlande, otämjbar lycka i hennes blick såg hon på Arno. Utan att säga något, mimade hon bara orden:
     ”Vi klarade det!”

... WOOOOAH. Ordet föll ur ynglingens vidgade gap när bilden av dalens mäktiga skepnad blottade sig för hans fyrögda blick. Nog för att de, hans familj, tillsammans vandrat över stenar och tillsynes oändliga vidder på sin färd till den plats som hon sagt skulle bli deras nya hem. De hade sett både iskristaller falla från himmelen och enorma varelser - större än både pappa Zayev och Loke tillsammans! Men detta vara en syn han aldrig trodde sig skulle kunna släppa. Pappa! Valpen trampade marken med ivriga men ändå varsamma rörelser och svängde rumpan med i svansens svajande. Nena! Azdell! Tjöt han i en ljus ton. Obb! Arno! Ett tjut av iver lämnade honom. Ma... Gharrow avbröt sig själv i ett utdraget andetag. Mamma. Valpens öron smet ut över skallens kanter och han satt sig. Pappa, Oberon och Arno. Så fort Gharrow nämnt mammas namn så kunde han inte undgå att märka hur det påverkade dem - dom verkade ledsna.. fastän inte på utsidan men inuti.
Glädjen som nyss spirat i den lilla kroppen ebbade ut och valpen sänkte nacken under toppen på skulderbladen. Gharrow ville inte se dem så. Han ville ha sina äldre bröder och sin pappa glada. Glada inuti.
Mamma, vart är du? När kommer du tillbaka?
Jag saknar din doft.

Visst fanns vanan att vandra långa sträckor hos honom men det gjorde inte att både tassar och muskler värkte mindre. Den sista biten hade tagit mycket på honom och alla andra i flocken. Men de var äntligen där. De hade nåt sitt mål. Dalen bredde ut sig nedanför honom. Zayev hade sett mycket under sina resor, men ingenting som var riktigt som detta.
    "Vid gudarna..." andades han ut när han såg ut över området de skulle att kalla hem från och med nu.
Han gick bort mot sina valpar, knappt förmögen att slita blicken från vad han såg. Gharrows röst som kallade på honom var vad som fick honom att faktiskt se på sonen. Ett kort, sällsynt skratt lämnade den blå när han såg valpen ivrigt trampa med tassarna. Han kallade efter familjens medlemmar, efter honom, sina syskon. Till och med efter... efter... Den björnlike stannade abrupt upp och det var som om hans insida frusit till is. Leendet falnade hastigt och han såg återigen ut över dalen. Som han saknade henne... Det var så orättvist. Så otroligt orättvist. Och han hade inte kunnat göra någonting. Zayev fuktade nosen innan han såg på Gharrow igen. Han gick fram till honom och slickade försiktigt över hans rygg.
    "Mamma hade älskat Sacrarii." sade han mjukt.
Han försökte att hålla sorgen ute ur rösten men misslyckades fatalt. Naira hade älskat platsen. Det var han helt säker på att hon skulle ha gjort.